Tro, politik och barn

pollex

Trådstartare
När man har barn påverkar man dem förstås hela tiden med sina åsikter, värderingar och livsval. Särskilt tydligt blir det kanske
när man talar om tro/religion och politik. Vänner till mig blev t ex förvånade (och närmast smått förskräckta) när vi pratade om gud och att jag sagt till mina barn att gud inte finns, något som är den självklara utgångspunkten för mig. Däremot pratar jag förstås med mina barn om att det finns andra som tror att gud finns på riktigt, och att det är något man får respektera. På samma sätt pratar vi om olika politiska ideologier, att folk kan tycka olika utan att man objektivt kan säga att någon har fel, med undantaget de politiska rörelser som inte tycker att alla människor är lika mycket värda.

Hur pratar ni om tro och politik med era barn? I vilken utsträckning pratar ni med dem om andra alternativ är de ni själva tycker är de rätta?
 
Vad gäller tro så säger jag vad jag tänker- nämligen att man inte kan veta alls om det finns något ”högre” än mänskligheten och att ingen vet riktigt exakt vad som händer efter döden, men att hur som helst lever minnet kvar hos ens nära.
Vad gäller politik resonerar jag väl som du, vi har pratat om demokrati och diktatur och att vi tycker demokrati är det rätta och lite om valet nu och om att vuxna får rösta. Jag har även där sagt vad jag själv tycker, nämligen att jag kan se poänger med många partiers tankar och ideologier förutom SD som jag personligen inte sympatiserar med alls och jag har även berättat varför. Detta för 10- åringen och lite för 6- åringen. 4- åringen har väl lyssnat med ett halvt öra och pysslat med något annat. För honom är ämnet alldeles för ogreppbart.
 
När mina barn var små sa jag att man får tro på vad man vill. Vill man tro att man blir en ängel när man dör, att trappalanda finns och att vi får möta våra bortgångna djur där eller något helt annat och finner tröst i det så är det helt okej precis som det är helt okej att tro att när vi dör så är det slut, svart, borta.
Jag sa att jag inte tror på någon gud. Man jag sa också att Sverige är ett kristet land (detta var innan kyrka och stat skiljdes åt) och att man bör känna till varför de högtider som finns med i almanackan firas. (I Sverige blir det ju då enligt den kristna tron, i andra länder kan det vara någon annan tro och därmed andra högtider.) Jag ser det som allmänbildning att veta det. Jag sa också att vi har religionsfrihet i vårt land och vad det innebär.
Jag själv firar inte de kristna högtiderna på något kristet sätt men mina barn har alltid erbjudits möjligheten hos andra om de har velat och jag har velat att de ska veta varför andra firar som de gör och vad de tror på. Eftersom religion, filosofi och psykologi alltid har intresserat mig så har de helt naturligt fått höra om diverse religioner och filosofier var och varannan dag och vi har diskuterat vad var och en tror väldigt mycket.
Att säga att gud inte finns tycker jag är dumt. Då ger man inte barnet någon chans att skapa sig sin egen filosofi. Jag ser det som lika dumt som att tvinga på ett barn en religion. Det är barnets val, inte föräldrarnas, vad barnet ska tro eller inte tro på.
 
Jag och barnens pappa är vänster. De flesta av våra vänner med. Ingen är aktivt troende. Andra släktingar som umgås mkt med barnen är moderater och troende. Vi pratar ofta politik hemma så barnen kommer säkert bli påverkade av det. Jag tror att det viktigaste är att barnen ser att föräldrarna är engagerad i samhället. Det tror jag är mkt viktigt.
 
