- Svar: 3
- Visningar: 1 148
“Träna!”, säger de. “Det är superviktigt och bra för i princip ALLT!”
Jo, jag vet.
Jag är egentligen en sån som GILLAR att träna på gym faktiskt. Jag tycker att det är riktigt roligt att slita och dra i maskiner och träna styrka. Men...
Problemet är att jag går sönder. Och det är så fruktansvärt, fruktansvärt motivationsdödande så att jag knappt kan hantera det.
Jag har alltid haft hälsoproblem som ingen verkar fatta nånting av. Det är något av ett avgrundsgap mellan hur andra beskriver att deras kroppar fungerar och hur jag upplever att min egen kropp fungerar. Jag kan inte riktigt relatera till andras vittnesmål, och de inte till mina. Så jag har konstaterat att min kropp är ett UFO, och kör mitt eget lilla rejs.
Jag har genom livet tränat på lite olika sätt. Provat på än det ena och än det andra, och tränat hyfsat regelbundet - åtminstone i perioder. För det har alltid varit något hälsoproblem som har gjort att jag slutat.
På det jobb jag lämnade nyss så var träning en stor del av kulturen. Man SKULLE träna, punkt slut. Och det tyckte jag var jättehärligt och motiverande! Jag började med promenader, och försökte även börja jogga. Springa har aldrig varit min grej, jag har aldrig kunnat springa ett enda steg, det är en ren plåga. Men nu när förutsättningarna var så bra och “alla andra” sprang så ville jag inte vara sämre, och tänkte jag att jag skulle ge det en chans igen. Så jag försökte lägga in lite joggingsteg under promenaderna i spåren.
Det var inte många gånger jag hann göra det, förrän mina höfter totalprotesterade och började värka. Det tog ett tag innan smärtan i höfterna försvann, men efter några månader hade jag återhämtat mig både mentalt och kroppsligt och skulle återigen ge mig på att börja träna. Denna gång var det en kollega som behövde träna sjukgymnastik, och eftersom vi var lite “på samma nivå” så bestämde vi oss för att gymma tillsammans.
Vad hann vi? - Två-tre veckor tror jag. Sen pajjade mina knän. Inflammationen var ett faktum, ena knät såg ut som en fotboll och gjorde jätteont. Kunde inte ens sitta normalt. Det tog över en månad innan det så sakteliga började gå tillbaks och ge med sig...
Och när jag bara går sönder hela tiden blir jag så fruktansvärt gränslöst less! Så förtvivlat uppgiven! Den sista vändan kände jag till och med av endorfinerna och känslan av att det är SKÖNT att träna, vilket jag inte har gjort särskilt ofta tidigare i livet. Och jag var så glad över träningen. Så blev det sådär. Fan vad trött jag är på det. Det känns så hopplöst att bara om och om och om igen hålla på och vänta på att kroppen ska reparera sig, bara för att den går sönder så fort jag försöker göra det som alla säger är sååå himla bra och nyttigt….
Nån gång tidigare tänkte jag att “Promenader - DET borde jag klara av, för jag går ju med hunden varje dag.” Så jag började ta många fler och längre promenader. Men tror ni inte att jag gick sönder då också! Jag kommer inte ihåg vad det var som pajjade men jag minns att det gjorde satans ont ett tag, och jag fick ta det lugnt och vila ett längre tag igen…
Bara att börja STÅ upp regelbundet på jobbet var förknippat med smärta för mig… Jag fick skaffa hålfotsinlägg och timer (för att begränsa mitt stående till kortare stunder) innan jag lyckades klara av att stå och jobba regelbundet utan att det gjorde ont.
Och inte ens MediYogan har funkat för mig sista året, för jag fick bara sprängande huvudvärk av den varje gång, så jag la ner den.
Alltså det är så enormt tråkigt. Jag är så taggad och pepp varje gång jag börjar träna, sen blir det som det blir och då har jag jättesvårt att komma igen och hitta tillbaks till motivationen igen. Och jag försöker också varje gång att ha en ny plan och göra nånting annorlunda än tidigare och ta hjälp på nåt sätt, för att se om jag kan slippa gå sönder hela tiden.
Hittills har jag dock inte lyckats hitta nyckeln för hållbar träning för min ömtåliga kropp. Min vilja och iver är en bulldozer medans min kropp är ömtålig som en torkad fjäril… Dålig kombo!
Nu i mitt nya liv så vill jag börja träna och tänkte “På’t igen!” Nångång vill jag uppleva hur himla BRA det är, som alla säger…
Nu kontaktade jag fysioterapeut på en gång, förklarade mina problem och fick ett träningsprogram. Har signat upp mig på ett gym för halta och lytta, så det passar mig utmärkt! Jag har en plan… Det skulle nämligen möjligtvis kunna vara min överrörlighet som spökar och som ställer till det så för mig, eftersom jag har felbelastat mina leder i hela mitt liv och förmodligen använder fel muskler pga det. Så jag jobbar med att försöka tänka på hur jag rör mig och vilka muskler jag använder. Nu ska jag fan-i-mig försöka väcka liv i den här torkade fjärilen, med försiktighet och silkeshandskar, så hoppas - HOPPAS - jag att jag kan komma igång och hitta en nivå där jag inte går sönder men som ändå är givande!
