En person i min närhet fyller år snart, och en annan person i min närhet har föreslagit att vi ger bort en träningsmaskin i födelsedagspresent. Födelsedagsbarnet är överviktig och har i flera år försökt gå ner i vikt. Hen skaffade gymkort för ett par år sedan, men har svårt att komma iväg och tycker illa om gymmet som sådant. Hen tycker dock om just den sortens träningsmaskin som nu föreslagits. På så vis vore det en bra present.
Men jag tycker det är ett väldigt känsligt och laddat ämne, och är orolig för att hen ska ta illa upp. Personen i fråga är ganska känslig och framförallt träning & vikt har alltid varit ett område som hen känt sig osäker kring och haft dåligt självförtroende på grund av. Å andra sidan vet jag hur lycklig hen varit de gånger det fungerat, hur dåligt hen mår p.g.a sin storlek och hur stolt hen varit under de perioder då hen faktiskt tagit sig iväg och tränat ganska aktivt.
Vi är alltså fast emellan A) att vilja hjälpa hen (vilket vi försökt göra i flera år, men på mer indirekta sätt) och vetskapen att det kan bli en jättebra och på riktigt livsförändrande grej men också B) vetskapen att det kan vara något som får personen att känna sig otillräcklig.
Jag håller det för osannolikt att personen i fråga själv skulle köpa hem något dylikt, även om det som sagt är en av de få saker hen faktiskt använder och uppskattar när hen är på gymmet. Hen är svårmotiverad och har svårt att "få tummen ur", även om hen hemskt gärna vill. Därför skulle det behöva komma i form av en present.
Vi vill verkligen bara hjälpa, och personen behöver göra något åt sin livsstil för att få det långa, fina liv som hen förtjänar.
Tankar?
Men jag tycker det är ett väldigt känsligt och laddat ämne, och är orolig för att hen ska ta illa upp. Personen i fråga är ganska känslig och framförallt träning & vikt har alltid varit ett område som hen känt sig osäker kring och haft dåligt självförtroende på grund av. Å andra sidan vet jag hur lycklig hen varit de gånger det fungerat, hur dåligt hen mår p.g.a sin storlek och hur stolt hen varit under de perioder då hen faktiskt tagit sig iväg och tränat ganska aktivt.
Vi är alltså fast emellan A) att vilja hjälpa hen (vilket vi försökt göra i flera år, men på mer indirekta sätt) och vetskapen att det kan bli en jättebra och på riktigt livsförändrande grej men också B) vetskapen att det kan vara något som får personen att känna sig otillräcklig.
Jag håller det för osannolikt att personen i fråga själv skulle köpa hem något dylikt, även om det som sagt är en av de få saker hen faktiskt använder och uppskattar när hen är på gymmet. Hen är svårmotiverad och har svårt att "få tummen ur", även om hen hemskt gärna vill. Därför skulle det behöva komma i form av en present.
Vi vill verkligen bara hjälpa, och personen behöver göra något åt sin livsstil för att få det långa, fina liv som hen förtjänar.
Tankar?
