J
Joppi
Jag behöver skriva av mig och få hjälp att tänka och startar därför min första tråd på detta forum. Förra vintern tog jag och min man beslutet att skaffa hund. Han har vuxit upp med hundar medan jag aldrig ens funderat på att skaffa hund. Vår äldsta dotter på tio år hade tjatat om hund några år och maken var sugen men jag stretade emot länge. Vi diskuterade det länge, vägde för och emot och tillslut beslöt vi oss för att skaffa en ny familjemedlem. Vi ägnade en hel del tid åt att läsa på om olika raser, gå på hundutställning, besöka uppfödare och skriva listor. Vi föll tillslut för en pigg, stor ras som skulle vara mjuk till sättet och passa barnfamiljer. Tyckte att vi träffat rätt när vi var hemma hos den uppfödare vi tillslut köpte valpen av eftersom mamman var så lugn och fin. Nu blev det inte riktigt som vi trodde.
Vår hund är nu tio månader och jag känner att jag har gjort ett stort, stort misstag som valde att skaffa hund. Det känns som ett så stort misslyckande att jag inte vill tala om det med andra än min man och min syster. Med tanke på hur noggrant vi valde ras och uppfödare så kan jag bara inte förstå hur det blev så fel. Jag känner mig så ledsen och trött att det inte blev som jag tänkt. När jag berättar för folk att det är lite kämpigt just nu säger alla att det går över men jag vet inte om jag orkar kämpa på tills han är två-tre år.
Jag kan inte riktigt ta på problemet. Vi gick på valpkurs när han var fyra och maken har just börjat på unghundskurs. När vi skaffade honom renoverade vi kök samtidigt eftersom vi tänkte att det var bra medan man ändå skulle vara hemma. Fel beslut. Jag var den som fick ta huvudansvaret redan från början vilket jag inte egentligen ville. Jag skadade ryggen första tiden när vi bar honom i trappan så under hösten fick jag gå hos kiropraktor och hade ont. Sen har allt ansvar bara blivit för mycket. Han har bitits mycket vilket har varit jobbigt. Det är väl lite bättre men fortfarande mycket att jobba på där. En period lyssnade han och gick bra i koppel men nu verkar allt som vi lärt vara som bortblåst. Skäller, bits och drar i koppel.
Jag kan för mitt liv inte se hur jag ska kunna älska honom som jag trodde att jag skulle göra. Och det känns så fel och orättvist mot honom. För han är en go hund. Lite för mycket för mig bara. Vi har pratat om att omplacera honom men jag kan inte göra så mot barnen. De skulle bli så ledsna. Vi har båda konstaterat att det var fel ras vi valde och att det hade varit bättre med en mindre hund men det är ju lätt att säga nu.
Jag tänker att många här blir arga när det läser vad jag skriver. Att vi borde ha vetat hur svårt det var att ha unghund men jag trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt. Promenaderna och all aktivering är inga problem, det har varit de positiva bitarna med hund precis som jag trodde. Men all uppfostran som jag upplever inte lyckas... Känner att jag gjort mitt livs misstag och jag vet inte vad jag ska göra för att förbättra situationen. Hur ska jag orka kämpa på?
Vår hund är nu tio månader och jag känner att jag har gjort ett stort, stort misstag som valde att skaffa hund. Det känns som ett så stort misslyckande att jag inte vill tala om det med andra än min man och min syster. Med tanke på hur noggrant vi valde ras och uppfödare så kan jag bara inte förstå hur det blev så fel. Jag känner mig så ledsen och trött att det inte blev som jag tänkt. När jag berättar för folk att det är lite kämpigt just nu säger alla att det går över men jag vet inte om jag orkar kämpa på tills han är två-tre år.
Jag kan inte riktigt ta på problemet. Vi gick på valpkurs när han var fyra och maken har just börjat på unghundskurs. När vi skaffade honom renoverade vi kök samtidigt eftersom vi tänkte att det var bra medan man ändå skulle vara hemma. Fel beslut. Jag var den som fick ta huvudansvaret redan från början vilket jag inte egentligen ville. Jag skadade ryggen första tiden när vi bar honom i trappan så under hösten fick jag gå hos kiropraktor och hade ont. Sen har allt ansvar bara blivit för mycket. Han har bitits mycket vilket har varit jobbigt. Det är väl lite bättre men fortfarande mycket att jobba på där. En period lyssnade han och gick bra i koppel men nu verkar allt som vi lärt vara som bortblåst. Skäller, bits och drar i koppel.
Jag kan för mitt liv inte se hur jag ska kunna älska honom som jag trodde att jag skulle göra. Och det känns så fel och orättvist mot honom. För han är en go hund. Lite för mycket för mig bara. Vi har pratat om att omplacera honom men jag kan inte göra så mot barnen. De skulle bli så ledsna. Vi har båda konstaterat att det var fel ras vi valde och att det hade varit bättre med en mindre hund men det är ju lätt att säga nu.
Jag tänker att många här blir arga när det läser vad jag skriver. Att vi borde ha vetat hur svårt det var att ha unghund men jag trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt. Promenaderna och all aktivering är inga problem, det har varit de positiva bitarna med hund precis som jag trodde. Men all uppfostran som jag upplever inte lyckas... Känner att jag gjort mitt livs misstag och jag vet inte vad jag ska göra för att förbättra situationen. Hur ska jag orka kämpa på?
Och ideen om en rolig kurs tycker jag later helt utmarkt! 