Jo, jag vet.
Jag är egentligen en sån som GILLAR att träna på gym faktiskt. Jag tycker att det är riktigt roligt att slita och dra i maskiner och träna styrka. Men...
Problemet är att jag går sönder. Och det är så fruktansvärt, fruktansvärt motivationsdödande så att jag knappt kan hantera det.
Jag har alltid haft hälsoproblem som ingen verkar fatta nånting av. Det är något av ett avgrundsgap mellan hur andra beskriver att deras kroppar fungerar och hur jag upplever att min egen kropp fungerar. Jag kan inte riktigt relatera till andras vittnesmål, och de inte till mina. Så jag har konstaterat att min kropp är ett UFO, och kör mitt eget lilla rejs.
Jag har genom livet tränat på lite olika sätt. Provat på än det ena och än det andra, och tränat hyfsat regelbundet - åtminstone i perioder. För det har alltid varit något hälsoproblem som har gjort att jag slutat.
På det jobb jag lämnade nyss så var träning en stor del av kulturen. Man SKULLE träna, punkt slut. Och det tyckte jag var jättehärligt och motiverande! Jag började med promenader, och försökte även börja jogga. Springa har aldrig varit min grej, jag har aldrig kunnat springa ett enda steg, det är en ren plåga. Men nu när förutsättningarna var så bra och “alla andra” sprang så ville jag inte vara sämre, och tänkte jag att jag skulle ge det en chans igen. Så jag försökte lägga in lite joggingsteg under promenaderna i spåren.
Det var inte många gånger jag hann göra det, förrän mina höfter totalprotesterade och började värka. Det tog ett tag innan smärtan i höfterna försvann, men efter några månader hade jag återhämtat mig både mentalt och kroppsligt och skulle återigen ge mig på att börja träna. Denna gång var det en kollega som behövde träna sjukgymnastik, och eftersom vi var lite “på samma nivå” så bestämde vi oss för att gymma tillsammans.
Vad hann vi? - Två-tre veckor tror jag. Sen pajjade mina knän. Inflammationen var ett faktum, ena knät såg ut som en fotboll och gjorde jätteont. Kunde inte ens sitta normalt. Det tog över en månad innan det så sakteliga började gå tillbaks och ge med sig...
Och när jag bara går sönder hela tiden blir jag så fruktansvärt gränslöst less! Så förtvivlat uppgiven! Den sista vändan kände jag till och med av endorfinerna och känslan av att det är SKÖNT att träna, vilket jag inte har gjort särskilt ofta tidigare i livet. Och jag var så glad över träningen. Så blev det sådär. Fan vad trött jag är på det. Det känns så hopplöst att bara om och om och om igen hålla på och vänta på att kroppen ska reparera sig, bara för att den går sönder så fort jag försöker göra det som alla säger är sååå himla bra och nyttigt….
Nån gång tidigare tänkte jag att “Promenader - DET borde jag klara av, för jag går ju med hunden varje dag.” Så jag började ta många fler och längre promenader. Men tror ni inte att jag gick sönder då också! Jag kommer inte ihåg vad det var som pajjade men jag minns att det gjorde satans ont ett tag, och jag fick ta det lugnt och vila ett längre tag igen…
Bara att börja STÅ upp regelbundet på jobbet var förknippat med smärta för mig… Jag fick skaffa hålfotsinlägg och timer (för att begränsa mitt stående till kortare stunder) innan jag lyckades klara av att stå och jobba regelbundet utan att det gjorde ont.
Och inte ens MediYogan har funkat för mig sista året, för jag fick bara sprängande huvudvärk av den varje gång, så jag la ner den.
Alltså det är så enormt tråkigt. Jag är så taggad och pepp varje gång jag börjar träna, sen blir det som det blir och då har jag jättesvårt att komma igen och hitta tillbaks till motivationen igen. Och jag försöker också varje gång att ha en ny plan och göra nånting annorlunda än tidigare och ta hjälp på nåt sätt, för att se om jag kan slippa gå sönder hela tiden.
Hittills har jag dock inte lyckats hitta nyckeln för hållbar träning för min ömtåliga kropp. Min vilja och iver är en bulldozer medans min kropp är ömtålig som en torkad fjäril… Dålig kombo!
Nu i mitt nya liv så vill jag börja träna och tänkte “På’t igen!” Nångång vill jag uppleva hur himla BRA det är, som alla säger…
Nu kontaktade jag fysioterapeut på en gång, förklarade mina problem och fick ett träningsprogram. Har signat upp mig på ett gym för halta och lytta, så det passar mig utmärkt! Jag har en plan… Det skulle nämligen möjligtvis kunna vara min överrörlighet som spökar och som ställer till det så för mig, eftersom jag har felbelastat mina leder i hela mitt liv och förmodligen använder fel muskler pga det. Så jag jobbar med att försöka tänka på hur jag rör mig och vilka muskler jag använder. Nu ska jag fan-i-mig försöka väcka liv i den här torkade fjärilen, med försiktighet och silkeshandskar, så hoppas - HOPPAS - jag att jag kan komma igång och hitta en nivå där jag inte går sönder men som ändå är givande! 
