Tråkig jobbsituation

ekra

Trådstartare
Nu är det skriva av sig dags igen... Jag vet inte riktigt hur jag skall lösa en situation på jobbet som jag upplever osund. Eller om jag bara skall släppa det och låta det rinna av mig. Jag har ganska många kollegor, jag kommer bra överens med alla på normal "kollegial nivå". Men så upplever jag att jag blir utestängd från de två jag sitter på samma avdelning som, och att särskilt den ena beter sig underligt. Och jag vet inte riktigt hur jag skall lösa denna spiralen.

Detta gör mig lite ledsen, för jag känner mig missförstådd och osynliggjord. Jag är normalt en glad och positiv person, som andra kollegor från tidigare jobb sagt "är lätt att tycka om, och är väldigt kul att jobba med". Nu bemöts jag av min närmaste kollega som om jag är oönskad. Hon är sprudlande och glad mot de flesta, men när hon hälsar på mig så blir blicken en annan, jag kanske övertolkar, men jag får inte samma glada bemötande och glada ögon som de flesta andra får, och jag upplever att hon undviker att gå samtidigt som mig på lunch. Och idel småsaker som tillsammans blir lite större.

Vi är oftast bara tre i vår avdelning. Första tiden satt det ytterligare en person där, då var det annan dynamik, och jag kände mig mer "med". När den flyttade blev det väldigt intern stämning, (och en del skitsnack om den personen som också pågick medan den fortfarande var kvar på jobbet, men inte i samma rum) de två som var kvar började också prata över mitt huvud med en massa interna referenser som de skrattade mycket åt, men som jag inte hade chans att vara med på. De började också bete sig som om jag var jobbig när jag behövde ställa många jobbrelaterade frågor (och det kanske jag var :) men säg då det istället för att markera med kroppsspråk). Sen är vi ganska olika, de är tex väldigt intresserade av Snapchat och jag har noll intresse av den typen av appar, så det går mig ju också förbi, särskilt som de ofta bara visar varandra. Och de pratar en hel del om (lyxiga) resor de har varit på eller skall resa på, vilket jag inte kan blanda mig i så väldigt mycket jag reser med rätt smal budget, även om jag också har rest en hel del. Jag försöker bidra så gott jag kan i diskussionerna och komma med egna trådar och frågor och få igång samtal, men de nappar sällan. Så det slutar ofta med att jag isolerar mig med hörlurar.

Jag hade ett möte med chefen när jag jobbat ett par månader och då framkom det mycket riktigt att det generellt önskades att jag inte ställde så mycket frågor, fair enough, nu vet jag ju mer om jobbet, så jag kan lättare lösa problem själv. Men också att jag förväntades att inte dela så mycket och sparra med kollegorna, utan jobba mer individuellt. Det blev vi eniga om var en liten kulturkrock eftersom jag kommer från en miljö där det var viktigt att dela och visa vad man gör, och tankar om att man blir bättre av att jobba i en delningskultur. Men nu när jag vet förväntningarna så har jag anpassat mig till det. Men jag trivs inte så bra med det.

Nu har det börjat kännas som om de jag tidigare nämnde som jag jobbar närmast undviker att äta lunch med mig! Antingen bara går de utan att fråga mig, eller så föreslår jag lunch och "de skall bara" och kommer senare än mig till lunchen, och kan de välja mellan mig och andra kollegor vid andra bord så sätter de sig som regel med andra.

Jag måste inte vara omtyckt av alla, men känner mig lite illa till mods över situationen, jag känner att jag inte till 100% är mig själv (glad och pratig) utan har blivit mer försiktig och inåtvänd. Detta har jag upplevt någon gång ibland tidigare, men jag har framförallt blivit helt annorlunda bemött på andra arbetsplatser (med nyfikenhet och öppenhet även när jag bara skall vara en kort period på en arbetsplats). Nu känner jag mig ibland lite ivägen. Det är ju liksom högstadiefasoner i mina ögon.

Jag kan ju bara låta saken bero, jag är vikarie, snart är det semester, efter den flyttar det in två till kollegor på vår avdelning, och det börjar en hel hög med nytt folk, och sen är det bara ett par månader kvar, men jag känner mig lite obekväm med att det "blivit såhär".

Jag funderar mycket på om jag faktiskt är tråkig att ha att göra med, är jobbig, om jag uppfattas som om jag inte kan mitt jobb, eller vad problemet är, och hur jag i framtiden kan undvika att komma igång på "fel fot" med någon.

