Tok-trött på särbos barn

[Samuraiii]

Hjälp! Så sjukt trött på min särbos (sambo varannanvecka) två barn (lågstadie-ålder).
Det är gnäll o tjat hela tiden, nu har de varit hemma hos mig nästan hela julledigheten. Känns som jag ska explodera när jag inte har rätt att leva i mitt eget hem.

För att förtydliga jag bor i hus och pappan bor i lägenhet, så såklart är det trevligare för alla (utom mig)
att va hemma hos mig.

 

[Bison]

Träffas när han inte har barnen. Lugnast för alla.

 

[MM]

Var hemma hos honom istället då och åk hem när du är less på barnen så du får vara ifred. Annars träffas inte när han har barnen.

 

[Mia_R]

Ser ingen anledning till att de ska bo hos dig om du inte gillar dem, jag hade sagt att de får hälsa på men inte sova över.

 

[Sol]

Förklara för din särbo vad du tycker är jobbigt med barnen och går det inte att lösa får ni träffas när barnen är hos andra föräldern.

 

[kamomillo]

Barnen kanske är mindre gnälliga i sitt eget hem? Jag tänkte att dom har sina saker, sin säng, och sin invanda miljö där.
Barn är oftast inte gnälliga för att jävlas.
Prova ses i deras hem, och åk hem till ditt när du tröttnat!
Lycka till

* Jenny *

 

[Nepenthe]

Prata med särbon om detta snarast, var tydlig med hur du känner och se hur han ställer sig till det du säger. Se till att få en konkret plan för förändring.
Gnälls det och föräldern inte har någon direkt strategi för att lösa situationen kan det bli svårt. Endel killar är ganska lama när det gäller att kommunicera med sina barn eller ha en plan hur de vill ha sitt föräldraskap. De har ofta förlitat sig på kvinnan och tagit avstånd, sen när de går isär får mannen sig en käftsmäll av verkligheten. Där får du se upp så han inte lägger över ansvar på dig.

 

[Lingon]

Jag tror att du i första hand ska släppa alla tankar på att det är trevligare hemma hos dig pga huset. Hemma är hemma. Hemma har msn sitt rum, sina saker och där kan man koppla av helt. Oavsett hur stort och fint någon annans hem är är hemma alltid hemma.

För det andra, prata med din särbo/sambo och förklara att du även om du tycker om hans barn så behöver du tid för dig själv. Korta ner de tillfällen ni umgås alla. T.ex. så kanske de kan sova hos dig en natt då och då istället för ett helt lov. Om det är vad du vill. Säg att de inte verkar nöjda med att vara hos dig så länge som de varit nu och att du tycker att gnällande är jobbigt. Och låt honom inte lägga över föräldraansvar på dig! Du kan vara en vuxen vän till barnen men han är föräldern.

 

[Badger]

Jag tror nog att barn i allmänhet, även i ideala förhållanden, kan uppfattas som gnälliga och tjatiga av folk som inte brukar bo ihop med barn regelbundet. Även det mest förtjusande barn är ju faktiskt ofta på och vill ha respons och aktiviteter och prata med vuxna.

Det är ju extremt få idag som kör med barn ska synas men inte höras

(Innan någon får ett hysteriskt anfall så, tex vi hade fika med kusiner, barnen o kusinbarnen lekte fantastiskt fint och var väldigt lugna och glada, typ sitter och ritar (barn i åldern 1-7). Barnlös kusin, ojojoj vilket oväsen och liv är de alltid såhär vilda. Nej de är ovanligt lugna och glada...)

Det är helt enkelt så att ett helt normalt barn som är normalglatt ofta inte sitter knäpptyst i timmar på sitt rum (om det inte är i bokslukaråldern eller har en padda) eller sitter och konverserar om vädret och tar normal turtagning i konversationen i soffan.

Med det menar jag att ts partners barn kan vara totalt helt toknormala, på en jättebra plats som de älskar med en fantastisk pappa och ändå vara jobbiga för en barnlös . Jag menar till och med en normal hund eller katt märks ju för en hundlös person, ägaren lossnar hela tiden ur konversation och ska pyssla med hunden.

