Tomten och tandfén.

[MillyM]

Jag ska göra ett fördjupningsarbete i Etik, och undrar vad ni tycker om att lura barn med t.ex. tomten och tandfén. Är det etiskt rätt med vita lögner? Är tomten en vit lögn? Känner inte en del barn sig väldigt lurade, när de förstår att tomten inte finns?
Vad tycker ni?

 

[slice]

Sv: Tomten och tandfén.

Tomten och tandfén är långt mycket mer än en vit lögn. En vit lögn är "jag försov mig, därför är jag sen" när man egentligen kom försent för att man t ex. tyckte man kunde ta sig en sovmorgon eller för att man bara var absolut tvungen att surfa lite på nätet innan man gav sig av hemifrån.

Tomten och tandfén blir ju i det närmaste en livslögn. Många barns liv cirkulerar ju bara kring tomten och hot om denne ("nu är du snäll, annars kommer inte tomten!"), ytterligare en metod för föräldrar att kontrollera och skrämma sina barn till lydnad.

 

[Silverkedjan]

Sv: Tomten och tandfén.

Jag lurar inte mitt barn. Han får klä ut sig till tomte men inte inbillar jag honom att det finns någon "riktig" tomte.

Sanningen är väl tillräckligt bra?

 

[mandalaki]

Sv: Tomten och tandfén.

Håller med slice om definitionen av vit lögn. Tomten är ingen sån.

Så här tycker jag: Tomten är en figur för små barn. Alfons Åberg är en annan figur, och Pippi, och farbror (tant ) polisen och farbror (tant) doktorn. Alltså figurer laddade med nåt mytiskt innehåll. (Visserligen finns poliser och doktorer i verkligheten, men barns uppfattning om dem är större än de i själva verket är).

På det viset tycker jag att tomten är okej. Och den dagen tomten avslöjas (vilket kommer ganska tidigt för de flesta barn) lär sig barnet något. Och får tillfredsställelsen att själv ha avslöjat det. Jag lär ha varit rätt nöjd när jag för första gången frågade varför pappa alltid gick ut och köpte Expressen strax innan tomten kom

Oetiska lögner till barn tycker jag är lögner som innebär ett hot: "Gör du si eller så kommer X och tar dig". Sånt är fult.

 

[Inte_Ung]

Sv: Tomten och tandfén.

Det där med Tomten och Tandfén är en lek.
Barn gillar lekar.
Särskilt när de kan få de vuxna att leka med.

 

[Jane_Done]

Sv: Tomten och tandfén.

Dom barn som känner sig lurade är dom där tex. ett äldre syskon sagt att tomten inte finns. De barn däremot som själva klurar ut, och de gör ju dom flesta vid en viss ålder och mognad, att tomten inte finns är jättenöjda med sig själva och att de löst mysteriet med den försvinnande mannen och hur tomten kunde hinna med ALLA barnen på en kväll.

/Jane

 

[martha]

Sv: Tomten och tandfén.

Jaha...men jag skrämde min med Älvhäxan Hon som sög tag i alla barn som kom för nära älvkanten och drog ner dom till botten

Nää, han har inte vattuskräck

 

[Miran]

Sv: Tomten och tandfén.

Jag ska göra ett fördjupningsarbete i Etik, och undrar vad ni tycker om att lura barn med t.ex. tomten och tandfén. Är det etiskt rätt med vita lögner? Är tomten en vit lögn? Känner inte en del barn sig väldigt lurade, när de förstår att tomten inte finns?
Vad tycker ni?

Jag tycker att det finns plats för lite magi här i livet. Tänk vad trist det skulle vara annars.

Min erfarenhet är att barn gillar att det finns lite magiskt i vardagen. Fortfarande kommer mina tonårssöner och frågar mig om stenar de hittar på starnden - "tror du att det finns någon turkraft i den här morsan?" Jag är nämligen expert på att avgöra stenars inneboende kraft. (obs! Jag är INTE någon kristallterapifreak)

Naturligtvis vet de att det bara är båg, men de gillar kittlingen av "tänk om".

 

[mian1]

Sv: Tomten och tandfén.

Jag tycker inte heller att tomten och tandfén är nån lögn. I så fall skulle man inte läsa sagor för barn heller utan hålla sig till facklitteratur?!?
Jag älskade tomtar, troll och sånt när jag var liten och pappa hade en vild fantasi. För att vi skulle gå snällt hemåt utan att gnälla på skogspromenaderna på helgerna så brukade "trollen" gömma sitt godis i stubbar och bakom stenar. Även om jag och min bror var små så trodde vi ju aldrig att det verkligen fanns troll som gömde hemkolor, men det var roligt att leka med pappa.

Jag tror inte att barn känner sig lurade när de kommer på att tomten inte finns.

 

[mandalaki]

Sv: Tomten och tandfén.

Nää, han har inte vattuskräck

Nej, det ska vi verkligen inte hoppas. Vattuskräck är det gamla ordet för rabies .

 

[Snurrfian]

Sv: Tomten och tandfén.

Själv hade jag en tandtomte, det var en liten hustomte som bodde under min lekstuga, jag var helt övertygad om att den fanns långt efter jag avslöjat jultomten, lite hoppas jag än i dag att det ska finnas hustomtar som hjälper till lite!
Så jag kommer nog att berätta om hustomtar och jultomtar för elin men aldrig skrämas med det, det tycker jag är fel.

 

[Nidorina]

Sv: Tomten och tandfén.

Min mamma har de senaste åren gett upp med att försöka slå i mig att tomten finns (och jag är 34).
Mina barn tror inte på tomten längre, och jag är inte någon väldigt traditionsbunden människa så jag orkar bara låtsas lite halvhjärtat. Förra året ville ingen vara tomte så vi hade bara paketen under granen och öppnade dem efter middagen. Barnen var nöjda (min mamma, som firade med oss, var inte lika nöjd :smirk: )
Men inte tycker jag det är fel att säga åt barnen att tomten finns, det är ju lite spännande och sagoaktigt...

 

[Snurrfian]

Sv: Tomten och tandfén.

Vi hade faktiskt bara en tomte som kom hem till oss en eller två gånger. Däremot la jultomten alltid ett eller två paket under granen som vi fick på julaftons morgon, för han hade ju lite mycket att göra under julafton så han fick hälsa på oss under natten... Och traditionen har vi fortsatt med även när vi har varit vuxna, jag och min syster har gett till mamma osv. Från början var det leksaker som kunde roa oss under dagen så mamma och pappa fick städa klart och laga mat, till att numera bli små billig men personliga presenter. Som tex älskar min mamma Nalle puh så det blir små grejer med nalle puh på till henne, eller en bra bok!

 

[Åska]

Sv: Tomten och tandfén.

Liten anekdot:

Min farmor lurade i mig att om man gick ut på så djupt vatten att man inte bottnar så kommer Näcken och dränker en.
Jag är ogärna på djupt vatten, inte ens i badhus!

Jag tror inte att det fel att berätta om tomten och tandfen. Jag tror de flesta barn klurar ut ganske snabbt att de inte är på riktigt. Det kan nog berika livet att ha lite tomtar och troll mystik i sin värld, tänja lite på fantasin, allt är inte konkret.

 

[Daydream]

Sv: Tomten och tandfén.

Nej, det är ingen vit lögn att "lura" barn att tro på att det finns en tomte. Det är en del av vårt kulturhistoriska arv att tro på tomten och annat otyg. Däremot så behöver man kanske inte gå in för att hålla barn i ovisshet om tomten men så länge de tycker att det är kul så kan man ha tomte tycker jag. De tror väl ändå bara på tomten i ett par år. Däremot ska man inte skrämma barn med att tomten inte kommer om man inte varit snäll osv - det är ojust.

 

[Fjorddressyr]

Sv: Tomten och tandfén.

Känner inte en del barn sig väldigt lurade, när de förstår att tomten inte finns?
Vad tycker ni?

Känner du dig lurad (om dina föräldrar pratade om tomten och tandfén med dig förstås)?

Jag tror inte att barn känner sig lurade, eftersom tomten och tandfén och de andra sagofigurerna fyller en funktion -att skapa spänning, och vara lite mystiska. Barn älskar sagor och fantasier, och där passar dessa figurer väl in.

 

[slice]

Sv: Tomten och tandfén.

Barn älskar sagor och fantasier, och där passar dessa figurer väl in.

Jag hatade sagor och fantasier när jag var liten. Jag ville träna läsning (rationella texter, gärna vetenskapliga) och stavning som godnattsaga. Tomten trodde jag aldrig på och jag blev i stället arg och sårad av mammas ständiga försök att tuta i mig och hota mig med en lögn.

 

[Mitzi]

Sv: Tomten och tandfén.

Tomten är ingen vit lögn för barnen, lika lite som Gud är en vit lögn för vuxna.
Barn och vuxna tror av samma anledning, att försöka förstå och förklara världen.

Barn lever ofta genom sina fantasier. Många sitter och pratar med en låtsasfigur som bor inne i deras huvuden.
Vuxna lever också genom sina fantasier. För mig kan Gud innebära förklarningen på livet medan en annan inte tror att Gud finns.
Många säger att de som tror på Gud ägnar sig åt verklighetsflykt. "Vakna upp och inse att Gud inte finns- livet blir inte bättre än så här" kan folk säga.
Men vi BEHÖVER få lov att tro, det ger oss en personlig mening i livet.
Lika mycket BEHÖVER barn få lov att tro på tomtar och troll.

För övrigt - var går gränsen för vad som är sant och falskt? Tomtar och troll verkar helt klart inte finnas medan spöken, currylinjer (finns på senior) och siare (Saida tex) verkar finns.

Alltså - sanningen är relativ.

 

[MillyM]

Sv: Tomten och tandfén.

Jag personligen kommer inte ihåg hur det kändes när jag upptäckte att tomten inte finns. Men jag har en son som jag tror kommer att bli arg och besviken över att jag ljugit. För han kommer att se det som en lögn. Samtidigt som han förmodligen vet sanningen , vill han ju kunna tro på sin mamma och resten av familjen.

 

[MillyM]

Sv: Tomten och tandfén.

Det är svårt med vad man tror på. I min sons skola var det många som var mörkrädda, och vi fick hem en lapp om att vi skulle prata med barnen t.ex. om att det inte finns några monster under sängen eller några spöken. Men nu är det så att jag tror att det finns spöken. När min son sa att "min mamma säger att det finns spöken", så blev de arga på mig och sa att så kan du väl inte säga till ditt barn! Nähä, men de får säga till honom att tomten och påskhare m.m. finns. Jag har inte skrämt mina barn med spöken, jag har bara sagt att jag tror att de finns.

MillyM