Två veckors ridlektioner

Jag har påbörjat att skriva flera blogginlägg de senaste veckorna, men inte lyckats slutföra ett enda. Är inne i en “de e mycke nu”-period, och jag blir hela tiden avbruten och reflektionspauserna blir för få och för små.
För min ridlektionsbearbetnings skull så vill jag ändå gärna få ner mina reflektioner från de senaste ridpassen på pränt, så jag hoppas att det går bättre den här gången och att jag ska kunna skriva klart ett inlägg från början till slut utan att bli avbruten.

De senaste två veckorna har det bara stått en ridlektion per vecka på mitt schema. Och jag har ärligt talat inte varit särskilt taggad heller, så jag har inte saknat att rida mer. Förra veckan hade jag varit stressad några dagar när jag kom till ridskolan för veckans lektion, och hade inte stannat upp och känt efter nånting. Väl uppe på hästryggen så tvingades jag dock till att vara här och nu och närvarande i min kropp, och jag blev alldeles paff över vad jag upptäckte.

Jag skulle få rida Laroko, en stor och trevlig mellanbrun kille som är hyfsat känslig och lättsam trots sin storlek och riktigt trevlig att rida - en såndär som ingen egentligen kan ogilla - men som känns lite ängslig och lite dåligt självförtroende. Är det någon häst på ridskolan som kan skygga för hörn så är det i första hand Laroko. Det är dock en stor skillnad i känslan på Laroko och på dressyrbjässen på privatlektionsstället vid världens ände, som ju också kan skvätta till i tid och otid och skygga för saker.

På dressyrbjässen får jag känslan av att han är lite blasé och humörig, och att han skyggar när han blir uttråkad eller sur. På Laroko får jag mer känslan att han skyggar för att han är lite bekymrad, orolig, nervös eller tvivlar på sig själv. Där dressyrbjässen mer säger “nä nu jävlar” säger Laroko “vojne vojne vojne”... Måste säga att jag tycker det ändå känns bättre med Larokos skvättande än med dressyrbjässens faktiskt, även om det i grunden handlar om att det yttrar sig på samma sätt: att hästen skvätter till och kastar sig lite.

Nåja, jag satt i alla fall på trevliga Larokos rygg men kände redan i början av lektionen att det var något som inte stämde - jag kände inte alls igen känslan i min kropp. Jag kunde för mitt liv inte begripa vad det var och var alldeles villrådig. Försökte känna efter vad det var som var fel, och tyckte att det kändes som att jag inte riktigt hade kontakt med eller kontroll över min egen kropp, och att den också på något vis kändes “skvättig”, precis som Laroko.

Efter ett tag gick det upp för mig att jag ju var alldeles yr! Det var riktigt obehagligt, och jag hade svårt att koncentrera mig på lektionens övningar eftersom jag mest fick koncentrera mig på att bara sitta kvar! Blev lite illamående av yrseln dessutom. Sen har jag varit yr till och från i 1½ vecka efter det, så nånting var det väl som började då. Skumt.

När jag skulle åka till den här veckans ridlektion hade jag också varit yr på dagen, men jag hade lyckats att hitta ett högst suspekt och ovetenskapligt knep för att få det att lätta lite, vilket var att koncentrera mig stenhårt på mina fötter och hur fötterna kändes mot underlaget. Så hela onsdagen satt jag och koncentrerade mig på mina fötter , och när jag väl kom till ridskolan så kändes det faktiskt som att yrseln tillfälligt hade försvunnit.

Jag stod återigen uppskriven på Laroko trevligt nog, och den här gången kunde jag koncentrera mig mer på ridlektionen. Laroko var riktigt trevlig och ganska avslappnad, så det blev inga ryckningar i hörnen alls. Han är en sån som gärna krullar ihop sig och knäcker av lite, och lätt hamnar med nosen bakom lodplan. Min ordinarie ridlärare påstår dock att det är bättre att rida ihop honom i det läget för att han behöver ganska tydliga ramar, och sedan försöka jobba ut stegen och halsen på honom med bibehållen kontakt, än att ha lös kontakt och försöka börja med att rida ut halsen på honom genom att driva på mot en längre tygel.

Vi hade dock en vikarie på lektionen och jag fick inte så många kommentarer alls, och efter lektionen så kände jag återigen den där känslan av att jag egentligen mest suttit och ridit runt på egen hand men tvingad att följa lektionens övningar. Och jag gillar inte riktigt det. Om jag inte får feedback och/eller personliga uppgifter att lösa för just den häst jag sitter på av ridläraren på ridlektionen, så trivs jag inte riktigt med upplägget att vara tvingad till att göra övningar som jag kanske inte riktigt hade valt själv för att jobba optimalt med den häst jag sitter på… Äsch, det är kanske svårt att förklara. Jag är helt uppenbart inne i en frustrerad period när det gäller ridskoleridningen just nu i alla fall - känner mig mest bara gnällig.

Laroko var i alla fall grymt trevlig, och gav mig rent häst- och samarbetsmässigt en glad och bra känsla i kroppen att ta med mig hem från ridlektionen.