Helt oavsett hur det känns med hur jag bemöts så har jag tänkt börja söka nytt jobb efter semestern, jag vill ha ett jobb som är mer utvecklande, där jag kan växa, och ha kollegor som tycker om att vara med mig, det är såpass mycket tid man spenderar på jobbet att det är viktigt att det känns bra, detta är ett vikariat, och jag vill ju ha något fast.

Såklart kan jag prata med chefen, men det känns som om det kan göra saken värre. Jag vill inte ha falska sympatier, jag vill ha en ärlig chans och ett vuxet och vänligt bemötande. Och jag har ingen riktig aning om hur jag kan ta upp det med dem det berör. Eller om jag ens borde det. Jag kanske faktiskt misstolkar situationen.
 
Ja det blev jag väldigt förvånad över! Jag tog för givet att de andra ville veta vad jag höll på med, och hållas informerade under processen, men tydligen uppfattade "flera" det som att jag var osäker och någon tvivlade rent av lite på om jag kunde mitt jobb! (ouch!!)

Min bild av dessa två som jag refererar till är att den ena formas mycket av den andra. Det är framförallt en av de två som beter sig märkligt mot mig, en är mycket mer sympatisk, iallafall så länge inte person B är med i bilden. Mitt intryck när jag mötte dessa första gången var att de var två tuffa charmiga, tillmötesgående sprudlande personer som det nog skulle bli kul att jobba med. Men jag fick redan då lite konstiga vibbar av den jag nu uppfattar som kylig. (Hon påminde mig om "de tuffa tjejerna i skolan" som kunde byta humör och åsikt i en handvändning, och kanske var magkänslan inte helt fel).

Jag hatar skitsnack och vill inte bidra, så jag har inte frågat någon annan om hur de uppfattar dessa två, det spelar ju ingen större roll.

Nåja. Nu är det snart semester, och sen blir det kanske en helt annan stämning med fler folk på avdelningen.
 
Trist beteende av omogna personer låter det som. Dessutom en dålig företagskultur där man inte förväntas ställa frågor eller dela med sig av det man gör. Hoppas det blir bättre för dig när det börjar lite mer folk och jag tror det är klokt av dig att söka nytt jobb. Jag hade verkligen inte velat jobba på ett sånt ställe. Försök att umgås med andra på lunchen och ta det inte personligt vad dina kollegor gör och säger mot dig det är bara ett par omoget beteende av dem.
 
Nu är det skriva av sig dags igen... Jag vet inte riktigt hur jag skall lösa en situation på jobbet som jag upplever osund. Eller om jag bara skall släppa det och låta det rinna av mig. Jag har ganska många kollegor, jag kommer bra överens med alla på normal "kollegial nivå". Men så upplever jag att jag blir utestängd från de två jag sitter på samma avdelning som, och att särskilt den ena beter sig underligt. Och jag vet inte riktigt hur jag skall lösa denna spiralen.

Detta gör mig lite ledsen, för jag känner mig missförstådd och osynliggjord. Jag är normalt en glad och positiv person, som andra kollegor från tidigare jobb sagt "är lätt att tycka om, och är väldigt kul att jobba med". Nu bemöts jag av min närmaste kollega som om jag är oönskad. Hon är sprudlande och glad mot de flesta, men när hon hälsar på mig så blir blicken en annan, jag kanske övertolkar, men jag får inte samma glada bemötande och glada ögon som de flesta andra får, och jag upplever att hon undviker att gå samtidigt som mig på lunch. Och idel småsaker som tillsammans blir lite större.

Vi är oftast bara tre i vår avdelning. Första tiden satt det ytterligare en person där, då var det annan dynamik, och jag kände mig mer "med". När den flyttade blev det väldigt intern stämning, (och en del skitsnack om den personen som också pågick medan den fortfarande var kvar på jobbet, men inte i samma rum) de två som var kvar började också prata över mitt huvud med en massa interna referenser som de skrattade mycket åt, men som jag inte hade chans att vara med på. De började också bete sig som om jag var jobbig när jag behövde ställa många jobbrelaterade frågor (och det kanske jag var :) men säg då det istället för att markera med kroppsspråk). Sen är vi ganska olika, de är tex väldigt intresserade av Snapchat och jag har noll intresse av den typen av appar, så det går mig ju också förbi, särskilt som de ofta bara visar varandra. Och de pratar en hel del om (lyxiga) resor de har varit på eller skall resa på, vilket jag inte kan blanda mig i så väldigt mycket jag reser med rätt smal budget, även om jag också har rest en hel del. Jag försöker bidra så gott jag kan i diskussionerna och komma med egna trådar och frågor och få igång samtal, men de nappar sällan. Så det slutar ofta med att jag isolerar mig med hörlurar.

