Tankenötter.

Jag undrar om jag har en lite annorlunda syn på musik från de flesta här - jag har vuxit upp och levt hela livet med att min hörsel har försämrats genom åren, och med vetskapen om att jag inte kan veta hur länge till jag kan lyssna på musik.
Min hörselskada är något starkt påtagligt i min vardag. Samtidigt som musik betyder mycket för mig, det är något som jag glädjer mig mycket över.
Så att offra musiken känns påtagligt, jag möts av den risken nästan varje dag.

Men det är en miljon människor.
Dock så dör det säkert miljontals människor i världen av saker som vi hade kunnat förhindra men inte gör det, ofta passiva inför såna händelser. Klimatet som tagits upp i tråden är ett bra exempel tycker jag.
Jag har funderat mycket på hur det är att vara i din situation. Jag är så rädd för att förlora musiken. Sen några år tillbaka har jag tinnitus som blir värre och värre, och t.ex. min pappa och morfar har haft behov av hörselapparater länge. Jag är normalt superförsiktig med höga ljud men när jag dansar känner jag ofta att musiken måste vara väldigt hög för att på rätt sätt stänga ute allt annat - och jag vet att jag med det också riskerar att förlora min förmåga att höra musik senare i livet. Det är fruktansvärt att tänka på, jag blir helt svettig bara av tanken. Jag försöker aktivt att memorera så mycket musik som möjligt, tänker mig att jag då ska kunna läsa noter och låttext och kanske till och med spela/dansa/sjunga och liksom höra musiken i minnet. Hoppas det i alla fall. Min rädsla för att förlora hörseln är jättestor, mycket större än att t.ex. förlora syn (vilket ju egentligen troligtvis hade påverkat mitt dagliga liv mer).
 
Jag är faktiskt helt med dig i att rent etiskt skall inte människor bestämma över liv eller död. Samtidigt gör vi det hela tiden på ett passivt sätt: Vi konsumerar kläder som tillverkas på sätt som förgiftar/dödar, vi dödar djur till vardags (allt från flugor till hästar till vilda djur - och jag ser människan som ett djur bland många, men det är kanske en annan diskussion) och passivt genom miljöförstöring, vi dödar oss själva genom krig och miljöföstöring som alla människor passivt bidrar till. Det är snarare den liknelsen det blir i originalexemplet eftersom döden är passiv i exemplet, det blir ju inte att vi aktivt dödar någon utan "bara" låter dem dö - vilket vi gör hela tiden egentligen, eftersom döden är en förutsättning för liv.

Jag tänker inte så mycket på endast den individuella människans rädsla för döden, utan hur rädslan för att se och acceptera död som fenomen (och därmed också att tänka på döden i stor skala på ett etiskt plan) inte finns i vårt västerländska samhälle idag. I alla fall inte på tillräckligt stor skala imo, eftersom vi genom att blunda för dödens verklighet gör stor skada i hur vi lever (äter kött, skövlar skog, för krig, tror att vi blir odödliga genom konsumtion).

OM exemplet hade varit att aktivt döda människor, så är det mycket svårare. Men det klargjordes ju tidigare i diskussionen att det inte var det - och jag anser inte att passivt dödande är samma som aktivt dödande i en etisk mening. Om det är det lever vi alla som mördare - och vad säger det om vår etik?

Du har en viktig poäng! Jag håller helt med i att passiviteten i frågan gör det betydligt enklare. Det skulle inte förvåna mig om man om 1000 år kan spåra en miljon människor död till min existens. Inte för att jag aktivt dödat någon men som en konsekvens av mitt Svenssonliv i en mellanstor stad på 2000-talet.

Frågan blir, i min mening, mer spännande om man tänker att konserverandet av musiken aktivt dödar en miljon människor. Jag trycker på play - en miljon människor dör.
 