Vad gäller tro så säger jag vad jag tänker- nämligen att man inte kan veta alls om det finns något ”högre” än mänskligheten och att ingen vet riktigt exakt vad som händer efter döden, men att hur som helst lever minnet kvar hos ens nära.
Vad gäller politik resonerar jag väl som du, vi har pratat om demokrati och diktatur och att vi tycker demokrati är det rätta och lite om valet nu och om att vuxna får rösta. Jag har även där sagt vad jag själv tycker, nämligen att jag kan se poänger med många partiers tankar och ideologier förutom SD som jag personligen inte sympatiserar med alls och jag har även berättat varför. Detta för 10- åringen och lite för 6- åringen. 4- åringen har väl lyssnat med ett halvt öra och pysslat med något annat. För honom är ämnet alldeles för ogreppbart.

Glömde- vi har pratat om att olika människor tror på olika sätt och att man får det och ska respektera olika livsåskådningar men att det är lika lite ok att skada andra etc av religiösa anledningar som av någon annan.
 
Har alltid sagt till mina barn att de får tro på vad de vill, men att de ska vara realistiska och tänka igenom det ordentligt om det är något för dem. Inte bara gå efter vad någon kompis eller liknande tror på. Sedan pratar vi om vilka religioner som finns och vad de innebär. Försöker också vara noga med att prata med dem om att en eller flera personers handlingar, inte säger något om vad deras religion står för. (ursäkta för rörig text, för trött i huvudet för att kunna skriva ordentligt)

Angående politik försöker jag svara på deras frågor så gott jag kan, vidare diskussioner har de mer utbyte av att prata med sambon om.
 
Mina barn är för små för sådana diskussioner men spontant vill jag inte säga att det inte finns nån Gud. Snarare att man inte vet (och vad man vet typ vetenskap vs kreationism).
Värderingar har jag absolut som jag gärna vill att de tar efter. Partipolitiskt är mindre intressant att påverka dem men visst kommer jag svara om de frågar och de lär ju höra diskussioner under sin uppväxt.
 
Jag fick med mig ett ideologiskt färgat sätt att förstå världen från mitt föräldrshem. Själv har jag så klart modifierat det med tiden. Jag pratar med mina och andras barn som med vemsomhelst, och jag har bemödat mig om att förse barnen med verktyg för att kunna analysera samhällsfenomen. Annars hade jag ju lämnat dem i sticket.
 
När man har barn påverkar man dem förstås hela tiden med sina åsikter, värderingar och livsval. Särskilt tydligt blir det kanske
när man talar om tro/religion och politik. Vänner till mig blev t ex förvånade (och närmast smått förskräckta) när vi pratade om gud och att jag sagt till mina barn att gud inte finns, något som är den självklara utgångspunkten för mig. Däremot pratar jag förstås med mina barn om att det finns andra som tror att gud finns på riktigt, och att det är något man får respektera. På samma sätt pratar vi om olika politiska ideologier, att folk kan tycka olika utan att man objektivt kan säga att någon har fel, med undantaget de politiska rörelser som inte tycker att alla människor är lika mycket värda.

Hur pratar ni om tro och politik med era barn? I vilken utsträckning pratar ni med dem om andra alternativ är de ni själva tycker är de rätta?
Självklart säger vi att gud inte finns, tycker vi, andra tycker annat, och att det finns folk som tror på olika gudar. Vissa har trott på Oden och Tor och Freja och andra på Zeus o Hera och i Sverige har folk mest varit inriktade på en gudom som kallas Gud.

Folk tror olika men detta är någonting man aldrig ska diskutera för det blir lätt gräl. (A har grälat med ett barn som trodde på gud medan A hävdade att han trodde på ngt han hittade på just då. Gudar verkar spännande i skolan och ett spänt ämne tyvärr.)

Självklart så förmedlar vi ju synsätt som vi lite tänker själva snarare än något som någon annan tänker. Jag har inte kunskapen att tex uppfostra mitt barn till en djupt troende kristen eller en fundamentalistisk Plymouthbroder eller ngt och jag känner inte att det vore ärligt heller. När det gäller politik är det ju lite samma, jag själv är varken Stalinist eller fascist tex och skulle få svårt att köra på sådan ideologi istället för att låta vad jag tycker själv råka skina igenom. Dock vill jag inte propagera någon politik för mitt barn tex nu ska vi på socialdemokratiskt ungdomsmöte, mars pannkaka.
 