Jag hade ett möte med chefen när jag jobbat ett par månader och då framkom det mycket riktigt att det generellt önskades att jag inte ställde så mycket frågor, fair enough, nu vet jag ju mer om jobbet, så jag kan lättare lösa problem själv. Men också att jag förväntades att inte dela så mycket och sparra med kollegorna, utan jobba mer individuellt. Det blev vi eniga om var en liten kulturkrock eftersom jag kommer från en miljö där det var viktigt att dela och visa vad man gör, och tankar om att man blir bättre av att jobba i en delningskultur. Men nu när jag vet förväntningarna så har jag anpassat mig till det. Men jag trivs inte så bra med det.

Nu har det börjat kännas som om de jag tidigare nämnde som jag jobbar närmast undviker att äta lunch med mig! Antingen bara går de utan att fråga mig, eller så föreslår jag lunch och "de skall bara" och kommer senare än mig till lunchen, och kan de välja mellan mig och andra kollegor vid andra bord så sätter de sig som regel med andra.

Jag måste inte vara omtyckt av alla, men känner mig lite illa till mods över situationen, jag känner att jag inte till 100% är mig själv (glad och pratig) utan har blivit mer försiktig och inåtvänd. Detta har jag upplevt någon gång ibland tidigare, men jag har framförallt blivit helt annorlunda bemött på andra arbetsplatser (med nyfikenhet och öppenhet även när jag bara skall vara en kort period på en arbetsplats). Nu känner jag mig ibland lite ivägen. Det är ju liksom högstadiefasoner i mina ögon.

Jag kan ju bara låta saken bero, jag är vikarie, snart är det semester, efter den flyttar det in två till kollegor på vår avdelning, och det börjar en hel hög med nytt folk, och sen är det bara ett par månader kvar, men jag känner mig lite obekväm med att det "blivit såhär".

Jag funderar mycket på om jag faktiskt är tråkig att ha att göra med, är jobbig, om jag uppfattas som om jag inte kan mitt jobb, eller vad problemet är, och hur jag i framtiden kan undvika att komma igång på "fel fot" med någon.

Helt oavsett hur det känns med hur jag bemöts så har jag tänkt börja söka nytt jobb efter semestern, jag vill ha ett jobb som är mer utvecklande, där jag kan växa, och ha kollegor som tycker om att vara med mig, det är såpass mycket tid man spenderar på jobbet att det är viktigt att det känns bra, detta är ett vikariat, och jag vill ju ha något fast.

Såklart kan jag prata med chefen, men det känns som om det kan göra saken värre. Jag vill inte ha falska sympatier, jag vill ha en ärlig chans och ett vuxet och vänligt bemötande. Och jag har ingen riktig aning om hur jag kan ta upp det med dem det berör. Eller om jag ens borde det. Jag kanske faktiskt misstolkar situationen.
Du vet att du har fungerat på andra jobb. De är de som har lite problem med samarbetet.

Jag kan under vissa perioder bli lite leds på alla mina kollegor, men försöker vara trevlig på rasten och säger rakt ut till alla att jag är trött, stressad osv så ingen ska ta det personligt.
 
Ibland kan det vara så att det är andra faktorer än de man tänker sig som ligger bakom ett beteende. T ex kan dina kollegor tycka att du ställer frågor som de inte kan svaret på och därför blir dina frågor jobbiga. De vill inte få blottat att de inte har full koll på vissa saker som de borde kunna.
Att de inte hänger med dig på lunchen kan handla om att de har en djup vänskap med varandra eller med kollegor på andra ställen och vill hinna prata om sånt som inte är jobbrelaterat. Det blir tråkigt för dig ändå men syftet med deras beteende behöver inte vara att komma ifrån dig utan till de andra.
 
Nu är det skriva av sig dags igen... Jag vet inte riktigt hur jag skall lösa en situation på jobbet som jag upplever osund. Eller om jag bara skall släppa det och låta det rinna av mig. Jag har ganska många kollegor, jag kommer bra överens med alla på normal "kollegial nivå". Men så upplever jag att jag blir utestängd från de två jag sitter på samma avdelning som, och att särskilt den ena beter sig underligt. Och jag vet inte riktigt hur jag skall lösa denna spiralen.

Detta gör mig lite ledsen, för jag känner mig missförstådd och osynliggjord. Jag är normalt en glad och positiv person, som andra kollegor från tidigare jobb sagt "är lätt att tycka om, och är väldigt kul att jobba med". Nu bemöts jag av min närmaste kollega som om jag är oönskad. Hon är sprudlande och glad mot de flesta, men när hon hälsar på mig så blir blicken en annan, jag kanske övertolkar, men jag får inte samma glada bemötande och glada ögon som de flesta andra får, och jag upplever att hon undviker att gå samtidigt som mig på lunch. Och idel småsaker som tillsammans blir lite större.

Vi är oftast bara tre i vår avdelning. Första tiden satt det ytterligare en person där, då var det annan dynamik, och jag kände mig mer "med". När den flyttade blev det väldigt intern stämning, (och en del skitsnack om den personen som också pågick medan den fortfarande var kvar på jobbet, men inte i samma rum) de två som var kvar började också prata över mitt huvud med en massa interna referenser som de skrattade mycket åt, men som jag inte hade chans att vara med på. De började också bete sig som om jag var jobbig när jag behövde ställa många jobbrelaterade frågor (och det kanske jag var :) men säg då det istället för att markera med kroppsspråk). Sen är vi ganska olika, de är tex väldigt intresserade av Snapchat och jag har noll intresse av den typen av appar, så det går mig ju också förbi, särskilt som de ofta bara visar varandra. Och de pratar en hel del om (lyxiga) resor de har varit på eller skall resa på, vilket jag inte kan blanda mig i så väldigt mycket jag reser med rätt smal budget, även om jag också har rest en hel del. Jag försöker bidra så gott jag kan i diskussionerna och komma med egna trådar och frågor och få igång samtal, men de nappar sällan. Så det slutar ofta med att jag isolerar mig med hörlurar.

Jag hade ett möte med chefen när jag jobbat ett par månader och då framkom det mycket riktigt att det generellt önskades att jag inte ställde så mycket frågor, fair enough, nu vet jag ju mer om jobbet, så jag kan lättare lösa problem själv. Men också att jag förväntades att inte dela så mycket och sparra med kollegorna, utan jobba mer individuellt. Det blev vi eniga om var en liten kulturkrock eftersom jag kommer från en miljö där det var viktigt att dela och visa vad man gör, och tankar om att man blir bättre av att jobba i en delningskultur. Men nu när jag vet förväntningarna så har jag anpassat mig till det. Men jag trivs inte så bra med det.

Nu har det börjat kännas som om de jag tidigare nämnde som jag jobbar närmast undviker att äta lunch med mig! Antingen bara går de utan att fråga mig, eller så föreslår jag lunch och "de skall bara" och kommer senare än mig till lunchen, och kan de välja mellan mig och andra kollegor vid andra bord så sätter de sig som regel med andra.

Jag måste inte vara omtyckt av alla, men känner mig lite illa till mods över situationen, jag känner att jag inte till 100% är mig själv (glad och pratig) utan har blivit mer försiktig och inåtvänd. Detta har jag upplevt någon gång ibland tidigare, men jag har framförallt blivit helt annorlunda bemött på andra arbetsplatser (med nyfikenhet och öppenhet även när jag bara skall vara en kort period på en arbetsplats). Nu känner jag mig ibland lite ivägen. Det är ju liksom högstadiefasoner i mina ögon.

Jag kan ju bara låta saken bero, jag är vikarie, snart är det semester, efter den flyttar det in två till kollegor på vår avdelning, och det börjar en hel hög med nytt folk, och sen är det bara ett par månader kvar, men jag känner mig lite obekväm med att det "blivit såhär".

Jag funderar mycket på om jag faktiskt är tråkig att ha att göra med, är jobbig, om jag uppfattas som om jag inte kan mitt jobb, eller vad problemet är, och hur jag i framtiden kan undvika att komma igång på "fel fot" med någon.