(Ett exempel till, jag har varit barnlös tills jag var 30+ och bott med kusiner i ålder barn. Ja de är jobbiga, även hemma hos sig själva och toknöjda. )

Så jag håller med någon om att man kan ju begränsa tiden de bor hos ts till mängder som ts klarar med glatt humör.

 

[Lingon]

Jag tror nog att barn i allmänhet, även i ideala förhållanden, kan uppfattas som gnälliga och tjatiga av folk som inte brukar bo ihop med barn regelbundet. Även det mest förtjusande barn är ju faktiskt ofta på och vill ha respons och aktiviteter och prata med vuxna.

Det är ju extremt få idag som kör med barn ska synas men inte höras

(Innan någon får ett hysteriskt anfall så, tex vi hade fika med kusiner, barnen o kusinbarnen lekte fantastiskt fint och var väldigt lugna och glada, typ sitter och ritar (barn i åldern 1-7). Barnlös kusin, ojojoj vilket oväsen och liv är de alltid såhär vilda. Nej de är ovanligt lugna och glada...)

Det är helt enkelt så att ett helt normalt barn som är normalglatt ofta inte sitter knäpptyst i timmar på sitt rum (om det inte är i bokslukaråldern eller har en padda) eller sitter och konverserar om vädret och tar normal turtagning i konversationen i soffan.

Med det menar jag att ts partners barn kan vara totalt helt toknormala, på en jättebra plats som de älskar med en fantastisk pappa och ändå vara jobbiga för en barnlös . Jag menar till och med en normal hund eller katt märks ju för en hundlös person, ägaren lossnar hela tiden ur konversation och ska pyssla med hunden.

(Ett exempel till, jag har varit barnlös tills jag var 30+ och bott med kusiner i ålder barn. Ja de är jobbiga, även hemma hos sig själva och toknöjda. )

Så jag håller med någon om att man kan ju begränsa tiden de bor hos ts till mängder som ts klarar med glatt humör.

Jag håller helt med!

 

[Nepenthe]

Jag tror nog att barn i allmänhet, även i ideala förhållanden, kan uppfattas som gnälliga och tjatiga av folk som inte brukar bo ihop med barn regelbundet. Även det mest förtjusande barn är ju faktiskt ofta på och vill ha respons och aktiviteter och prata med vuxna.

Det är ju extremt få idag som kör med barn ska synas men inte höras

(Innan någon får ett hysteriskt anfall så, tex vi hade fika med kusiner, barnen o kusinbarnen lekte fantastiskt fint och var väldigt lugna och glada, typ sitter och ritar (barn i åldern 1-7). Barnlös kusin, ojojoj vilket oväsen och liv är de alltid såhär vilda. Nej de är ovanligt lugna och glada...)

Det är helt enkelt så att ett helt normalt barn som är normalglatt ofta inte sitter knäpptyst i timmar på sitt rum (om det inte är i bokslukaråldern eller har en padda) eller sitter och konverserar om vädret och tar normal turtagning i konversationen i soffan.

Med det menar jag att ts partners barn kan vara totalt helt toknormala, på en jättebra plats som de älskar med en fantastisk pappa och ändå vara jobbiga för en barnlös . Jag menar till och med en normal hund eller katt märks ju för en hundlös person, ägaren lossnar hela tiden ur konversation och ska pyssla med hunden.

(Ett exempel till, jag har varit barnlös tills jag var 30+ och bott med kusiner i ålder barn. Ja de är jobbiga, även hemma hos sig själva och toknöjda. )

Så jag håller med någon om att man kan ju begränsa tiden de bor hos ts till mängder som ts klarar med glatt humör.

Känns som att man borde kunna anta att den som ger sig in i ett förhållande med någon som har barn eventuellt har förståelse för att det just är barn och inga gosedjur.
Vet inte om någon här påstått att de inte skulle få höras eller synas?

Såklart kanske dessa barn är helt normala, det är ingen som tillskriver dem något "onormalt" utan man har svarat utifrån TS upplevelse av situationen.

Dessa förklaringar blir rätt tröttsamma.

 

[BornAgain]

Känns som att man borde kunna anta att den som ger sig in i ett förhållande med någon som har barn eventuellt har förståelse för att det just är barn och inga gosedjur.
Vet inte om någon här påstått att de inte skulle få höras eller synas?

Såklart kanske dessa barn är helt normala, det är ingen som tillskriver dem något "onormalt" utan man har svarat utifrån TS upplevelse av situationen.

Dessa förklaringar blir rätt tröttsamma.

Du själv skriver: "Gnälls det och föräldern inte har någon direkt strategi för att lösa situationen kan det bli svårt." Vilket faktiskt kan tydas som att killen borde få de gnälliga ungjävlarna att kamma till sig och vara tacksamma över att få vara hos TS i hennes hus - särskilt som den lösning du förordar är att killen "kommunicerar" med sina barn. När argumentation som kan tolkas på det sättet dyker upp - behövs förklaringarna även om du anser att de är tröttsamma.

När det inte funkar mellan människor är det en bra idé att utgå ifrån att båda parter är normala, men har olika intressen som man bör kunna jämka ihop (om de nu måste vara tillsammans). Det är också så att i relationer som handlar om vuxna och barn, ligger ansvaret på de vuxna - och det ansvaret är inte begränsat till att "kommunicera" med barnen om att de ska inordna sig. Jag tyckte att @Badger skrev ett mycket bra inlägg.

Jag tycker också att TS fått goda råd - det är ofta bättre att undvika en situation som inte fungerar än att skapa en konflikt. I synnerhet som det handlar om minderåriga deltids-barn och en särbo. Är tanken att man ska vara en familj krävs mer ansträngning.

 

[Inte_Ung]

Jag tror nog att barn i allmänhet, även i ideala förhållanden, kan uppfattas som gnälliga och tjatiga av folk som inte brukar bo ihop med barn regelbundet.

Även jag som har haft 3 egna barn kan tycka att barnbarnet som jag bor deltid med känns stökigt.
Och då så är ändå barnbarnet ett alldeles exemplariskt barn, glad och trevlig. Dessutom älskar jag ju mitt glada och trevliga barnbarn.
Men.
Många människor i ett hus är oändligt mycket stökigare än en ensam vuxen. Särskilt när det handlar om just barn.

 

[Badger]

Känns som att man borde kunna anta att den som ger sig in i ett förhållande med någon som har barn eventuellt har förståelse för att det just är barn och inga gosedjur.
Vet inte om någon här påstått att de inte skulle få höras eller synas?

Såklart kanske dessa barn är helt normala, det är ingen som tillskriver dem något "onormalt" utan man har svarat utifrån TS upplevelse av situationen.

Dessa förklaringar blir rätt tröttsamma.

Nej det tycker jag inte att man borde kunna anta. Om man inte haft barn själv, eller småkusiner, eller extremt mycket yngre syskon, typ 10+ år yngre, så har man inte den blekaste aning om hur jobbiga barn kan vara.

Man kan inte gissa och strunta i förhållanden bara på den gissningen. Vad är det som säger att ts inte har förståelse för att barnen inte är gosedjur? Det har alltså gått snart nära två veckor med barn i hennes hus. Det innebär att en person som är van att kunna läsa en bok i lugn och ro i 3 timmar utan avbrott plötsligt blir avbruten var tionde minut. Det kan faktiskt tära efter många dagar bara på ren ovana.

Man kan ju jämföra med att bara ha gäster hemma i 7 dagar. Även vuxna människor, 3+ stycken, kan ju faktiskt bli jobbigt efter nära två veckor av festande och julfiranden. Jag menar en vuxen person är mycket, 7 dagar om man är van att vara själv i lugn och ro.

Jag har inte sagt att de inte får höras och synas i mitt inlägg. Bara att de hörs och syns mycket mer än man tror, och de har rätt att göra det och antagligen är det inget som helst fel på dem eller sambon. Men det är också helt naturligt att reagera på det om man är ovan.

 

[Mia_R]

En av anledningarna till att man är särbo kan ju faktiskt vara att man inte vill vara "familj". Jag bor i hus, jag vill inte flytta ihop med en man med ungar och då har jag "ändå" haft syrrans ungar boende här i flera veckor tidigare när de var små.

 

[Nepenthe]

Du själv skriver: "Gnälls det och föräldern inte har någon direkt strategi för att lösa situationen kan det bli svårt." Vilket faktiskt kan tydas som att killen borde få de gnälliga ungjävlarna att kamma till sig och vara tacksamma över att få vara hos TS i hennes hus - särskilt som den lösning du förordar är att killen "kommunicerar" med sina barn. När argumentation som kan tolkas på det sättet dyker upp - behövs förklaringarna även om du anser att de är tröttsamma.

När det inte funkar mellan människor är det en bra idé att utgå ifrån att båda parter är normala, men har olika intressen som man bör kunna jämka ihop (om de nu måste vara tillsammans). Det är också så att i relationer som handlar om vuxna och barn, ligger ansvaret på de vuxna - och det ansvaret är inte begränsat till att "kommunicera" med barnen om att de ska inordna sig. Jag tyckte att @Badger skrev ett mycket bra inlägg.

Jag tycker också att TS fått goda råd - det är ofta bättre att undvika en situation som inte fungerar än att skapa en konflikt. I synnerhet som det handlar om minderåriga deltids-barn och en särbo. Är tanken att man ska vara en familj krävs mer ansträngning.

Jag utgår ifrån TS orginal inlägg och det du läser in från mitt inlägg om ”ungjävlar, kamma till sig” är inget jag nämnt eller menat.

Jag la ansvaret om en situation TS inte trivs i att hen behöver prata med särbon som är ansvarig för sina barn sen får de komma fram till vad som är bäst helt enkelt.
Inget är barnens fel. Det har jag aldrig påstått

 

[Ramona]

Hjälp! Så sjukt trött på min särbos (sambo varannanvecka) två barn (lågstadie-ålder).
Det är gnäll o tjat hela tiden, nu har de varit hemma hos mig nästan hela julledigheten. Känns som jag ska explodera när jag inte har rätt att leva i mitt eget hem.

Sådär känner jag när jag har mina föräldrar på besök.

Jag gillar gäster och jag gillar att folk kommer och hälsar på, men jag har också ett stort behov av att få vara ifred. Jag tröttnar också på gäster efter en vecka typ.

 

[_Taggis_]

Sådär känner jag när jag har mina föräldrar på besök.

Jag gillar gäster och jag gillar att folk kommer och hälsar på, men jag har också ett stort behov av att få vara ifred. Jag tröttnar också på gäster efter en vecka typ.

Men typ. Jag är ett UFO i familjen, som inte uppskattar att åka på semestrar på temat "hyra stuga och där ska vi bo - mor, far, jag (+ partner när det funnits nån), syrran + sambo och två barn". Jag får eksem av tanken. Det är oavsett det gäller skidresor, sommarsemestrar utrikes eller som i år då förslaget kom att åka till Gotland och fira en jämn födelsedag under en veckas tid i samma semesterhus. Hujeda mig. Jag kan tänka mig att ansluta ett par dagar, maximalt.

 

[Ramona]

Men typ. Jag är ett UFO i familjen, som inte uppskattar att åka på semestrar på temat "hyra stuga och där ska vi bo - mor, far, jag (+ partner när det funnits nån), syrran + sambo och två barn". Jag får eksem av tanken. Det är oavsett det gäller skidresor, sommarsemestrar utrikes eller som i år då förslaget kom att åka till Gotland och fira en jämn födelsedag under en veckas tid i samma semesterhus. Hujeda mig. Jag kan tänka mig att ansluta ett par dagar, maximalt.

Jo, men åka bort är inga problem för mig. Jag hade kunnat bo i fjällen över vintern med min släkt typ. Men just hemma vill jag vara hemma och även om jag älskar gäster får de gärna åka hem efter några dagar. Ska jag ha människor som är hos mig längre, typ brorsan som bor utomlands, stoppar jag gärna in honom i vår husvagn. Den är riktigt stor, har el och allting så, bekväm säng mm, så det är inget konstigt att bo i den.

 

[Kivina]

Jag har min syster på besök sen i fredags med två små barn. Sjukt trevligt, men sjukt jobbigt eftersom jag inte är van vid ljudnivåerna två barn kan skapa. Sen är mitt hem inte heller barnanpassat. Det är kul när de kommer, men skönt när de åker
Det är äcklig mat, hundar som dom är rädda för och tjat om det mesta som jag inte är van vid..
Barn är tydligen jobbiga, har jag lärt mig av det här...