"Uppfostra" ettåring

[Kilauea]

Tycker rubriken är lite missvisande, men visste inte riktigt hur jag skulle skriva.

Behöver tankar och idéer om hur man ska bemöta följande:

Barnet, strax över året, är intresserad av sladdar. Vi har sagt nej och tagit bort barnet från sladden han vill dra i och visat på tillåtna leksaker istället. Har fungerat bra i de allra flesta fall. Har sagt att det är farligt, men tror ju inte han förstår så mycket än egentligen.
Ofta räcker det dock numera med att säga till en gång om han funderar på att ta en sladd, så byter han intresse.

Idag dammsög jag. Barnet ville ta tag i sladden till dammsugaren. Jag sa att han inte fick - varpå han greppade tag i sladden och tänkte (hann ibland) stoppa sladden i munnen samtidigt som han skrattade. Sa igen att han inte fick samtidigt som jag tog bort honom från sladden och tog honom därifrån och erbjöd tillåtna saker. Tror jag fick upprepa det 4-5 gånger innan jag till sist gav upp och gav barnet till pappan istället så jag kunde dammsuga klart.

Har förstått att skrattet kan komma av nervositet tex. Upplever dock att han förstår att det är förbjudet, för det gör ju att han får uppmärksamhet. Tycker dock inte han saknar uppmärksamhet, men nåt gör ju att det är roligt att bita på sladdar.

 

[pollex]

Tycker rubriken är lite missvisande, men visste inte riktigt hur jag skulle skriva.

Behöver tankar och idéer om hur man ska bemöta följande:

Barnet, strax över året, är intresserad av sladdar. Vi har sagt nej och tagit bort barnet från sladden han vill dra i och visat på tillåtna leksaker istället. Har fungerat bra i de allra flesta fall. Har sagt att det är farligt, men tror ju inte han förstår så mycket än egentligen.
Ofta räcker det dock numera med att säga till en gång om han funderar på att ta en sladd, så byter han intresse.

Idag dammsög jag. Barnet ville ta tag i sladden till dammsugaren. Jag sa att han inte fick - varpå han greppade tag i sladden och tänkte (hann ibland) stoppa sladden i munnen samtidigt som han skrattade. Sa igen att han inte fick samtidigt som jag tog bort honom från sladden och tog honom därifrån och erbjöd tillåtna saker. Tror jag fick upprepa det 4-5 gånger innan jag till sist gav upp och gav barnet till pappan istället så jag kunde dammsuga klart.

Har förstått att skrattet kan komma av nervositet tex. Upplever dock att han förstår att det är förbjudet, för det gör ju att han får uppmärksamhet. Tycker dock inte han saknar uppmärksamhet, men nåt gör ju att det är roligt att bita på sladdar.

Jag tror inte att han söker uppmärksamhet, han utforskar världen. När impulskontrollen inte räcker för att lystra till ett nej (jag nej:ar dock sällan farliga saker, utan säger ”det är varmt!”, ”den är vass!” osv med varnande röst) är det bara att lyfta undan och omöjliggöra åtkomst (som när du överlämnade honom till pappan)

 

[Kilauea]

Jag tror inte att han söker uppmärksamhet, han utforskar världen. När impulskontrollen inte räcker för att lystra till ett nej (jag nej:ar dock sällan farliga saker, utan säger ”det är varmt!”, ”den är vass!” osv med varnande röst) är det bara att lyfta undan och omöjliggöra åtkomst (som när du överlämnade honom till pappan)

Just ordet nej används inte så ofta, utan oftast "app app" eller "ajjabajja" eller nåt sånt.

 

[Petruska]

Jag tror mest på att avleda, ungefär som när pappan fick ta den lille.

Skrattet kan säkert komma av att han blir osäker.

I övrigt tror jag också att han utforskar världen och just nu råkar tycka att sladdar är spännande.

 

[Ja88]

Avled helt enkelt. Det är ju inte så att han "trotsar", utan upptäcker och utforskar sin omgivning och intresset för just sladdar kommer säkert snart ge sig. Jag tror att nöta med nejanden i såna här lägen har väldigt liten effekt, det blir mest bara negativt och trist.

 

[TinyWiny]

Fortsätt som du gör! Att veta att man inte får innebär inte att man inte gör, så är det ju även för vuxna och barn i den åldern har ju ingen impulskontroll heller utan gör det som faller dem in så det är stenkoll, avleda och plocka bort det som går som gäller. Skratt kan visserligen komma av osäkerhet, det kan också vara ett sätt att avväpna situationen som han så gärna vill men vet att han inte får. Han förstår ju inte varför han inte får, varför det är farligt utan ser ju bara något spännande som han vill utforska. Det kan också vara så enkelt som att det är roligt i hans värld att stoppa sladden i munnen.

 

[Badger]

Tycker rubriken är lite missvisande, men visste inte riktigt hur jag skulle skriva.

Behöver tankar och idéer om hur man ska bemöta följande:

Barnet, strax över året, är intresserad av sladdar. Vi har sagt nej och tagit bort barnet från sladden han vill dra i och visat på tillåtna leksaker istället. Har fungerat bra i de allra flesta fall. Har sagt att det är farligt, men tror ju inte han förstår så mycket än egentligen.
Ofta räcker det dock numera med att säga till en gång om han funderar på att ta en sladd, så byter han intresse.

Idag dammsög jag. Barnet ville ta tag i sladden till dammsugaren. Jag sa att han inte fick - varpå han greppade tag i sladden och tänkte (hann ibland) stoppa sladden i munnen samtidigt som han skrattade. Sa igen att han inte fick samtidigt som jag tog bort honom från sladden och tog honom därifrån och erbjöd tillåtna saker. Tror jag fick upprepa det 4-5 gånger innan jag till sist gav upp och gav barnet till pappan istället så jag kunde dammsuga klart.

Har förstått att skrattet kan komma av nervositet tex. Upplever dock att han förstår att det är förbjudet, för det gör ju att han får uppmärksamhet. Tycker dock inte han saknar uppmärksamhet, men nåt gör ju att det är roligt att bita på sladdar.

Det lät väl bra med en dammsuger och en avleder. Kör på det direkt nästa gång? Tror inte det går att få honom att låta bli sladdar just nu, utan lyfta bort bara.
Jag tror också de skrattar av nervositet och avväpnande lite, när man börjar bli arg och de inte riktigt förstår.

 

[Sofie_B]

Jag går emot majoriteten lite nu, men jag har ju en son i samma ålder som ditt barn ungefär och runt den här åldern så börjar dom enligt den litteratur jag läst att söka gränser. Det märks tydligt på vår son, att han letar efter det som han inte får göra. Således fungerar inte längre avledning i form av att ge honom något han får ha istället lika bra. Jag har läst att dom gynnas av att stöta på ett nej och att känslostormarna som kommet däromkring inte är negativa för dom, så länge dom bemöts på ett bra sätt.

Vi varvar att helt enkelt flytta bort sonen från situationen, likt hur ni gjorde nu när ni lät barnet vara med pappa, men då vi precis har fått en bebis också så går det inte alltid utan sonen måste vara med när man lagar mat till exempel. Det händer ju då att han vill ha köttkniven, vilket såklart inte går. Om jag säger nej, den är vass och den har mamma blir han arg/ledsen och får ett ”utbrott”. Det som då hjälper är att ta honom nära, bekräfta det han känner (något i stil med ”jag förstår att det är jobbigt och att du blir ledsen, men den kan vi inte leka med) och sen hjälpa honom att hitta något annat han vill göra (så ja, viss avledning såklart). Just att mjukt och empatiskt sätta gränser och sen bemöta hans känslostormar med förståelse och empati men ändå stå fast vid nejet (och sätta ord på hans känslor!) hjälper oss mycket.

 

[Linn-Nora]

Jag är verkligen inte påläst avseende forskning osv, det får jag erkänna. Men när skall man introducera nej?
Jag gör som @Sofie_B, och tycker det känns rimligt.

Avleder så långt det går, men jag tycker nog att ibland är saker bara nej. Farligt osv. Då säger jag nej, lyfter henne därifrån och förklarar att det är farligt och sen ger jag henne andra alternativ.
Min dotter är inte alltid lätt att avleda, har väldigt stark vilja och är väldigt målmedveten.
Sen vill jag att hon ska förstå innebörden av nej. Självklart kommer jag förklara för henne varför, och inte om orimliga saker. Men jag tror att barn behöver lära sig det också. På sin nivå..

 

[pollex]

Jag är verkligen inte påläst avseende forskning osv, det får jag erkänna. Men när skall man introducera nej?
Jag gör som @Sofie_B, och tycker det känns rimligt.

Avleder så långt det går, men jag tycker nog att ibland är saker bara nej. Farligt osv. Då säger jag nej, lyfter henne därifrån och förklarar att det är farligt och sen ger jag henne andra alternativ.
Min dotter är inte alltid lätt att avleda, har väldigt stark vilja och är väldigt målmedveten.
Sen vill jag att hon ska förstå innebörden av nej. Självklart kommer jag förklara för henne varför, och inte om orimliga saker. Men jag tror att barn behöver lära sig det också. På sin nivå..

Men det är väl ingen som har sagt att man inte ska hindra barn från att göra farliga saker? Om de lyssnar på en varning och hindrar sig är det väl alldeles utmärkt, men om de inte gör det så får man förstås genomdriva det där hindrandet på något sätt - avleda om det är lämpligt, hjälpa till att härbärgera känslor om det behövs och så vidare. Men jag ser inte barnets behov av att testa världens gränser (och vad man egentligen kan göra med den där spännande saken som mamma/pappa säger är farlig) som något ”testande av gränser” i den mening jag upplever att brukar ligga i det uttrycket.

 

[Sofie_B]

Men det är väl ingen som har sagt att man inte ska hindra barn från att göra farliga saker? Om de lyssnar på en varning och hindrar sig är det väl alldeles utmärkt, men om de inte gör det så får man förstås genomdriva det där hindrandet på något sätt - avleda om det är lämpligt, hjälpa till att härbärgera känslor om det behövs och så vidare. Men jag ser inte barnets behov av att testa världens gränser (och vad man egentligen kan göra med den där spännande saken som mamma/pappa säger är farlig) som något ”testande av gränser” i den mening jag upplever att brukar ligga i det uttrycket.

Håller med om att man får anpassa bemötande efter situation. Oönskat beteende som har ofarliga konsekvenser bemöts bäst genom att bara ignorera det här hemma. Till exempel att spotta på golvet som i perioder roar sonen. Säger vi ”nej, inte spotta” gör han det om och om och om igen. Om vi istället bara låtsas att det regnar och sen torkar upp när han har gått vidare till att göra något annat slutar han ganska omgående. Den taktiken fungerar ju dock av uppenbara skäl inte på farliga saker.

 

[Jenka]

Jag går emot majoriteten lite nu, men jag har ju en son i samma ålder som ditt barn ungefär och runt den här åldern så börjar dom enligt den litteratur jag läst att söka gränser. Det märks tydligt på vår son, att han letar efter det som han inte får göra. Således fungerar inte längre avledning i form av att ge honom något han får ha istället lika bra. Jag har läst att dom gynnas av att stöta på ett nej och att känslostormarna som kommet däromkring inte är negativa för dom, så länge dom bemöts på ett bra sätt.

Vi varvar att helt enkelt flytta bort sonen från situationen, likt hur ni gjorde nu när ni lät barnet vara med pappa, men då vi precis har fått en bebis också så går det inte alltid utan sonen måste vara med när man lagar mat till exempel. Det händer ju då att han vill ha köttkniven, vilket såklart inte går. Om jag säger nej, den är vass och den har mamma blir han arg/ledsen och får ett ”utbrott”. Det som då hjälper är att ta honom nära, bekräfta det han känner (något i stil med ”jag förstår att det är jobbigt och att du blir ledsen, men den kan vi inte leka med) och sen hjälpa honom att hitta något annat han vill göra (så ja, viss avledning såklart). Just att mjukt och empatiskt sätta gränser och sen bemöta hans känslostormar med förståelse och empati men ändå stå fast vid nejet (och sätta ord på hans känslor!) hjälper oss mycket.

Hur går det emot vad @hemlig gör? Jag gör likadant som er båda. Hindrar och säger nej, får ibland skratt som respons, ofta bryter hon ihop (sån ålder nu...) Och givetvis bemöts det. Och ofta är det helt enkelt enklast att ta henne ifrån situationen (avledning/ge till partner).

Har för övrigt läst annorlunda om gränser i den här åldern. Att lära sig gränser och utforska var de går genom "trots" kommer senare. Nu finns inte den mognaden utan de bara upptäcker världen och kan inte riktigt "hantera" att bli hindrade. Därmed såklart inte sagt att man ska låta dem göra vad som helst.
Små barn lär sig i betydligt mindre grad också genom att misslyckas eller bli hindrade, mer av att lyckas.

 

[kökshäxan]

Tycker rubriken är lite missvisande, men visste inte riktigt hur jag skulle skriva.

Behöver tankar och idéer om hur man ska bemöta följande:

Barnet, strax över året, är intresserad av sladdar. Vi har sagt nej och tagit bort barnet från sladden han vill dra i och visat på tillåtna leksaker istället. Har fungerat bra i de allra flesta fall. Har sagt att det är farligt, men tror ju inte han förstår så mycket än egentligen.
Ofta räcker det dock numera med att säga till en gång om han funderar på att ta en sladd, så byter han intresse.

Idag dammsög jag. Barnet ville ta tag i sladden till dammsugaren. Jag sa att han inte fick - varpå han greppade tag i sladden och tänkte (hann ibland) stoppa sladden i munnen samtidigt som han skrattade. Sa igen att han inte fick samtidigt som jag tog bort honom från sladden och tog honom därifrån och erbjöd tillåtna saker. Tror jag fick upprepa det 4-5 gånger innan jag till sist gav upp och gav barnet till pappan istället så jag kunde dammsuga klart.

Har förstått att skrattet kan komma av nervositet tex. Upplever dock att han förstår att det är förbjudet, för det gör ju att han får uppmärksamhet. Tycker dock inte han saknar uppmärksamhet, men nåt gör ju att det är roligt att bita på sladdar.

Jag tycker du gör rätt. Man kan säga till och förklara men inte förvänta sig att en ettåring förstår eller rättar sig efter det man säger utan det är antingen att flytta barnet eller saken som skall undvikas som gäller.

 

[Sofie_B]

Hur går det emot vad @hemlig gör? Jag gör likadant som er båda. Hindrar och säger nej, får ibland skratt som respons, ofta bryter hon ihop (sån ålder nu...) Och givetvis bemöts det. Och ofta är det helt enkelt enklast att ta henne ifrån situationen (avledning/ge till partner).

Har för övrigt läst annorlunda om gränser i den här åldern. Att lära sig gränser och utforska var de går genom "trots" kommer senare. Nu finns inte den mognaden utan de bara upptäcker världen och kan inte riktigt "hantera" att bli hindrade. Därmed såklart inte sagt att man ska låta dem göra vad som helst.
Små barn lär sig i betydligt mindre grad också genom att misslyckas eller bli hindrade, mer av att lyckas.

Nej, tänkte inte specifikt på ts utan mer på svaren som kommit i tråden.

 

[Badger]

Jag går emot majoriteten lite nu, men jag har ju en son i samma ålder som ditt barn ungefär och runt den här åldern så börjar dom enligt den litteratur jag läst att söka gränser. Det märks tydligt på vår son, att han letar efter det som han inte får göra. Således fungerar inte längre avledning i form av att ge honom något han får ha istället lika bra. Jag har läst att dom gynnas av att stöta på ett nej och att känslostormarna som kommet däromkring inte är negativa för dom, så länge dom bemöts på ett bra sätt.

Vi varvar att helt enkelt flytta bort sonen från situationen, likt hur ni gjorde nu när ni lät barnet vara med pappa, men då vi precis har fått en bebis också så går det inte alltid utan sonen måste vara med när man lagar mat till exempel. Det händer ju då att han vill ha köttkniven, vilket såklart inte går. Om jag säger nej, den är vass och den har mamma blir han arg/ledsen och får ett ”utbrott”. Det som då hjälper är att ta honom nära, bekräfta det han känner (något i stil med ”jag förstår att det är jobbigt och att du blir ledsen, men den kan vi inte leka med) och sen hjälpa honom att hitta något annat han vill göra (så ja, viss avledning såklart). Just att mjukt och empatiskt sätta gränser och sen bemöta hans känslostormar med förståelse och empati men ändå stå fast vid nejet (och sätta ord på hans känslor!) hjälper oss mycket.

Det är ju bra, men en kniv går lätt att ta bort ur situationen.

Så jag tycker nog du håller med majoriteten

Många tycker att golv måste dammsugas och kan inte ta bort dammsugaren. Så man får aldrig den situationen när saken tas bort, är onåbar och barnet får en kris över nejet. Utan för att få bort ett barn från dammsugarsladden måste man ta bort dammsugaren eller jag vet inte, skrika sig blå? hoppa av raseri? Tror inte det går. Så att då "ta bort" barnet så som TS gjorde, -partnern har barnet, är ju samma lösning som att ta bort kniven.

För att förklara lite mer, min kollegas barn lyssnade på ett nej, slutade gå fram till vad det nu var och grät en skvätt över att de inte fick. Mitt barn ignorerade nej, blev inte ens arg eller ledsen utan reagerade som om jag sagt blablabla så om man dammsuger och sladden finns där och man inte kan dammsuga med ett vrålande barn under armen så funkar inte ett nej, en förklaring -farligt och ett "utbrott". Utan bara flytt av barn ur prylens närhet och om man själv är upptagen att partnern tar. Sedan ett nej och ett utbrott betyder ju självklart inte för en ettåring att hen inte vill ha kniven nästa gång också och får ett nej och ett utbrott (ev lite mildare då eftersom det förväntades, eller värre eftersom det förväntades).

 

[Flixon]

Jag hade nog gjort ungefär som du gjorde i situationen, förklara att det är farligt att bita på sladdar, om möjligt låta partner ta barnet. Annars tänker jag att barnet vill vara med där du och dammsugaren är, så kan barnet få "hjälpa till" att dammsuga. Det kanske inte blir perfekt dammsuget precis, men åtminstone vårt barn skulle definitivt bli nöjd med det alternativet och glömma sladden fort. Så får ni dammsuga ordentligt när barnet tröttnat

 

[Petruska]

Jag tror att man som vuxen riskerar att bygga upp frustrationer hos både sig själv och barnet, om man tolkar ett barns förtjusning i sladdar (spännande snören, ju!) eller knivar (blanka och fina, ju!) som att barnet "testar gränser". Barnet undersöker väl helt enkelt världen.

Tänker man så, slipper man tänka i termer av att "sätta gränser" för barnet. Och då slipper man maktkampen och man slipper den där vuxenprestigen i att "sätta fasta gränser", där "gränserna" handlar om att begränsa barnet.

Gränser runt sig själv är däremot rimligt. Ingen får tex dra mig i håret, oavsett ålder.

 

[Kilauea]

Jag hade nog gjort ungefär som du gjorde i situationen, förklara att det är farligt att bita på sladdar, om möjligt låta partner ta barnet. Annars tänker jag att barnet vill vara med där du och dammsugaren är, så kan barnet få "hjälpa till" att dammsuga. Det kanske inte blir perfekt dammsuget precis, men åtminstone vårt barn skulle definitivt bli nöjd med det alternativet och glömma sladden fort. Så får ni dammsuga ordentligt när barnet tröttnat

Han får absolut hjälpa till att dammsuga. Men sen byter han fokus till sladden...

 

[Flixon]

Han får absolut hjälpa till att dammsuga. Men sen byter han fokus till sladden...

Aha, ja då är det ju besvärligt. Jag hade satsat på avledning/avlastning som jag skrev innan. Det är troligen en rätt kort fas, snart har ni nya problem

 

[Sleepy]

Han får absolut hjälpa till att dammsuga. Men sen byter han fokus till sladden...

Min son brukade åka på dammsugaren, det var kul. Och att få sköta knapparna. Alltid bra att få lite uppgifter och ansvar, sådär.
Men är ni ändå två så varför krångla till livet. En tar sonen, en dammsuger.