Umgås ni med människor som ni inte gillar?

Sen kan jag förstås lägga till att det finns situationer då det är enklare att "stänga ute" folk man inte gillar, som när jag tränade hund med ett par andra personer och en av dem vid slutet av träningen frågade om hen även skulle kolla med person X om denne ville vara med nästa gång. Då sa jag tvärnej och sa helt enkelt att jag inte trivs med person X, men då handlar det också om en väldigt speciell människa så det var inte särskilt svårt att få förståelse för det.

(Men jag "måste" ändå umgås med person X eftersom vi båda tillhör en annan träningsgrupp)

Så det är givetvis inte så att jag alltid måste umgås med personer jag inte gillar.
 
Jag hoppas att vi får en ny norm efter pandemin som inte är lika centrerad kring sociala umgängen. Jag är som sagt extrovert men till och med jag tycker att det är skönt att inte vara uppbokad varenda helg.

Det här är jag lite förvånad över, eftersom jag tydligen har levt väldigt isolerad i min lilla bubbla hela livet. Jag blir så sällan inbjuden på något att nästan varje inbjudning gläder mig.

Och de gånger de inte gör det, och jag ser att evenemanget skulle vara påfrestande på något sätt, så har jag i varje fall inte fattat att det kanske setts som socialt osmidigt att bara tacka nej, utan desto mer omsvep eller förklaringar.

För några år sedan ville ett gäng vänner och bekanta åka tilsammans på weekendresa. Jag blev tillfrågad, men tänkte att med det gänget och den destinationen blir det inget annat än kaos.
Då jag tackat nej blev resan inte alls av, eftersom det då inte fanns någon som bokade, ordnade, beställde, betalade, påminde och höll reda på de andra. Vilket var precis det jag inte var intresserad av att göra.
 
Har ingen person i min närhet som jag inte står ut med men ändå måste umgås med. Personer jag inte har jätte mycket gemensamt med brukar de göra sig själv att jag inte umgås så långa stunder. Överlag har jag lätt att acceptera människor så det brukar inte vara nått problem, även om jag är introvert och inte alltid ser charmen i att umgås med massa människor.

Angående såna där program så gillar jag dom oftast, men med årens gång har jag definitivt fått en annan syn på dom, att det är mer tragiskt hur det är i vissa familjer. Jämfört med när jag var yngre och tyckte det var mer spännande att se nått som skiljde sig från min skyddade vardag.
 
Jag har någonstans trott att ju äldre man blir ju färre personer behöver man umgås med som man faktiskt inte tycker om
För mig är det så. Som yngre med svärföräldrar och sambos släkt osv blev det en del umgänge för sakens skull. Men eftersom jag är den som säger det jag tycker och dåvarande sambon blev utnyttjad av sin släkt och bekanta så var det med vissa begränsningar. Numera när jag enbart har mig själv att ta hänsyn till så ser jag inte någon anledning till umgänge med någon jag inte trivs med. Livet är kort.
 
Sällan.

Men det finns inte särskilt många jag inte gillar. Är lite som en labrador ;)

Det har later sa underbart! Skulle jag behova mer av i mitt eget liv, dar jag mest ar nervos och forvantar mig att framlingar ska vara besvar eller kritiker..
Nagra tips att dela med dig om att alska varlden lite mer?
 
En stor del av detta hänger nog på hur flexibel och anpassningsbar man själv är som person, finner man det enkelt att acceptera människor trots sina olikheter och se deras bra sidor så faller det sig kanske lite mer naturligt att umgås. En annan del är ju också till vilken grad man inte tycker om en person, är det en person man inte står ut med så kanske det inte är någon man vill ha springandes i sitt hem. Är den OK men man kanske inte hade valt umgänget själv så är det ju också en annan sak.

Jag försöker minimera umgänget med personer som jag inte får ut något av att umgås med, träffar hellre en del vänner själva utan deras respektive osv. Med det sagt undviker jag konflikter i ännu högre grad så skulle aldrig stänga ute någon om det inte var en hemskt jobbig person.

Nej men jag är nog världens mest oflexibla person? "Se bra sidor"? Gudars, nej. :p Vissa kan jag på min höjd acceptera deras existens. Och det är gott nog.

Alltså, det finns absolut personer jag inte skulle vilja ha i mitt hem. Men det är helt enkelt inte valbart.

Jag har överlag ganska svårt för "folk", trots att jag är en social kameleont. Det är mycket få människor som rymmer sig inom min (snäva) ram. Men jag kan umgås ändå, mer eller mindre. Jag är anpassningsbar på det sättet.
 
Jag har generellt lite svårt för hästfolk, i kollektivstall och liknande visar folk sällan sina bästa sidor. Visst försöker jag minimera kontakten med dom jag inte gillar, men det är inte alltid det fungerar. Jag är nog inte alltid så enkel att umgås med heller, så jag har förståelse för att andra inte är det heller.

I övrigt umgås jag bara med folk jag gillar.
 
Slökollade några avsnitt av Sjölyckan igår och reflekterade över att "vuxna" i film och serier så ofta "måste" umgås med människor som de inte tycker om. Oavsett om det är mannens eller fruns familj eller vänner, stela parmiddagar, tråkiga företagsfester, jobbiga grannar osv. Jag har någonstans trott att ju äldre man blir ju färre personer behöver man umgås med som man faktiskt inte tycker om, men populärkultur verkar visa motsatsen.

Är det ofta så, eller är det komiken/igenkänningen i det som gör att man väljer att ha med det i film och serier? Att det ger en komisk effekt, fast att de flesta i verkligheten har ganska få sådana människor i sitt liv? Hur ser det ut för er?

Jag förstår såklart att man ibland behöver le och vara trevlig några timmar här och där tillsammans med människor man självmant inte skulle umgås med, för "the greater good", och eftersom jag är ganska extrovert själv så brukar jag få det till att bli ganska trevligt ändå. Men att som exempelvis i Sjölyckan bosätta sig en hel sommar med mannens familj där det bara skär sig, där hade jag kanske valt någonting annat.
Vet inte, har inte så mycket folk som jag inte tycker om och umgås gärna med dem som det är artigt att umgås med. Jag gillar tex verkligen min släkt och min mans släkt och mina vänner. Samtidigt är mitt liv kanske inte så formellt.
 
Det har later sa underbart! Skulle jag behova mer av i mitt eget liv, dar jag mest ar nervos och forvantar mig att framlingar ska vara besvar eller kritiker..
Nagra tips att dela med dig om att alska varlden lite mer?

Jag skulle vilja säga hopplöst optimistiskt naivitet men så är det ju inte. Jag tror att jag har en nästan obotlig tro på att de flesta gör sitt bästa (utifrån de förutsättningar de har). Sedan _behöver_ jag inte stora sociala sammanhang, det gör mig trött. Men det beror inte på individerna.

Jag älskar inte alla och det är många jag inte skulle _välja_ att umgås med men det tycker är en annan sak.

(Jag tror det underlättar i mitt myndighetsutövande att jag ändå gillar de flesta, hur knäppa de än är :p Jag gillar inte allting de gör förstås).
 
Jag ser det inte riktigt som rimligt att man kan eller ens behöver gilla alla som ingår i ens sociala sammanhang. "Acceptera" är gott nog, som min psykolog försöker pränta in i mig. Så ja, visst finns det en del personer som jag "måste" umgås med - det är liksom inte socialt accepterat att bara bjuda in den ena parten för att man inte gillar den andra, t ex.

Jag och min sambo är väldigt sociala. Det springer folk här varje helg och vi har flera gäng som vi umgås med. Då kommer det liksom till att jag kanske har svårare för någon specifik person, men som sambon gärna hänger med. Eller tvärtom. Eller att man inte gillar personens sambo och så vidare. Jag har även under perioder behövt bo ihop med personer jag har svårt för.

Det är för mig, betydligt mer värt att helt enkelt "behöva" umgås än att orsaka någon form av konflikt eller dylikt för att man inte råkar gilla en specifik person. För oss med stor bekantskapskrets skulle det bli fullkomligt omöjligt att börja stänga ute folk för att vi inte råkar gilla den och den personen, typ.
Det är ju verkligen som du skriver. För egen del är det jobbigaste att jag inte är särskilt social, jag har ganska sparsamt med sociala kontakter och även om jag älskar mina vänner och min familj så tar det på krafterna att vara social. Att då behöva lägga den där energin på människor eller möten som inte ger mig något positivt tillbaka är rätt segt. Nu gör jag det ändå med vissa personer (partners närmsta familj) för att det verkligen inte är aktuellt att göra partnern ledsen, men jag tycker det är rätt jobbigt och försöker minimera antal tillfällen.
Då är det inte ens personer som jag direkt ogillar eller liknande, vi matchar bara inte och att umgås med dem är för mig lika stimulerande som att prata med en vägg..
 
Jag skulle vilja säga hopplöst optimistiskt naivitet men så är det ju inte. Jag tror att jag har en nästan obotlig tro på att de flesta gör sitt bästa (utifrån de förutsättningar de har). Sedan _behöver_ jag inte stora sociala sammanhang, det gör mig trött. Men det beror inte på individerna.

Jag älskar inte alla och det är många jag inte skulle _välja_ att umgås med men det tycker är en annan sak.

(Jag tror det underlättar i mitt myndighetsutövande att jag ändå gillar de flesta, hur knäppa de än är :p Jag gillar inte allting de gör förstås).

Jag har nog inte lika mycket "labrador" som dig :D men jag försöker verkligen se det bästa hos folk och inte ha förutfattade meningar. Det gjorde väl att jag blev utnyttjad ibland när jag var yngre (lite dumsnäll typ).

Numera går jag på nitar vad gäller människor ibland men skillnaden är att bränner man sina chanser ordentligt med mig är det stopp. Jag fortsätter vara vänlig osv men inte mer än så.

En av mina mest otippade vänner är en person med missbruksproblematik och som inte är helt fläckfri i lagens mening. Det är fortfarande en underbar person som jag uppskattar (utan att blunda för några av hens alla sidor).
 
Slökollade några avsnitt av Sjölyckan igår och reflekterade över att "vuxna" i film och serier så ofta "måste" umgås med människor som de inte tycker om. Oavsett om det är mannens eller fruns familj eller vänner, stela parmiddagar, tråkiga företagsfester, jobbiga grannar osv. Jag har någonstans trott att ju äldre man blir ju färre personer behöver man umgås med som man faktiskt inte tycker om, men populärkultur verkar visa motsatsen.

Är det ofta så, eller är det komiken/igenkänningen i det som gör att man väljer att ha med det i film och serier? Att det ger en komisk effekt, fast att de flesta i verkligheten har ganska få sådana människor i sitt liv? Hur ser det ut för er?

Jag förstår såklart att man ibland behöver le och vara trevlig några timmar här och där tillsammans med människor man självmant inte skulle umgås med, för "the greater good", och eftersom jag är ganska extrovert själv så brukar jag få det till att bli ganska trevligt ändå. Men att som exempelvis i Sjölyckan bosätta sig en hel sommar med mannens familj där det bara skär sig, där hade jag kanske valt någonting annat.
Nej. Jag är ganska introvert och försöker avstå att umgås med folk som tar energi, även om det är ytterst få personer som jag verkligen ogillar.
Sållar ganska ordentligt i vad jag vill gå på för sociala sammankomster och har inget dåligt samvete för det.
Är som tur är gift med en person som liknar mig i det avseendet så gemensamma stugsemestrar och dylikt kommer inte ens på tal.
 
Det är ju verkligen som du skriver. För egen del är det jobbigaste att jag inte är särskilt social, jag har ganska sparsamt med sociala kontakter och även om jag älskar mina vänner och min familj så tar det på krafterna att vara social. Att då behöva lägga den där energin på människor eller möten som inte ger mig något positivt tillbaka är rätt segt. Nu gör jag det ändå med vissa personer (partners närmsta familj) för att det verkligen inte är aktuellt att göra partnern ledsen, men jag tycker det är rätt jobbigt och försöker minimera antal tillfällen.
Då är det inte ens personer som jag direkt ogillar eller liknande, vi matchar bara inte och att umgås med dem är för mig lika stimulerande som att prata med en vägg..

Skriver under på allt!
Utan sambon hade mitt sociala umgänge varit betydligt mindre, jag har tappat alla egna kontakter förutom min familj i två omgångar. Efter att jag blev utbränd tar det också en hel del energi, så i vissa stunder är jag mer avvikande än andra, speciellt om det är sällskap jag inte får något utbyte från. Ibland kan jag undvika helt, exempelvis om det är folk som är betydligt närmare sambon än mig så att det känns mer "ok" att inte vara med, eller typ kunna skylla på plugg.

Ugh, jag har flera sådana också som jag bara helt enkelt inte matchar med och är jag på fel humör/dålig energinivå blir jag också lätt irriterad. Men det är samma där, jag kan liksom inte säga att jag inte vill umgås med dem för då gör jag andra personer ledsna och det är det helt enkelt inte värt.
 
Det är ju verkligen som du skriver. För egen del är det jobbigaste att jag inte är särskilt social, jag har ganska sparsamt med sociala kontakter och även om jag älskar mina vänner och min familj så tar det på krafterna att vara social. Att då behöva lägga den där energin på människor eller möten som inte ger mig något positivt tillbaka är rätt segt. Nu gör jag det ändå med vissa personer (partners närmsta familj) för att det verkligen inte är aktuellt att göra partnern ledsen, men jag tycker det är rätt jobbigt och försöker minimera antal tillfällen.
Då är det inte ens personer som jag direkt ogillar eller liknande, vi matchar bara inte och att umgås med dem är för mig lika stimulerande som att prata med en vägg..

Samma här.
Även om jag gillar personen/personerna så tar det massa energi att umgås med andra människor.
Därför är jag väldigt picky med vilka jag träffar och hur ofta.

Jag gillar min sambos familj väldigt mycket men skulle inte vilja umgås med dem flera dagar i sträck, hade blivit totalt dränerad.
 
Haha, apropå det där med att vara som en labrador så är det ett citat från senaste säsongen av Alla mot alla som har fastnat hos mig:

”När man träffar en riktigt trevlig människa inser man hur otrevlig man själv är.”

Kände mig lite träffad trots att jag oftast är rätt trevlig :D Men någon labrador är jag verkligen inte!
 
Det händer då och då, ja.
Ibland är det någon jag inte tycker om som kommer på föreningensträffar eller att en vän eller släkting bjuder mig och någon jag inte tycker om och har ingen lust att tvinga personen att välja mellan mig och den jag inte tycker om.
 
Nej, inte i normala fall. Jag tycker om de som jag "måste" umgås med pga att de är familj eller partner till någon vän/familj.
Men någon kan det väl finnas som man stöter på olika tillställningar som man inte tycker om. Då försöker jag bara fokusera på andra och njuta av deras sällskap istället.

I stall tex kan man ju bli tvungen att dela stall med någon/några man ogillar. Men då är man ju där av annat skäl, för häst/ridning och kan väl förhoppningsvis umgås med andra i stallet, om man vill så klart.

Men det finns ju inte en chans i helvetet att jag skulle bo en hel sommar med folk jag ogillar. Ska vi ens åka på kortare semester med någon/några så väljer vi ju sådana som vi tycker om att umgås med.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Upp