Tjatter Tror ni på övernaturliga fenomen?

Jag är ju av den uppfattningen att själen är summan av alla kemiska, fysiska och biologiska reaktioner som pågår i kroppen. Och när man dör avstannar dessa reaktioner och det som varit personen slutar att existera.
Fast har du varit med när någon dör? Alltså dör dör och "lämnar kroppen" jag tycker det var skillnad direkt när personen inte längre var i kroppen, det såg knappt ens ut som samma människa. Tycker det är väldigt tydligt att någonting i kroppen annat än bara sånt vi ser försvinner från någon när den dör. Det är detsamma med djur tycker jag, såfort kroppen är död så försvinner hela personligheten direkt.

Tycker det är självklart att vi har själar som finns i oss, det är dom som gör oss till dom vi är. Vart dom tar vägen efteråt däremot, det är någonting som är svårt att veta.
 
Fast har du varit med när någon dör? Alltså dör dör och "lämnar kroppen" jag tycker det var skillnad direkt när personen inte längre var i kroppen, det såg knappt ens ut som samma människa. Tycker det är väldigt tydligt att någonting i kroppen annat än bara sånt vi ser försvinner från någon när den dör. Det är detsamma med djur tycker jag, såfort kroppen är död så försvinner hela personligheten direkt.

Tycker det är självklart att vi har själar som finns i oss, det är dom som gör oss till dom vi är. Vart dom tar vägen efteråt däremot, det är någonting som är svårt att veta.
Självklart är det skillnad på en levande och en död människa. Jag menar bara att perosnligheten sitter i alla kemiska, fysiska och biologiska reaktioner som pågår i en levande kropp.
 
Jag tänker mer att man följer anden och den faktiskt pekar på en punkt.

Men det är nog mer vagt som att man ska leta i en skog, enöverväxt skogsväg leder till en sjö och det finns en storgammal gran. Detta ska finnas i närheten av där personen försvann.
Jag förnekar inte att det finns eller att det inte går. Men jag tror det är få personer som kan få fram saker som är av betydelse i de fallen.
Det har faktiskt pekats ut områden vi inte skulle letat i utan hjälpen, och dessa sitter långt ifrån området och känner inte en till området så lite spännande är det ju det där. Det finns ju ingen som direkt lätt rätt.
 
Självklart är det skillnad på en levande och en död människa. Jag menar bara att perosnligheten sitter i alla kemiska, fysiska och biologiska reaktioner som pågår i en levande kropp.
Där håller jag inte med alls. Isåfall försvinner allt som är unikt med varje person. Då är vi ingenting och bara klumpar som går runt. Hade varit en fruktansvärt tråkig tanke måste jag säga.
 
Sen måste jag säga att jag alls tycker att det är tråkig tanke alls. Tvärtom! Otroligt fascinerande!
Om alla är likadana klumpar som går runt utan någon själ eller någonting så är personer och livet otroligt meningslöst i mitt tycke.
Jag anser inte att universum har nån skyldighet att vara underhållande.
Vadå underhållande? Knappast det jag menade med att livet skulle blivit tråkigt om inte djur och människor osv hade någon själ eller någonting som gör dom till individerna dom är.

Livet hade helt enkelt blivit totalt meningslöst att både leva och fundera på med din syn. Människor hade blivit meningslösa, eftersom det finns ingen person där, djur har ingen själ osv. Fruktansvärd tanke faktiskt.

Om man inte känner någonting för människor eller djur, inte känner energier eller kan känna av andra individer tycker jag det nästan fattas någonting hos den personen. Dom flesta djur om något känner ju direkt av huruvida en person är trevlig eller inte osv. Detsamma gäller människor, jag känner direkt av oftast vad det är för människa jag har att göra med när jag träffar den, det har mer än med bara den fysiska kroppen att göra.
 
Om alla är likadana klumpar som går runt utan någon själ eller någonting så är personer och livet otroligt meningslöst i mitt tycke.

Vadå underhållande? Knappast det jag menade med att livet skulle blivit tråkigt om inte djur och människor osv hade någon själ och någonting.

Livet hade helt enkelt blivit totalt meningslöst att både leva och fundera på med din syn. Människor hade blivit meningslösa, eftersom det finns ingen person där, djur har ingen själ osv. Fruktansvärd tanke faktiskt.
Jag har inte sagt att man inte har nån själ. Bara att det som människan ofta kallar för själ egenltligen är summan av alla kemiska, fysiska och biologiska reaktioner som sker i en levande kropp.

Nä, livet varken meningslöst att leva eller fundera på med min syn. Tvärtom känns det ganska spännande och fascinerande! Kroppen och livet är finurliga och fantastiskasaker!
 
Om alla är likadana klumpar som går runt utan någon själ eller någonting så är personer och livet otroligt meningslöst i mitt tycke.

Vadå underhållande? Knappast det jag menade med att livet skulle blivit tråkigt om inte djur och människor osv hade någon själ eller någonting som gör dom till individerna dom är.

Livet hade helt enkelt blivit totalt meningslöst att både leva och fundera på med din syn. Människor hade blivit meningslösa, eftersom det finns ingen person där, djur har ingen själ osv. Fruktansvärd tanke faktiskt.

Om man inte känner någonting för människor eller djur, inte känner energier eller kan känna av andra individer tycker jag det nästan fattas någonting hos den personen. Dom flesta djur om något känner ju direkt av huruvida en person är trevlig eller inte osv. Detsamma gäller människor, jag känner direkt av oftast vad det är för människa jag har att göra med när jag träffar den, det har mer än med bara den fysiska kroppen att göra.
Inte det minsta fruktansvärd. Vacker som tanke, tycker jag. Jag ser inte evig tidsutdräkt som eftersträvansvärt.

Man kan väl kalla personligheten för själ som gör individerna till det de är? Det är bara själens eviga liv som verkar väldigt osannolik. Och vad det har att göra med vad man känner och inte känner för andra människor och djur går verklligen långt bortom mitt förstånd.
 
Inte det minsta fruktansvärd. Vacker som tanke, tycker jag. Jag ser inte evig tidsutdräkt som eftersträvansvärt.

Man kan väl kalla personligheten för själ som gör individerna till det de är? Det är bara själens eviga liv som verkar väldigt osannolik. Och vad det har att göra med vad man känner och inte känner för andra människor och djur går verklligen långt bortom mitt förstånd.
Själen är energi, enligt mig och min erfarenhet. Det är energi som lämnar kroppen när den dör och det känns tycker jag iallafall, både när det gäller djur och människor. Sen är det mer än själen i sej självt som gör oss till personerna vi är.

Jag känner otroligt tydligt hur och vad än människa är för person, jag tror dom flesta gör det. Det handlar inte bara om handlingar personen gör.
 
Fast har du varit med när någon dör? Alltså dör dör och "lämnar kroppen" jag tycker det var skillnad direkt när personen inte längre var i kroppen, det såg knappt ens ut som samma människa. Tycker det är väldigt tydligt att någonting i kroppen annat än bara sånt vi ser försvinner från någon när den dör. Det är detsamma med djur tycker jag, såfort kroppen är död så försvinner hela personligheten direkt.

Tycker det är självklart att vi har själar som finns i oss, det är dom som gör oss till dom vi är. Vart dom tar vägen efteråt däremot, det är någonting som är svårt att veta.
Där håller jag faktiskt med. Jag satt med min pappa när han somnade in/dog och kom till min mamma strax efter att hon gått bort. Båda såg ut "som vanligt" men känslan att de inte längre fanns kvar i kropparna, var jättetydlig och stark. Det är ett av mina kvarstående minnen av att se dem som avlidna.

Själv tänker jag att själen är lite som mjukvaran i en dator - hårdvaran/datorn kan vara våra kroppar med mjukvaran går att skicka vidare även sedan datorn förstörts. Om det sen är så vet jag ju inte men tanken är lite intressant.

Jag tänker också att vi är Universums medvetande, vilket ju inte är så orimligt. Kanske till och med att vi därmed är en/ett, men att medvetandet behöver uppleva sitt jag i alla dessa oräkneliga former för att just kunna uppleva. Låter luddigt, men.

Men det är bara funderingar, inget jag tveklöst "tror på".
 
