Tumörer

[Foppa]

Har en liten blandrastik på 13 år, hon fick diagnosen godartade tumörer på juvern och artros. Atrosen fick hon antiflamatoriska sprutor för och tumörerna ville de ta bort. Risken att tumörerna skulle komma tillbaka va tydligen jättestor så jag tackade nej. Ska tillbaka till veterinär i veckan då hon har knölar som påminner om vindruvsklasar och som växt jättegott under senaste månad. Hon har som sagt atrosen och gråstarr och godartade tumörer på ljuvern. Vet redan att vet kommer säga att hon ska somna in, ska man följa deras råd som inte känner hunden lika väl som jag ihjärta och själ? Är jag egoistisk? Fasar inför sorgen, om jag gör rätt eller fel. Vem är jag som bestämmer över att ett liv ska släckas? Hur vet man?

 

[Snurrfian]

Har en liten blandrastik på 13 år, hon fick diagnosen godartade tumörer på juvern och artros. Atrosen fick hon antiflamatoriska sprutor för och tumörerna ville de ta bort. Risken att tumörerna skulle komma tillbaka va tydligen jättestor så jag tackade nej. Ska tillbaka till veterinär i veckan då hon har knölar som påminner om vindruvsklasar och som växt jättegott under senaste månad. Hon har som sagt atrosen och gråstarr och godartade tumörer på ljuvern. Vet redan att vet kommer säga att hon ska somna in, ska man följa deras råd som inte känner hunden lika väl som jag ihjärta och själ? Är jag egoistisk? Fasar inför sorgen, om jag gör rätt eller fel. Vem är jag som bestämmer över att ett liv ska släckas? Hur vet man?

Den stora frågan är hur hon mår, det går före din sorg. Men en bra riktlinje är när man börjar fundera på om det är dags, ja då är det antagligen så. Det är tungt att förlora sina vänner, och man sörjer dem djupt men de slipper lida.

 

[TinyWiny]

Sorgen är tung och svår men som alltid är det djurets livskvalité som avgör när det är dags att låta våra vänner gå. Lever djuret ett gott liv trots sina krämpor eller lider hen faktiskt? Kan hen göra det som betyder mycket för hen eller har det gradvis blivit mindre livskvalité? Det är frågorna man måste ställa sig och svara ärligt på för att veta om det är dags.

Att få lov att ända ett djurs liv när det inte finns något hopp och där det inte finns någon bot utan bara lidande finns kvar är den sista gåvan vi kan ge våra djur. Gåvan att slippa lida, slippa plågas och slippa må dåligt är tacken vi ger våra djur för allt de har gett oss under sin levnad. Det är en gåva till våra djur, en gåva som visar hur otroligt älskad djuret är och det är en osjälvisk handling från vår sida då vi låter djuret slippa lida mer och tar en del av det lidandet själva genom sorgen efter.

Sorgen kan vara bedövande och för varje djur som lämnat mig har endel av mitt hjärta följt med. Vid vissa djurs död har det känts som att jag dör med dem och det har gjort så ont så ont men det får aldrig hindra en ifrån att göra det som är bäst för våra djur. Vi är helt enkelt skyldiga dem det. Det är aldrig enkelt och såklart kommer frågan upp med vilken rätt vi har att bestämma att nu är det slut. Vänd på det och fråga dig med vilken rätt du får ha henne kvar. Med vilken rätt du låter henne fortsätta fara illa av sina krämpor när hoppet om bättring är borta, vilken rätt du har att tvinga henne kvar för att du ska slippa sörja.

Djur får självklart bli gamla och sålänge de inte lider själva kan de ändå leva ett gott liv men när livet inte är gott längre så är det enda rätta att låta dem gå.

Jag beklagar verkligen det du står inför men tänk på hunden i första hand och dig själv i andra.

 

[Gnist]

Artros, grå starr, tumörer sen innan och nu nya knölar som uppkommit i grupp på kort tid; vad finns det ens att fundera på?

Personligen så hade jag troligtvis redan avlivat hunden för länge sen, då jag är av åsikten att de djur jag har under mitt ansvar ska ha ett fullgott, smärtfritt liv och om/när de blir gamla/sjuka så ska de inte hållas kvar bara för att jag annars blir ledsen och ingen av de raser jag har skulle ha ett fullgott liv med de åkommorna.

Det är skitjobbigt att avliva sina djur, men deras väl och ve ska alltid gå före ens egna känslor.

 

[Bonica]

Tog bort min 13 åring just när hon fick juvertumörer ,igen för hennes del,opererades för samma vid 10 års åldern. Men vid 13 funderade jag inte ens.

 

[LaMagia]

Börja med att titta på hur tiken faktiskt mår. Om hon mår bra nu, så ser jag ingen anledning att ta bort henne. Den dagen hon inte längre tycker att livet är roligt så är det dags.

 

[Kimson]

Min ena hund har samma problem som din, fast ett år yngre och större ras.
Juvertumörerna hade jag inte oroat mig så mycket för, eftersom dom är godartade. Vi röntgar lungorna varje år för att se om dom är rena och fria från tumörer. Blodprov 2 gånger per år för att hålla koll på andra organ. Min har också starr, men hon är inte blind och ingen behandling behövs.
Vi träffar olika veterinärer eftersom jag alltid vill ha en second opinion. Bara en har hittills föreslagit juveroperation, alla andra är helt emot.
Atrosen däremot är mer klurig och orsakar smärta.
Min får tillskott för det och hon kan röra sig obehindrat än så länge.
De är för mig det viktigaste!
Hon är fint musklad, något bättre bak än fram. Klart att det är skillnad från när hon var yngre i sättet hon rör sig, men hon kan fortfarande ta sig fram i alla gångarter. Hoppa upp och ner från sängen, bilen m.m är inga problem.
Häromdagen satt jag i väntrummet och träffade en annan hundägare med sin hund. Ägaren måste hjälpa hunden för att den ska resa sig upp och det har varit så under ett års tid. Där tycker jag att det har gått alldeles för långt.
Man kan inte förvänta sig att en äldre hund är tiptop och utan skavanker, men den ska inte heller leva ett liv i smärta liggandes på soffan.
Livskvaliteten går före livslängden!