Jag känner bara att wow, vad skönt att jag inte behöver fundera på sådant här. :bump:
Fast 'behöver' är väl lite av en definitionsfråga också. I mina ögon borde alla fundera på etik, framtid, rätt och fel, hur våra beslut påverkar omvärlden. Det är ju en del av varje beslut du tar i din vardag: Ska jag köpa leverpastej eller inte? (mitt behov av leverpastej mot skadan den gör i världen) Ska jag slänga min kaffekopp i soporna eller längs med vägen? (mitt behov av enkelhet jämfört med skadan den gör i världen) Ska jag skaffa barn? Ska jag rösta? Ska jag leva? Vad är livet? Vad är gott och ont? De "små" frågorna är också stora.
 
Du har en viktig poäng! Jag håller helt med i att passiviteten i frågan gör det betydligt enklare. Det skulle inte förvåna mig om man om 1000 år kan spåra en miljon människor död till min existens. Inte för att jag aktivt dödat någon men som en konsekvens av mitt Svenssonliv i en mellanstor stad på 2000-talet.

Frågan blir, i min mening, mer spännande om man tänker att konserverandet av musiken aktivt dödar en miljon människor. Jag trycker på play - en miljon människor dör.
Varför blir den mer spännande av det? Jag tycker nog det är mer spännande att tänka att frågan är samma som vi aktivt står inför varje dag vi lever. Då kan vi ju komma någonstans med att diskutera sådana här exempel, men hur ofta står vi inför beslutet att aktivt döda andra?
 
Skulle behålla musik, offra teater. Mest för att teater inte fungerar så bra utan bildkonst, då blir den ju bara högläsning av litteratur med lite roliga röster typ. Ingen rörelse, inga kostymer, ingen scenografi (men det är ju också bildkonst, avsaknaden av bild? gränserna är luddiga, lite som att det finns musik som består av tystnad).

Teaterapan här sörjer att du inte upplevt bra teater ;) När jag tänker teater så är scenografi, kostym och röst längst ner på listan :D
 
Jag har funderat mycket på hur det är att vara i din situation. Jag är så rädd för att förlora musiken. Sen några år tillbaka har jag tinnitus som blir värre och värre, och t.ex. min pappa och morfar har haft behov av hörselapparater länge. Jag är normalt superförsiktig med höga ljud men när jag dansar känner jag ofta att musiken måste vara väldigt hög för att på rätt sätt stänga ute allt annat - och jag vet att jag med det också riskerar att förlora min förmåga att höra musik senare i livet. Det är fruktansvärt att tänka på, jag blir helt svettig bara av tanken. Jag försöker aktivt att memorera så mycket musik som möjligt, tänker mig att jag då ska kunna läsa noter och låttext och kanske till och med spela/dansa/sjunga och liksom höra musiken i minnet. Hoppas det i alla fall. Min rädsla för att förlora hörseln är jättestor, mycket större än att t.ex. förlora syn (vilket ju egentligen troligtvis hade påverkat mitt dagliga liv mer).
Jag kan trösta med att läkartekniken har utvecklats mycket. Jag har personligen rädsla för CI när det gäller just musiken (det går runt olika åsikter om det), men just CI är ett sätt att få tillbaka hörseln på även döva personer. Hörapparater är förstås en annan möjlighet på personer som inte är helt döva ännu, och det går bra att lyssna på musik med dem. Jag är själv gravt hörselskadad och kan fortfarande lyssna, så är man hörande och ens hörsel försämras i vanlig sakta takt genom livet så dröjer det innan man kommer ens till min nivå.

Fick din pappa hörapparater tidigt i livet?
 
Teaterapan här sörjer att du inte upplevt bra teater ;) När jag tänker teater så är scenografi, kostym och röst längst ner på listan :D
Är inte kroppsspråk/skådespeleri en slags bildkonst?
Men då leder det mina tankar vidare till teckenspråket, det är högst påtagligt ett bildspråk som kan användas till konst.
Om man tar bort bildkonsten, det skulle ju innebära att en stor del av teckenspråket skulle försvinna då det ingår i språket. Det skulle vara tragiskt! :nailbiting:
 
Varför blir den mer spännande av det? Jag tycker nog det är mer spännande att tänka att frågan är samma som vi aktivt står inför varje dag vi lever. Då kan vi ju komma någonstans med att diskutera sådana här exempel, men hur ofta står vi inför beslutet att aktivt döda andra?

Verklighetsflykt?
Du ställer bra frågor. Jag får be att återkomma!

(Även om jag tror att en del av magkänslan faktiskt är pga verklighetsflykt faktiskt är en del av det. Att dra grejer till extremer är enklare än att försöka reda ut geåzonerna)
 
Är inte kroppsspråk/skådespeleri en slags bildkonst?
Men då leder det mina tankar vidare till teckenspråket, det är högst påtagligt ett bildspråk som kan användas till konst.
Om man tar bort bildkonsten, det skulle ju innebära att en stor del av teckenspråket skulle försvinna då det ingår i språket. Det skulle vara tragiskt! :nailbiting:

Ja de går ju in i varandra allihop. Teckenspråket är ju till högsta grad hotat. Och kroppsspråket står enligt uppgift för majoriteten av vår kommunikation, vare sig vi är hörande eller inte. Så hur vi ska fungera socialt utan det vet jag inte. :nailbiting:
 
Teaterapan här sörjer att du inte upplevt bra teater ;) När jag tänker teater så är scenografi, kostym och röst längst ner på listan :D
Jag har upplevt mycket bra teater! Har spelat en del själv också (även om jag lämnar andra till att bedöma huruvida det var bra :D ). Jag var lite som @Asko inne på att även kroppsspråk, rörelser, kanske till och med ansiktsuttryck också är bildkonst. Sen ÄR jag glad i scenografi och kostym, men nej, det är inte nödvändigt för bra teater. Röst däremot kan jag inte hålla med om är längst ner på listan. Det är ju i rösten skådespelandet sker? Hur vi talar, lägger betoning, rytm?
Jag kan trösta med att läkartekniken har utvecklats mycket. Jag har personligen rädsla för CI när det gäller just musiken (det går runt olika åsikter om det), men just CI är ett sätt att få tillbaka hörseln på även döva personer. Hörapparater är förstås en annan möjlighet på personer som inte är helt döva ännu, och det går bra att lyssna på musik med dem. Jag är själv gravt hörselskadad och kan fortfarande lyssna, så är man hörande och ens hörsel försämras i vanlig sakta takt genom livet så dröjer det innan man kommer ens till min nivå.

Fick din pappa hörapparater tidigt i livet?
Pappa fick inte tidigt men morfar. Sen har väl varken eller av dem varit speciellt försiktiga med hörseln, jobbat i industri utan hörselskydd och så vidare. Jag har hörselkåpor när jag dammsuger:laugh: Tror bara det blev så påtagligt med tinnitusen att det snabbt blir en ond spiral av hörselskador. Tinnitus=behöver högre volym för att inte höra pipet=mer tinnitus (och hörselskador). Är under 30 men har redan märkt att vissa högfrekventa ljud som min bror som är närmare 40 fortfarande hör har försvunnit för mig. Men nej, jag tror inte att jag kommer förlora musiken på ett långt tag, eller ens någonsin. Men rädslan finns där, att jag genom någon olycka eller sjukdom eller något ska få större hörselskador. Har t.ex. fridykt mycket och varje dyk tänker jag på mina trumhinnor. Vissa kanske skulle kalla det fobi, men jag tycker det står i proportion till hur stor del av mitt liv som skulle bli sämre utan musik, även om det inte står i proportion till risken i sig. Men jag tröstar mig också lite med t.ex. teckentolkad musik, att kunna känna basen i kroppen, att minnas m.m. Att det inte är SLUTET att förlora hörseln (intalar mig själv det, i alla fall).

Verklighetsflykt?
Du ställer bra frågor. Jag får be att återkomma!

(Även om jag tror att en del av magkänslan faktiskt är pga verklighetsflykt faktiskt är en del av det. Att dra grejer till extremer är enklare än att försöka reda ut geåzonerna)

Extremer kan vara intressanta, och är inte helt utan värde. Det händer ju ändå att vi ställs inför extrema situationer, och utifrån hur vi agerar där går det ju att säga en del om vår tankevärld också :)
 
Spinner vidare på det här med kroppsspråk och bildspråk (i definitionen: visuella figurer som symboliserar något). Tänker vi då att grimasen är en symbol för det vi vill förmedla? Eller är grimasen en del av känslan och därför ingen symbol i sig?

För att göra en liknelse: Ett träd kan symboliseras med en bild, en rädda tecken och en skulptur. De är alla symboler för det verkliga fenomenet som är "träd" (alt symboler för det där specifika trädet). Fenomenet träd består dock av flera delar (blad, bark, grenar), dessa är inte symboler för "träd" även om det finns ett samband.

(Jag hoppas att det är ok att jag svävar iväg här. TS/admin får säga ifrån om det blir alldeles för fluffigt)
 
Spinner vidare på det här med kroppsspråk och bildspråk (i definitionen: visuella figurer som symboliserar något). Tänker vi då att grimasen är en symbol för det vi vill förmedla? Eller är grimasen en del av känslan och därför ingen symbol i sig?

För att göra en liknelse: Ett träd kan symboliseras med en bild, en rädda tecken och en skulptur. De är alla symboler för det verkliga fenomenet som är "träd" (alt symboler för det där specifika trädet). Fenomenet träd består dock av flera delar (blad, bark, grenar), dessa är inte symboler för "träd" även om det finns ett samband.

(Jag hoppas att det är ok att jag svävar iväg här. TS/admin får säga ifrån om det blir alldeles för fluffigt)
Hmm. Jag har för mig att det gjorts forskning som visar att en blir glad om en ler. Det skulle ju tala för, på ett rent vetenskapligt plan, att uttrycket är en del av känslan. Vi uttrycker ju också även när vi är ensamma - men bara för att något blivit så biologiskt sammanlänkat att det inte går att uttrycka utan att känna så blir det kanske inte samma sak ändå, för vi kan ju känna utan att uttrycka (eller kan vi det? hade varit intressant forskning!).
 
Ja de går ju in i varandra allihop. Teckenspråket är ju till högsta grad hotat. Och kroppsspråket står enligt uppgift för majoriteten av vår kommunikation, vare sig vi är hörande eller inte. Så hur vi ska fungera socialt utan det vet jag inte. :nailbiting:
Det blir ett väldigt stakande bildspråk :cautious: som när hörande lär sig teckenspråket för första gången - inget flyt och gest för gest.
 
Jag är faktiskt helt med dig i att rent etiskt skall inte människor bestämma över liv eller död. Samtidigt gör vi det hela tiden på ett passivt sätt: Vi konsumerar kläder som tillverkas på sätt som förgiftar/dödar, vi dödar djur till vardags (allt från flugor till hästar till vilda djur - och jag ser människan som ett djur bland många, men det är kanske en annan diskussion) och passivt genom miljöförstöring, vi dödar oss själva genom krig och miljöföstöring som alla människor passivt bidrar till. Det är snarare den liknelsen det blir i originalexemplet eftersom döden är passiv i exemplet, det blir ju inte att vi aktivt dödar någon utan "bara" låter dem dö - vilket vi gör hela tiden egentligen, eftersom döden är en förutsättning för liv.

Jag tänker inte så mycket på endast den individuella människans rädsla för döden, utan hur rädslan för att se och acceptera död som fenomen (och därmed också att tänka på döden i stor skala på ett etiskt plan) inte finns i vårt västerländska samhälle idag. I alla fall inte på tillräckligt stor skala imo, eftersom vi genom att blunda för dödens verklighet gör stor skada i hur vi lever (äter kött, skövlar skog, för krig, tror att vi blir odödliga genom konsumtion).

OM exemplet hade varit att aktivt döda människor, så är det mycket svårare. Men det klargjordes ju tidigare i diskussionen att det inte var det - och jag anser inte att passivt dödande är samma som aktivt dödande i en etisk mening. Om det är det lever vi alla som mördare - och vad säger det om vår etik?
Att människor inte gör något åt andra människors lidande trots att vi känner till det, är ett av vår tids största etiska problem, tycker jag. Dock tolkade jag den här frågan som att man ställdes inför ett direkt val med två tydliga svarsalternativ.

I vårt dagliga liv är inte de etiskt problematiska valen vi gör så lätta att urskilja.
Man vet t ex att någon måste betala ett högt pris för att jag köper den här tröjan för 49.90. Men den här då? Den är ju rättvisemärkt, vad betyder det? Om jag köper på second hand gör jag rätt då, eller måste jag sy själv? Vilket tyg ska jag isf använda?
Det är inte samma sak som att ställa en miljon människors liv mot musik. Det enskilda val du gör i den situationen får mycket mer fattbara och direkta konsekvenser, i jämförelse med vad som händer om du köper en fulproducerad tröja. Musikvalet är mer aktivt än tröjvalet.

Vidare tycker jag att det känns helt omöjligt för någon att förutspå hur världen skulle se ut utan musik. Vi vet inte. Ingen vet. Vi vet däremot vad det innebär att ta en människas liv just nu. Och för mig är det avgörande. Konsekvenserna går inte att överblicka och därför kan jag inte luta mig mot någon slags utilitarism.
 
Jag har upplevt mycket bra teater! Har spelat en del själv också (även om jag lämnar andra till att bedöma huruvida det var bra :D ). Jag var lite som @Asko inne på att även kroppsspråk, rörelser, kanske till och med ansiktsuttryck också är bildkonst. Sen ÄR jag glad i scenografi och kostym, men nej, det är inte nödvändigt för bra teater. Röst däremot kan jag inte hålla med om är längst ner på listan. Det är ju i rösten skådespelandet sker? Hur vi talar, lägger betoning, rytm?

Pappa fick inte tidigt men morfar. Sen har väl varken eller av dem varit speciellt försiktiga med hörseln, jobbat i industri utan hörselskydd och så vidare. Jag har hörselkåpor när jag dammsuger:laugh: Tror bara det blev så påtagligt med tinnitusen att det snabbt blir en ond spiral av hörselskador. Tinnitus=behöver högre volym för att inte höra pipet=mer tinnitus (och hörselskador). Är under 30 men har redan märkt att vissa högfrekventa ljud som min bror som är närmare 40 fortfarande hör har försvunnit för mig. Men nej, jag tror inte att jag kommer förlora musiken på ett långt tag, eller ens någonsin. Men rädslan finns där, att jag genom någon olycka eller sjukdom eller något ska få större hörselskador. Har t.ex. fridykt mycket och varje dyk tänker jag på mina trumhinnor. Vissa kanske skulle kalla det fobi, men jag tycker det står i proportion till hur stor del av mitt liv som skulle bli sämre utan musik, även om det inte står i proportion till risken i sig. Men jag tröstar mig också lite med t.ex. teckentolkad musik, att kunna känna basen i kroppen, att minnas m.m. Att det inte är SLUTET att förlora hörseln (intalar mig själv det, i alla fall).



Extremer kan vara intressanta, och är inte helt utan värde. Det händer ju ändå att vi ställs inför extrema situationer, och utifrån hur vi agerar där går det ju att säga en del om vår tankevärld också :)
Aha, jag undrade då min hörselskada är genetisk på min pappas sida. (Brukar kalla den för en mutantgen :D Min farfar fick hörselskada ganska sent i livet, min pappa (och faster) i 25 års åldern och jag redan när jag föddes :laugh: Men jag tror att vårt fall är ganska unikt)

Industrin har definitivt påverkat din pappas hörsel. Och jag tror även mycket på träning - man behöver hålla sig van vid att höra vissa ljud, om man förlorar hörsel och drar ut på att skaffa hörapparater in i det sista så förlorar man förmågan till att höra vissa ljud. Döva (från födseln) som skaffar sig CI sent i livet kan bli besvikna då deras hjärnor är inte vana vid ljud. Jag själv tror att jag aldrig riktigt lärde mig att höra sammanhängande meningar och min pappa som fick lära sig det klarade samtal bättre trots att vi hörde ungefär lika bra/dåligt.

Jag skulle vilja peppa dig med att även om du skulle blixt knall bli döv så finns det hjälpmedel. Och teckenspråk är alltid nyttigt och roligt att lära sig! Man lär sig det lättare som ung och kommer troligen har nytta av det som äldre om hörseln blir sämre då.
 
Spinner vidare på det här med kroppsspråk och bildspråk (i definitionen: visuella figurer som symboliserar något). Tänker vi då att grimasen är en symbol för det vi vill förmedla? Eller är grimasen en del av känslan och därför ingen symbol i sig?

För att göra en liknelse: Ett träd kan symboliseras med en bild, en rädda tecken och en skulptur. De är alla symboler för det verkliga fenomenet som är "träd" (alt symboler för det där specifika trädet). Fenomenet träd består dock av flera delar (blad, bark, grenar), dessa är inte symboler för "träd" även om det finns ett samband.

(Jag hoppas att det är ok att jag svävar iväg här. TS/admin får säga ifrån om det blir alldeles för fluffigt)
I (svenska) teckenspråket är grimaser i ansiktet i högsta grad en del av språket. Vissa tecken klarar sig klart sämre utan dem och betydelsen i meningar kan gå förlorade. Så jag skulle vilja påstå att om ett handtecken är en symbol så är grimasen också det. Tex så kan man lätt tala om cykeln är tung eller lätt att trampa med ansiktet trots att man använder samma rörelser med händerna.
 
Fast 'behöver' är väl lite av en definitionsfråga också. I mina ögon borde alla fundera på etik, framtid, rätt och fel, hur våra beslut påverkar omvärlden. Det är ju en del av varje beslut du tar i din vardag: Ska jag köpa leverpastej eller inte? (mitt behov av leverpastej mot skadan den gör i världen) Ska jag slänga min kaffekopp i soporna eller längs med vägen? (mitt behov av enkelhet jämfört med skadan den gör i världen) Ska jag skaffa barn? Ska jag rösta? Ska jag leva? Vad är livet? Vad är gott och ont? De "små" frågorna är också stora.
Absolut, men jag behöver inte fundera över "fingerade" beslut - det räcker med dem jag behöver fatta själv ändå.
 
Att människor inte gör något åt andra människors lidande trots att vi känner till det, är ett av vår tids största etiska problem, tycker jag. Dock tolkade jag den här frågan som att man ställdes inför ett direkt val med två tydliga svarsalternativ.

I vårt dagliga liv är inte de etiskt problematiska valen vi gör så lätta att urskilja.
Man vet t ex att någon måste betala ett högt pris för att jag köper den här tröjan för 49.90. Men den här då? Den är ju rättvisemärkt, vad betyder det? Om jag köper på second hand gör jag rätt då, eller måste jag sy själv? Vilket tyg ska jag isf använda?
Det är inte samma sak som att ställa en miljon människors liv mot musik. Det enskilda val du gör i den situationen får mycket mer fattbara och direkta konsekvenser, i jämförelse med vad som händer om du köper en fulproducerad tröja. Musikvalet är mer aktivt än tröjvalet.

Vidare tycker jag att det känns helt omöjligt för någon att förutspå hur världen skulle se ut utan musik. Vi vet inte. Ingen vet. Vi vet däremot vad det innebär att ta en människas liv just nu. Och för mig är det avgörande. Konsekvenserna går inte att överblicka och därför kan jag inte luta mig mot någon slags utilitarism.
Absolut att det är ett av vår tids största problem! Om inte det allra största - det är jag helt med på. Däremot tycker jag inte att musikvalet är mer aktivt än tröjvalet. Bara för att ett val är svårare i den meningen att alla alternativ/konsekvenser inte är lika tydliga, betyder det inte att det är ett mindre ansvar. Vi väljer ju också att agera trots att vi inte vet allt om tröjans produktion/konsekvenserna av olika alternativ, och det i sig är ett val. Vi väljer att blunda, istället för att erkänna att vi gör skada. Att erkänna att vi gör skada för att vi inte vet vad annars vi skall ta oss till är för mig en etisk avvägning också, att ta ansvar för vår egen okunskap. Känslomässigt ansvar, mer än juridiskt.

Musikvalet är likadant på det sättet att intentionen i min mening blir viktig. Om en person som hatar musik och inte ser poängen med den väljer att låta människor dö är det valet mer ondskefullt än en människa som ser att hela livets mening är musik låter människor dö. En liknelse kan vara dödshjälp: en person som tycker att hela livets mening är att överleva så länge som möjligt till varje pris är emot dödshjälp, en annan som tycker att individens rätt till lycka går före överlevnad är för dödshjälp (finns såklart tusen andra variabler i dödshjälpsfrågan, men som exempel).

Så nej, vi kan inte förutspå konsekvenserna av musikens borttagande, men vi kan inte heller förutspå konsekvenserna för en miljon människors död i något större kontext. Ja, sorg och etiskt fel att ta någon annans död i egna händer men det kan också få långtgående positiva konsekvenser. Till exempel om alla dessa människor skulle vara soldater i ett krig där ena sidan vinner och därmed är kriget över och flera miljontals människor lever i fred - sådana variabler finns också, som komplicerar etiken.

För att förtydliga: Jag tycker inte att någon människa bör ta ett annat liv om det går att undvika. Jag tycker inte att någon ska skita i att rädda ett liv om det går. Faktiskt. Samtidigt kan vi inte blunda för att för att ett djur ska leva (människa eller inte) så måste andra dö, särskilt i det samhälle vi lever i idag. När det finns 7 miljarder människor är inte, för mig, 1 miljon människor särskilt mycket värda i en större kontext för att jag inte värderar människor högre än annat liv och inte värderar människor över existensen som helhet. Men som individer, absolut. Det är fel att ta liv. Det är fel att blunda för lidande. Men är död alltid lidande? Nej. Vi väljer död över lidande för djur och även människor hela tiden. Mänskligt liv står inte på en piedestal där för mig. Individer är inte viktigare än helheten. Och helheten bör innehålla musik (skönhet, livsglädje, mervärde än bara äta sova dö).

Tack och lov står vi inte inför ett sådant val som i exemplet. Jag ser det i alla fall inte så, även om vissa vill få covid eller miljöfrågan till att handla om "antingen eller". Att välja musik ÄR att välja livet. Att välja att se helheten av livet och världen som en enda organism ÄR att välja livet. Inte individen. Livet.
 
Absolut, men jag behöver inte fundera över "fingerade" beslut - det räcker med dem jag behöver fatta själv ändå.
För mig är det lättare att ta reella beslut efter att ha övervägt etik på andra plan också, men såklart fungerar det inte så för alla :)
 

Liknande trådar

Ekonomi & Juridik Hej! Ny här på forumet, hoppas jag når ut till er genom denna tråd. Mitt dilemma gäller en sak som många fler än jag måste ha varit...
6 7 8
Svar
145
· Visningar
10 074
Senast: Karoliten
·
Träning Natural Horsemanship FAQ version 1.11 Vanliga frågor En FAQ borde ge svaret på de vanligaste frågorna i ämnet. I NH-forumet är det...
Svar
12
· Visningar
2 313
Senast: saddleman
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp