Kropp & själ Tala om för någon att hen är tjock.

#41
Jag tror att vissa som säger den typen av kommentarer ser sig själv som ”öppna” och ”raka” och tycker att man ska kunna säga vad som helst och hur som helst till andra människor. Personligen tycker jag bara att det är ouppfostrat, plumpt och i många fall elakt, fattar överhuvudtaget inte vad någon har med en annan persons vikt att göra och än mindre varför de tror den andra personen ens skulle vara intresserad av deras åsikter. Märkligt nog är samma personer enligt mina erfarenheter ofta extremt lättstötta om någon annan råkar uttrycka sig klumpigt mot dem :confused:
+++++1! Kan jag klicka på Gilla-knappen flera gånger? :cautious:
 
#42
Det kommer alltid finnas människor som känner att dom måste kräka ur sig sina åsikter om andras kroppar. Det spelar ingen roll hur man ser ut. Är man smal så får man istället ett "usch, ät någonting" och är man muskulös så får man "du ser ut som en man". Tyvärr är väl sociala medier ett ställe där folk som känner sig bortglömda eller bara är generellt otrevliga lätt kan ösa ur sig saker utan att behöva ta konsekvenser för det.

Självklart kan man behöva prata med någon anhörig om deras vikt i verkliga livet om det är så att man är orolig för personen eller någon ofta klagar över sin vikt men då hoppas jag verkligen man gör det lite mer genomtänkt än att bara slänga iväg gliringar som inte lär hjälpa någon.

Nu är jag bara i början av min utbildning men som vårdpersonal förstår jag att det är jättesvårt när både övervikt kan vara ett stort problem och riskfaktor samtidigt som patienten kanske drar sig för att söka vård just pga att denne vet att den kommer få råd om viktnedgång och absolut inte har lust att behöva ändra på sitt liv på det sättet. Men de problemen finns ju även inom andra patientgrupper där de erbjuds hjälp som är medicinskt motiverad men som inte är det de själva vill ha. Och lösningen är väl den samma där, att föra en dialog med patienten om vad som den kan tänka sig att förändra och inte och vilket behandlingsresultat som då är rimligt att uppnå.
Det sjuka är att när man frågar sjukvården om hjälp för viktnedgång så får man ingen. Har varit hos flera dietister och "fått hjälp". Man får en lapp med saker man ska äta och så tittar man på tallriksmodellen. Jag vet hur jag ska äta. Det är det psyiska jag behöver hjälp med.
 
#43
Det kommer alltid finnas människor som känner att dom måste kräka ur sig sina åsikter om andras kroppar. Det spelar ingen roll hur man ser ut. Är man smal så får man istället ett "usch, ät någonting" och är man muskulös så får man "du ser ut som en man". Tyvärr är väl sociala medier ett ställe där folk som känner sig bortglömda eller bara är generellt otrevliga lätt kan ösa ur sig saker utan att behöva ta konsekvenser för det.

Självklart kan man behöva prata med någon anhörig om deras vikt i verkliga livet om det är så att man är orolig för personen eller någon ofta klagar över sin vikt men då hoppas jag verkligen man gör det lite mer genomtänkt än att bara slänga iväg gliringar som inte lär hjälpa någon.

Nu är jag bara i början av min utbildning men som vårdpersonal förstår jag att det är jättesvårt när både övervikt kan vara ett stort problem och riskfaktor samtidigt som patienten kanske drar sig för att söka vård just pga att denne vet att den kommer få råd om viktnedgång och absolut inte har lust att behöva ändra på sitt liv på det sättet. Men de problemen finns ju även inom andra patientgrupper där de erbjuds hjälp som är medicinskt motiverad men som inte är det de själva vill ha. Och lösningen är väl den samma där, att föra en dialog med patienten om vad som den kan tänka sig att förändra och inte och vilket behandlingsresultat som då är rimligt att uppnå.
Det handlar väldigt mycket om retorik - om hur man tar upp en fråga. En person som är överviktig har säkert fått höra det tiotusentals gånger. Har man strategierna för att gå ner så är man inte rund - har man inte strategierna så är det bara giftpilar. Vem har nytta av en läkare som avfyrar giftpilar?

En person som av medicinska skäl måste gå ner i vikt är inte hjälpt av att läkaren säger det. Liksom den inte har blivit hjälpt av att släktingar, skolkamrater, arbetskamrater, radom löstfolk etc sagt det. Du kan räkna med att alla överviktiga kvinnor fått påpekanden om sin vikt minst en gång om dagen sedan de fyllde nio. Om det hjälpte att någon sa att man behövde gå ner i vikt - tja då vore 99% perfekta size zero. Den personen behöver hjälp att analysera hela sin tillvaro och hitta andra rutiner och tankesätt.
 
#44
Det sjuka är att när man frågar sjukvården om hjälp för viktnedgång så får man ingen. Har varit hos flera dietister och "fått hjälp". Man får en lapp med saker man ska äta och så tittar man på tallriksmodellen. Jag vet hur jag ska äta. Det är det psyiska jag behöver hjälp med.
Jag var hos en dietist som sa att allt fett är farligt och när jag försökte prata med henne om socker och kolhydrater och olika nyare dieter viftade hon bara bort mig. Och så blev hon nästan arg på mig när jag sa att jag vägrar äta margarin beroende på vad det är gjort av utan föredrog Bregott. Hon var runt 25 och måste haft en rätt ny utbildning bakom sig, kändes som att hon inte hängt med alls. Jag hade hoppats på lite näringslära men den har jag fått skaffa på egen hand.
 
#45
Det handlar väldigt mycket om retorik - om hur man tar upp en fråga. En person som är överviktig har säkert fått höra det tiotusentals gånger. Har man strategierna för att gå ner så är man inte rund - har man inte strategierna så är det bara giftpilar. Vem har nytta av en läkare som avfyrar giftpilar?

En person som av medicinska skäl måste gå ner i vikt är inte hjälpt av att läkaren säger det. Liksom den inte har blivit hjälpt av att släktingar, skol"kamrater", abrets"kamrater", radom löstfolk etc sagt det. Om det hjälpte att någon sa att man behövde gå ner i vikt - tja då vore 99% perfekta size zero. Den personen behöver hjälp att analysera hela sin tillvaro och hitta andra rutiner och tankesätt.
Problemet är nog ofta att folk inte vill förändras. Folk lever ofta sina liv på ett sätt som de tycker är så praktiskt som möjligt eller "för att det bara blivit så" och förändringar och ändringar i rutiner är jobbiga oavsett vilka de är. Många kommer till vården med ett problem som de vill få fixat med en medicin så att de inte behöver tänka på det mer och kan fortsätta leva som vanligt. De vill inte få sitt liv analyserat och få hjälp med förändringar även om det är så att deras problem de vill ha vård för är helt eller delvis orsakat ev ett beteendemönster.
Däremot så verkar folk som kommer in med en lite mer öppen attityd till stor del bli hjälpta av ingående information så där är det nog jätteviktigt att det ges tid till att förklara och diskutera.
 
#46
Det sjuka är att när man frågar sjukvården om hjälp för viktnedgång så får man ingen. Har varit hos flera dietister och "fått hjälp". Man får en lapp med saker man ska äta och så tittar man på tallriksmodellen. Jag vet hur jag ska äta. Det är det psyiska jag behöver hjälp med.
Exakt. Det blir lite konstigt kan jag tycka när läkare säger att de måste informera om att personen är överviktig. Jo visst- gör det. Men- tror du att jag inte vet om det? Det är ju inte kunskapen som inte saknas.
Och det blir en dubbelmoral tycker jag när de som vill få hjälp av att gå ner i vikt ändå inte får det. För jag tycker vården ligger efter enormt mkt.
Lite OT- men jag tror att många av oss som är rejält överviktiga inte är det pga bristande kunskap utan för att vi triggas mer av mat. Mat triggar vårt belöningssystem. Jag vet ju själv att jag blir lycklig av att äta. Lugn och lycklig. Och jag triggas ju redan av grönsaker såsom tomat/ paprika etc. Så jag tror att vi måste ha en helt annan diskussion dvs vi som triggas enormt av mat - så mkt så att vi kan äta ihjäl oss- vad ska vi göra? Vi klarar inte av att hantera mat och det behöver vården/forskare hjälpa till med. dvs inget skuldbeläggande och prat om disciplin för det hjälper inte.
 
#47
Det sjuka är att när man frågar sjukvården om hjälp för viktnedgång så får man ingen. Har varit hos flera dietister och "fått hjälp". Man får en lapp med saker man ska äta och så tittar man på tallriksmodellen. Jag vet hur jag ska äta. Det är det psyiska jag behöver hjälp med.
Det är jättesynd att det verkar vara så fortfarande. :(
 
#48
Det sjuka är att när man frågar sjukvården om hjälp för viktnedgång så får man ingen. Har varit hos flera dietister och "fått hjälp". Man får en lapp med saker man ska äta och så tittar man på tallriksmodellen. Jag vet hur jag ska äta. Det är det psyiska jag behöver hjälp med.
Nyfiken:
Vad är det du tycker att sjukvården borde göra när det gäller viktnedgång (utom de gångerna det blir operation, då)?
Ansvaret och problemet ägs ju av personen som behöver gå ner i vikt (i analogi med en person som behöver sluta röka)?

Det du beskriver låter ovanligt futtigt med tanke på att det på många håll erbjuds återkommande kontakter med en sjuksköterska/distriktssköterska för stöttning och vägning.
 
#49
Tänker att om man söker vård tex för knäproblem så kan jag ändå förstå att risken finns att vikten kommer upp om man är väldigt överviktig, på samma sätt som det kan komma upp att man inte bör röka inför en större operation eller likn. Samtidigt är det ju oerhört viktigt att det hanteras med fingertoppskänsla av den rådgivande läkaren.

Men rent random kommentarer finns det ju noll och inga ursäkter för!
Nej, går man till läkare för sitt nageltrång är det ju helt irrelevant vad man väger. Dvs i den situationen tas inte vikten upp helt enkelt.
 
#50
Nyfiken:
Vad är det du tycker att sjukvården borde göra när det gäller viktnedgång (utom de gångerna det blir operation, då)?
Ansvaret och problemet ägs ju av personen som behöver gå ner i vikt (i analogi med en person som behöver sluta röka)?

Det du beskriver låter ovanligt futtigt med tanke på att det på många håll erbjuds återkommande kontakter med en sjuksköterska/distriktssköterska för stöttning och vägning.
Jag tänker att man borde hitta ett annat sätt att föra fram budskapet på.

Det finns en metod som heter MI (motiverande intervjuer) som vi inom socialtjänsten använder för att bemöta de vi träffar på ett respektabelt sätt och nå fram med det vi vill framföra.

Många läkare är toppen på att skapa förtroende och respektfullt framföra svåra besked, medan andra är helt opsykologiska. Är man det spelar det ingen roll hur medicinskt kunnig man är eftersom man inte kan förmedla det.
 
#51
Problemet är nog ofta att folk inte vill förändras. Folk lever ofta sina liv på ett sätt som de tycker är så praktiskt som möjligt eller "för att det bara blivit så" och förändringar och ändringar i rutiner är jobbiga oavsett vilka de är. De kommer till vården med ett problem som de vill få fixat med en medicin så att de inte behöver tänka på det mer och kan fortsätta leva som vanligt. De vill inte få sitt liv analyserat och få hjälp med förändringar även om det är så att deras problem de vill ha vård för är helt eller delvis orsakat ev ett beteendemönster. Däremot så verkar folk som kommer in med en lite mer öppen attityd till stor del bli hjälpta av ingående information så där är det nog jätteviktigt att det ges tid till att förklara och diskutera.
Tänk dig att du fått skit varje dag hela ditt liv för något som du inte riktigt kan hantera - det är få människor med vettet i behåll som har en "öppen attityd" då. En av människans starkaste överlevnadsinstinkter är att undvika kognitiv dissonans - dvs till slut ger man upp och "gillar läget". För att verkligen göra något åt sin vikt måste människor ta avstånd från strategier som de i år eller decennier använt sig av för att överleva i en fientlig omvärld.

Det handlar väldigt mycket om hur man säger något. Det handlar också om att mat måste tappa sin laddning som tröst och straff - överätning är ofta något annat än vad lekmän tror. Väldigt, väldigt många människor skadar sig själva med mat. Skulle du möta andra former av självskadebeteenden på samma sätt - jag syr inte om du inte först slutar skära dig och jag ger ingen bot för klamydia innan du slutar sälja sex? Och du borde ju (vilket tolkas som att "du är äcklig och inte värd bättre")
 
Senast ändrad:
#52
Nyfiken:
Vad är det du tycker att sjukvården borde göra när det gäller viktnedgång (utom de gångerna det blir operation, då)?
Ansvaret och problemet ägs ju av personen som behöver gå ner i vikt (i analogi med en person som behöver sluta röka)?

Det du beskriver låter ovanligt futtigt med tanke på att det på många håll erbjuds återkommande kontakter med en sjuksköterska/distriktssköterska för stöttning och vägning.
Man kan fråga folk hur de mår, om de vill ha hjälp med träning, kost, terapi eller liknande. Inte säga: Du överviktig, sluta är skräp. Har du hört om tallriksmodellen?
 
#53
Det handlar väldigt mycket om retorik - om hur man tar upp en fråga. En person som är överviktig har säkert fått höra det tiotusentals gånger. Har man strategierna för att gå ner så är man inte rund - har man inte strategierna så är det bara giftpilar. Vem har nytta av en läkare som avfyrar giftpilar?

En person som av medicinska skäl måste gå ner i vikt är inte hjälpt av att läkaren säger det. Liksom den inte har blivit hjälpt av att släktingar, skolkamrater, arbetskamrater, radom löstfolk etc sagt det. Du kan räkna med att alla överviktiga kvinnor fått påpekanden om sin vikt minst en gång om dagen sedan de fyllde nio. Om det hjälpte att någon sa att man behövde gå ner i vikt - tja då vore 99% perfekta size zero. Den personen behöver hjälp att analysera hela sin tillvaro och hitta andra rutiner och tankesätt.
Jag var hos en läkare som tog upp det på ett snyggt sätt för ett tag sedan. Jag är inte jättestor, har väl ca 10 kilos övervikt, men när hon berättat för mig att proverna visat för högt kolesterol och för högt blodsocker sa hon ”Jag ska ge dig kostråd och du ska inte gå upp i vikt”. Det var ett bra sätt att påpeka vikten.

(Jag hade visserligen inte tagit illa upp om hon beordrat mig att gå ner heller, men det beror på att min övervikt inte är så påfallande. Hade jag varit riktigt stor hade jag nog varit känsligare för hur det sades)
 
#54
Ibland tror jag att det där med att folk rekommenderas gå ner i vikt har blivit något av en standardfras.
Även jag har fått höra det helt orelaterat till vad jag sökte vård för och jag var inte ens det minsta lilla överviktig, så jag frågade varför i hela fridens dagar jag som normalviktig ska behöva gå ner i vikt för? Fick dock inget riktigt svar på den frågan..

Jag förstår att ämnet är känsligt för kraftigt överviktiga. Det är ju bara att kika runt lite här inne liksom, men det där med att helt slå ifrån sig hälsoaspekten och misstro att många "utomstående" (dvs inte kraftigt överviktiga) tänker på, resonerar kring och ser hälsoaspekten i samband med kraftig övervikt? Det har jag lite svårt att förstå nyttan av faktiskt.
 
#55
Problemet är nog ofta att folk inte vill förändras. Folk lever ofta sina liv på ett sätt som de tycker är så praktiskt som möjligt eller "för att det bara blivit så" och förändringar och ändringar i rutiner är jobbiga oavsett vilka de är. Många kommer till vården med ett problem som de vill få fixat med en medicin så att de inte behöver tänka på det mer och kan fortsätta leva som vanligt. De vill inte få sitt liv analyserat och få hjälp med förändringar även om det är så att deras problem de vill ha vård för är helt eller delvis orsakat ev ett beteendemönster.
Däremot så verkar folk som kommer in med en lite mer öppen attityd till stor del bli hjälpta av ingående information så där är det nog jätteviktigt att det ges tid till att förklara och diskutera.
Så kan det vara men jag tror också att när det handlar om vikt så handlar det om hopplöshet. Man tror inte på allvar att man kan. Och för att man känner att den som inte har viktproblem inte förstår vad man pratar om. Om någon bara säger att "Det är bara att gå ned i vikt- det handlar bara om disciplin" i såna fall så förlorar jag förtroendet för den direkt. Jag tror inte att den förstår hur det är för de av oss som har ett matmissbruk/ rejält överviktiga. Jag tror inte de förstår hur det är att konstant leva i en kamp. Där ens hjärna varenda sekund säger åt en att man ska äta och man får kämpa varenda vaken sekund. Där hjärnan konstant skriker ÄT ÄT ÄT och anledningen till att man äter är för att hjärnan ska bli lugn och man ska kunna koncentrera sig.
Men ingen läkare - dietist har haft en lösning på det. Så innan man har lösningen på det så bör man inom vården vara lite förstående för den kamp överviktiga har.
 
#56
Tänk dig att du fått skit varje dag hela ditt liv för något som du inte riktigt kan hantera - det är få människor med vettet i behåll som har en "öppen attityd" då. En av människans starkaste överlevnadsinstinkter är att undvika kognitiv dissonans - dvs till slut ger man upp och "gillar läget". För att verkligen göra något åt sin vikt måste människor ta avstånd från strategier som de i år eller decennier använt sig av för att överleva i en fientlig omvärld.

Det handlar väldigt mycket om hur man säger något. Det handlar också om att mat måste tappa sin laddning som tröst och straff - överätning är ofta något annat än vad lekmän tror. Väldigt, väldigt många människor skadar sig själva med mat. Skulle du möta andra former av självskadebeteenden på samma sätt - jag syr inte om du inte först slutar skära dig och jag ger ingen bot för klamydia innan du slutar sälja sex?
Jag har väl aldrig påstått att man ska vägra att behandla någon med andra medel om det är så att de behöver gå ner i vikt? Självklart är det extremt viktigt med hur man formulerar sig när man diskuterar det. Det jag menar är att man då måste vara tydlig med är att behandlingen man ger kanske inte får lika bra effekt som om de även gick ner i vikt. Det är väl precis lika som med andra självskadebeteenden? Erbjuds man hjälp med beteendeförändring men tackar nej så får man acceptera att behandlingen kanske inte ger så bra resultat eftersom man river upp det gamla såret igen så att säga.
 
#57
Nyfiken:
Vad är det du tycker att sjukvården borde göra när det gäller viktnedgång (utom de gångerna det blir operation, då)?
Ansvaret och problemet ägs ju av personen som behöver gå ner i vikt (i analogi med en person som behöver sluta röka)?

Det du beskriver låter ovanligt futtigt med tanke på att det på många håll erbjuds återkommande kontakter med en sjuksköterska/distriktssköterska för stöttning och vägning.
Min nuvarande dietist på vc väger en inte alls! Vi diskuterar bara livsförändringar, beteende mm. Det är helt fantastiskt. Så långt från skam och skuld man kan komma. Gissar dock att hen är rätt ovanlig.
 
#58
Jag var hos en dietist som sa att allt fett är farligt och när jag försökte prata med henne om socker och kolhydrater och olika nyare dieter viftade hon bara bort mig. Och så blev hon nästan arg på mig när jag sa att jag vägrar äta margarin beroende på vad det är gjort av utan föredrog Bregott. Hon var runt 25 och måste haft en rätt ny utbildning bakom sig, kändes som att hon inte hängt med alls. Jag hade hoppats på lite näringslära men den har jag fått skaffa på egen hand.
Nämnde hon inte ens mättande fett och det? Jag har typ ingen kunskap om näring och sånt men vet att det är skillnad på fett och fett :cautious:
 
#59
Så kan det vara men jag tror också att när det handlar om vikt så handlar det om hopplöshet. Man tror inte på allvar att man kan. Och för att man känner att den som inte har viktproblem inte förstår vad man pratar om. Om någon bara säger att "Det är bara att gå ned i vikt- det handlar bara om disciplin" i såna fall så förlorar jag förtroendet för den direkt. Jag tror inte att den förstår hur det är för de av oss som har ett matmissbruk/ rejält överviktiga. Jag tror inte de förstår hur det är att konstant leva i en kamp. Där ens hjärna varenda sekund säger åt en att man ska äta och man får kämpa varenda vaken sekund. Där hjärnan konstant skriker ÄT ÄT ÄT och anledningen till att man äter är för att hjärnan ska bli lugn och man ska kunna koncentrera sig.
Men ingen läkare - dietist har haft en lösning på det. Så innan man har lösningen på det så bör man inom vården vara lite förstående för den kamp överviktiga har.
Tror självklart att det finns kunskap både inom vården, dietistkåren, personliga tränare osv med hur jobbigt det kan vara med både övervikt, matmissbruk och andra missbruk. Extremt många som väljer att utbilda sig inom de områdna gör det ju just för att de själva har erfarenhet av liknande problem (inkl jag själv). Men även sådant kan nog missuppfattas om man inte är försiktig. Dvs om någon säger att de har egna erfarenheter så kan det tolkas som att "jag klarade av det så det är inte så svårt, du är bara odiciplinerad".
 
#60
Fast ibland känns det inte riktigt som "välmening" - speciellt ute på nätet av dessa troll :meh:
Dom som skriver bara utan anledning på vissa bilder är säkerligen troll som hade skrivit något annat om personen inte var tjock. Tror inte det har med vikten i sej att göra när det gäller personer beter sig så, dom vill bara kasta skit på folk helt enkelt. Eller iallafall skriva onödiga kommentarer.

Tycker programmet "Trolljägarna" eller vad det heter är bra på att visa hur dom inte tänker alls dom flesta som sitter och skriver. Dom har ingen anledning dom kan säga iallafall.

Dom som skriver kostråd osv och inte bara dumma uttryck tror jag faktiskt ofta tror att dom gör något bra. Dom vill dela med sig om vad dom tycker fungerar.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Överlycklig hundägare

Radannonser

  • Underbart fuxsto stäljes.

Hästnyheter

Bukefalos

  • Krasch i Chrome
Upp