Tankar om mål och prestation

[Ray]

Tänker mycket på hur ens uppväxt påverkat livet. Och hur jag som förälder påverkar mitt barn.
Just i självkänslan och självförtroende. Men även mål i livet- ambitioner. Vad man tycker är viktigt.
Så berätta- vad önskar ni ert barn ska få som ni själva kanske inte fick?
Är det viktigt med bra resultat i skolan och att sikta mot ett hyfsat välbetalt jobb?
Eller är det kanske tvärtom så att ni hoppas ert barn ska vara nöjd med mindre? Följa sitt hjärta i alla lägen? Hur viktigt är det att ha mål i livet och prestera?

 

[Fritidsryttare]

Jag kan nog sätta ribban rätt lågt och ändå överträffa tidigare generationer i den här familjen i föräldraskap...
Jag hoppas att jag ska kunna ge mitt barn en grundmurad känsla av att alltid vara älskad, önskad och att man duger som att man är, att det är personen som räknas och inte vilken samhällsposition du har.
Jag hoppas att mitt barn växer upp till att bli en självständig individ som tror på sig själv och som har upplevt så mycket kärlek under sin uppväxt att den har förmågan att ge kärlek och omtanke till sina medmänniskor.

Allt annat är sekundärt i mina ögon, utbildning, status och andra socioekonomiska faktorer spelar föga roll om du inte tycker om dig själv.

 

[TeamLundVer]

Tänker mycket på hur ens uppväxt påverkat livet. Och hur jag som förälder påverkar mitt barn.
Just i självkänslan och självförtroende. Men även mål i livet- ambitioner. Vad man tycker är viktigt.
Så berätta- vad önskar ni ert barn ska få som ni själva kanske inte fick?
Är det viktigt med bra resultat i skolan och att sikta mot ett hyfsat välbetalt jobb?
Eller är det kanske tvärtom så att ni hoppas ert barn ska vara nöjd med mindre? Följa sitt hjärta i alla lägen? Hur viktigt är det att ha mål i livet och prestera?

Våra barn ska ha föräldrar som har förmåga och intresse att stötta när det gäller skolan.
Våra barn ska få höra och i övrigt märka av dagligen att de är älskade.
Våra barn ska få veta att det okej att vara ledsen oavsett vad man är ledsen över.
Våra barn ska veta att vi alltid är där för dem. Även om vi precis har bråkat.
Våra barn ska få vara delaktiga (i den mån de klarar) i allt vad vi vuxna gör. Det innefattar matlagning, städning, renovering, trädgårdsarbete. You name it. I vår familj hjälps vi åt med det vi kan.
Våra barn ska uppmuntras till att pröva sina vingar. De ska veta att vi alltid finns där som ett skyddsnät.
Våra barn kommer ha andra ekonomiska förutsättningar för vuxenlivet än vad vi haft. Både kunskapsmässigt och rent ekonomiskt.

 

[Ray]

Jag kan nog sätta ribban rätt lågt och ändå överträffa tidigare generationer i den här familjen i föräldraskap...
Jag hoppas att jag ska kunna ge mitt barn en grundmurad känsla av att alltid vara älskad, önskad och att man duger som att man är, att det är personen som räknas och inte vilken samhällsposition du har.
Jag hoppas att mitt barn växer upp till att bli en självständig individ som tror på sig själv och som har upplevt så mycket kärlek under sin uppväxt att den har förmågan att ge kärlek och omtanke till sina medmänniskor.

Allt annat är sekundärt i mina ögon, utbildning, status och andra socioekonomiska faktorer spelar föga roll om du inte tycker om dig själv.

Håller helt med dig.
Men om du tänker att du som redan är medveten om detta kanske kommer att lyckas med just denna biten. Att det är ett tillgodosett behov liksom.
Gör det skillnad för hur du tänker?
Om det ena inte utesluter det andra?

 

[Ray]

Våra barn ska ha föräldrar som har förmåga och intresse att stötta när det gäller skolan.
Våra barn ska få höra och i övrigt märka av dagligen att de är älskade.
Våra barn ska få veta att det okej att vara ledsen oavsett vad man är ledsen över.
Våra barn ska veta att vi alltid är där för dem. Även om vi precis har bråkat.
Våra barn ska få vara delaktiga (i den mån de klarar) i allt vad vi vuxna gör. Det innefattar matlagning, städning, renovering, trädgårdsarbete. You name it. I vår familj hjälps vi åt med det vi kan.
Våra barn ska uppmuntras till att pröva sina vingar. De ska veta att vi alltid finns där som ett skyddsnät.
Våra barn kommer ha andra ekonomiska förutsättningar för vuxenlivet än vad vi haft. Både kunskapsmässigt och rent ekonomiskt.

Och om du tittar längre fram?
Hade du önskat att de i sin tur kunnat ge framtida barn liknande ekonomiska förutsättningar? Eller spelar det ingen roll?

Vill du peppa dom att bli så bra de kan inom något område- eller räcker det med lagom?

 

[TeamLundVer]

Och om du tittar längre fram?
Hade du önskat att de i sin tur kunnat ge framtida barn liknande ekonomiska förutsättningar? Eller spelar det ingen roll?

Vill du peppa dom att bli så bra de kan inom något område- eller räcker det med lagom?

Jag hoppas helt klart att de bygger vidare, inte bara på sina egna pengamaskiner utan även att de bygger pengamaskiner till sina barn. Jag pratar redan aktier med sonen och han har fått vara med och trycka å knappen när jag köper så jag hoppas att intresset kommer.

Både jag och min man är sådana som hela tiden vill utvecklas (om vi tycker ngt är roligt) och jag upplever att vår son hittills (han är 2 år) är likadan. Antar att det smittar av sig Så om de bara hittar något intressant kommer de nog försöka bli så bra som möjligt på det. Behåller de sina pengamaskiner eller ännu hellre sparar i dem så spelar det egentligen ingen roll om de väljer ett låglöneyrke eller inte, de kommer kunna leva relativt bra ändå vilket är anledningen till att vi sparar. Vi vill inte att våra barn väljer yrke utefter lön utan utefter vad hjärtat säger.

 

[Fritidsryttare]

Håller helt med dig.
Men om du tänker att du som redan är medveten om detta kanske kommer att lyckas med just denna biten. Att det är ett tillgodosett behov liksom.
Gör det skillnad för hur du tänker?
Om det ena inte utesluter det andra?

Jag hoppas att jag genom att vara medveten om det kommer att arbeta aktivt för dessa sakerna, just då jag är livrädd för att göra samma misstag som tidigare generationer, jag har sett vilken enorm skada det gör.

Samtidigt är jag väl medveten om att jag är väldigt präglad av min uppväxt och mina erfarenheter, de har gjort mig till den jag är och genomsyrar mycket av min personlighet idag, på gott och ont. Vissa saker vill jag inte föra över på mitt barn men jag är rädd att det är oundvikligt då det är en del av mig, så att säga, även om jag är medveten om det. Sen finns det en hel del saker som jag faktiskt hoppas kunna ge mitt barn och som kommer vara det till nytta längre fram i livet.

Det är en intressant frågeställning du tar upp i tråden, tyvärr känner jag att jag blir luddig i mina svar då jag själv inte landat helt i att jag faktiskt ska bli förälder, med allt vad det innebär. Jag antar att det är en kontinuerlig process men för tillfället har jag inte kommit så långt i den.

 

[TinyWiny]

Jag ville ge mina barn känslan och vetskapen om att de alltid är älskade oavsett vad. Att de vet och aldrig behöver undra.
Att de vet att jag alltid står bakom och tar emot dem om de faller och att de alltid är välkomna hem.
Jag ville ge mina barn förmågan och styrkan att stå upp för sig själva och det de tror på och att våga följa sina hjärtan oavsett vad det gäller.
Jag ville ge mina barn kunskap om livet. Hur man gör och vad man behöver kunna för att klara sig bra. Det gäller allt ifrån att planera, handla och laga mat, betala räkningar i tid och sköta sin budget, städa, tvätta osv osv. vardagssaker som blir jobbiga om man inte kan eller vet hur.
Jag ville också ge dem kunskapen och förmågan att lita på människor men att inte lita blint.
För mig är varken fortsatt utbildning eller högstatusjobb en sådan fråga som jag har lagt mig i, jag vill att mina barn ska vara lyckliga oavsett vad de väljer att göra med sina liv. Visst är jag stolt över att båda mina barn har bra jobb men det som är viktigast för mig är att de trivs och mår bra i det de gör.
För mig är mina barns lycka viktigast och den viktigaste kunskapen i det är att sin lycka skapar man själv.

 

[Pontevecchio]

Jag instämmer i tidigare inlägg att vetskapen om att de alltid är älskade och att de gillar sig själva är viktigast.
Jag tänker även att jag vill ge mitt barn känslan av att hen klarar av saker, att misslyckas inte är farligt utan att hen ska våga prova på saker. Och att ha tråkigt ibland, vissa saker kräver tråkigt jobb och livet kan inte bara vara enkelt och utan ansträngning.

Ger jag barnet det tror jag utbildning osv ger sig själv.

 

[cirkus]

Mina barn är vuxna och jag är så extremt stolt över dom.
Jag är mest glad över att vi har lyckats förmedla en god människosyn och ett engagemang i både stora och små frågor i att vara omtänksam och schysst mot sina medmänniskor. Jag inbillar mig att det är för att de alltid känt sig helt älskade och att de alltid kunnat lita på att jag (för två av dom, den andra bioföräldern not so much) och min sambo alltid funnits för dom på alla möjliga sätt. De har förhoppningsvis alltid känt sig lika behandlade och att familjen har varit ett praktiskt exempel på det - då jag är mamma till tre och sambon pappa till en, men alla har räknats lika mycket av både honom och mig.

Det är självklart inte en alltid spikrak väg för dom och ffa de äldre har mått skit periodvis, då har jag försökt lyssna av hur mkt de vill att jag ska engagera mig, de är vuxna och jag vill visa respekt för deras integritet men samtidigt vara tydlig att jag finns hur stor kraschen än är. Jag tycker det har funkat. Jag hoppas att även de tycker det har funkat.

När det gäller utbildning/jobb osv har mina alltid haft ett driv att jobba/utbilda sig och de har varit modiga att fatta beslut som inte alltid är den enklaste vägen, men det som kännts rätt för dom. Det är jag omåttligt stolt över.

Ekonomiskt så har vi det tillräckligt bra för att kunna hjälpa dom till bra boende och det har vi gjort utan överdrift - typ inte köpt bostadsrätt inne i Stockholm åt dom - de har fått ta egna lån, men vi har belånat vårt hus så de sluppit betala stora kontantinsatser med dyra lån - så de har hyffsat billiga lån även på den biten.

 

[Lo_]

För mig är det jätteviktigt att min dotter vet att hon är älskad oavsett prestation. Jag säger det till henne dagligen och hoppas jag lyckas visa det och ge henne en grundmurad känsla av trygghet som alltid finns där.

Jag har tänkt väldigt mycket på vad som saknades i min egen uppväxt och jag hoppas jag genom att vara medveten om det inte upprepar mina föräldrars misstag.

Jag vill att hon lär sig att kämpa för saker, att hon förstår att det ibland krävs hårt jobb för att nå dit hon vill. Jag vill att hon ska ha som mål att vara så lycklig som möjligt, och jag tror inte det är social status som avgör det och det hoppas jag kunna förmedla.

 

[Ray]

Mina barn är vuxna och jag är så extremt stolt över dom.
Jag är mest glad över att vi har lyckats förmedla en god människosyn och ett engagemang i både stora och små frågor i att vara omtänksam och schysst mot sina medmänniskor. Jag inbillar mig att det är för att de alltid känt sig helt älskade och att de alltid kunnat lita på att jag (för två av dom, den andra bioföräldern not so much) och min sambo alltid funnits för dom på alla möjliga sätt. De har förhoppningsvis alltid känt sig lika behandlade och att familjen har varit ett praktiskt exempel på det - då jag är mamma till tre och sambon pappa till en, men alla har räknats lika mycket av både honom och mig.

Det är självklart inte en alltid spikrak väg för dom och ffa de äldre har mått skit periodvis, då har jag försökt lyssna av hur mkt de vill att jag ska engagera mig, de är vuxna och jag vill visa respekt för deras integritet men samtidigt vara tydlig att jag finns hur stor kraschen än är. Jag tycker det har funkat. Jag hoppas att även de tycker det har funkat.

När det gäller utbildning/jobb osv har mina alltid haft ett driv att jobba/utbilda sig och de har varit modiga att fatta beslut som inte alltid är den enklaste vägen, men det som kännts rätt för dom. Det är jag omåttligt stolt över.

Ekonomiskt så har vi det tillräckligt bra för att kunna hjälpa dom till bra boende och det har vi gjort utan överdrift - typ inte köpt bostadsrätt inne i Stockholm åt dom - de har fått ta egna lån, men vi har belånat vårt hus så de sluppit betala stora kontantinsatser med dyra lån - så de har hyffsat billiga lån även på den biten.

Roligt att det går bra för dina barn.
Följdfråga på det är vad du tror har påverkat? Vad är det som gett dom drivet till exempel?
Är det något de sett hos dina föräldrar, har de blivit inspirerade på annat vis- eller är det bara "medfött"?

 

[cirkus]

Roligt att det går bra för dina barn.
Följdfråga på det är vad du tror har påverkat? Vad är det som gett dom drivet till exempel?
Är det något de sett hos dina föräldrar, har de blivit inspirerade på annat vis- eller är det bara "medfött"?

Det vet jag faktiskt inte
Det har varit ganska självklart att tjäna egna pengar för att kunna göra det man vill i större utsträckning - hur man än vrider och vänder på det så ger pengar en viss frihet.

Vi har till exempel rest en del med familjen och det har inspirerat till mera resor på egen hand.

 

[Pontevecchio]

Sen är det en jättesvår fråga. Jag och min syster är väldigt olika varandra i självkänsla, självförtroende osv. det vi har gemensamt är människosyn tex.

 

[Badger]

Tänker mycket på hur ens uppväxt påverkat livet. Och hur jag som förälder påverkar mitt barn.
Just i självkänslan och självförtroende. Men även mål i livet- ambitioner. Vad man tycker är viktigt.
Så berätta- vad önskar ni ert barn ska få som ni själva kanske inte fick?
Är det viktigt med bra resultat i skolan och att sikta mot ett hyfsat välbetalt jobb?
Eller är det kanske tvärtom så att ni hoppas ert barn ska vara nöjd med mindre? Följa sitt hjärta i alla lägen? Hur viktigt är det att ha mål i livet och prestera?

Jag har inga planer för honom, önskar honom bättre självförtroende och drive än det jag har men jag tror inte det var mina föräldrars fel att det var dåligt egentligen.

Jag tycker det är viktigt att det går bra i skolan eftersom det är härligt att kunna läsa och räkna och sedan kanske välja utbildning bland många alternativ och jag tror skolan blir en roligare period i livet om det går bra till hyggligt. När jag säger att jag hoppas det går bra så är bra=mitten till bättre i klassen, men inte bäst kanske, det känns också som en jobbig börda och ger inte så mycket mer akademiskt sedan. Betyg som räcker för det han vill göra vore bra. (När jag säger mitten till bättre i klassen så inser jag att jag tänker mig typ min klass i skolan med nästan bara akademikerföräldrar och där alla elever pluggade efter förmåga och ingen skrek eller rullade på golvet.)

Jag tycker det vore roligt om han fann lika mycket glädje i att studera på universitetet som jag gjorde och lika mycket glädje i böcker och kunskap som jag gör. För där ligger så stor potential för nöje hela livet. Det vore trevligt om han fick ett jobb han tyckte om och en ekonomi han klarar sig på. Det skulle kännas bra om han inte hade ADHD eller liknande eftersom det kan lägga svårigheter i vägen och göra att man måste kämpa lite mer med studierna och kanske inte klarar sina universitetskurser. Men är beredd att lägga mycket tjat och energi och entusiastiska tillrop för honom, är beredd att hjälpa och förhöra läxorna i många år.

När det gäller påverkan, det är ju 1/3 föräldrar, 1/3 gener, 1/3 vänner. Vi föräldrar är ju bara en liten del som kan vara en hjälp snarare än en stjälp, men vi "äger" inte barnens lycka riktigt.

 

[Ray]

Jag ville ge mina barn känslan och vetskapen om att de alltid är älskade oavsett vad. Att de vet och aldrig behöver undra.
Att de vet att jag alltid står bakom och tar emot dem om de faller och att de alltid är välkomna hem.
Jag ville ge mina barn förmågan och styrkan att stå upp för sig själva och det de tror på och att våga följa sina hjärtan oavsett vad det gäller.
Jag ville ge mina barn kunskap om livet. Hur man gör och vad man behöver kunna för att klara sig bra. Det gäller allt ifrån att planera, handla och laga mat, betala räkningar i tid och sköta sin budget, städa, tvätta osv osv. vardagssaker som blir jobbiga om man inte kan eller vet hur.
Jag ville också ge dem kunskapen och förmågan att lita på människor men att inte lita blint.
För mig är varken fortsatt utbildning eller högstatusjobb en sådan fråga som jag har lagt mig i, jag vill att mina barn ska vara lyckliga oavsett vad de väljer att göra med sina liv. Visst är jag stolt över att båda mina barn har bra jobb men det som är viktigast för mig är att de trivs och mår bra i det de gör.
För mig är mina barns lycka viktigast och den viktigaste kunskapen i det är att sin lycka skapar man själv.

Är intresserad av just följdfrågan- varför tror du dina barn valt att ha "bra jobb"?
Är det normen i familjen?
Hur kommer det sig att man väljer den lite mer ambitiösa vägen så att säga- istället för att nöja sig med mindre?

 

[Badger]

Är intresserad av just följdfrågan- varför tror du dina barn valt att ha "bra jobb"?
Är det normen i familjen?
Hur kommer det sig att man väljer den lite mer ambitiösa vägen så att säga- istället för att nöja sig med mindre?

Alltså, det är ju inget dumt alls med att ha ett "bra jobb" det kan vara kul och givande och roligt och många med bra jobb trivs ju mycket bra med det. Konnotationerna kan vara olika, kanske universitetsprofessor, det skulle ju ge väldigt mycket roligt i livet, eller jurist, tänk så spännande, eller ngt med datorer, utvecklande och kul. VD spännande att få utveckla ett företag. Det är ju inte bara status som ligger i "bra jobb" utan en massa glädje också och folk ser ju vad som glädjer dem och vill detsamma för sina barn. Precis som det ligger glädje i andra bra jobb som snickare, kreativt antar jag, och rörmokare, fullt med problemlösning, ridlärare tänk vad kul.

Dvs om man gärna vill att ens barn ska studera vidare och bli advokat så kan det vara att man vet vilken glädje det finns i att läsa på universitetet och hur spännande det är att vara advokat. Inte en von Oben attityd. (även om det finns massor av folk med attityd och åsikter om olika jobb.)

I slutänden är det ju så att några i ett samhälle i alla fall måste vara läkare och domare och ingenjörer annars är det kört.

 

[Ray]

Alltså, det är ju inget dumt alls med att ha ett "bra jobb" det kan vara kul och givande och roligt och många med bra jobb trivs ju mycket bra med det. Konnotationerna kan vara olika, kanske universitetsprofessor, det skulle ju ge väldigt mycket roligt i livet, eller jurist, tänk så spännande, eller ngt med datorer, utvecklande och kul. VD spännande att få utveckla ett företag. Det är ju inte bara status som ligger i "bra jobb" utan en massa glädje också och folk ser ju vad som glädjer dem och vill detsamma för sina barn. Precis som det ligger glädje i andra bra jobb som snickare, kreativt antar jag, och rörmokare, fullt med problemlösning, ridlärare tänk vad kul.

Dvs om man gärna vill att ens barn ska studera vidare och bli advokat så kan det vara att man vet vilken glädje det finns i att läsa på universitetet och hur spännande det är att vara advokat. Inte en von Oben attityd. (även om det finns massor av folk med attityd och åsikter om olika jobb.)

I slutänden är det ju så att några i ett samhälle i alla fall måste vara läkare och domare och ingenjörer annars är det kört.

Jag vet inte om jag hänger med helt i vad du tänker.
Menar du att man omedvetet påverkar eller att man medvetet gör det?
Eller att slumpen bestämmer- vissa blir städare och andra ingenjörer?

 

[Ray]

Jag hoppas att jag genom att vara medveten om det kommer att arbeta aktivt för dessa sakerna, just då jag är livrädd för att göra samma misstag som tidigare generationer, jag har sett vilken enorm skada det gör.

Samtidigt är jag väl medveten om att jag är väldigt präglad av min uppväxt och mina erfarenheter, de har gjort mig till den jag är och genomsyrar mycket av min personlighet idag, på gott och ont. Vissa saker vill jag inte föra över på mitt barn men jag är rädd att det är oundvikligt då det är en del av mig, så att säga, även om jag är medveten om det. Sen finns det en hel del saker som jag faktiskt hoppas kunna ge mitt barn och som kommer vara det till nytta längre fram i livet.

Det är en intressant frågeställning du tar upp i tråden, tyvärr känner jag att jag blir luddig i mina svar då jag själv inte landat helt i att jag faktiskt ska bli förälder, med allt vad det innebär. Jag antar att det är en kontinuerlig process men för tillfället har jag inte kommit så långt i den.

Tycker det är intressant även om det blir luddigt. För det intressanta från min synvinkel är ju hur jag ska kunna inspirera mitt barn att inte ta efter mug för mycket.
Att kunna visa en större värld och våga tro på större saker utan att för den skull tappa sitt eget värde om man misslyckas.

 

[turbofling]

Om jag tänker pa vad jag själv saknade som barn/ungdom sa vill jag att mina barn
* Ska känna sig trygga och kunna prata med oss om allt, veta att dom alltid kan ringa oss mitt i natten om det hänt ngt även om dom gjort ngt "förbjudet".
* Alltid känna sig välkomna hemma, här kommer alltid vara deras hem och vi kommer alltid finns för att stötta sa gott vi kan.
* Även om vi föräldrar och även manga andra i släkten har högre utbildningar sa ska barnen alltid känna sig fria att välja den utbildning/yrkesväg dom vill. Ingen press pa bra betyg utan att dom gör sitt bäst räcker langt (tyvärr motarbetas den punkten av min svärfar).