C
cafu
Jaha, nu har man bråkat med 2-åringen igen. Alltid lika tråkigt 
Som jag kanske nämnt i andra trådar har vi haft en hel del svårigheter med att komma överens om vem som ska bestämma. Den lilla damen är i grunden väldigt lugn och orädd, men har alltid varit extremt flockbunden och haft stora problem med att gå med på att lämna hemmiljön (vet inte om det påverkat att hon blev instängd ensam i en mörk box två veckor som föl, hennes mamma var i och för sig likadan). Har försökt träna detta successivt med att för varje promenad bara gå precis lite längre hemifrån, men kände till slut att vi var tvungna att gå lite fortare fram. Tog därför under våren hjälp av en erfaren person och det gick väl framåt fast det krävdes en ganska tuff hand som inte tolererade några protester. Till slut kunde hon lugnt gå en kortare sträcka i slakt grimskaft i alla fall. Men det stora genombrottet hoppades jag skulle komma under inkörningen som hon var på nu under hösten.
Och visst, när jag kom och provkörde henne på plats hade det skett underverk, inga problem att gå från de andra hästarna. Första gången jag fick hjälp att köra henne hemma gick det också jättebra att lämna gården. Men sen har problemen kommit tillbaka. Första gången jag skulle tömköra henne själv började det med att hon skulle vända hemåt hela tiden. Men jag kände att vi inte fick misslyckas så vi fortsatte tills hon gick med på att samarbeta. Så jag tror faktiskt att körningen kan komma att fungera för där vet hon vad som gäller.
Det jag varit mest rädd för är egentligen att problemen skulle komma tillbaka i vardagshanteringen. Har därför inte vågat promenera med henne förrän nu. I går var det dags att se om inkörningen fått henne att lyssna bättre och faktiskt följde hon med helt utan problem på en liten runda i ett skogsparti i närheten. Men i dag började det igen. Det hon gör är att hon, när hon hör kompisen gnägga eller tycker att vi kommit för långt från gårdsplanen, tar sats och försöker springa förbi och runda mig/preja ner mig i diket för att tvinga oss att vända hemåt. Det jag borde göra då är givetvis att mota henne och tvinga kvar henne på min högra sida och kanske till och med få henne att vika åt höger ännu mer så att vi kan hålla oss rakt på vägen, men eftersom jag inte vågat lita på att hon respekterar detta är jag ju lite rädd för att få en stegrande häst över mig fast jag vet att det blir en seger för henne när hon lyckas få mig att vända. Så jag backar automatiskt och plötsligt står vi vända hemåt som hon vill. Men i dag kände jag att det bara måste fungera, så efter lite backande och vändande hit och dit gav hon faktiskt med sig (efter jag vet inte hur lång tid, det kändes som en evighet som vi stod och diskuterade där på vägen) och följde med så långt som jag ville innan vi vände.
Det som känns tråkigt är för att lyckas med detta kände jag mig tvungen att använda ganska hårda medel för att få henne att lyssna. Hon hade inte alls någon panik utan det handlar helt enkelt om att hon inte vill att någon annan ska bestämma. Tyvärr måste jag säga fick jag använda spöt ett flertal gånger både för att få henne att backa och för att inte springa över mig. Att ha en nästan fullvuxen häst som inte lyssnar kan faktiskt utvecklas till en ganska farlig situation. Men det som var positivt var att hon varje gång hon försökt vända och jag fått stopp på henne stod snällt stilla och lyssnade och då fick hon givetvis mycket beröm, liksom när hon följde med mig.
Det jag undrar är om alla hästar blir sådana här om de inte får en ordentlig uppfostran eller om jag drabbats av ett ovanligt besvärligt exemplar? Eller beror det bara på att jag inte är en tillräckligt värdig ledare? Jag antar att det bästa är om man redan när fölen är små lär dem normal hyfs och uppfostran, som att man inte stegrar sig eller går över människor. I så fall exakt hur gör ni detta? Räcker det med milda metoder eller får ni säga till dem på sparken ibland? När jag fick hem min häst var hon inte ledd så mycket och redan för stark för mig för att jag skulle kunna hålla henne tillbaka om hon bestämde sig för att vända, och eftersom jag då hade läst väldigt mycket om NH och icke-våldshantering ville jag inte ta någon konflikt med henne utan körde med successiv tillvänjning och hoppades att det skulle gå över med tiden. Men vad gör man när det inte verkar fungera?
Jag har faktiskt gått en hel del hanteringskurser både själv och med lilla vilddjuret, både med inriktning på vanligt sunt bonnförnuft och utifrån så kallad "NH-filosofi". Den första kursen fick henne verkligen att lyssna. Men det kursledaren gjorde då var just att om hon inte lyssnade fick hon minsann erfara konsekvenserna. Backade hon inte så blev det lite obekvämt när hon fick ett spö över benen....och visst, det blev en helt annan häst ett tag efteråt. Lugn och snäll och foglig. Men det bästa vore ju om man slapp använda våld tycker jag. Och det är ju hemma i vardagen man ska få det att fungera, inte bara på en kurs!
Det där med repgrimma och lång lina och handskar har jag också provat, men faktiskt övergett. Visst blev jag starkare men det känns faktiskt för farligt att ha en häst bredvid sig som ska få utrymme att hoppa runt och stegra sig lite som den vill. Man kan ju hamna i vägen även om det inte är meningen. Så nu har jag bestämt att hon ska gå nära mig, fast lite snett bakom (fast inte längre än att jag ser hennes ögon och öronspel), och varken stegra sig eller springa förbi och runt/över mig. Och så är det vanlig grimma med kedjegrimskaft som gäller tills hon vet vad som gäller. Egentligen vill jag inte använda kedja, men som sagt så vill jag inte att hon ska få chansen att resa sig, för det har kostar mig en knäskål redan.
Usch det låter kanske som ett hopplöst läge men eftersom hon är en trevlig häst i grunden och det ändå går framåt, om än långsamt, så tänker jag ha hoppet kvar ett litet tag till i alla fall. Tänker både kämpa på själv och ta hjälp vid behov, men är som sagt också nyfiken på om det finns fler som har upplevt samma problem med någon häst och hur ni lyckats lösa problemet?
Som jag kanske nämnt i andra trådar har vi haft en hel del svårigheter med att komma överens om vem som ska bestämma. Den lilla damen är i grunden väldigt lugn och orädd, men har alltid varit extremt flockbunden och haft stora problem med att gå med på att lämna hemmiljön (vet inte om det påverkat att hon blev instängd ensam i en mörk box två veckor som föl, hennes mamma var i och för sig likadan). Har försökt träna detta successivt med att för varje promenad bara gå precis lite längre hemifrån, men kände till slut att vi var tvungna att gå lite fortare fram. Tog därför under våren hjälp av en erfaren person och det gick väl framåt fast det krävdes en ganska tuff hand som inte tolererade några protester. Till slut kunde hon lugnt gå en kortare sträcka i slakt grimskaft i alla fall. Men det stora genombrottet hoppades jag skulle komma under inkörningen som hon var på nu under hösten.
Och visst, när jag kom och provkörde henne på plats hade det skett underverk, inga problem att gå från de andra hästarna. Första gången jag fick hjälp att köra henne hemma gick det också jättebra att lämna gården. Men sen har problemen kommit tillbaka. Första gången jag skulle tömköra henne själv började det med att hon skulle vända hemåt hela tiden. Men jag kände att vi inte fick misslyckas så vi fortsatte tills hon gick med på att samarbeta. Så jag tror faktiskt att körningen kan komma att fungera för där vet hon vad som gäller.
Det jag varit mest rädd för är egentligen att problemen skulle komma tillbaka i vardagshanteringen. Har därför inte vågat promenera med henne förrän nu. I går var det dags att se om inkörningen fått henne att lyssna bättre och faktiskt följde hon med helt utan problem på en liten runda i ett skogsparti i närheten. Men i dag började det igen. Det hon gör är att hon, när hon hör kompisen gnägga eller tycker att vi kommit för långt från gårdsplanen, tar sats och försöker springa förbi och runda mig/preja ner mig i diket för att tvinga oss att vända hemåt. Det jag borde göra då är givetvis att mota henne och tvinga kvar henne på min högra sida och kanske till och med få henne att vika åt höger ännu mer så att vi kan hålla oss rakt på vägen, men eftersom jag inte vågat lita på att hon respekterar detta är jag ju lite rädd för att få en stegrande häst över mig fast jag vet att det blir en seger för henne när hon lyckas få mig att vända. Så jag backar automatiskt och plötsligt står vi vända hemåt som hon vill. Men i dag kände jag att det bara måste fungera, så efter lite backande och vändande hit och dit gav hon faktiskt med sig (efter jag vet inte hur lång tid, det kändes som en evighet som vi stod och diskuterade där på vägen) och följde med så långt som jag ville innan vi vände.
Det som känns tråkigt är för att lyckas med detta kände jag mig tvungen att använda ganska hårda medel för att få henne att lyssna. Hon hade inte alls någon panik utan det handlar helt enkelt om att hon inte vill att någon annan ska bestämma. Tyvärr måste jag säga fick jag använda spöt ett flertal gånger både för att få henne att backa och för att inte springa över mig. Att ha en nästan fullvuxen häst som inte lyssnar kan faktiskt utvecklas till en ganska farlig situation. Men det som var positivt var att hon varje gång hon försökt vända och jag fått stopp på henne stod snällt stilla och lyssnade och då fick hon givetvis mycket beröm, liksom när hon följde med mig.
Det jag undrar är om alla hästar blir sådana här om de inte får en ordentlig uppfostran eller om jag drabbats av ett ovanligt besvärligt exemplar? Eller beror det bara på att jag inte är en tillräckligt värdig ledare? Jag antar att det bästa är om man redan när fölen är små lär dem normal hyfs och uppfostran, som att man inte stegrar sig eller går över människor. I så fall exakt hur gör ni detta? Räcker det med milda metoder eller får ni säga till dem på sparken ibland? När jag fick hem min häst var hon inte ledd så mycket och redan för stark för mig för att jag skulle kunna hålla henne tillbaka om hon bestämde sig för att vända, och eftersom jag då hade läst väldigt mycket om NH och icke-våldshantering ville jag inte ta någon konflikt med henne utan körde med successiv tillvänjning och hoppades att det skulle gå över med tiden. Men vad gör man när det inte verkar fungera?
Jag har faktiskt gått en hel del hanteringskurser både själv och med lilla vilddjuret, både med inriktning på vanligt sunt bonnförnuft och utifrån så kallad "NH-filosofi". Den första kursen fick henne verkligen att lyssna. Men det kursledaren gjorde då var just att om hon inte lyssnade fick hon minsann erfara konsekvenserna. Backade hon inte så blev det lite obekvämt när hon fick ett spö över benen....och visst, det blev en helt annan häst ett tag efteråt. Lugn och snäll och foglig. Men det bästa vore ju om man slapp använda våld tycker jag. Och det är ju hemma i vardagen man ska få det att fungera, inte bara på en kurs!
Det där med repgrimma och lång lina och handskar har jag också provat, men faktiskt övergett. Visst blev jag starkare men det känns faktiskt för farligt att ha en häst bredvid sig som ska få utrymme att hoppa runt och stegra sig lite som den vill. Man kan ju hamna i vägen även om det inte är meningen. Så nu har jag bestämt att hon ska gå nära mig, fast lite snett bakom (fast inte längre än att jag ser hennes ögon och öronspel), och varken stegra sig eller springa förbi och runt/över mig. Och så är det vanlig grimma med kedjegrimskaft som gäller tills hon vet vad som gäller. Egentligen vill jag inte använda kedja, men som sagt så vill jag inte att hon ska få chansen att resa sig, för det har kostar mig en knäskål redan.
Usch det låter kanske som ett hopplöst läge men eftersom hon är en trevlig häst i grunden och det ändå går framåt, om än långsamt, så tänker jag ha hoppet kvar ett litet tag till i alla fall. Tänker både kämpa på själv och ta hjälp vid behov, men är som sagt också nyfiken på om det finns fler som har upplevt samma problem med någon häst och hur ni lyckats lösa problemet?
Senast ändrad av en moderator:
Det handlar inte enbart om att dominera.
