- Svar: 33
- Visningar: 1 835
För några år sedan skrev jag ett blogginlägg på min andra blogg som handlade om atomer. Det mesta i dessa är ju faktiskt tomhet. Det i sin tur betyder att så gott som allt vi ser är tomhet. Nästan inget finns egentligen. Om man knölar ihop alla atomer på jorden, exklusive den tomhet som finns i dem, då har man en liten boll med en diameter som motsvarar vad en ny femkrona har. (Källa: @Tranan )
Om nu den materia vi har omkring oss egentligen inte är så verklig som den ser ut, så är väl våra tankar ännu mindre verkliga. De går ju inte att bevisa ens. Eller ja, man kan se var i hjärnan som det pågår aktivitet. Responser i kroppen går också att mäta med biofeedbackteknik. Men själva tanken går inte att bevisa.
Efter att jag började med medicin så har volymen på mina jobbiga tankar skruvats ner med ungefär 70%. Det har gett utrymme för andra tankar. (Tystnad i huvudet upplever jag nästan aldrig, inte ens när jag mediterar. Men korta stunder kan det bli tyst.) Men finns det någon poäng med tankarna? Inte mycket skulle jag tro. Det är behändigt att tänka när man vill få något gjort, t.ex. handla mat. Men det mesta är ju egentligen bara brus och de flesta tankarna har vi redan tänkt förut. Jag har en fäbless för att stup i kvarten fråga "varför" för att försöka förstå hur saker och ting fungerar. Jag är som en tjatig unge som undrar varför, varför, varför hela tiden. Det går igen i rätt mycket jag gör.
En fransk snubbe som hette René Descartes myntade uttrycket ”Jag tänker, alltså är jag”. Men om man slutar tänka (om än bara för en stund), slutar man att vara då? Givetvis inte. När tankarna tystnar får man en chans att iaktta. Vad är det som är? Det kan ge intressanta insikter.
Jag kan ibland klara av att se mer än ett perspektiv åt gången. Vid ett tillfälle, innan jag började med medicin, så var det som två versioner av mig där samtidigt, mitt vanliga jag och ett depressivt jag, varav det sistnämnda dominerade. Sådant kan man notera om tankarna stillnar och man är tillräckligt närvarande. Och själva kärnan av mig är ju densamma oavsett vilka känslor jag har.
Förutom att tankarna lugnat ner sig, dessa tankar vars existens inte går att bevisa, har jag fått lite mer energi. Just nu är jag förvisso väldigt trött men rent generellt finns en liten gnutta mer ork. Igår orkade jag faktiskt rida Senioren. Men någon inspiration att göra saker finns inte. Inspiration förresten, vad är det? Går det att ta på? Varifrån kommer det? Har det någon substans? Och på tal om substans, finns det någon substans i hjärtesorg? Det gör ju rent fysiskt ont i hela hjärttrakten, men ändå är det inget fysiskt fel som orsakar det.
Men rent generellt innehåller väl mitt liv ganska mycket tomhet just nu. Det är inte mycket som händer. Idag gick jag en promenad. Sen gick jag ut med komposten. En rad potatis har jag fått upp också. I övrigt inget. Min sjukskrivning räcker en dryg vecka till. Sen vet jag inte vad som händer. Det känns inte riktigt troligt att jag ska kunna gå upp i heltid om lite drygt en vecka. Möjligen halvtid. Jag tycker det är svårt att veta hur pass mycket jag orkar och hur pass pantad jag är (d.v.s. hur många fel jag riskerar att göra på jobbet). 25% har i alla fall fungerat. Men jag kan väl inte sitta här och rulla tummarna i evigheter heller. Så småningom behöver ju det här vacuumet jag lever i, fyllas med något.
Trots att hela verkligheten egentligen är ganska tunn om man börjar syna det i sömmarna, så ter sig verkligheten ändå som verklig. Det är de där bergen med papper som växer för att jag inte orkar rensa och kasta. Det är de där räkningarna som jag missat att betala för att jag är rörig. Och så är det det där faktumet att jag andas varje dag, har behov av att äta och så vidare. Sånt där som visar att livet pågår.
Och jösses amalia vad det här inlägget tog tid att skriva. Kanske är det inte ens begripligt.
Om nu den materia vi har omkring oss egentligen inte är så verklig som den ser ut, så är väl våra tankar ännu mindre verkliga. De går ju inte att bevisa ens. Eller ja, man kan se var i hjärnan som det pågår aktivitet. Responser i kroppen går också att mäta med biofeedbackteknik. Men själva tanken går inte att bevisa.
Efter att jag började med medicin så har volymen på mina jobbiga tankar skruvats ner med ungefär 70%. Det har gett utrymme för andra tankar. (Tystnad i huvudet upplever jag nästan aldrig, inte ens när jag mediterar. Men korta stunder kan det bli tyst.) Men finns det någon poäng med tankarna? Inte mycket skulle jag tro. Det är behändigt att tänka när man vill få något gjort, t.ex. handla mat. Men det mesta är ju egentligen bara brus och de flesta tankarna har vi redan tänkt förut. Jag har en fäbless för att stup i kvarten fråga "varför" för att försöka förstå hur saker och ting fungerar. Jag är som en tjatig unge som undrar varför, varför, varför hela tiden. Det går igen i rätt mycket jag gör.
En fransk snubbe som hette René Descartes myntade uttrycket ”Jag tänker, alltså är jag”. Men om man slutar tänka (om än bara för en stund), slutar man att vara då? Givetvis inte. När tankarna tystnar får man en chans att iaktta. Vad är det som är? Det kan ge intressanta insikter.
Jag kan ibland klara av att se mer än ett perspektiv åt gången. Vid ett tillfälle, innan jag började med medicin, så var det som två versioner av mig där samtidigt, mitt vanliga jag och ett depressivt jag, varav det sistnämnda dominerade. Sådant kan man notera om tankarna stillnar och man är tillräckligt närvarande. Och själva kärnan av mig är ju densamma oavsett vilka känslor jag har.
Förutom att tankarna lugnat ner sig, dessa tankar vars existens inte går att bevisa, har jag fått lite mer energi. Just nu är jag förvisso väldigt trött men rent generellt finns en liten gnutta mer ork. Igår orkade jag faktiskt rida Senioren. Men någon inspiration att göra saker finns inte. Inspiration förresten, vad är det? Går det att ta på? Varifrån kommer det? Har det någon substans? Och på tal om substans, finns det någon substans i hjärtesorg? Det gör ju rent fysiskt ont i hela hjärttrakten, men ändå är det inget fysiskt fel som orsakar det.
Men rent generellt innehåller väl mitt liv ganska mycket tomhet just nu. Det är inte mycket som händer. Idag gick jag en promenad. Sen gick jag ut med komposten. En rad potatis har jag fått upp också. I övrigt inget. Min sjukskrivning räcker en dryg vecka till. Sen vet jag inte vad som händer. Det känns inte riktigt troligt att jag ska kunna gå upp i heltid om lite drygt en vecka. Möjligen halvtid. Jag tycker det är svårt att veta hur pass mycket jag orkar och hur pass pantad jag är (d.v.s. hur många fel jag riskerar att göra på jobbet). 25% har i alla fall fungerat. Men jag kan väl inte sitta här och rulla tummarna i evigheter heller. Så småningom behöver ju det här vacuumet jag lever i, fyllas med något.
Trots att hela verkligheten egentligen är ganska tunn om man börjar syna det i sömmarna, så ter sig verkligheten ändå som verklig. Det är de där bergen med papper som växer för att jag inte orkar rensa och kasta. Det är de där räkningarna som jag missat att betala för att jag är rörig. Och så är det det där faktumet att jag andas varje dag, har behov av att äta och så vidare. Sånt där som visar att livet pågår.
Och jösses amalia vad det här inlägget tog tid att skriva. Kanske är det inte ens begripligt.
många tankar!
