Status
Stängd för vidare inlägg.
Det är så hjärtslitande tomt utan fyra tassar omkring mig.
Hans matskålar är nu undanplockade. Men sovkorgen ligger kvar. Det spelar ingen större roll att den är där den är - den är inte ivägen. Och det känns ändå skönt på något sätt att den är där. Vi borde väl ta bort den nu, men det känns inte bråttom med det. Jag vet att han är borta, men jag vill inte att han ska försvinna helt. Jag vill hålla minnet av honom kvar så länge jag kan. Filten i korgen är dock borta. Den fick han med sig när han for till nästa värld.

Jag kan fortfarande inte låta bli att ibland öppna ytterdörren på kvällen, som för att släppa ut eller in honom på en kissrunda i trädgården. Han är ju inte där, men ändå...
Jag tänker också på det varje gång jag ska gå ut från toaletten och öppnar toadörren. Nu kan jag bara öppna dörren. Förut hade han som vana att gärna lägga sig precis utanför dörren när man var där, så man fick smyga upp dörren jätteförsiktigt. Nu behöver jag inte göra det längre, men jag saknar att behöva det. Saknar att behöva kolla noga var jag sätter fötterna, så att han inte är runt benen och snurrar. Jag saknar att behöva bry mig om honom hela tiden.

På ett sätt är jag lättad över att det blev som det blev. Att det blev så pass akut och utan tvivel att det blev ett hyfsat “enkelt” beslut att ta - i den mån nu sådana beslut kan vara enkla. Men jag oroade mig ganska mycket över att jag inte skulle veta när det var dags. Att jag skulle brottas fram och tillbaks med beslutet och inte veta. Jag ville ju absolut inte låta honom leva för länge och orsaka honom onödigt lidande, inte heller ville jag ta bort honom för tidigt för minsta ålderdomskrämpa så länge han visade livslust och glädje och hade en fungerande vardag.

Men ibland kan det komma så smygande och gränsen vara så svår att avgöra, och veterinärerna är väl tyvärr inte så mycket att hålla i handen i det läget tycker jag… De har alltid massvis med käcka förslag på behandlingar och mediciner och operationer för hur mycket pengar som helst som skulle kunna hålla honom vid liv ett tag till, och ett tag till, och ett tag till. Missförstå mig rätt - jag tycker att det är fantastiskt att veterinärvården är så välutvecklad och avancerad och att det finns massa saker vi kan göra för att göra våra älskade djur friska. Men tids nog blir de gamla, och ingen lever för evigt, inte ens med konstgjord andning… Han var ju gammal, och under det sista kanske 1½ året hade jag - även om jag försökte låta bli - hela tiden en oro som låg och gnagde i bakhuvudet på mig över hans hälsa och hans ålder. Började reagera över minsta lilla tecken på eventuella krämpor, som jag kanske inte skulle ha brytt mig om när han var yngre.

Så det var lite slitsamt att vara orolig matte. Och det som drev oron var att jag var rädd för att jag inte skulle kunna fatta rätt beslut. Att jag kanske skulle kunna ångra mig på något sätt - över att jag hade låtit honom somna in för tidigt, när det kanske fortfarande hade funnits en möjlighet för honom att leva vidare ett bra liv, eller för sent, när han kanske hade haft ont för länge. Men nu blev det inte så, som tur var. Det kändes ganska givet och självklart att det fick bli som det blev. Dels hade ålderskrämporna eskalerat en del precis sista tiden, dels fick han akut magsjuka som inte blev bättre av något av det som vi eller veterinären försökte med. Det var som om hans kropp inte orkade bli frisk. Då var det dags. För hans del kändes det sjysstast så.

Men själv vill jag inte vara utan honom. Jag kan vila i att det kändes som rätt beslut för hans del, att det var dags, att han var gammal och sjuk. Men själv gråter jag fortfarande. För att jag har förlorat någon som var en sån stor del av mitt liv, någon jag brydde mig så mycket om, någon som fyllde mitt hjärta så mycket, någon som var min mening och kärlek i ett i övrigt lite jobbigt liv.
Jag vet att det är så det är och kommer att vara ett tag. Jag vet att det funkar såhär.
Men det gör ont.
Rent egoistiskt vill jag inte vara utan honom och allt det han var för mig. Beslutet var rätt, men: Han saknas mig nåt så fruktansvärt!
💙
 

Åh vad det känns i hjärtat när du beskriver din älskade vän. Sitter här och undrar vem som skär lök. Alla säger att det går över till slut, och det får jag väl tro på för det har det inte för mig. Just det där att man gör saker automatiskt och sedan inser att det inte behövs högg till. :heart

Många, många kramar. Och om någon säger att det är väl bara att djur har du min tillåtelse att slänga något hårt i huvudet på dem.
 
Det är så hjärtslitande tomt utan fyra tassar omkring mig.
Hans matskålar är nu undanplockade. Men sovkorgen ligger kvar. Det spelar ingen större roll att den är där den är - den är inte ivägen. Och det känns ändå skönt på något sätt att den är där. Vi borde väl ta bort den nu, men det känns inte bråttom med det. Jag vet att han är borta, men jag vill inte att han ska försvinna helt. Jag vill hålla minnet av honom kvar så länge jag kan. Filten i korgen är dock borta. Den fick han med sig när han for till nästa värld.

Jag kan fortfarande inte låta bli att ibland öppna ytterdörren på kvällen, som för att släppa ut eller in honom på en kissrunda i trädgården. Han är ju inte där, men ändå...
Jag tänker också på det varje gång jag ska gå ut från toaletten och öppnar toadörren. Nu kan jag bara öppna dörren. Förut hade han som vana att gärna lägga sig precis utanför dörren när man var där, så man fick smyga upp dörren jätteförsiktigt. Nu behöver jag inte göra det längre, men jag saknar att behöva det. Saknar att behöva kolla noga var jag sätter fötterna, så att han inte är runt benen och snurrar. Jag saknar att behöva bry mig om honom hela tiden.

På ett sätt är jag lättad över att det blev som det blev. Att det blev så pass akut och utan tvivel att det blev ett hyfsat “enkelt” beslut att ta - i den mån nu sådana beslut kan vara enkla. Men jag oroade mig ganska mycket över att jag inte skulle veta när det var dags. Att jag skulle brottas fram och tillbaks med beslutet och inte veta. Jag ville ju absolut inte låta honom leva för länge och orsaka honom onödigt lidande, inte heller ville jag ta bort honom för tidigt för minsta ålderdomskrämpa så länge han visade livslust och glädje och hade en fungerande vardag.

Men ibland kan det komma så smygande och gränsen vara så svår att avgöra, och veterinärerna är väl tyvärr inte så mycket att hålla i handen i det läget tycker jag… De har alltid massvis med käcka förslag på behandlingar och mediciner och operationer för hur mycket pengar som helst som skulle kunna hålla honom vid liv ett tag till, och ett tag till, och ett tag till. Missförstå mig rätt - jag tycker att det är fantastiskt att veterinärvården är så välutvecklad och avancerad och att det finns massa saker vi kan göra för att göra våra älskade djur friska. Men tids nog blir de gamla, och ingen lever för evigt, inte ens med konstgjord andning… Han var ju gammal, och under det sista kanske 1½ året hade jag - även om jag försökte låta bli - hela tiden en oro som låg och gnagde i bakhuvudet på mig över hans hälsa och hans ålder. Började reagera över minsta lilla tecken på eventuella krämpor, som jag kanske inte skulle ha brytt mig om när han var yngre.

Så det var lite slitsamt att vara orolig matte. Och det som drev oron var att jag var rädd för att jag inte skulle kunna fatta rätt beslut. Att jag kanske skulle kunna ångra mig på något sätt - över att jag hade låtit honom somna in för tidigt, när det kanske fortfarande hade funnits en möjlighet för honom att leva vidare ett bra liv, eller för sent, när han kanske hade haft ont för länge. Men nu blev det inte så, som tur var. Det kändes ganska givet och självklart att det fick bli som det blev. Dels hade ålderskrämporna eskalerat en del precis sista tiden, dels fick han akut magsjuka som inte blev bättre av något av det som vi eller veterinären försökte med. Det var som om hans kropp inte orkade bli frisk. Då var det dags. För hans del kändes det sjysstast så.

Men själv vill jag inte vara utan honom. Jag kan vila i att det kändes som rätt beslut för hans del, att det var dags, att han var gammal och sjuk. Men själv gråter jag fortfarande. För att jag har förlorat någon som var en sån stor del av mitt liv, någon jag brydde mig så mycket om, någon som fyllde mitt hjärta så mycket, någon som var min mening och kärlek i ett i övrigt lite jobbigt liv.
Jag vet att det är så det är och kommer att vara ett tag. Jag vet att det funkar såhär.
Men det gör ont.
Rent egoistiskt vill jag inte vara utan honom och allt det han var för mig. Beslutet var rätt, men: Han saknas mig nåt så fruktansvärt!
💙

Sitter också och gråter av din fina text.
Skickar stora kramar :heart
 
Beklagar din förlust ❤ Så vackert beskrivet om det värsta och svåraste med att vara djurägare. Och trots allt ändå så skönt att beslutet var såpass självklart för dig.

Saknaden och sorgen efter att jag tog bort min once-in-a-lifetime häst är med mig varje dag. Och varje dag finner jag tröst i hennes avsked till mig och känslan hon förmedlade, hon var klar med sitt liv och att hon inte ville att vi försökte lite till ❤ ❤ ❤
 
Det är skönt att kunna skilja på lättnaden att veta att djuret inte lider och den lamslående sorgen och saknaden efter djuret. Du har ju givetvis fattat helt rätt beslut - och i rätt tid också. Det gör det inte lättare att leva med saknaden även om den klingar av med tiden (för mig).

Men speciella hundar lever fortfarande kvar som ett litet svart hål i hjärtat, den där tomheten som ingen annan hund kommer att fylla. En saknad så stor och egoistisk att den nästan går att ta på. Som lever ett eget liv.

Det blir heller inte lättare av alla de vanor du beskriver. Vanor vi lagt oss till med för att underlätta och ta hänsyn till djuret i vardagen. Så kommer jag på att jag inte behöver gå upp tidigt för att släppa ut en lätt inkontinent hund. Vilket ju borde vara en lättnad (att få ligga kvar) men som bara är en avgrund för det betyder att han inte finns här längre. Ett ok som var så lätt, så lätt att bära. Som nu är borta och aldrig trodde jag att jag skulle sakna ett ok så mycket.
 
Vilken tid är rätt, vilken tid är fel att låta ens vän gå över rengbågsbron?

En fråga det inte finns svar på - och man får bara en enda chans.
Och när den chansen verkställs, så känner man sig som man är mitt uppe i det största sveket av dem alla.


(sorry om jag nu divergerar alldeles bort i en annans dagbok - men det här är vad ditt inlägg får att bubbla upp inom mig, @cassiopeja: )

- - -
Första gången jag var med om det här var för prick fyra år se'n.
Min partner in crime skulle precis fylla tio år, det var typ tio dagar till dess. Men den 22:a april 2016 var hon sjuk. Orkade ingenting. Morgonpromenaden avbröt vi efter 200 meter. Hon hostade. Orkade inte gå tre våningar upp tillbaks till lägenheten. Så hostade hon.

Vi började hos en lokal veterinärklinik, som efter undersökning hänvisade oss till Ultuna. Dit kom vi på eftermiddagen. Ny undersökning. De bestämde sig för att sätta in antibiotika, och behålla henne för observation över natten. Och de skulle höra av sig om läget ändrade sig, eller i morgon bitti.
Så jag fick åka hem. Och vänta.

Och morgonen efter fick jag ett telefonsamtal. Hon hade inte svarat på behandlingen, varit vaken hela natten, stått upp och flämtat, kunde inte syresätta sitt blod trots syrgas - och nu ville de ta bort henne. (Så min erfarenhet är inte att de vill behålla till varje pris.)

Jag lyckades förhandla till mig att jag skulle få vara på plats. Klev i mina kläder, satte mig i bilen och åkte de 40 minuter som Ultuna var bort. Mitt huvud var helt tomt under den här bilfärden.
(Och än idag har jag svårt att åka förbi det öppna fält där Ultuna Djursjukhus finns.)

Väl där satte de mig i ett rum, och efter en stund kom två unga tjejer med min hund på en vagn. Å, så glad hon blev av att se mig. Hon klev av sin vagn, och fast hon egentligen inte orkade hoppade hon upp på min bänk - och medan hon slickade mina händer och armar fick jag hålla om henne. En veterinär upp på fick jag sitta i förklarade de läget, vilka alternativ som fanns - och att det allra bästa för alla inblandade var att - ta bort henne.

Så 09:17 på morgonen den 23:e april fick hon somna hon in i mina armar. Jag höll i henne åtminstone en halvtimme till. Det kan ha varit två timmar, eller två dagar också. Jag vet inte. Har ingen aning.
Jag kan inte beskriva 09:17 bättre än att falla ned i ett svart hål.

Och jag har aldrig varit med om något som gjort mer ont än så här.


Och fortfarande - även om det är sällan nu - när jag går ute i skogen, kan jag få ett ögonblicks känsla av att hon är precis bredvid. Ett ögonblick av den där totala förståelsen mellan två varelser av olika arter, som i en djupare insikt vet precis vad den andra tänker just nu.
Och blir glad och nöjd. Och tillfreds.
 
Senast ändrad:
Ett ok som var så lätt, så lätt att bära. Som nu är borta och aldrig trodde jag att jag skulle sakna ett ok så mycket.
Verkligen!

Jag möter många som tycker att man är alldeles för bunden och ofri när man har husdjur. Jag kan förstå det resonemanget, men för mig var det inte något negativt. Nej - jag kunde kanske inte vara med på spontana fester och resor, för jag hade en hund att ta hand om. Men för mig innebar det så mycket glädje och kärlek att vara med honom, så det slog allt annat. Ett ok som jag bar med glädje och stolthet!!
 
Vilken tid är rätt, vilken tid är fel att låta ens vän gå över rengbågsbron?
En fråga det inte finns svar på - och man får bara en enda chans.
Och när den chansen verkställs, så känner man sig som man är mitt uppe i det största sveket av dem alla.
Ja, verkligen.

Jag avskyr att döda. Jag har svårt bara jag trampar på en myra/snigel/spindel/whatever. Och den dagen jag skulle åka till veterinären, så blev han så GLAD över att han fick följa med och åka bilen.
Dumma hund. Här är jag på väg att åka och döda dig, och du blir glad...
😭😭😭
Usch, det var tufft. Kändes verkligen som ett svek.
Trots att jag vet att det var för att han inte skulle lida mer. Trots att jag på ett sätt tyckte att det var himla bra att han kunde få vara glad in i det sista.

Tack för att du delade din gripande berättelse!
 
💜

2019-07-12 17.02.33.jpg
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok I hela mitt liv har jag lidit av prestationsångest och en känsla av att aldrig prestera tillräckligt bra. Inte ens när jag innerst inne...
Svar
4
· Visningar
537
Senast: Cosinus
·
  • Artikel
Dagbok Jätte konstig rubrik jag vet. För någon vecka sedan sa jag upp kontakten med min storebror efter ett jätte bråk via telefon. Jag...
Svar
6
· Visningar
1 080
Senast: et_flickan
·
  • Artikel
Dagbok Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid. Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna. Det var en ganska kall...
10 11 12
Svar
229
· Visningar
26 922
Senast: Tranan
·
  • Artikel
Dagbok Först innan jag skriver dethär så vill jag BE att ni kan ha respekt för att det är jobbiga saker. Jag VILL skriva om det och jag VILL...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
8 066

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCIV
  • Hiss och diss del 5
  • Varför finns Israel?

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp