Tiden efter

Jag tänker mycket på tiden efter Totte. Hur man ska överleva. Han är det finaste jag vet och det bästa som hänt mig.

Kändes verkligen som ett nederlag när han fick flytta till mina föräldrar. Men får väl skylla på att han är min första hund och att man lär av sina misstag...

Kommer vilja ha en ny hund. Men jag har inte råd med hunddagis tyvärr. Det skulle vara om man hittar nån vettig dagmatte som kan hjälpa... men det känns som en djungel

Mina föräldrar har sagt "ingen ny hund", men jag vet ju hur mycket dom ger i livet bara det enkla som att ta sig ut på dagarna...

 

[Modest]

Jag kanske har missat @pepp men vad har hänt med Totte? Har han gått bort?

 

[pepp]

Jag kanske har missat @pepp men vad har hänt med Totte? Har han gått bort?

Nä, tack och lov inte. Men han börjar bli till åren och har varit sjuk

 

[Modest]

Nä, tack och lov inte. Men han börjar bli till åren och har varit sjuk

Förstår helt Har en katt som är 17 år och tänker ofta i samma banor.

 

[TinyWiny]

Jag hade i ditt läge när du är beroende av hjälp för att få det att fungera börjat kolla runt efter alternativ redan nu och då flera olika alternativ så att du inte står där en dag och inte har någon hjälp. Kanske finns det någon som inte kan ha hund själv heller men som gärna hade "delat" hund med dig? Eller någon som skulle vilja ha en lekkompis till sin egen hund några dagar i veckan? Någon bekant som jobbar andra tider än du som skulle kunna vara intresserad? Detta förutom dagmatte/husse då tänker jag just för att ha flera alternativ om något alternativ går om intet.

Jag förstår verkligen dina tankar och känslor. Utan hund är jag inte jag.

 

[Nota]

Om du visste hur ofta jag tänkte den tanken när jag hade min första hund, jag kunde gå och grubbla på det till och från från att hon var ganska så ung och trodde aldrig jag skulle klara att ta bort henne, men den dagen kom ju såklart och det är något av det värsta jag varit med om och jag kan flera år senare inte se bilder på henne eller tänka djupare på henne utan att gråta. Det är fruktansvärt men på något vis känns jag mig betydligt mer accepterande till att nuvarande hundar kommer att gå bort en dag och jag känner inte den paniken på samma vis utan jag vet att den dagen kommer och att man som hundägare kommer att få lära känna och bo ihop med flera hundar under sin livstid
Angående din situation så hade jag inte heller velat äga en hund, det är inget roligt när det alltid är en stress över att få dagarna att gå ihop du kanske kan vara hundvakt själv? Jag tänker att hundar är ju otroligt öppna för att ha en relation till flera människor

 

[nightcrawler]

Förstår verkligen dina tankar. Gick och tänkte mycket innan jag tog bort Plyma. Nu efteråt så känns det fruktansvärt och tomt. Jag har älskat alla mina hundar men hon var verkligen min hjärtehund. Jag kommer skaffa hund igen, men jag behöver sörja färdigt. Just nu kan jag nog inte ta till mej en ny hund i hjärtat hur mycket jag än längtar. Kan inte heller skaffa den hund jag egentligen vill ha. Hundvakten (pappa) är till åren och klarar inte en unghund modell schäfer. Så jag får gå ner i storlek. Tyvärr känns inte pudel rätt längre heller, fastän jag och pappa var överens om att det skulle bli en ny pudel när den stora gick bort. Men nu har jag bestämt mej för att det blir en västgöte. Tror det blir bra. Meningen är att även pappa ska ha glädje av hunden, den stora får bli senare. Så, så långt har jag hunnit tänka. Tror det kan bli en hund till hösten eller nästa vår. Men just nu känns det som om jag går sönder bara jag tänker tanken på att ersätta min älskade Voff. Saknar henne så. Grinar som fan när jag skriver detta. Jag sörjer länge men det värsta har fortfarande inte lagt sig. Fick ta bort henne i februari. Hon hade precis fyllt 14. Fick ta bort min gamla häst 2 månader innan under väldigt tråkiga omständigheter. Vet inte om det gör det extra svårt.

Nu ska jag sluta svamla. Men jag vill bara säga att det blir hårt men man kommer igenom det så småningom. När det värsta har lagt sig så är det lättare att tänka ut vad man vill

 

[Bison]

Jag förstår verkligen dina tankar och har samma med Ruben.
Hur överlever man att förlora den som funnits vid ens sida så många år?
Vad händer med livet, hur går man vidare?

Jag har bestämt att inte skaffa hund på ett tag, just för att det praktiska skulle bli så svårt
Kommer bli en till katt, Prada avgudar Ruben och behöver en kompis.

 

[pepp]

Tack för alla era svar han har varit pigg och glad och vi har haft en underbar helg. Men tankarna gnager ändå återkommande.

Det kommer nog bli att jag väntar, kommer troligen vara ett vrak en lång tid framöver...

 

[tuaphua]

Jag tänker mycket på tiden efter Totte. Hur man ska överleva. Han är det finaste jag vet och det bästa som hänt mig.

Kändes verkligen som ett nederlag när han fick flytta till mina föräldrar. Men får väl skylla på att han är min första hund och att man lär av sina misstag...

Kommer vilja ha en ny hund. Men jag har inte råd med hunddagis tyvärr. Det skulle vara om man hittar nån vettig dagmatte som kan hjälpa... men det känns som en djungel

Mina föräldrar har sagt "ingen ny hund", men jag vet ju hur mycket dom ger i livet bara det enkla som att ta sig ut på dagarna...

Känner med dig!
Jag fick mina första hundar då jag var 9 år. Jag växte upp med dem och de flyttade med mig till eget boende sen. De blev 16 och 18 år. Så jag visste ju knappt något annat än att ha dem.
Det var fruktansvärt då de togs bort. Och även nästa två hundar(och häst).
Man går ju sönder.

För mig har det hjälpt att ha ett nytt djur att fokusera på. Men alla sörjer ju olika.
Jag förstår din önskan om ny kompis. De ger så himla mkt. Jag skulle ha mkt svårt att vänja mig vid att inte ha hund efter att haft det i 31 år.
Hoppas det kan bli en ny kompis någon gång i framtiden för dig!

 

[the_connemara]

Jag är lyckligtvis inte den som oroar mig men jag vet inte hur jag ska överleva när min häst inte finns mer. Hoppas det är många, många år kvar. Jag kommer inte ha råd att köpa en ny häst och är redan inställd på att vara utan häst ett tag. Känner inte att det kommer vara saknaden av en häst som är värst i mitt fall utan saknaden av just honom.

 

[SaraXX]

Jag är lyckligtvis inte den som oroar mig men jag vet inte hur jag ska överleva när min häst inte finns mer. Hoppas det är många, många år kvar. Jag kommer inte ha råd att köpa en ny häst och är redan inställd på att vara utan häst ett tag. Känner inte att det kommer vara saknaden av en häst som är värst i mitt fall utan saknaden av just honom.

Det där.

Jag fick ta bort min fina lilla Stina med buller och bång mitt i en superkaotisk tid i mitt liv. Hon fick benet avsparkat så det var liksom inget att fundera på, och jag hann knappt gråta (eller jag grät så mycket redan så det märktes ingen skillnad). Jag har varit lite medryttare osv men har kommit fram till att det de sista åren var just hon som var grejen. Inte "en häst", utan Stina. Jag rider inte alls nu, har liksom ingen lust. Kanske kommer jag att göra det längre fram, när det finns mer plats i livet, men att rida på en häst vilken som helst är inte intressant. Det var partnerskapet som var en så stor del av mitt hästliv har jag märkt.

Innan det här hästuppehållet var jag utan häst tre månader totalt på 25 år. Nu har det gått 5 år.

(det är f.ö. Stina som har fått knott i öronen på min avatar)

 

[the_connemara]

Det där.

Jag fick ta bort min fina lilla Stina med buller och bång mitt i en superkaotisk tid i mitt liv. Hon fick benet avsparkat så det var liksom inget att fundera på, och jag hann knappt gråta (eller jag grät så mycket redan så det märktes ingen skillnad). Jag har varit lite medryttare osv men har kommit fram till att det de sista åren var just hon som var grejen. Inte "en häst", utan Stina. Jag rider inte alls nu, har liksom ingen lust. Kanske kommer jag att göra det längre fram, när det finns mer plats i livet, men att rida på en häst vilken som helst är inte intressant. Det var partnerskapet som var en så stor del av mitt hästliv har jag märkt.

Innan det här hästuppehållet var jag utan häst tre månader totalt på 25 år. Nu har det gått 5 år.

(det är f.ö. Stina som har fått knott i öronen på min avatar)

Precis! Jag har liksom inte påverkats alls av att gå från extremt strukturerad tävlingsryttare till att det kan gå en vecka utan att jag inte ens borstar min häst (inte hans favorit). Det är inte vad min häst kan prestera för mig som är relevant alls i mitt hästliv utan det känslomässiga bandet och kontakten ❤