Undvika att trampa folk på tårna

Det här med relationer är ett knepigt ämne. Jag känner mig ofta som en elefant i ett glashus samtidigt som jag själv har ömma tår. Det tycks liksom skita sig titt och tätt, hur jag än gör. Antingen sårar jag andra eller så blir jag själv sårad. Hur ska jag veta hur jag ska bemöta andra alla gånger, och hur ska andra kunna veta hur de ska bemöta mig?

För många år sedan, när jag hade panikångest, så besökte jag en patientförening. Vi skämtade om att vi skulle kräva att samhället skulle anpassas efter våra besvär. Alla insåg att tanken var fullständigt bisarr, för det finns i princip lika många triggers som det finns människor med panikångest, så vi garvade fett åt förslaget. Det går inte att undvika att hamna i situationer som triggar ångesten. Vi är alla själva ansvariga för att hantera den reaktion vi får i olika situationer.

Nu är ju min panikångest väck sedan några år, men jag har andra ömma tår som jag skrivit om tidigare. En sådan som är riktigt öm, är rädslan för att bli lämnad. Jag reagerar väldigt kraftigt när folk som står mig nära bara dunstar utan att jag fattar varför. Och jag kan själv trampa andra på tårna. Min lillsyrra berättade för mig att när jag var så himla arg förra julen, så blev hon rädd för att jag skulle slå. Jag har aldrig slagit någon, så var hon fick det ifrån vet jag inte. Men lillsyrrans reaktion var ju hennes egen och utefter hennes egen tolkning av situationen, inte på att det faktiskt fanns ett hot. Från min egen synvinkel var jag bara så jävla slutkörd att jag inte orkade hålla ihop och blev som ett småbarn som tiggde uppmärksamhet och hjälp. Men ordspråket/citatet "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst", är inget som funkar i mitt liv. Min omgivning pallar inte att jag mår dåligt helt enkelt. Inte på det sättet i alla fall. Ska jag må dåligt så måste det nog vara på "rätt sätt". Ett annat sätt som jag också lyckats trampa någon på tårna är när jag haft en fundering över något och ställt en uppriktig fråga om det och den som fått frågan tagit illa upp för att svaret varit smärtsamt. Och det har jag inte fattat innan. Hade jag vetat hade jag antingen hållit klaffen eller ställt frågan på ett annat sätt så att den uppfattats på ett annat vis. Eller så har jag sagt "kanske, vet inte" om något och det har uppfattats som en absolut sanning med konsekvensen att alla dörrar stängts och alla lösningar förkastats.

Men hur fasen ska man få relationer att fungera när så många har ryggsäckar som inte matchar varann? Ibland kan jag tänka tanken att har man sjuk humor så skulle man kunna göra en svart komedi av det hela där alla kommer med sina ryggsäckar och skapar en kedjereaktion av känslor hos andra. Typ något sådant här:

Men någonstans går det en gräns mellan vad man får lov att acceptera hos andra och vad man inte behöver acceptera. Jag försöker vara så reko jag kan och kör med ärlighet (kanske för mycket t.o.m.), hjälper till där jag kan och orkar, håller vad jag lovar, respekterar andra och aktar mig noga för att köra över folk, diskuterar saker utifrån ämnet utan att gå till pajkastning och personangrepp, försöker lyfta det som är bra eller som kan bli bättre och det som är dåligt nämner jag inte (om det riskerar att sänka den andra personen) o.s.v.

Andra personer är på ett annat sätt. Att folk är direkt elaka och går till personangrepp är så klart inte acceptabelt. Inte heller att trycka till någon medvetet. Funktionen "Ignore" här i forumet har ju vid några sådana tillfällen varit användbar då personer gått över gränsen till vad som är okej och betett sig respektlöst. Men hur gör man i verkliga livet? När man t.ex. märker att en kontakt med en person är väldigt ensidig och denne aldrig hör av sig tillbaka, vad gör man då? Jag vet mycket väl att folk har annat för sig, t.ex. barn, jobb, familjeproblem, sjukdomar eller vad det nu kan vara, men när responsen stannar på noll år efter år och att denne samtidigt umgås med andra, då drar i alla fall jag slutsatsen att den personen inte är intresserad av att ha just mig i sitt liv. Och är det en person jag tidigare har varit ganska tajt med, då blir jag ju ledsen. Jag vet inte om det beror på att det trycker på min ömma tå eller om andra också blir ledsna av sånt. Och hur är det rimligt att reagera när någon annan vänder en ryggen från en dag till en annan, utan ett ord eller en förklaring? Om tre personer gör det samtidigt, hur ska man resonera kring det? Hur ska man ta det? Vilka alternativ finns? För mig blir ju reaktionen att jag drar slutsatsen att det är fel på mig och att jag inte duger. Jag blir straffad för att jag inte uppför mig korrekt.

Ibland tänker jag att det är så komplicerat med relationer att jag nog skulle vilja isolera mig. Då gör jag inte andra illa och andra gör inte mig illa heller. Men det är ju egentligen inget bra alternativ. Det enda jag vet är att jag inte vet hur jag ska hantera saker. Och jag vill inte vara ett jävla klantarsel som sårar andra människor.

 

[gråvarg]

Är lite måttligt stressad för behöver göra plugg så kanske blev en konstig text:

Jag har en vän där vi nyligen klargjorde att vi faktiskt var varandras bästa vänner. Och strax därefter så började han, mellan raderna, anklaga mig för saker och beskriva mig som någon jag inte är. Vet inte om det har med avundsjuka att göra, om det är för att han är kille, men tyckte det gick för långt för att jag skulle orka med det (som jag då skrev) och han fortsatte att mala på i sin attack när jag gick i försvar och tillslut bara orkade "skratta åt det hela" och sluta bry mig.

Han vart sedan ångerfylld av det han gjorde och insåg sina misstag, och där var jag nöjd - så länge han inser sina misstag och lär sig från dem så är jag glad. Då är det klart och allt är som vanligt. Men sen när vi skulle träffas vart det så förstorat och jobbigt för mig att jag inte orkade ses den gången.

Nu verkar han försöka klippa bort mig från sitt liv. Och i mitt agerande så var jag helt egoistisk i mitt tänk; jag tänkte bara på mitt mående. Om jag hade åkt och träffat honom så hade det varit mot min vilja och varje cell i min kropp hade skrikit. Så jag var ärlig med honom.

Vet inte vad jag ville med denna text, men det är sånt som går upp och ner i ens liv. Min förra närmsta kompis har jag i stort sätt tappat kontakten med för att vi blev så olika och inte klaffade så bra längre. Men lever kvar lite i det förflutna när det gäller henne, har inte tyckt att hon har varit så bra då hon har varit rätt så exkluderande och kontrollerande mot mig emellan åt. (Men annars jättesnäll).

Jag är också (uppfattade dig som det ur den här texten) nyfiken och frågvis, och ifall det är en "jobbig fråga" så brukar jag alltid tillägga - du behöver inte svara om du inte vill. Eller liknande, för att ge utrymme för den andra så att jag inte är för påstridigt eller jobbig. Och jag säger kanske / vet inte en hel del då jag t.ex. inte vill planera in något för hastigt eller som jag inte vet ifall jag vill t.ex. Och om jag inte vet, då vet jag ju inte. Och det accepteras av dem omkring mig. Så tror detta handlar lite om vilka människor man handskas med. Vissa är mer hetsiga än andra och vissa kanske man inte klickar med. En del kanske suger energi ur en eller att de helt enkelt inte går att umgås med riktigt. Man får välja dem man har nära.

Tror jag är lite som dig i mitt sätt att vara. Ärlighet prioriterar jag högt och berömmer andra en hel del och är överlag väldigt positiv. Ler kanske lite för mycket, men får jobba på det Trivs med den jag är rätt bra. Och tycker att du verkar klok i dina tankar och bra i ditt sätt att vara.

Vet inte på vilket sätt du hanterar saker felaktigt men vill tro att det är något som man får lära sig, precis som min vän som jag beskrev där uppe. Han sårade mig med det han skrev, påminde mig om hur mina föräldrar är mot mig ibland när de är fulla. Men eftersom att han insåg sina fel (efter om och men) så är det okej och jag känner att man kan gå vidare och vara som vanligt. Om den andra personen då vill det också.

Och har ingen erfarenhet av panikångest, har aldrig sett t.ex. socal panikångest. Har endast haft ångest själv i mitt rum när jag blev alldeles för trängd och inte kunde undslippa psykologisk terror eller vad man nu ska kalla det... Men det låter inte kul så är glad att du kommit förbi det så pass mycket. Jättebra jobbat Och tror inte det är bra att isolera sig, kanske för vissa individer men förmodligen för ingen alls.

 

[Magiana]

Är lite måttligt stressad för behöver göra plugg så kanske blev en konstig text:

Jag har en vän där vi nyligen klargjorde att vi faktiskt var varandras bästa vänner. Och strax därefter så började han, mellan raderna, anklaga mig för saker och beskriva mig som någon jag inte är. Vet inte om det har med avundsjuka att göra, om det är för att han är kille, men tyckte det gick för långt för att jag skulle orka med det (som jag då skrev) och han fortsatte att mala på i sin attack när jag gick i försvar och tillslut bara orkade "skratta åt det hela" och sluta bry mig.

Han vart sedan ångerfylld av det han gjorde och insåg sina misstag, och där var jag nöjd - så länge han inser sina misstag och lär sig från dem så är jag glad. Då är det klart och allt är som vanligt. Men sen när vi skulle träffas vart det så förstorat och jobbigt för mig att jag inte orkade ses den gången.

Nu verkar han försöka klippa bort mig från sitt liv. Och i mitt agerande så var jag helt egoistisk i mitt tänk; jag tänkte bara på mitt mående. Om jag hade åkt och träffat honom så hade det varit mot min vilja och varje cell i min kropp hade skrikit. Så jag var ärlig med honom.

Vet inte vad jag ville med denna text, men det är sånt som går upp och ner i ens liv. Min förra närmsta kompis har jag i stort sätt tappat kontakten med för att vi blev så olika och inte klaffade så bra längre. Men lever kvar lite i det förflutna när det gäller henne, har inte tyckt att hon har varit så bra då hon har varit rätt så exkluderande och kontrollerande mot mig emellan åt. (Men annars jättesnäll).

Jag är också (uppfattade dig som det ur den här texten) nyfiken och frågvis, och ifall det är en "jobbig fråga" så brukar jag alltid tillägga - du behöver inte svara om du inte vill. Eller liknande, för att ge utrymme för den andra så att jag inte är för påstridigt eller jobbig. Och jag säger kanske / vet inte en hel del då jag t.ex. inte vill planera in något för hastigt eller som jag inte vet ifall jag vill t.ex. Och om jag inte vet, då vet jag ju inte. Och det accepteras av dem omkring mig. Så tror detta handlar lite om vilka människor man handskas med. Vissa är mer hetsiga än andra och vissa kanske man inte klickar med. En del kanske suger energi ur en eller att de helt enkelt inte går att umgås med riktigt. Man får välja dem man har nära.

Tror jag är lite som dig i mitt sätt att vara. Ärlighet prioriterar jag högt och berömmer andra en hel del och är överlag väldigt positiv. Ler kanske lite för mycket, men får jobba på det Trivs med den jag är rätt bra. Och tycker att du verkar klok i dina tankar och bra i ditt sätt att vara.

Vet inte på vilket sätt du hanterar saker felaktigt men vill tro att det är något som man får lära sig, precis som min vän som jag beskrev där uppe. Han sårade mig med det han skrev, påminde mig om hur mina föräldrar är mot mig ibland när de är fulla. Men eftersom att han insåg sina fel (efter om och men) så är det okej och jag känner att man kan gå vidare och vara som vanligt. Om den andra personen då vill det också.

Och har ingen erfarenhet av panikångest, har aldrig sett t.ex. socal panikångest. Har endast haft ångest själv i mitt rum när jag blev alldeles för trängd och inte kunde undslippa psykologisk terror eller vad man nu ska kalla det... Men det låter inte kul så är glad att du kommit förbi det så pass mycket. Jättebra jobbat Och tror inte det är bra att isolera sig, kanske för vissa individer men förmodligen för ingen alls.

Det tog 27 år att bli av med panikångesten. Det finns inget kvar av det längre.

De tre personer jag nämnde ovan och som drog samtidigt, var min familj. Två syskon och min mamma. Vi hade firat jul i huset jag köpte förra året. De försvann bara utan att tala om att de skulle åka och utan att säga hej då. När jag kom från stallet var det tomt hemma. Det sved kan jag säga, troligen mer än det hade gjort för någon annan då jag har en tråkig historik. De har också i stort sett lämnat det hela till mig att reda ut. Min mamma sa förlåt först 10 månader senare. Mina syskon har inte bett om ursäkt, bara försökt förklara sin sida av det så att jag skulle förstå dem. Däremot har de inte visat någon vilja att förstå mig. Jag tror att den här händelsen är en stor del i att jag nu är sjuk. Men det vet jag inte helt säkert. Jag var ju nära väggen förra vintern och jag lyckades aldrig riktigt ta mig därifrån. Jag hade behövt familjens stöd. Inte att bli övergiven av dem. Vänner har jag aldrig haft gott om.

Frågan jag ställde och som tog fel, uppfattades nog anklagande. Det var inte min avsikt. Jag var uppriktigt intresserad av hur något kunde fungera som det gjorde, om det fanns något där jag kunde lära mig av.

När jag sa att jag inte vet så var det för att jag behövde betänketid. Jag har dessutom en utmattningsdepression just nu så jag tänker inte klart.

 

[gråvarg]

Det tog 27 år att bli av med panikångesten. Det finns inget kvar av det längre.

De tre personer jag nämnde ovan och som drog samtidigt, var min familj. Två syskon och min mamma. Vi hade firat jul i huset jag köpte förra året. De försvann bara utan att tala om att de skulle åka och utan att säga hej då. När jag kom från stallet var det tomt hemma. Det sved kan jag säga, troligen mer än det hade gjort för någon annan då jag har en tråkig historik. De har också i stort sett lämnat det hela till mig att reda ut. Min mamma sa förlåt först 10 månader senare. Mina syskon har inte bett om ursäkt, bara försökt förklara sin sida av det så att jag skulle förstå dem. Däremot har de inte visat någon vilja att förstå mig. Jag tror att den här händelsen är en stor del i att jag nu är sjuk. Men det vet jag inte helt säkert. Jag var ju nära väggen förra vintern och jag lyckades aldrig riktigt ta mig därifrån. Jag hade behövt familjens stöd. Inte att bli övergiven av dem. Vänner har jag aldrig haft gott om.

Frågan jag ställde och som tog fel, uppfattades nog anklagande. Det var inte min avsikt. Jag var uppriktigt intresserad av hur något kunde fungera som det gjorde, om det fanns något där jag kunde lära mig av.

När jag sa att jag inte vet så var det för att jag behövde betänketid. Jag har dessutom en utmattningsdepression just nu så jag tänker inte klart.

Gud vad trist Jättedåligt. Jag vet inte hur jag skulle hantera något sådant men det får mig att tänka på min mors bekymmer, det har med hennes föräldrar och ett syskon att göra också. Har inga bra tips att ge förutom att man är sin egna person, alla är individer och om någon vill utesluta en, så vet man var man har dem. Om denne senare ber om ursäkt och ångrar sig, då får man själv känna efter om man vill ta emot förlåtelsen och förlåta, eller själv utesluta och ta avstånd. Det är inte enkelt. Och beklagar

Det är så mycket som känns fel här i världen, så man får verkligen hålla hårt om guldkornen. Jag har funderat lite på att börja på någon träning/sport eller liknande jag tror mig tycka om just för att kanske prova att få ev. nya kontakter men har aldrig kommit till skott med den tanken. Har inte tid just nu men lär prova det i framtiden.

För alla går sin egen väg i livet och det handlar nog om vad man själv vill göra. Vilka val man vill ta, vilka trådar man väljer att följa; det finns så många. Vi kan tyvärr inte bestämma över andra men lyckligtvis så kan vi kommunicera och kanske fråga om något misstag gjorts eller be om förlåtelse. Om man då vill det. Vi bestämmer vad vi ska göra. Och tycker det är ett bra initiativ att söka lärdom och förståelse. Och tror jag kanske uppfattade din fråga felaktigt, tror det kan ha varit lite för komplicerat för mig kanske..

Och borde vara naturligt att ge någon annan betänketid. Den andra personen kanske behöver övertydlighet för att få förståelse? Hmm.

 

[Magiana]

Gud vad trist Jättedåligt. Jag vet inte hur jag skulle hantera något sådant men det får mig att tänka på min mors bekymmer, det har med hennes föräldrar och ett syskon att göra också. Har inga bra tips att ge förutom att man är sin egna person, alla är individer och om någon vill utesluta en, så vet man var man har dem. Om denne senare ber om ursäkt och ångrar sig, då får man själv känna efter om man vill ta emot förlåtelsen och förlåta, eller själv utesluta och ta avstånd. Det är inte enkelt. Och beklagar

Det är så mycket som känns fel här i världen, så man får verkligen hålla hårt om guldkornen. Jag har funderat lite på att börja på någon träning/sport eller liknande jag tror mig tycka om just för att kanske prova att få ev. nya kontakter men har aldrig kommit till skott med den tanken. Har inte tid just nu men lär prova det i framtiden.

För alla går sin egen väg i livet och det handlar nog om vad man själv vill göra. Vilka val man vill ta, vilka trådar man väljer att följa; det finns så många. Vi kan tyvärr inte bestämma över andra men lyckligtvis så kan vi kommunicera och kanske fråga om något misstag gjorts eller be om förlåtelse. Om man då vill det. Vi bestämmer vad vi ska göra. Och tycker det är ett bra initiativ att söka lärdom och förståelse. Och tror jag kanske uppfattade din fråga felaktigt, tror det kan ha varit lite för komplicerat för mig kanske..

Och borde vara naturligt att ge någon annan betänketid. Den andra personen kanske behöver övertydlighet för att få förståelse? Hmm.

Jag tror min familj, framförallt mina syskon, anser att det var jag som gjorde fel. Jag har generellt inte svårt för att be om ursäkt, men här kan jag inte riktigt.

Kommunikation är något av det absolut svåraste som finns. Det är så mycket som kan förhindra god kommunikation, våra ryggsäckar t.ex. Jag försöker så gott jag kan, försöker se den andres perspektiv, ställer frågor, berättar hur jag ser på saken o.s.v.

Jag skulle vilja göra lite nya saker och träffa nya människor men är tyvärr inte alls i skick för det. Jättetråkigt när man vill men inte orkar. Jag rider inte ens längre.

 

[gråvarg]

Jag tror min familj, framförallt mina syskon, anser att det var jag som gjorde fel. Jag har generellt inte svårt för att be om ursäkt, men här kan jag inte riktigt.

Kommunikation är något av det absolut svåraste som finns. Det är så mycket som kan förhindra god kommunikation, våra ryggsäckar t.ex. Jag försöker så gott jag kan, försöker se den andres perspektiv, ställer frågor, berättar hur jag ser på saken o.s.v.

Jag skulle vilja göra lite nya saker och träffa nya människor men är tyvärr inte alls i skick för det. Jättetråkigt när man vill men inte orkar. Jag rider inte ens längre.

Förstår, jag vill ibland tänka "vad gör det om hundra år?" (fastnade efter att jag läste en "quote"-tråd här på buke). Är rätt så envis av mig men vill använda det tankesättet i positiv anda - för att få det lite mer lätt i livet. Ja, kommunikation är inte alltid enkelt men ack så viktigt. Har verkligen lärt mig (och lär mig än) hur viktigt det faktiskt är och jobbar på det hela tiden. Kommunikation och kontakt. Att titta upp från det man fokuserar på och fråga hur det går för den andra, att skicka ett meddelande till en gammal vän och höra hur denne mår. Det är lite saker som jag har jobbat på den senaste tiden. Samt. att försöka och inte se allt som tungt och jobbigt utan snarare något jag kan göra.

Är din kropp för svag för att röra på sig eller är det det psykiska måendet som tynger? Jag tror starkt på att man kan må bättre och få mer ork ifall man träffar andra (bra) människor eller gör saker man tycker är kul, eller varför inte båda? Det är jättebra att t.ex. röra på sig också, jag brukar alltid bli glad av att dansa framför spegeln till musik jag tycker om!

Hoppas det blir bättre för dig sinom tid, och allting tar sin tid. Men ibland om man vill ha förändring så måste man agera. (som jag har tolkat det)

 

[Magiana]

Förstår, jag vill ibland tänka "vad gör det om hundra år?" (fastnade efter att jag läste en "quote"-tråd här på buke). Är rätt så envis av mig men vill använda det tankesättet i positiv anda - för att få det lite mer lätt i livet. Ja, kommunikation är inte alltid enkelt men ack så viktigt. Har verkligen lärt mig (och lär mig än) hur viktigt det faktiskt är och jobbar på det hela tiden. Kommunikation och kontakt. Att titta upp från det man fokuserar på och fråga hur det går för den andra, att skicka ett meddelande till en gammal vän och höra hur denne mår. Det är lite saker som jag har jobbat på den senaste tiden. Samt. att försöka och inte se allt som tungt och jobbigt utan snarare något jag kan göra.

Är din kropp för svag för att röra på sig eller är det det psykiska måendet som tynger? Jag tror starkt på att man kan må bättre och få mer ork ifall man träffar andra (bra) människor eller gör saker man tycker är kul, eller varför inte båda? Det är jättebra att t.ex. röra på sig också, jag brukar alltid bli glad av att dansa framför spegeln till musik jag tycker om!

Hoppas det blir bättre för dig sinom tid, och allting tar sin tid. Men ibland om man vill ha förändring så måste man agera. (som jag har tolkat det)

Det är det psykiska måendet som drar ner mig. Jag brukar gå en promenad varje dag och så gör jag yoga. Ibland, om jag hittar lite ork, då dansar jag. Men sen jag gick upp i arbetstid för två veckor sedan har jag inte haft ork till mycket utöver jobbet. I helgen som gick kom jag inte ens utanför dörren. Idag var jag till läkaren och blev mer sjukskriven igen. Jag ska försöka komma igång med ridningen igen och rida i alla fall en gång i veckan. Var jag ska träffa folk vet jag dessvärre inte. Kanske börjar jag med karate efter nyår.

Jag har alltid varit lösningsorienterad och förmodligen löser jag det här också, men det går ju inte på en kafferast tyvärr.

 

[gråvarg]

Det är det psykiska måendet som drar ner mig. Jag brukar gå en promenad varje dag och så gör jag yoga. Ibland, om jag hittar lite ork, då dansar jag. Men sen jag gick upp i arbetstid för två veckor sedan har jag inte haft ork till mycket utöver jobbet. I helgen som gick kom jag inte ens utanför dörren. Idag var jag till läkaren och blev mer sjukskriven igen. Jag ska försöka komma igång med ridningen igen och rida i alla fall en gång i veckan. Var jag ska träffa folk vet jag dessvärre inte. Kanske börjar jag med karate efter nyår.

Jag har alltid varit lösningsorienterad och förmodligen löser jag det här också, men det går ju inte på en kafferast tyvärr.

Skitduktig! Har själv tänkt lite på att prova yoga på något vis men det har aldrig kommit till skott, blir mest att jag stretchar lite eller gör några balansövningar. Och planerar att börja promenera/jogga jag med, i morgon är dagen då jag ska börja på riktigt men mjukstartade lite i helgen då. --- Men känns lite motigt när man kommer hem så sent och det är mörkt och kallt. På morgonen har jag inte mycket tid som det är just nu. Så det är riktigt bra jobbat tycker jag.

Förstår, tycker det låter som en superbra idé att börja rida igen lite smått! Jag red i ca 7år och tycker det är fantastiskt, men nästan lite läskigt nu också. Ja karate låter ballt, jag är också lite intresserad av kampsport, men tycker t.ex. fysisk kontakt med andra främlingar eller t.o.m. vänner kan vara jobbigt. T.ex. om man ska sparra mot varandra. Men då kanske det är ett ypperligt tillfälle att komma över denna "tröskel" och bli starkare på kuppen?

Helt klart, tycker dock att du har jättebra tankar och spännande planer Kanske snor någon av dem

 

[Magiana]

Skitduktig! Har själv tänkt lite på att prova yoga på något vis men det har aldrig kommit till skott, blir mest att jag stretchar lite eller gör några balansövningar. Och planerar att börja promenera/jogga jag med, i morgon är dagen då jag ska börja på riktigt men mjukstartade lite i helgen då. --- Men känns lite motigt när man kommer hem så sent och det är mörkt och kallt. På morgonen har jag inte mycket tid som det är just nu. Så det är riktigt bra jobbat tycker jag.

Förstår, tycker det låter som en superbra idé att börja rida igen lite smått! Jag red i ca 7år och tycker det är fantastiskt, men nästan lite läskigt nu också. Ja karate låter ballt, jag är också lite intresserad av kampsport, men tycker t.ex. fysisk kontakt med andra främlingar eller t.o.m. vänner kan vara jobbigt. T.ex. om man ska sparra mot varandra. Men då kanske det är ett ypperligt tillfälle att komma över denna "tröskel" och bli starkare på kuppen?

Helt klart, tycker dock att du har jättebra tankar och spännande planer Kanske snor någon av dem

Yogan har jag ju kommit i kontakt med via jobbet så det är ju enkelt för mig att göra pass själv nu. Jag har tillgång till mängder av olika pass.

Att du har svårt att komma ut när det är mörkt och kallt förstår jag. Trots att jag har en bra pannlampa så går jag inte ut när det blivit mörkt. Men jag kan ju lyckligtvis gå mitt på dagen.

Med ridningen har jag haft cirka 2 månaders paus. Men 3 gånger har jag kommit upp på hästryggen under den tiden. Medryttarhästens finns ju kvar. Ägaren har inte hittat någon annan. Så jag kan ju bara fortsätta om jag vill.

 

[gråvarg]

Yogan har jag ju kommit i kontakt med via jobbet så det är ju enkelt för mig att göra pass själv nu. Jag har tillgång till mängder av olika pass.

Att du har svårt att komma ut när det är mörkt och kallt förstår jag. Trots att jag har en bra pannlampa så går jag inte ut när det blivit mörkt. Men jag kan ju lyckligtvis gå mitt på dagen.

Med ridningen har jag haft cirka 2 månaders paus. Men 3 gånger har jag kommit upp på hästryggen under den tiden. Medryttarhästens finns ju kvar. Ägaren har inte hittat någon annan. Så jag kan ju bara fortsätta om jag vill.

Låter fantastiskt Jag hade lätt tagit upp medrytteriet om jag var du och fortfarande tyckte det var kul. Att få vara med hästar ger en skön paus från allt annat och man får "bara vara". Man kommer nära naturen och fina, vackra djur. Ingen stress, ta allt i sin egen takt och bara ha det mysigt och pyssligt. Tror det kan vara en god idé i varje fall, om du känner att du skulle klara av det.

 

[Magiana]

Låter fantastiskt Jag hade lätt tagit upp medrytteriet om jag var du och fortfarande tyckte det var kul. Att få vara med hästar ger en skön paus från allt annat och man får "bara vara". Man kommer nära naturen och fina, vackra djur. Ingen stress, ta allt i sin egen takt och bara ha det mysigt och pyssligt. Tror det kan vara en god idé i varje fall, om du känner att du skulle klara av det.

Medryttarhästen är trevlig och snäll men svårriden. Ibland har han nerverna på utsidan också. Just nu skulle jag önska mig en lättare häst, men nu är det denna jag har tillgång till.

Den här videon gjorde jag när jag bestämde mig för att sluta rida honom. Det är en del klipp från vår tid tillsammans. (Och galoppombyten var första gången jag tränade där.)

 

[Cheeserica]

Yogan har jag ju kommit i kontakt med via jobbet så det är ju enkelt för mig att göra pass själv nu. Jag har tillgång till mängder av olika pass.

Att du har svårt att komma ut när det är mörkt och kallt förstår jag. Trots att jag har en bra pannlampa så går jag inte ut när det blivit mörkt. Men jag kan ju lyckligtvis gå mitt på dagen.

Med ridningen har jag haft cirka 2 månaders paus. Men 3 gånger har jag kommit upp på hästryggen under den tiden. Medryttarhästens finns ju kvar. Ägaren har inte hittat någon annan. Så jag kan ju bara fortsätta om jag vill.

Vet inte hur mycket råd du har fått av läkaren eller som du har kunskaper om via ditt jobb, men träning och fysisk aktivitet är väldigt bra för att motverka stress och minska kroppens stressignaler. Förr i tiden fick man kanske en stressrespons för att fly undan rovdjur, eller jaga ett byte, och det följdes oftast av en stor kraftansträngning där muskler och hjärtat fick jobba, innan kroppen sedan fick vila och stressresponsen slog av. Att få upp pulsen ett par gånger i veckan är alltså ett bra sätt att må bättre om man är stressad eller utmattad.

Så om du känner det minsta lust att rida (eller bara vara i stallet) så skulle jag prova på det ett par gånger och se hur det känns. Kanske till och med prova även om du inte känner någon direkt lust. Som du beskrivit det själv så låter det som att du ändå blivit lite gladare när du varit hos hästen eller ridit med din vän.

 

[Magiana]

Vet inte hur mycket råd du har fått av läkaren eller som du har kunskaper om via ditt jobb, men träning och fysisk aktivitet är väldigt bra för att motverka stress och minska kroppens stressignaler. Förr i tiden fick man kanske en stressrespons för att fly undan rovdjur, eller jaga ett byte, och det följdes oftast av en stor kraftansträngning där muskler och hjärtat fick jobba, innan kroppen sedan fick vila och stressresponsen slog av. Att få upp pulsen ett par gånger i veckan är alltså ett bra sätt att må bättre om man är stressad eller utmattad.

Så om du känner det minsta lust att rida (eller bara vara i stallet) så skulle jag prova på det ett par gånger och se hur det känns. Kanske till och med prova även om du inte känner någon direkt lust. Som du beskrivit det själv så låter det som att du ändå blivit lite gladare när du varit hos hästen eller ridit med din vän.

I det utbildningsmaterial jag har tillgång till berörs det bara lätt att fysisk träning är bra, t.ex. löprundor eller raska promenader.

Jag går promenader, men de är inte särskilt raska.

Jag har fått gå tillbaka till 75% sjukskrivning fr.o.m. igår och tror att det kan få igång mig med ridningen igen. Det känns redan som om jag fått lite luft i systemet. Med 50% jobb fanns det ingen energi över för något annat.

 

[Cheeserica]

I det utbildningsmaterial jag har tillgång till berörs det bara lätt att fysisk träning är bra, t.ex. löprundor eller raska promenader.

Jag går promenader, men de är inte särskilt raska.

Jag har fått gå tillbaka till 75% sjukskrivning fr.o.m. igår och tror att det kan få igång mig med ridningen igen. Det känns redan som om jag fått lite luft i systemet. Med 50% jobb fanns det ingen energi över för något annat.

Vad skönt att det känns lite lättare! Hoppas att det håller i sig och att du kan börja känna att energin återvänder, sakta men säkert. Med betoning på sakta då, så du inte känner att du behöver pressa dig att det ska gå snabbare.

Min sjukgymnast uppmuntrade mig att aktivera mig fysiskt, gärna springa som jag brukar göra ibland annars, men för min del så kändes det då bara så extremt motigt att ge mig ut och springa. Även när jag är frisk måste jag verkligen tvinga mig själv att ge mig ut och springa, och det brukar gå på ren viljestyrka, så att lyckas när jag var sjuk kändes omöjligt. Men att rida brukar inte kännas motigt på samma sätt, där får jag fysisk aktivitet utan att direkt behöva tänka på att det är ansträngande.

Plus att hästar ju också ger kärlek och närhet på ett sätt som en löprunda inte gör. Så det är bra ur flera aspekter.

 

[Magiana]

Vad skönt att det känns lite lättare! Hoppas att det håller i sig och att du kan börja känna att energin återvänder, sakta men säkert. Med betoning på sakta då, så du inte känner att du behöver pressa dig att det ska gå snabbare.

Min sjukgymnast uppmuntrade mig att aktivera mig fysiskt, gärna springa som jag brukar göra ibland annars, men för min del så kändes det då bara så extremt motigt att ge mig ut och springa. Även när jag är frisk måste jag verkligen tvinga mig själv att ge mig ut och springa, och det brukar gå på ren viljestyrka, så att lyckas när jag var sjuk kändes omöjligt. Men att rida brukar inte kännas motigt på samma sätt, där får jag fysisk aktivitet utan att direkt behöva tänka på att det är ansträngande.

Plus att hästar ju också ger kärlek och närhet på ett sätt som en löprunda inte gör. Så det är bra ur flera aspekter.

Att springa känns ju sen helt utanför kartan. Men vissa dagar kan jag gå i hyggligt tempo. Sen har jag haft dagar då jag släpat mig runt min promenadrunda. Och vissa dagar har det inte gått alls.

Ridningen har varit motig, dels för att stallet ligger en halvtimme bort, sen har det varit alla stallsysslor och så är hästen krävande att rida. Det har känts som för mycket helt enkelt.

 

[Cheeserica]

Att springa känns ju sen helt utanför kartan. Men vissa dagar kan jag gå i hyggligt tempo. Sen har jag haft dagar då jag släpat mig runt min promenadrunda. Och vissa dagar har det inte gått alls.

Ridningen har varit motig, dels för att stallet ligger en halvtimme bort, sen har det varit alla stallsysslor och så är hästen krävande att rida. Det har känts som för mycket helt enkelt.

Jag förstår känslan. Precis innan jag blev sjukskriven kunde jag inte ens gå en promenad utan att bli helt dränerad på energi, och en gång var jag nära att svimma. Sen när jag var sjukskriven (eller rättare sagt, på min semester som tog vid när sjukskrivningen gick ut) så var jag ute och seglade med familjen ett par dagar och sen efter det hade jag fruktansvärd yrsel som höll i sig i tre veckor. Så promenaderna var tillräckligt utmanande.

Men när det började kännas bättre så red jag igen, dock utan några som helst krav på mig själv. Hästen var under igångsättning efter en skada så det var i princip bara skritturer och sakta ökande med tempo. Hade fokus på att andas och inte bry mig om tid, gjorde även några enklare övningar från medicinska yogan på hästryggen. Men då är min medryttarhäst väldigt stabil...

För övrigt, det du skriver att det tar en halvtimme att ta sig dit - det var typiskt sånt min hjärna fokuserade på. Hur lång tid allt skulle ta, och det kändes alltid för länge, även om jag i verkligheten aldrig hade bråttom till något. Det kallas för bråttombeteende. För mig var det nyttigt att bara stanna upp och konstatera att jag var där igen. Ju oftare jag gjorde det, desto bättre blev det med tiden.

 

[Magiana]

Jag förstår känslan. Precis innan jag blev sjukskriven kunde jag inte ens gå en promenad utan att bli helt dränerad på energi, och en gång var jag nära att svimma. Sen när jag var sjukskriven (eller rättare sagt, på min semester som tog vid när sjukskrivningen gick ut) så var jag ute och seglade med familjen ett par dagar och sen efter det hade jag fruktansvärd yrsel som höll i sig i tre veckor. Så promenaderna var tillräckligt utmanande.

Men när det började kännas bättre så red jag igen, dock utan några som helst krav på mig själv. Hästen var under igångsättning efter en skada så det var i princip bara skritturer och sakta ökande med tempo. Hade fokus på att andas och inte bry mig om tid, gjorde även några enklare övningar från medicinska yogan på hästryggen. Men då är min medryttarhäst väldigt stabil...

För övrigt, det du skriver att det tar en halvtimme att ta sig dit - det var typiskt sånt min hjärna fokuserade på. Hur lång tid allt skulle ta, och det kändes alltid för länge, även om jag i verkligheten aldrig hade bråttom till något. Det kallas för bråttombeteende. För mig var det nyttigt att bara stanna upp och konstatera att jag var där igen. Ju oftare jag gjorde det, desto bättre blev det med tiden.

Angående tiden till och från stallet, jag tänker mer att det kostar energi att köra till och från stallet. Tiden finns, åtminstone just nu.

 

[Cheeserica]

Angående tiden till och från stallet, jag tänker mer att det kostar energi att köra till och från stallet. Tiden finns, åtminstone just nu.

Men bråttombeteende handlar heller inte om att man har ont om tid, utan att man inbillar sig att man har det, och inte heller inser att det är så man tänker. Hjärnan är inställd på att det är dåligt när saker tar tid, och bra när de går fort, även om det inte spelar någon roll i verkligheten. Det kanske är det som gör att du tycker att det tar energi att ta sig dit, mer än själva bilkörandet.

Oavsett vad, så om du bestämmer dig för att ge det ett försök, ge dig själv optimala förutsättningar. Gör det dagtid när det är ljust och gärna bra väder. Och börja en ledig dag när du inte har behövt lägga energi på att jobba.

 

[Magiana]

Men bråttombeteende handlar heller inte om att man har ont om tid, utan att man inbillar sig att man har det, och inte heller inser att det är så man tänker. Hjärnan är inställd på att det är dåligt när saker tar tid, och bra när de går fort, även om det inte spelar någon roll i verkligheten. Det kanske är det som gör att du tycker att det tar energi att ta sig dit, mer än själva bilkörandet.

Oavsett vad, så om du bestämmer dig för att ge det ett försök, ge dig själv optimala förutsättningar. Gör det dagtid när det är ljust och gärna bra väder. Och börja en ledig dag när du inte har behövt lägga energi på att jobba.

Jag inbillar mig inte att jag har ont om tid. Jag har ont om energi. Igår dammsög jag min yogamatta. Det kostade energi. Idag bytte jag 2 glödlampor, varav den ena krävde att jag skruvade lite för att kunna byta. Det kostade också energi. Att ringa ett telefonsamtal kostar energi. Att tvätta potatis kostar energi. Så att köra bil kostar givetvis också energi. De senaste månaderna är det rätt mycket som inte har blivit gjort p.g.a. brist på energi. Glödlamporna jag bytte idag var en sån grej som jag tidigare inte lyckats få gjort.

Men jag har lovat att ta in hästarna på fredag och ta ut dem på lördag, så på lördag ska jag nog passa på att rida.