Senast ändrad:
Självklart säger vi att gud inte finns, tycker vi, andra tycker annat, och att det finns folk som tror på olika gudar. Vissa har trott på Oden och Tor och Freja och andra på Zeus o Hera och i Sverige har folk mest varit inriktade på en gudom som kallas Gud.

Folk tror olika men detta är någonting man aldrig ska diskutera för det blir lätt gräl. (A har grälat med ett barn som trodde på gud medan A hävdade att han trodde på ngt han hittade på just då. Gudar verkar spännande i skolan och ett spänt ämne tyvärr.)

Självklart så förmedlar vi ju synsätt som vi lite tänker själva snarare än något som någon annan tänker. Jag har inte kunskapen att tex uppfostra mitt barn till en djupt troende kristen eller en fundamentalistisk Plymouthbroder eller ngt och jag känner inte att det vore ärligt heller. När det gäller politik är det ju lite samma, jag själv är varken Stalinist eller fascist tex och skulle få svårt att köra på sådan ideologi istället för att låta vad jag tycker själv råka skina igenom. Dock vill jag inte propagera någon politik för mitt barn tex nu ska vi på socialdemokratiskt ungdomsmöte, mars pannkaka.
Jag är uppfostrad lite så själv, dvs jag är lite vag om vad mina föräldrar faktiskt röstar på/har röstat på, utom för gissad generell riktning. Samma med ev gudlighet, men som sagt på fråga så svarar jag att jag inte tror på någon gud.
 
Senast ändrad:
Känns förresten som att gudar var betydligt mindre på tapeten när jag var liten. Inget jag egentligen reflekterade över.
 
När mina barn var små sa jag att man får tro på vad man vill. Vill man tro att man blir en ängel när man dör, att trappalanda finns och att vi får möta våra bortgångna djur där eller något helt annat och finner tröst i det så är det helt okej precis som det är helt okej att tro att när vi dör så är det slut, svart, borta.
Jag sa att jag inte tror på någon gud. Man jag sa också att Sverige är ett kristet land (detta var innan kyrka och stat skiljdes åt) och att man bör känna till varför de högtider som finns med i almanackan firas. (I Sverige blir det ju då enligt den kristna tron, i andra länder kan det vara någon annan tro och därmed andra högtider.) Jag ser det som allmänbildning att veta det. Jag sa också att vi har religionsfrihet i vårt land och vad det innebär.
Jag själv firar inte de kristna högtiderna på något kristet sätt men mina barn har alltid erbjudits möjligheten hos andra om de har velat och jag har velat att de ska veta varför andra firar som de gör och vad de tror på. Eftersom religion, filosofi och psykologi alltid har intresserat mig så har de helt naturligt fått höra om diverse religioner och filosofier var och varannan dag och vi har diskuterat vad var och en tror väldigt mycket.
Att säga att gud inte finns tycker jag är dumt. Då ger man inte barnet någon chans att skapa sig sin egen filosofi. Jag ser det som lika dumt som att tvinga på ett barn en religion. Det är barnets val, inte föräldrarnas, vad barnet ska tro eller inte tro på.

Jag tycker det blir märkligt att jämställa ”att säga att gud inte finns” och ”att tvinga på ett barn en religion”. Jämställt med ”att säga att gud inte finns” borde rimligtvis vara ”att säga att gud finns”, och det är ju knappast något ovanligt. Att inte säga att gud inte finns skulle för mig vara ungefär som att inte bekräfta att jultomten, tandfen och andra sagofigurer inte finns... annat än just i sagorna. Eller att i allmänhet berätta om hur världen är beskaffad och olika fenomen uppstår. Eller att säga att alla politiska uppfattningar är okej.
 
Jag fick med mig ett ideologiskt färgat sätt att förstå världen från mitt föräldrshem. Själv har jag så klart modifierat det med tiden. Jag pratar med mina och andras barn som med vemsomhelst, och jag har bemödat mig om att förse barnen med verktyg för att kunna analysera samhällsfenomen. Annars hade jag ju lämnat dem i sticket.

Vad för verktyg tänker du på då? :)
 
Självklart säger vi att gud inte finns, tycker vi, andra tycker annat, och att det finns folk som tror på olika gudar. Vissa har trott på Oden och Tor och Freja och andra på Zeus o Hera och i Sverige har folk mest varit inriktade på en gudom som kallas Gud.

Folk tror olika men detta är någonting man aldrig ska diskutera för det blir lätt gräl. (A har grälat med ett barn som trodde på gud medan A hävdade att han trodde på ngt han hittade på just då. Gudar verkar spännande i skolan och ett spänt ämne tyvärr.)

Självklart så förmedlar vi ju synsätt som vi lite tänker själva snarare än något som någon annan tänker. Jag har inte kunskapen att tex uppfostra mitt barn till en djupt troende kristen eller en fundamentalistisk Plymouthbroder eller ngt och jag känner inte att det vore ärligt heller. När det gäller politik är det ju lite samma, jag själv är varken Stalinist eller fascist tex och skulle få svårt att köra på sådan ideologi istället för att låta vad jag tycker själv råka skina igenom. Dock vill jag inte propagera någon politik för mitt barn tex nu ska vi på socialdemokratiskt ungdomsmöte, mars pannkaka.

Ja, olika gudar i olika tider har vi också pratat om! Och varför folk vill tro/tror på gud(ar)!
 
Vad för verktyg tänker du på då? :)
Såna som vi använder när vi försöker begripa världen omkring oss. De är ju lite olika beroende på vilken världsåskådning man har, men jag tänker på sånt som klass och genus (givetvis med mindre kompexa termer när jag pratar med små barn). Jag utgår från att uppmärksamet på tex klass och genus gör mycket av det vi upplever möjligt att analysera.

Och tex skillnaderna mellan att tro och att veta, när tex gud kommer på tal.

Sånt.
 
Känns förresten som att gudar var betydligt mindre på tapeten när jag var liten. Inget jag egentligen reflekterade över.

Jag delar din känsla och tänker mig samma anledning som @Petruska Sedan bor vi nu inom gångavstånd från en kyrka (vanlig), har regelbundet Jehovas vittnen stående vid tågstationen, ser regelbundet personer som bär slöja samt har en lokalt omtalad (inte psykiskt frisk) person som går på folk - inklusive barn - om gud och Jesus och HELVETET! vilket ju bidrar till synligheten på ett annat sätt än i mina barndomskvarter där inget av det fanns.
 
Jag tycker det blir märkligt att jämställa ”att säga att gud inte finns” och ”att tvinga på ett barn en religion”. Jämställt med ”att säga att gud inte finns” borde rimligtvis vara ”att säga att gud finns”, och det är ju knappast något ovanligt. Att inte säga att gud inte finns skulle för mig vara ungefär som att inte bekräfta att jultomten, tandfen och andra sagofigurer inte finns... annat än just i sagorna. Eller att i allmänhet berätta om hur världen är beskaffad och olika fenomen uppstår. Eller att säga att alla politiska uppfattningar är okej.
Fast jämställer man det, att säga att gud inte finns med att inte bekräfta att jultomten inte finns, så nedvärderar man ju enormt många människor och lär sina barn att göra detsamma. Att religioner har stort inflytande både i världen i stort men även hos enskilda människor gör att det inte går att jämföra med jultomten. Förövrigt tycker jag det är lika fel att lämpa på barnet att gud finns eller inte finns, för mig är det samma sak som att hålla barnet borta från religion eller tvinga på barnet en religion. Eftersom religioner styr så mycket i världen så finns det en fördel att förklara vad det finns för (större, alla kan man omöjligt få med) religioner, hur de är uppbyggda, på vad, vad de har för budskap osv. istället för att säga att en stor del av befolkningen tror på sagor ala jultomten och det även om man anser själv att så är fallet. Genom att lära sig om religioner får man en större förståelse för andra människor och varför de agerar som de gör i vissa fall. Låt barnet skapa sig en egen uppfattning istället för att lära barnet att vara nedlåtande om andras tro.

