Tankar kring detta?

[em-pirre]

Idagsläget finns det inget att utreda.
Då väninnan och jag har pratat, och hon har även pratat med sin partner. Skulle något slå fel när de är borta, att de kommer hem tidigare eller något sådant, då ska de ta kontakt med BUP igen och just då godkänna att de gör en fullständig utredning.

Fast det är nog väldigt vanligt att föräldrarna inte vill se att det kan finnas problem. Folk blundar och skyddar sig själv, och tänker att det är alla andras fel att saker inte fungerar. Ni har INGET att förlora på att ta emot hjälp.

 

[Golden_Heart]

Fast det är nog väldigt vanligt att föräldrarna inte vill se att det kan finnas problem. Folk blundar och skyddar sig själv, och tänker att det är alla andras fel att saker inte fungerar. Ni har INGET att förlora på att ta emot hjälp.

Som jag skrev innan, om miljöombytet inte hjälper så får man ta utredning då.
Men varför göra det i dagsläget, om kuratorn på familjehälsan säger "GO for IT", barnets vänner och pojkvän säger bättre att hon kommer tillbaka glad än gå och vara ledsen o må dåligt ett år.
De blundar inte för några problem!

 

[Golden_Heart]

Jag har inte läst hela tråden, men har alltså BUP sagt att de vill utreda vidare?
Isf finns det nog skäl även om inte föräldrarna uppfattat det.

De har visat tendenser till det, men ångrade sig och tyckte att familjehälsans kurator kunde hjälpa familjen först och gick det inte där, då skulle man prata vidare om utredning.
Därför i dagsläget så behövs ingen utredning och familjehälsans kurator tycker den här saken är helt okej att göra detta miljöombyte och de åker i sommar så snart gränserna är öppna.

 

[Monkie]

Som jag skrev innan, om miljöombytet inte hjälper så får man ta utredning då.
Men varför göra det i dagsläget, om kuratorn på familjehälsan säger "GO for IT", barnets vänner och pojkvän säger bättre att hon kommer tillbaka glad än gå och vara ledsen o må dåligt ett år.
De blundar inte för några problem!

Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Det går ju att tacka ja till utredning och ändå åka iväg.
Varför utreda är ju för att underlätta för flickan och också för att kunna planera en återgång till högstadiet i Sverige som blir bra.

 

[em-pirre]

Som jag skrev innan, om miljöombytet inte hjälper så får man ta utredning då.
Men varför göra det i dagsläget, om kuratorn på familjehälsan säger "GO for IT", barnets vänner och pojkvän säger bättre att hon kommer tillbaka glad än gå och vara ledsen o må dåligt ett år.
De blundar inte för några problem!

Men då förstår jag inte alls varför du frågar. Du radar enbart upp fördelar med att åka och nackdelar med precis allt annat.

Hela historien är fortfarande helt absurd. Det låter inte alls som att de vuxna har varit samlade och sakliga och mottagliga för information. Tvärtom.

 

[Golden_Heart]

Fast det finns väl visst något att utreda, om det var vad BUP rekommenderade? Oavsett om det var faktorer i livet som påverkade situationen, och att det inte skulle leda till diagnos, så kan det ju uteslutas och man kanske kan få annan hjälp. Varför detta motstånd till utredning, och eventuell diagnos? Eller ytterligare hjälp. En bra familj mäts liksom inte i huruvida man är "stark" och löser situationen själva, ibland är det vettiga att ta hjälp från rätt instanser.

Motstånd till utredning fanns då väninnan själv har haft släkt, familj och vänner som varit med om liknande eller varit på utredning, hamnat i ett fack och sedan har den individen blivit stämplad för livet.
I det här fallet tog familjehälsan över och hjälper/ har hjälpt familjen och gett klartecken för året i Polen, men ni kanske ställer er bättre än en kurators godkännande osv?

 

[Cambrie]

Som jag skrev innan, om miljöombytet inte hjälper så får man ta utredning då.
Men varför göra det i dagsläget, om kuratorn på familjehälsan säger "GO for IT", barnets vänner och pojkvän säger bättre att hon kommer tillbaka glad än gå och vara ledsen o må dåligt ett år.
De blundar inte för några problem!

Varför starta en tråd på buke alls när ni redan bestämt? Ni får massor av tankar om detta både från folk som jobbar med barn med olika problem, har diagnoser själv och som har erfarenheten från utlandet men du tjafsar emot varenda en förutom de du uppenbarligen inte vill svara på. Vad var din poäng med tråden???

 

[Golden_Heart]

Men då förstår jag inte alls varför du frågar. Du radar enbart upp fördelar med att åka och nackdelar med precis allt annat.

Hela historien är fortfarande helt absurd. Det låter inte alls som att de vuxna har varit samlade och sakliga och mottagliga för information. Tvärtom.

Som jag skrev innan få kanske någon vinkel som de inte tänkt på.
Ge andra ett alternativ.
Men definitivt inte att bli påhoppad av sådana som tycker de har bättre åsikter än familjehälsans kurator.

 

[Golden_Heart]

Varför starta en tråd på buke alls när ni redan bestämt? Ni får massor av tankar om detta både från folk som jobbar med barn med olika problem, har diagnoser själv och som har erfarenheten från utlandet men du tjafsar emot varenda en förutom de du uppenbarligen inte vill svara på. Vad var din poäng med tråden???

Har redan svarat på det.
Min väninnan bad mig också.
Ja det är bestämt att det ska åkas, så snart gränserna öppnas i sommar.

 

[Cambrie]

Har redan svarat på det.

Nej det har du inte för du fortsätter ju bara tjafsa emot? Var det bara för att få medhåll?

 

[EmmaBovary]

Motstånd till utredning fanns då väninnan själv har haft släkt, familj och vänner som varit med om liknande eller varit på utredning, hamnat i ett fack och sedan har den individen blivit stämplad för livet.
I det här fallet tog familjehälsan över och hjälper/ har hjälpt familjen och gett klartecken för året i Polen, men ni kanske ställer er bättre än en kurators godkännande osv?

Det är såklart tragisk, men det gynnar fortfarande inte barnet med en skepticism inför eventuella diagnoser. Och såklart finns det tyngd i att en kurator med insyn i situationen tycker att det låter som en bra idé. Men gällande att barnets vänner och pojkvän (som du skrev om något inlägg över), tycker att det är en bra idé, så är de just BARN. Det är nog svårt att greppa hur långt ett år år, och vad som är rätt eller fel i situationen.

 

[Golden_Heart]

Nej det har du inte för du fortsätter ju bara tjafsa emot? Var det bara för att få medhåll?

Inte för att tjafsa emot, utan svarar där svar behövs.
Min väninnan ville också få in lite vinklar som hon kanske inte hade tänkt på.
Beslut gällande framtida kontakt med BUP har tagits och det är ifall något går fel så har de dem som en backup. Dessutom där väninnan bor är det lång väntelista hos BUP och skulle de tex ta en utredning nu då skulle de få tid för den när de redan är utomlands.

 

[Golden_Heart]

Det är såklart tragisk, men det gynnar fortfarande inte barnet med en skepticism inför eventuella diagnoser. Och såklart finns det tyngd i att en kurator med insyn i situationen tycker att det låter som en bra idé. Men gällande att barnets vänner och pojkvän (som du skrev om något inlägg över), tycker att det är en bra idé, så är de just BARN. Det är nog svårt att greppa hur långt ett år år, och vad som är rätt eller fel i situationen.

För flickan var det viktigt att ha stöd ifrån de vänner och den pojkvän hon har. Att ett år är en lång tid, de vet de och att mycket kan hända, men det är ju inte som de förlorar kontakten helt. De har ju kontakt under det året via olika appar etc också.
I dagsläget skulle det ta för lång tid att ens försöka få till en tid hos BUP igen eller få till en utredning, utan om det skulle behövas så får den vänta tills de är tillbaka eller måste avbryta året därborta av någon anledning och då behöver BUP mer osv. Har förklarat allt redan längre upp i tråden.

 

[em-pirre]

Som jag skrev innan få kanske någon vinkel som de inte tänkt på.
Ge andra ett alternativ.
Men definitivt inte att bli påhoppad av sådana som tycker de har bättre åsikter än familjehälsans kurator.

Du verkar skriva i affekt och så verkar barnets föräldrar också agera.

 

[vinkelina]

Vad händer om inget har ändrats när de kommer tillbaka. Pojkvännen gått vidare och kompisen hittat nya vänner? Man kan ju inte förvänta sig att barn i den åldern skall vänta på varandra. Om jag försåt saken så är barnet i 11-12 års åldern?

 

[EmmaBovary]

För flickan var det viktigt att ha stöd ifrån de vänner och den pojkvän hon har. Att ett år är en lång tid, de vet de och att mycket kan hända, men det är ju inte som de förlorar kontakten helt. De har ju kontakt under det året via olika appar etc också.

Alltså, såklart att det är bra att hon känner stöd därifrån. Men de är fortfarande BARN. Och om nu beslutet är fattat så tycker jag att det är föräldrarnas skyldighet att ägna den tiden åt att omvärdera synen på olika diagnoser, och läsa på vad det innebär idag och att det i de flesta fallen inte är en stämpel för livet, utan som något man kan lyckas leva ett framgångsfullt liv med, bara man får rätt verktyg att hantera sina förutsättningar.

 

[Golden_Heart]

Vad händer om inget har ändrats när de kommer tillbaka. Pojkvännen gått vidare och kompisen hittat nya vänner? Man kan ju inte förvänta sig att barn i den åldern skall vänta på varandra. Om jag försåt saken så är barnet i 11-12 års åldern?

Kompisen som är ett år äldre, vore det bra om den hittade fler vänner när den kommer på högstadiet.
Pojkvännen har flickan haft sedan slutet av trean, om ödet vill så hittar de tillbaka annars kommer de vara bästa vänner.
Detta är ifall familjen väljer att komma tillbaka till samma stad efter utlandsvistelsen.

 

[em-pirre]

Du verkar skriva i affekt och så verkar barnets föräldrar också agera.

Vad är lustigt? Jag tror inte jag är den enda som upplevar att du skriver i affekt

 

[godisklubba]

Gällande adhd. Jag är kvinna. Och fick diagnos först när jag var över 30. Inte ens min mamma som jobbat med människor med specialbehov skulle ha satt den diagnosen på mig. Jag klarade mig genom skolan pga min intelligens och valde ett praktiska yrke. Hade inga höga betyg men godkänd i alla ämnen. Skulle säkert varit bättre om jag också skulle ha läst på tentorna tex. Var inte förens jag började med mer krävande studier på högskolenivå bär jag var 28 som jag insåg att jag hade problem. Jag klarade inte skolan nämligen.

När jag sedan blev utredd på egen begäran gick det på en timme (okej DET är en annan historia) för jag hade så tydliga adhd symptom för att vara kvinna.

Samma här.
Utredande psykolog sa efter typ 10min "jag skulle kunna sätta en autism diagnos bara efter att ha läst din självremiss" för att jag har så tydliga symptom.
Dock behövdes hela utredningen för fullständig diagnos samt vilken nivå av autism.

Idagsläget finns det inget att utreda.
Då väninnan och jag har pratat, och hon har även pratat med sin partner. Skulle något slå fel när de är borta, att de kommer hem tidigare eller något sådant, då ska de ta kontakt med BUP igen och just då godkänna att de gör en fullständig utredning.

Mina föräldrar trodde att min bror bara var en lite energifylld pojke. Med skillnaden att de litade på skolan och bup och lät den utreda, även om de skrattade inombords när skolan la fram förslaget om att han eventuellt har ADHD. Mycket riktigt - han har ADHD. Pappa arbetar med folk med olika diagnoser och att hjälpa dem att få ett mer självständigt liv, så han är definitivt inte okunnig när det kommer till NPF. Han hade ändå inte en susning.
Föräldrar kan ha fel, ja, föräldrar känner sina barn bäst. Men föräldrar har (oftast) inte kompetensen som experter har. Föräldrar kan omöjligt diagnosticera eller avskriva diagnoser för sina egna barn, det är upp till experterna (utredarna) att göra det.

Edit: En kurator är inte en utredare. Kuratorn är just kurator. Den som utreder är psykolog, tillsammans med en läkare.

 

[godisklubba]

Sen, @Golden_Heart, du verkar ha hakat upp dig väldigt mycket på det där med hyperaktivitet. Bara för att man utreder ADHD, behöver man inte nödvändigtvis vara hyperaktiv.
Du vet att det finns något som heter ADD va? Och att utredning för ADD ingår i utredningen för ADHD? Flickan kanske har ADD om hon nu inte har ADHD?

Oavsett, så tycker jag att hon bör få en utredning. Förr eller senare kommer hon krascha för att de yttre kraven blir för stora. Min utredare sa "det är inte konstigt att du mår som du mår, med tanke på att du inte fått anpassningar efter dina behov. Depression, ångest och självmordstankar kommer nästan alltid som ett brev på posten hos flickor med NPF, om de inte får diagnos och hjälp i tid". Flickan kanske helt enkelt passerat gränsen?
I så fall är det väldigt enkelt att skylla på depressionen, ångesten och självmordstankarna. Men de är faktiskt inte det primära problemet. De kommer finnas kvar, så länge det primära problemet inte är borta.

Vet du med all säkerhet att rida och tävla hästar, inte kommer bli ytterligare en börda för henne? Det kanske blir ytterligare en sak som pressar henne, där hon känner att hon måste prestera på top för att duga?
Det räcker inte att föräldrarna säger "gör ditt bästa så är vi nöjda" eller "bara ha roligt". Hon vet att hon är annorlunda, hon känner det, hon kommer pressa sig själv tills det inte går längre. Och då kanske det är för sent.

Är det ett bättre alternativ? Är det verkligen SÅ farligt med en diagnos? Jag tycker att du och/eller din väninna, borde tänka igenom detta mycket noga minst en gång till. Hur farligt är det egentligen med ett barn med en eventuell neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det är faktiskt inte så att man förändras avsevärt och blir en alien för att man får en diagnos. Däremot kan man få hjälp och verktyg för att hantera sina svårigheter och det i sin tur kanske gör en mer "normal".