Helt oavsett hur det känns med hur jag bemöts så har jag tänkt börja söka nytt jobb efter semestern, jag vill ha ett jobb som är mer utvecklande, där jag kan växa, och ha kollegor som tycker om att vara med mig, det är såpass mycket tid man spenderar på jobbet att det är viktigt att det känns bra, detta är ett vikariat, och jag vill ju ha något fast.

Såklart kan jag prata med chefen, men det känns som om det kan göra saken värre. Jag vill inte ha falska sympatier, jag vill ha en ärlig chans och ett vuxet och vänligt bemötande. Och jag har ingen riktig aning om hur jag kan ta upp det med dem det berör. Eller om jag ens borde det. Jag kanske faktiskt misstolkar situationen.

Å vad trist med en kultur där man inte delar kunskap och hjälper varandra på ett prestigelöst sätt. Som chef är det min princip no 1, och delar man inte den passar man inte in.

Jag hade börjat titta efter andra möjligheter.
 
Nu är det skriva av sig dags igen... Jag vet inte riktigt hur jag skall lösa en situation på jobbet som jag upplever osund. Eller om jag bara skall släppa det och låta det rinna av mig. Jag har ganska många kollegor, jag kommer bra överens med alla på normal "kollegial nivå". Men så upplever jag att jag blir utestängd från de två jag sitter på samma avdelning som, och att särskilt den ena beter sig underligt. Och jag vet inte riktigt hur jag skall lösa denna spiralen.

Detta gör mig lite ledsen, för jag känner mig missförstådd och osynliggjord. Jag är normalt en glad och positiv person, som andra kollegor från tidigare jobb sagt "är lätt att tycka om, och är väldigt kul att jobba med". Nu bemöts jag av min närmaste kollega som om jag är oönskad. Hon är sprudlande och glad mot de flesta, men när hon hälsar på mig så blir blicken en annan, jag kanske övertolkar, men jag får inte samma glada bemötande och glada ögon som de flesta andra får, och jag upplever att hon undviker att gå samtidigt som mig på lunch. Och idel småsaker som tillsammans blir lite större.

Vi är oftast bara tre i vår avdelning. Första tiden satt det ytterligare en person där, då var det annan dynamik, och jag kände mig mer "med". När den flyttade blev det väldigt intern stämning, (och en del skitsnack om den personen som också pågick medan den fortfarande var kvar på jobbet, men inte i samma rum) de två som var kvar började också prata över mitt huvud med en massa interna referenser som de skrattade mycket åt, men som jag inte hade chans att vara med på. De började också bete sig som om jag var jobbig när jag behövde ställa många jobbrelaterade frågor (och det kanske jag var :) men säg då det istället för att markera med kroppsspråk). Sen är vi ganska olika, de är tex väldigt intresserade av Snapchat och jag har noll intresse av den typen av appar, så det går mig ju också förbi, särskilt som de ofta bara visar varandra. Och de pratar en hel del om (lyxiga) resor de har varit på eller skall resa på, vilket jag inte kan blanda mig i så väldigt mycket jag reser med rätt smal budget, även om jag också har rest en hel del. Jag försöker bidra så gott jag kan i diskussionerna och komma med egna trådar och frågor och få igång samtal, men de nappar sällan. Så det slutar ofta med att jag isolerar mig med hörlurar.

Jag hade ett möte med chefen när jag jobbat ett par månader och då framkom det mycket riktigt att det generellt önskades att jag inte ställde så mycket frågor, fair enough, nu vet jag ju mer om jobbet, så jag kan lättare lösa problem själv. Men också att jag förväntades att inte dela så mycket och sparra med kollegorna, utan jobba mer individuellt. Det blev vi eniga om var en liten kulturkrock eftersom jag kommer från en miljö där det var viktigt att dela och visa vad man gör, och tankar om att man blir bättre av att jobba i en delningskultur. Men nu när jag vet förväntningarna så har jag anpassat mig till det. Men jag trivs inte så bra med det.

Nu har det börjat kännas som om de jag tidigare nämnde som jag jobbar närmast undviker att äta lunch med mig! Antingen bara går de utan att fråga mig, eller så föreslår jag lunch och "de skall bara" och kommer senare än mig till lunchen, och kan de välja mellan mig och andra kollegor vid andra bord så sätter de sig som regel med andra.

Jag måste inte vara omtyckt av alla, men känner mig lite illa till mods över situationen, jag känner att jag inte till 100% är mig själv (glad och pratig) utan har blivit mer försiktig och inåtvänd. Detta har jag upplevt någon gång ibland tidigare, men jag har framförallt blivit helt annorlunda bemött på andra arbetsplatser (med nyfikenhet och öppenhet även när jag bara skall vara en kort period på en arbetsplats). Nu känner jag mig ibland lite ivägen. Det är ju liksom högstadiefasoner i mina ögon.

Jag kan ju bara låta saken bero, jag är vikarie, snart är det semester, efter den flyttar det in två till kollegor på vår avdelning, och det börjar en hel hög med nytt folk, och sen är det bara ett par månader kvar, men jag känner mig lite obekväm med att det "blivit såhär".

Jag funderar mycket på om jag faktiskt är tråkig att ha att göra med, är jobbig, om jag uppfattas som om jag inte kan mitt jobb, eller vad problemet är, och hur jag i framtiden kan undvika att komma igång på "fel fot" med någon.

Helt oavsett hur det känns med hur jag bemöts så har jag tänkt börja söka nytt jobb efter semestern, jag vill ha ett jobb som är mer utvecklande, där jag kan växa, och ha kollegor som tycker om att vara med mig, det är såpass mycket tid man spenderar på jobbet att det är viktigt att det känns bra, detta är ett vikariat, och jag vill ju ha något fast.

Såklart kan jag prata med chefen, men det känns som om det kan göra saken värre. Jag vill inte ha falska sympatier, jag vill ha en ärlig chans och ett vuxet och vänligt bemötande. Och jag har ingen riktig aning om hur jag kan ta upp det med dem det berör. Eller om jag ens borde det. Jag kanske faktiskt misstolkar situationen.
Oerhört tråkigt arbetsklimat :(.
Det jag tänker mig att du kan göra är att bara göra dina arbetsuppgifter och inte delge info till någon annan. Sitt med dina hörlurar så fort de andra kommer in och försök koppla bort de fullständigt. Säg hej på morgonen och sen inte ett ord på hela dagen om inte någon frågar något givetvis.
Hoppas du hittar ett bättre ställe snart!
 
Det låter som en trist situation. Trista kolleger. Och det är kanske inte så mycket att göra åt. Det är ju svårt att tvinga människor att gilla en även om man går via chefen. Det är nog bara att vänta ut dem och hoppas på att det snart dyker upp nya, mer sociala, kolleger.

Eller så kan du ta upp det med dem direkt. Fråga om det är något problem eftersom de väljer att inte äta lunch med dig t ex. Kanske får du veta något som gör det lättare att umgås?
 
Ibland kan det vara så att det är andra faktorer än de man tänker sig som ligger bakom ett beteende. T ex kan dina kollegor tycka att du ställer frågor som de inte kan svaret på och därför blir dina frågor jobbiga. De vill inte få blottat att de inte har full koll på vissa saker som de borde kunna.
Att de inte hänger med dig på lunchen kan handla om att de har en djup vänskap med varandra eller med kollegor på andra ställen och vill hinna prata om sånt som inte är jobbrelaterat. Det blir tråkigt för dig ändå men syftet med deras beteende behöver inte vara att komma ifrån dig utan till de andra.

Precis, men det är den prestigen man måste jobba med för att få ett effektivt team som verkligen hjälper varandra att nå målen. Det ska inte vara fult att inte veta/kunna svara.

Att inte erbjuda att ta med sig kollegor på lunchen, om man går med andra kollegor, är inte acceptabelt. Särskilt inte nya kollegor som behöver extra push in i teamet. Det tangerar mobbning, och som chef skulle jag omedelbart försöka reda ut det. Nu menar jag inte att man gör det enstaka tillfällen med specifikt syfte, utan som regel. Om man däremot alltid vill gå ensam på lunch är OK, men då kan man säga det öppet att det är så man vill ha det.

Det må vara förklaringar men inga ursäkter till att det fungerar så.
 
Jag gillar verkligen inte påtvingade sällskap, som på jobb där man inte får välja själv. Alla kan verkligen inte älska alla, men det är så himla tråkigt när man hamnar med personer där det inte klickar. Finns det andra än de här två i nuläget för dig att umgås med, eller hamnar du helt själv?

Mina erfarenheter från tidigare arbetsplatser är att folk gillar mig, men nu har jag hamnat med en person som uppenbart inte gör det. Jag gillar inte henne heller, men skillnaden är att jag försöker undvika henne medan hon typ har snöat in på mig och "kontrollerar" allt jag gör. Som ett exempel, igår ringde jag (ett jobbärende) till skatteverket och hamnade i telefonkö i kanske en kvart. Hon la av med sitt eget jobb i den sekund jag lyfte telefonen och satt sen och stenglodde på mig tills jag avslutade samtalet. Verkligen råstirrade. Hon lägger sig i alla mina telefonsamtal (alla är jobbrelaterade) och pratar vid sidan om så jag inte hör vad personen i andra änden säger. Jag satt till slut med ryggen mot henne, men hon började inte jobba för det.

Tack och lov finns här andra att umgås med. Men när personen ändå ständigt följer efter mig, och lägger sig i ALLT jag säger på ett negativt sätt (det kan gälla jobbet och det kan vara ett skämt på fikat, det spelar ingen roll, hon måste tvångsmässigt säga tvärtom) gör det hela....påfrestande.

Jag är också skeptisk till att dra in chefen, man kan inte tvinga folk att gilla en. Men om jag var som du hade jag gjort som någon annan föreslog, musik, säg hej och hej då men inte mer, och försök kanske hitta andra att prata med?
 
Jag gillar verkligen inte påtvingade sällskap, som på jobb där man inte får välja själv. Alla kan verkligen inte älska alla, men det är så himla tråkigt när man hamnar med personer där det inte klickar. Finns det andra än de här två i nuläget för dig att umgås med, eller hamnar du helt själv?

Mina erfarenheter från tidigare arbetsplatser är att folk gillar mig, men nu har jag hamnat med en person som uppenbart inte gör det. Jag gillar inte henne heller, men skillnaden är att jag försöker undvika henne medan hon typ har snöat in på mig och "kontrollerar" allt jag gör. Som ett exempel, igår ringde jag (ett jobbärende) till skatteverket och hamnade i telefonkö i kanske en kvart. Hon la av med sitt eget jobb i den sekund jag lyfte telefonen och satt sen och stenglodde på mig tills jag avslutade samtalet. Verkligen råstirrade. Hon lägger sig i alla mina telefonsamtal (alla är jobbrelaterade) och pratar vid sidan om så jag inte hör vad personen i andra änden säger. Jag satt till slut med ryggen mot henne, men hon började inte jobba för det.

Tack och lov finns här andra att umgås med. Men när personen ändå ständigt följer efter mig, och lägger sig i ALLT jag säger på ett negativt sätt (det kan gälla jobbet och det kan vara ett skämt på fikat, det spelar ingen roll, hon måste tvångsmässigt säga tvärtom) gör det hela....påfrestande.

Jag är också skeptisk till att dra in chefen, man kan inte tvinga folk att gilla en. Men om jag var som du hade jag gjort som någon annan föreslog, musik, säg hej och hej då men inte mer, och försök kanske hitta andra att prata med?
Om du hade frågat henne när du satt i telefonkön "Ville du något?" eftersom hon satt och stirrade på dig, tror du hon hade fattat vinken då?
 
Om du hade frågat henne när du satt i telefonkön "Ville du något?" eftersom hon satt och stirrade på dig, tror du hon hade fattat vinken då?

Nej. Jag har redan försökt när det var skarpt läge (det vill säga, jag hade den andra personen på tråden) och hon slutade inte ändå.
 
Precis, men det är den prestigen man måste jobba med för att få ett effektivt team som verkligen hjälper varandra att nå målen. Det ska inte vara fult att inte veta/kunna svara.

Att inte erbjuda att ta med sig kollegor på lunchen, om man går med andra kollegor, är inte acceptabelt. Särskilt inte nya kollegor som behöver extra push in i teamet. Det tangerar mobbning, och som chef skulle jag omedelbart försöka reda ut det. Nu menar jag inte att man gör det enstaka tillfällen med specifikt syfte, utan som regel. Om man däremot alltid vill gå ensam på lunch är OK, men då kan man säga det öppet att det är så man vill ha det.

Det må vara förklaringar men inga ursäkter till att det fungerar så.

Syftet med mitt inlägg var att visa att situationer kan bero på helt andra saker än de man själv antar att de handlar om. För att TS inte skulle belasta sig själv för hårt och kunna tänka att det beror på saker utanför henne själv.
 