Men ja! Visst är det fint! Det är det eller att askan sprids för vinden jag vill ha. Någon grav vill jag inte ha men det får efterlevande bestämma, jag behöver ju knappast bry mig då. Jag hoppas att restriktionerna runt var man får sprida askan lättar innan det är dags att gå för det går inte att ansöka i förväg om att sprida askan någon annanstans än på kyrkogård och där vill jag slippa vara men samtidigt vill jag inte skapa extraarbete för de som finns kvar genom att de ska ansöka om att få sprida askan någon annanstans.
När min mamma kremerats ville jag ta hem urnan till hennes hus en sista gång, jag hade nämligen lovat att hon skulle få komma hem samma dag som hon dog (jag var på väg till sjukhuset men hon hann gå bort innan jag hann fram, kroppspulsådern brast). Men det fick jag absolut inte göra. Jag fick bara sänka urnan, själv, i graven. Idag ångrar jag att jag lydde order och inte tog hem henne en vända. Hon kunde fått sitta på köksbordet och jag hade druckit kaffe och pratat med henne. TÄNK om jag då, där hemma, öppnat urnan (av trä) och spritt hennes aska i hennes stora fina trädgård på landet? Spikat tillbaka locket och sänkt den tomma urnan på kyrkogården? Vad hade kunnat hända? Inget! Om ingen fått veta vad jag tagit mig till och sen anmält mig. Askan hade knappast kunnat skada någon, spridd för vinden i trädgården vid älvens strand.

Jag funderar över det ibland. Å andra sidan var pappas aska begravd på kyrkogården och det kanske hade varit orättvist.... Han hade nog gärna fått sin aska spridd vid älvskanten!
 
Där håller jag faktiskt med. Jag satt med min pappa när han somnade in/dog och kom till min mamma strax efter att hon gått bort. Båda såg ut "som vanligt" men känslan att de inte längre fanns kvar i kropparna, var jättetydlig och stark. Det är ett av mina kvarstående minnen av att se dem som avlidna.
Oj så kände inte jag när min pappa dog. Var med när det hände och såg ju honom efteråt och så. Men var ändå övertygad om att han skulle sätta sig upp/röra sig. Inte ens efter att ha känt på pappa var jag övertygad att han var död, kände inte alls den känslan du beskriver. Intressant att man kan känna så olika.
 
Fast har du varit med när någon dör? Alltså dör dör och "lämnar kroppen" jag tycker det var skillnad direkt när personen inte längre var i kroppen, det såg knappt ens ut som samma människa. Tycker det är väldigt tydligt att någonting i kroppen annat än bara sånt vi ser försvinner från någon när den dör. Det är detsamma med djur tycker jag, såfort kroppen är död så försvinner hela personligheten direkt.
Om det är själ eller ej lämnar jag osagt, men håller med om att det bara var ett tomt skal kvar när pappa dött.
 
När min mamma kremerats ville jag ta hem urnan till hennes hus en sista gång, jag hade nämligen lovat att hon skulle få komma hem samma dag som hon dog (jag var på väg till sjukhuset men hon hann gå bort innan jag hann fram, kroppspulsådern brast). Men det fick jag absolut inte göra. Jag fick bara sänka urnan, själv, i graven. Idag ångrar jag att jag lydde order och inte tog hem henne en vända. Hon kunde fått sitta på köksbordet och jag hade druckit kaffe och pratat med henne. TÄNK om jag då, där hemma, öppnat urnan (av trä) och spritt hennes aska i hennes stora fina trädgård på landet? Spikat tillbaka locket och sänkt den tomma urnan på kyrkogården? Vad hade kunnat hända? Inget! Om ingen fått veta vad jag tagit mig till och sen anmält mig. Askan hade knappast kunnat skada någon, spridd för vinden i trädgården vid älvens strand.

Jag funderar över det ibland. Å andra sidan var pappas aska begravd på kyrkogården och det kanske hade varit orättvist.... Han hade nog gärna fått sin aska spridd vid älvskanten!
Vi hämtade pappas urna i en stad och har graven i en annan. Som du säger, ingen hade haft minsta koll om vi kört förbi hemma en sväng innan vi sänkte urnan.
 

Hästfolk, Häst, Avel, Grenar

Allmänt, Fritid, Barn

  • Dejtingtråden nr 29

Hund, Katt, Andra Djur

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp