- Svar: 13
- Visningar: 1 250
Under 2021 var jag vid två skilda tillfällen med om situationer där jag trodde att jag skulle bli dödad. Nu blev jag inte det, men det var rätt skräckfyllt och mina kroppsliga reaktioner gick helt bananas. Efteråt så skäms jag nästan och jag vill inte prata om vad som hände, men nånting har förändrats i mig sedan dess och jag känner inte riktigt igen mig själv.
Dels uppfattar jag världen på ett helt annat sätt - som att jag har fått helt andra glasögon och en helt ny världsbild. Min gamla världsbild finns inte längre och allting känns plötsligt främmande. Och dels känner jag inte riktigt igen hur jag själv reagerar och beter mig. Det är inte riktigt jag, och jag kan inte påverka det. Det känns himla konstigt.
Jag kan inte föreställa mig framtiden längre, har bara förmåga att tänka ca 1 vecka framåt. Resten är som uppslukat av ingentinget. Det tar bara slut – jag kan bara inte föreställa mig det, det är grått och finns inte (det är tex skitsvårt att behöva bestämma sommarsemester - det känns som att jag lika gärna kunde kryssa i en lottorad för veckonumrena säger mig absolut ingenting) Men det spelar väl egentligen ingen större roll – det är inget jag lider av.
Det jag lider mer av är att jag verkar ha förlorat min sociala förmåga. Jag känner inte igen mig själv bland andra människor. Jag vet inte hur jag ska bete mig, känner mig bara klumpig, vet inte vad jag ska säga och när jag väl säger nåt blir det mest bara fel. Jag funkar inge bra socialt längre. Jag har tappat något. Jag vill nå fram till andra men det går inte. Jag känner mig avskuren. Det känns som att jag är Emma i filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children” – hon som är lättare än luft och därför måste ha blyskor för att hållas kvar på jorden. Bara det att jag har tappat mina skor och håller på att färdas allt längre och längre bort från människorna och världen…
Det jag lider allra mest av är att jag verkar ha förlorat förmågan att känna kärlek och se godhet. Jag ser bara ondska omkring mig i världen vart jag än tittar. Det är helt vidrigt. Det är som att leva i en ständigt pågående mardröm. Eftersom det här kom så snabbt, efter de saker som hände, så blir det väldigt påtagligt för mig. Jag minns hur det var förut. Jag minns att jag kunde skratta, att jag kunde se det goda i människor, att jag kunde känna en kärleksfull kraft, att jag kunde känna trygghet och hopp. Men jag har fått ett känslomässigt synfel. Jag kan inte se något gott längre. Precis som jag har förlorat förmågan att tänka framåt i tiden så har jag även förlorat förmågan att se godhet. Det känns mest som att alla omkring mig bara är potentiella fiender. Jag fattar rent logiskt att mitt “filter” är trasigt, att det bara sitter i min hjärna. Världen är förmodligen som världen alltid har varit - det är bara min uppfattning om den som har gått sönder.
Men jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur det. Jag försöker gå omkring och låtsas att allting är som vanligt. Försöker att spela min roll och bete mig normalt (i den mån det nu går). I brist på andra idéer så flyr jag hem till min stuga och pysslar om den och försöker lära mig att bli händig. Göra saker med händerna, skapa, snickra, bygga. Medans jag hoppas på att tiden ska förändra mardrömmen och att jag en dag kanske lyckas vakna upp till någon annan verklighet...
För ett par veckor sedan så var jag i ett socialt sammanhang där jag faktiskt fungerade. Där jag kände mig som en av människorna. Det var första gången jag kände det sedan händelserna. Jag blev så extremt glad och hoppfull. Kanske finns det en läkande kraft som kommer att ta mig ur det här tillståndet tillslut? Jag får hoppas på det.
Dels uppfattar jag världen på ett helt annat sätt - som att jag har fått helt andra glasögon och en helt ny världsbild. Min gamla världsbild finns inte längre och allting känns plötsligt främmande. Och dels känner jag inte riktigt igen hur jag själv reagerar och beter mig. Det är inte riktigt jag, och jag kan inte påverka det. Det känns himla konstigt.
Jag kan inte föreställa mig framtiden längre, har bara förmåga att tänka ca 1 vecka framåt. Resten är som uppslukat av ingentinget. Det tar bara slut – jag kan bara inte föreställa mig det, det är grått och finns inte (det är tex skitsvårt att behöva bestämma sommarsemester - det känns som att jag lika gärna kunde kryssa i en lottorad för veckonumrena säger mig absolut ingenting) Men det spelar väl egentligen ingen större roll – det är inget jag lider av.
Det jag lider mer av är att jag verkar ha förlorat min sociala förmåga. Jag känner inte igen mig själv bland andra människor. Jag vet inte hur jag ska bete mig, känner mig bara klumpig, vet inte vad jag ska säga och när jag väl säger nåt blir det mest bara fel. Jag funkar inge bra socialt längre. Jag har tappat något. Jag vill nå fram till andra men det går inte. Jag känner mig avskuren. Det känns som att jag är Emma i filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children” – hon som är lättare än luft och därför måste ha blyskor för att hållas kvar på jorden. Bara det att jag har tappat mina skor och håller på att färdas allt längre och längre bort från människorna och världen…
Det jag lider allra mest av är att jag verkar ha förlorat förmågan att känna kärlek och se godhet. Jag ser bara ondska omkring mig i världen vart jag än tittar. Det är helt vidrigt. Det är som att leva i en ständigt pågående mardröm. Eftersom det här kom så snabbt, efter de saker som hände, så blir det väldigt påtagligt för mig. Jag minns hur det var förut. Jag minns att jag kunde skratta, att jag kunde se det goda i människor, att jag kunde känna en kärleksfull kraft, att jag kunde känna trygghet och hopp. Men jag har fått ett känslomässigt synfel. Jag kan inte se något gott längre. Precis som jag har förlorat förmågan att tänka framåt i tiden så har jag även förlorat förmågan att se godhet. Det känns mest som att alla omkring mig bara är potentiella fiender. Jag fattar rent logiskt att mitt “filter” är trasigt, att det bara sitter i min hjärna. Världen är förmodligen som världen alltid har varit - det är bara min uppfattning om den som har gått sönder.
Men jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur det. Jag försöker gå omkring och låtsas att allting är som vanligt. Försöker att spela min roll och bete mig normalt (i den mån det nu går). I brist på andra idéer så flyr jag hem till min stuga och pysslar om den och försöker lära mig att bli händig. Göra saker med händerna, skapa, snickra, bygga. Medans jag hoppas på att tiden ska förändra mardrömmen och att jag en dag kanske lyckas vakna upp till någon annan verklighet...
För ett par veckor sedan så var jag i ett socialt sammanhang där jag faktiskt fungerade. Där jag kände mig som en av människorna. Det var första gången jag kände det sedan händelserna. Jag blev så extremt glad och hoppfull. Kanske finns det en läkande kraft som kommer att ta mig ur det här tillståndet tillslut? Jag får hoppas på det.
Du är inte ensam och det går att läka. Ditt nervsystem har utsatts för extremt överväldigande upplevelser. Du behöver hjälp och det är helt okej och inget konstigt med det. Men det är viktigt att du söker den hjälpen, för du har rätt till den och du förtjänar att må bättre. Vi är skapta för att läka, och vi är också skapta för att läka tillsammans med andra, genom trygg närhet till andra. En bra, traumamedveten terapeut kan vara ett bra första steg. Det är fantastiskt bra att du kan verbalisera så mycket och insiktsfullt om hur du känner. Det gör att du redan gör en del av jobbet. Du kommer inte alltid känna såhär, jag lovar 