Då hade jag nog gått vidare och sagt att hon stör i mitt arbete. Till henne, till chef eller till arbetsmiljöombud.

Nu ska inte jag ta över ts tråd, men hade du gjort det även om du hade varit ny (mindre än två månader på arbetsplatsen), du inte har fast anställning och den andra personen är lika ny? Jag trivs väldigt bra för övrigt, så jag vill inte göra något som gör det värre.

Idag har jag faktiskt valt att göra som det tipsas om i den här tråden (övriga personer i mitt rum är borta idag) och har musik på för att stänga ute. Hon har ägnat i stort sett hela dagen åt att sitta i sin stol och titta på mig. Jag har lätt telefonfobi, som dock blivit mycket, mycket bättre, men jag känner att den kommer tillbaka när hon bevakar mig i alla samtal.
 
Nu ska inte jag ta över ts tråd, men hade du gjort det även om du hade varit ny (mindre än två månader på arbetsplatsen), du inte har fast anställning och den andra personen är lika ny? Jag trivs väldigt bra för övrigt, så jag vill inte göra något som gör det värre.

Idag har jag faktiskt valt att göra som det tipsas om i den här tråden (övriga personer i mitt rum är borta idag) och har musik på för att stänga ute. Hon har ägnat i stort sett hela dagen åt att sitta i sin stol och titta på mig. Jag har lätt telefonfobi, som dock blivit mycket, mycket bättre, men jag känner att den kommer tillbaka när hon bevakar mig i alla samtal.
Ja i det fallet skulle jag det. Jag fattar inte varför hon ska sitta och glo på dig istället för att sköta sitt eget jobb.
Jag skulle om inte annat fråga varje gång hon gör det om hon vill nåt speciellt eller rent av fråga varför hon sitter och tittar på mig.
 
Nu ska inte jag ta över ts tråd, men hade du gjort det även om du hade varit ny (mindre än två månader på arbetsplatsen), du inte har fast anställning och den andra personen är lika ny? Jag trivs väldigt bra för övrigt, så jag vill inte göra något som gör det värre.

Idag har jag faktiskt valt att göra som det tipsas om i den här tråden (övriga personer i mitt rum är borta idag) och har musik på för att stänga ute. Hon har ägnat i stort sett hela dagen åt att sitta i sin stol och titta på mig. Jag har lätt telefonfobi, som dock blivit mycket, mycket bättre, men jag känner att den kommer tillbaka när hon bevakar mig i alla samtal.

Jag vet inte varför du inte fräser ifrån ordentligt.
Jag hade sagt till på skarpen att du blir störd av att människan lägger sig i dina samtal. Du vill inte och behöver inte hennes coachning och om du behöver hjälp så ber du om det. Om människan fortsätter att vara skum hade jag gått till chefen och sagt att detta är ohållbart - med fokuset på hur hon stör dig vid samtal tex.

Vad är du rädd för?
 
Jag vet inte varför du inte fräser ifrån ordentligt.
Jag hade sagt till på skarpen att du blir störd av att människan lägger sig i dina samtal. Du vill inte och behöver inte hennes coachning och om du behöver hjälp så ber du om det. Om människan fortsätter att vara skum hade jag gått till chefen och sagt att detta är ohållbart - med fokuset på hur hon stör dig vid samtal tex.

Vad är du rädd för?

Nu skulle ju inte tråden handla om mig och min kollega, men det är en kombination av att jag nog i grunden är konflikträdd och osäker på om det är jag som duger, och att jag helt enkelt är livrädd att uppfattas som besvärlig och kanske inte bli förlängd. För jag trivs verkligen med allting annat. Jag önskar verkligen att jag vågade fräsa ifrån, men det är långt utanför min comfortzone.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Som en uppdatering på gamla tråden, så blev jag "av med jobbet". Fick besked om detta idag, att jag inte fick en tillsvidareanställning...
Svar
19
· Visningar
2 526
Skola & Jobb För tillfället jobbar jag 25% och tycker jobbet är skittråkigt. Jag sitter och tittar på klockan medan jag jobbar och räknar ner tiden...
15 16 17
Svar
333
· Visningar
22 093
Senast: Mabuse
·
Skola & Jobb Dramatisk rubrik men det är så det känns :cry: Är inne i en djup kris och det känns som att jag håller på att förlora fotfästet. Jag...
Svar
3
· Visningar
604
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 191

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp