- Svar: 2
- Visningar: 1 022
Emellanåt har jag funderat en del på situationen med schäferblandningen som blev i somras, om jag gav upp för tidigt eller gjorde fel... Att jag ens funderar över det är väl egentligen för att jag fortfarande inte har hört ett ord från vare sig min kompis, som vi kan kalla A, eller hens partner som äger hunden. Inte ens ett tack trots att jag var den enda som var villig att ta hunden några dagar.
Samtidigt så vet jag rent logiskt att jag inte kunnat göra något mer, det var oerhört mycket som kröp fram ju mer jag ifrågasatte och en hund som stressflåsar praktiskt taget 3 dagar i rad, beter sig som ett nervvrak och blir fullständigt blockerad när han ser en annan hund trots den andra hunden går bakom ett hörn och inte syns längre - på nivån att hunden markerar med tänderna mot min arm. Visserligen var det troligen en överslagshandling men rent krasst, hade hunden hätt igen käkarna just då så hade det blivit en tur till akuten. Det var rätt av mig att kräva ägaren hämtade hunden fast det blev sura miner över en avbruten semester.
Min kompis A har ingenting att göra med partnerns hund, hen har ingen vana av hundar alls. Jag har vart lite besviken över att hen inte hört av sig överhuvudtaget sedan dagen då ägarens farbror hämtade upp hunden men samtidigt så har jag själv inte hört av mig för jag har börjat fundera om A verkligen är en sån bra kompis. Ju mer jag tänker tillbaka desto mer börjar jag inse att jag har ställt upp oerhört mycket med att handla åt A när hen är sjuk, åka med prover åt hen etc men det är väldigt få gånger som A har hjälpt mig med något. T.ex., de få gånger jag bett A kolla till katterna så de har mat och vatten en dag så har hen nekat och senast i våras sa hen rakt ut att det är så långt att åka bara för att kolla till mina katter - men vi bor i samma stad och det är precis lika långt för mig varje gång jag gjort ärenden åt hen...
Nu när restriktionerna släppts så lägger A ut bilder varje vecka på middagar och festligheter "med familj och vänner", det svider lite... både och dock, jag vill gärna vara en del av det men samtidigt blir jag arg, arg på att jag ställer upp på tok för mycket och inte lärt mig att säga nej långt tidigare.
Jag har börjat med att stoppa A:s inlägg på Facebook i en månad. Hör hen inte av sig blir det ev längre. Finns fler kompisar därute!
Var skönt att skriva av sig lite...
Samtidigt så vet jag rent logiskt att jag inte kunnat göra något mer, det var oerhört mycket som kröp fram ju mer jag ifrågasatte och en hund som stressflåsar praktiskt taget 3 dagar i rad, beter sig som ett nervvrak och blir fullständigt blockerad när han ser en annan hund trots den andra hunden går bakom ett hörn och inte syns längre - på nivån att hunden markerar med tänderna mot min arm. Visserligen var det troligen en överslagshandling men rent krasst, hade hunden hätt igen käkarna just då så hade det blivit en tur till akuten. Det var rätt av mig att kräva ägaren hämtade hunden fast det blev sura miner över en avbruten semester.
Min kompis A har ingenting att göra med partnerns hund, hen har ingen vana av hundar alls. Jag har vart lite besviken över att hen inte hört av sig överhuvudtaget sedan dagen då ägarens farbror hämtade upp hunden men samtidigt så har jag själv inte hört av mig för jag har börjat fundera om A verkligen är en sån bra kompis. Ju mer jag tänker tillbaka desto mer börjar jag inse att jag har ställt upp oerhört mycket med att handla åt A när hen är sjuk, åka med prover åt hen etc men det är väldigt få gånger som A har hjälpt mig med något. T.ex., de få gånger jag bett A kolla till katterna så de har mat och vatten en dag så har hen nekat och senast i våras sa hen rakt ut att det är så långt att åka bara för att kolla till mina katter - men vi bor i samma stad och det är precis lika långt för mig varje gång jag gjort ärenden åt hen...
Nu när restriktionerna släppts så lägger A ut bilder varje vecka på middagar och festligheter "med familj och vänner", det svider lite... både och dock, jag vill gärna vara en del av det men samtidigt blir jag arg, arg på att jag ställer upp på tok för mycket och inte lärt mig att säga nej långt tidigare.
Jag har börjat med att stoppa A:s inlägg på Facebook i en månad. Hör hen inte av sig blir det ev längre. Finns fler kompisar därute!
Var skönt att skriva av sig lite...
Det är såna "små" saker också, hade hen inte kläckt ur sig att hen tyckte det var så långt till mig som anledning till att inte va kattvakt så hade jag inte ens reagerat. Som du säger, ibland funkar det inte och då räcker det ju med att bara säga det.