Alla människor behöver något att tro på. Vad spelar oftast inte så stor roll men att säga till ett litet barn att jultomten inte finns när hen står där med tindrande ögon och pratar om tomten skulle jag aldrig göra heller. Låt hen tro på tomten då. Det är inget som skadar eller förstör om man inte är så korkad att man hotar med tomten men det hoppas jag att dagens föräldrar är för kloka för att göra. Tids nog kommer barnet till insikt om att det nog är så att tomten inte finns ändå. Det som däremot kan skada och förstöra är att trampa på barnets fantasier och det oavsett om det är om tomten, en snäll farbror som sitter på ett moln, att man blir en ängel när man dör eller något helt annat harmlöst.
Det är att säga "såhär är det" som blir fel när det gäller sådana här saker. Tro, fantasier och tankar är något som behöver spelrum och ju friare desto bättre. Det är bättre att säga att jag tror inte än att säga att något man inte tror på inte finns.

Sist men inte minst vill jag säga att jag sjäv ser på religioner som ett sorgligt sätt att förtrycka och få kontroll på människor och så ser jag på det trots att jag vet att många finner tröst i sin religion. Religion eller opium liksom, allt för att ha kontroll men det säger jag ju inte till ett barn för jag ser ändå en fördel att lära sina barn om religioner precis som jag ser en fördel att lära sina barn om en hel massa annat här i världen. Att få en förståelse, ett sammanhang ser jag som viktigt.
 
Barnen hör ju mer nu om islam, dvs som en religion som andra tror på. Och de hör väl lika okunnigt fördomsfulla saker om islam som jag gör, osv.
Jo antagligen blir det ju mer prat om religion om det kommer barn med olika och diskuterar saken. Jag brukar inte höra så mycket okunniga fördomsfulla saker om islam till vardags så jag hade nog inte reflekterat över det.
 
Jag delar din känsla och tänker mig samma anledning som @Petruska Sedan bor vi nu inom gångavstånd från en kyrka (vanlig), har regelbundet Jehovas vittnen stående vid tågstationen, ser regelbundet personer som bär slöja samt har en lokalt omtalad (inte psykiskt frisk) person som går på folk - inklusive barn - om gud och Jesus och HELVETET! vilket ju bidrar till synligheten på ett annat sätt än i mina barndomskvarter där inget av det fanns.
Ah jo, samtidigt har jag ju föräldrar standard 1a som skulle titta på konst i varteviga kyrka som kördes förbi och växte upp ett kvarter från Domkyrkan i U-a som vi ofta var i för att den är vacker. Mamma släpar A dit också och han älskar den. Vi läste till och med julevangeliet varje morgon i advent i skolan 1-3 klass.
 

Liknande trådar

  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
38 177
Senast: Mineur
·
Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 189
Senast: Enya
·
Småbarn Tankar, tips och input mottages tacksamt. Mitt barn (R), drygt 2 år gammal, började på fsk i september. Han har trivts bra hela tiden...
4 5 6
Svar
113
· Visningar
15 486
Senast: Badger
·
  • Artikel
Dagbok På något sätt känns det som ett skifte har skett den senaste veckan. Som att jag mentalt har gått igenom en portal. Det känns som att...
Svar
4
· Visningar
2 051
Senast: Pratsch
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp