Bukefalos 25 år!

Uppgiven över bostadsmarknaden

Som många utav er redan vet så är jag hemskt uppgiven över bostadsmarknaden, och skulle behöva skriva av mig lite.

När mina föräldrar var 28 år köpte de en villa söder om Stockholm för 840 000 tkr. De arbetade som simskolelärare och golvläggare, och kunde låna hela beloppet även om topplånet såklart blev dyrt. På grund av skilsmässa fick de sälja huset några år senare och flytta in i hyresrätter, huset är idag värt kanske 7 miljoner. Även min man bodde i villa som barn, hade föräldrar med arbetarlöner men kunde ändå bo i hus norr om stan. Jag antar att vi har växt upp med bilden av att man nån gång i livet kommer kunna ha familj och villa.

Nu har vi båda dessutom studerat i 5 år var, min man är höginkomsttagare och jag tjänar över medel. Vi har sparat och investerat, förra året lyckades vi tillslut köpa vår första lägenhet och hade då skramlat ihop 570 tkr i kontantinsats. Jag är ändå ganska stolt, jag känner inte så många som lyckats köpa boende på egen hand utan hjälp från sina föräldrar. Men trots att vi studerat länge, skaffat oss bra jobb, sparat och tillslut lyckats köpa ett boende så står jag helt handfallen inför framtiden. Villorna kring Stockholm ligger på 10 miljoner + och lägenheterna ligger på 100 - 140 tkr per kvm. Jag vet om, och jag kan inte påtala detta nog, att vi bor på en utav Sveriges dyraste platser och vi skulle kunna ha en betydligt bättre boendesituation om vi rörde på oss. Men det är väl just det, att det här är vårt hem. Här har vi bott hela våra liv, vi har vår familj och vänner här och framför allt är jag kär i platsen där jag bor. Jag trivs här, jag är inte ute efter en flådig våning på Östermalm jag vill bara inte tvingas ifrån mitt hem. Men det känns som att det är precis det vi gör. En trea där vi bor nu, vilket vi skulle behöva för att få plats med vårt barn som är på väg, går knappt att få tag på under 8 milj. Jag har bott i fem olika lägenheter på Kungsholmen och kan varenda gata utantill, varenda litet café runt hörnet och vilka backar som är jobbiga på löprundan. Men jag tror inte vi kommer kunna bo kvar.

Allt på grund av en rusande bostadsmarknad senaste 15 åren som man nu, till viss del har satt stopp för med nya amorterings- och insatskrav. Man upptäckte att det inte fungerade så bra att låna ut hur som helst, och det är väl väl. Jag tycker de nya kraven är vettiga. Men vi då, som var för unga för att åka med på den vågen och kommer in först nu? Alla som är yngre än oss? Alla som inte har eller hade föräldrar som kunde knuffa oss över tröskeln i ung ålder? Det som inte ens är en tröskel längre utan någon form av mur. Jag har tre yngre syskon som så småningom behöver eget boende.

Jag vet inte. Jag känner mig bara ledsen och uppgiven idag. Jag vet inte var vår lilla familj ska ta vägen. Jag känner mig arg över att jag en gång i tiden trodde att om man studerar och jobbar hårt så kommer man ha möjligheter, och ändå är vi här. När jag var liten skämtades det om att svennebananer hade villa, vovve och Volvo. Det är ett skämt, medelsvensson har inte en villa där jag bor, du ska vara bra rik för att ha den möjligheten.

(Nej, det är inte synd om oss. Vi har det gott ställt, vi kan alltid köpa en lägenhet utanför stan osv. Jag vet allt det där. Men att gå från ung och tro att vissa saker var uppnåeliga, att kämpa för det, för att sedan för varje år se den där drömmen gå i spillror.. det svider fan.)
 
Senast ändrad:

Jag känner helt med dig och då bor jag ändå inte inne i smeten. Men jag har med de jobb jag har haft inte ens råd enligt banken att köpa den lägenhet jag bor i och har bott i och uppenbart haft råd med i 10+ år (föräldrar som hjälpt till att få lånet) och inser att den där drömmen om att ha en villa eller ens ett radhus överhuvudtaget inte är rimlig - priserna skenar. Det är en sorg även om det på inget sätt går någon nöd på mig idag. Och som du säger, absolut att man skulle kunna köpa en villa kontant på en annan ort, men det är här jobb, familj och vänner finns så just nu är det inte riktigt genomförbart.
 

Voeux

Trådstartare
Jag känner helt med dig och då bor jag ändå inte inne i smeten. Men jag har med de jobb jag har haft inte ens råd enligt banken att köpa den lägenhet jag bor i och har bott i och uppenbart haft råd med i 10+ år (föräldrar som hjälpt till att få lånet) och inser att den där drömmen om att ha en villa eller ens ett radhus överhuvudtaget inte är rimlig - priserna skenar. Det är en sorg även om det på inget sätt går någon nöd på mig idag. Och som du säger, absolut att man skulle kunna köpa en villa kontant på en annan ort, men det är här jobb, familj och vänner finns så just nu är det inte riktigt genomförbart.

Usch vad trist :heart Jag förstår att man inte kan få allt man vill ha i livet, det är väl givet. Men med just bostadssituationen så känns det som att saker som varit uppnåeliga, som man kunnat drömma om och jobba för, plötsligt rycks bort framför nästan på en på grund av ändrade omständigheter. Det svider verkligen, att ha strävat efter något i 10 år och sen när stunden är kommen mötas av en örfil och en ishink över sig, typ.
 
Det ironiska är också att jag som bor i hyresrätt inte kan få lån för att köpa en bostad som skulle ge mig samma månadskostnad på boendet (månadskostnad+lån osv.) som hyresrätten jag nu bott i i snart 10 år. På hela den här tiden har vi inte missat hyran en enda gång. Ändå måste man ha en stor kontantinsats för att få ta lån. Så länge som vi sitter i den här dyra hyresrätten (som vi har råd att betala) så kommer det bli svårt att spara ihop till en stor kontantinsats. Moment 22.

Vi är inte fattiga alls. Vi har det bra ställt. Tak över huvudet, mat på bordet, råd med nöjen och inget egentligen att klaga på. Men det hade varit trevligt att på sikt kunna minska boendekostnaden.
 

Voeux

Trådstartare
Det ironiska är också att jag som bor i hyresrätt inte kan få lån för att köpa en bostad som skulle ge mig samma månadskostnad på boendet (månadskostnad+lån osv.) som hyresrätten jag nu bott i i snart 10 år. På hela den här tiden har vi inte missat hyran en enda gång. Ändå måste man ha en stor kontantinsats för att få ta lån. Så länge som vi sitter i den här dyra hyresrätten (som vi har råd att betala) så kommer det bli svårt att spara ihop till en stor kontantinsats. Moment 22.

Vi är inte fattiga alls. Vi har det bra ställt. Tak över huvudet, mat på bordet, råd med nöjen och inget egentligen att klaga på. Men det hade varit trevligt att på sikt kunna minska boendekostnaden.

Ja, det där är verkligen vansinnigt. Varför kan inte bankerna och fastighetsägarna för hyresrätterna hålla samma linje när det kommer till krav på inkomst?

De nya hyresrätterna som byggs här, 2-3 rum, har en hyra på ca 15 000. Det får oftast en lite kortare kö eftersom du behöver ha en ganska god lön för att kunna få kontraktet och det sållar bort en del i bostadskön. Så det är den enda boendelösningen för många med goda till medel inkomster, de billigare hyresrätterna har får lång kö och tröskeln till bostadsrätt är för hög. Så då har man en hyresrätt för 15 000 kr i månaden men får inte köpa en bostadsrätt som skulle ha lägre månadskostnad, för att kontantinsatsen inte fanns och hur fasen ska den kunna finnas när man betalar så hög hyra. Det är helt ologiskt och jag blir irriterad över att politiken inte har styrt upp detta bättre. Nu har vi ändå fått in en fot på marknaden, men hur fasen ska mina småsyskon (16, 18 och 21 år) ens kunna bo någonstans när köerna är 10 år + i förorten, andrahandskontrakt kostar minst 15 000 i månaden och insatsen inte kunnat tjänas ihop? Och deras föräldrar bor i en hyreslägenhet på 80 kvm? Jag blir helt uppgiven.
 
Just det har ar det manga millenials over hela varlden som upplever - att man "foljt reglerna" och pluggat hart, skaffat sig ett "ordentligt" jobb och lever ett allmant valordnat liv, men anda sa har man en helt annan levnadsstandard an vad ens foraldrar hade i liknande alder.
Visst, vi har internet, mobiltelefoner och billiga semestrar utomlands, vilket ar grejer som saklart ar bra och trevliga, men vi har trygga jobb och valbetalda pensioner i mycket lagre utstrackning.
I mangt och mycket har manga av oss det bra, men v saknar mojligheten att bygga langsiktig sjalvstandighet och trygghet

Undrar om inte detta kommer leda till storre politiska kriser och darefter langsiktiga stora forandringar i vara politiska system
 
Jag förstår hur du har det. Jag tjänar som en vanlig kvinna gör i en kvinnodominerad bransch. Min sambo är egenföretagare men tjänar bra! Vi blev nekade lån what so ever. Fanns inte på världskartan att min kvinnolön skulle räcka till något lån och min sambos inkomst ville de inte ens räkna med. Skrev ett brev till Per Bolund om det, hur det hypotetiskt är tänkt att kvinnor ska kunna klara sig på bostadsmarknaden ensamma när vi inte får låna pengar till en bostad och hyresrätter knappt existerar. Jag är privvad så det löste sig ändå men blir typ äcklad av tanken på att marknaden i Stockholm förutsätts att man har föräldrar som kan backa upp en.
 
Just det har ar det manga millenials over hela varlden som upplever - att man "foljt reglerna" och pluggat hart, skaffat sig ett "ordentligt" jobb och lever ett allmant valordnat liv, men anda sa har man en helt annan levnadsstandard an vad ens foraldrar hade i liknande alder.
Visst, vi har internet, mobiltelefoner och billiga semestrar utomlands, vilket ar grejer som saklart ar bra och trevliga, men vi har trygga jobb och valbetalda pensioner i mycket lagre utstrackning.
I mangt och mycket har manga av oss det bra, men v saknar mojligheten att bygga langsiktig sjalvstandighet och trygghet

Undrar om inte detta kommer leda till storre politiska kriser och darefter langsiktiga stora forandringar i vara politiska system
Exakt det fetmarkerade, med tillägget att man också gjort i "villfarelsen"/påhejad av sina föräldrar om att man minsann kan uppleva precis det de gjort och mer därtill om man bara gör det. Jag känner mig... lurad. Jag förstår att det är en priviligerad tankegång, men allt jag gjort och strävat efter har ju byggt på en målbild som handlar om en viss levnadsstandard och ett visst typ av sätt att leva sitt liv som jag börjar bli allt mer övertygad om aldrig kommer bli möjligt. Det svider så himla mycket.
 

Voeux

Trådstartare
Just det har ar det manga millenials over hela varlden som upplever - att man "foljt reglerna" och pluggat hart, skaffat sig ett "ordentligt" jobb och lever ett allmant valordnat liv, men anda sa har man en helt annan levnadsstandard an vad ens foraldrar hade i liknande alder.
Visst, vi har internet, mobiltelefoner och billiga semestrar utomlands, vilket ar grejer som saklart ar bra och trevliga, men vi har trygga jobb och valbetalda pensioner i mycket lagre utstrackning.
I mangt och mycket har manga av oss det bra, men v saknar mojligheten att bygga langsiktig sjalvstandighet och trygghet

Undrar om inte detta kommer leda till storre politiska kriser och darefter langsiktiga stora forandringar i vara politiska system

Så är det verkligen, allt är svårare. Det är svårare för unga idag att få höga betyg, det är svårt att få bra jobb, bra boende och trygghet som du säger. Sedan har vi också den helt nya dimensionen att vi lever i en brinnande klimatkris och måste sopsortera varenda burk, känna skam när vi köper ett nytt klädesplagg och ändå har en nattsvart framtid för vår jord. Det är ju en helt annan fråga än boendesituationen, men jag var ärligt talat helt tårögd igår när jag pratade med min man och sa att vi måste inse att vi lever i en annan värld än vad vi trodde att vi skulle göra vid den här åldern. Ju snabbare vi inser det ju snabbare kommer vi hitta vår egen, nya snirkliga bana framåt.
 
Jag förstår dig, sambon vill flytta till hus och hus i vår jobbkommun kostar 4-5 miljoner och då är de inte renoverade sen 70-talet. Annars är det 6 miljoner och uppåt typ. Då pratar vi en liten kommun
 
Ocksa intressant vad detta innebar pa en samhallsniva - t.ex. nar de galler barnalstrande.

Jag ar t.ex. 31 och hoginkomsttagare (eller iaf pa gransen, vet inte riktigt vart den ligger?) men som anda som singel i delad hyrd lagenhet. Jag gillar mitt singelliv och vill i nulaget inte ha man, villa och hela den dar grejen, men for de som vill ha detta ar det svart att "bli vuxen" och ha ett liv dar man har tid och plats for en familj (vem jobbar ens 8 timmar om dagen langre?)

Detta leder saklart till att folk har barn senare i livet, och darmed ocksa mest troligt ocksa har farre barn (i genomsnitt). Dartill finns det redan en minoritet av folk som valjer att inte ha barn pga klimathotet, medans samhallets ekonomiska struktur ar byggd pa att det kommer en stadigvarande strom av nya arbetare som fyller pa fran botten, villka finansierar pensioner och tar hand om gamla osv.
Andras det, sa finns det nog bara 2 alternativ - okad invandring for att fylla pa med vuxna i arbetsfor alder, eller 2. otroligt stor ekonomisk reform...!
 

Voeux

Trådstartare
Ocksa intressant vad detta innebar pa en samhallsniva - t.ex. nar de galler barnalstrande.

Jag ar t.ex. 31 och hoginkomsttagare (eller iaf pa gransen, vet inte riktigt vart den ligger?) men som anda som singel i delad hyrd lagenhet. Jag gillar mitt singelliv och vill i nulaget inte ha man, villa och hela den dar grejen, men for de som vill ha detta ar det svart att "bli vuxen" och ha ett liv dar man har tid och plats for en familj (vem jobbar ens 8 timmar om dagen langre?)

Detta leder saklart till att folk har barn senare i livet, och darmed ocksa mest troligt ocksa har farre barn (i genomsnitt). Dartill finns det redan en minoritet av folk som valjer att inte ha barn pga klimathotet, medans samhallets ekonomiska struktur ar byggd pa att det kommer en stadigvarande strom av nya arbetare som fyller pa fran botten, villka finansierar pensioner och tar hand om gamla osv.
Andras det, sa finns det nog bara 2 alternativ - okad invandring for att fylla pa med vuxna i arbetsfor alder, eller 2. otroligt stor ekonomisk reform...!

Det är verkligen intressant. Vi pratade med vänner igår (ganska rika sådana) som berättade att i den kommun de letar hus stänger de ner förskolor just nu, men ökar antal platser i skolorna. Det flyttar helt enkelt inte dit några med små barn, eftersom små barn innebär att man är yngre och det finns ingen under 40-45 år som har råd att köpa där. Nu är det en utav Stockholms dyraste, men med denna utveckling undrar man ju hur många kommuner i vårt avlånga land som kommer behöva gå samma väg med tiden.
 
Det är intressant att samtidigt som det för er är väldigt svårt att kunna ha samma möjlighet till boende som era föräldrar hade så är det i min hemstad många familjer som har möjlighet till andra saker som för mina föräldrarsgeneration var omöjliga ut ett ekonomiskt perspektiv.

Det är till exempel vanligt med två bilar, köpa fyrhjuling för att komma ut i skogen, resor utomlands med barnen varje år, fjällresor, några bygger pool, några har båda villa och sommarstuga eller kanske städhjälp . Saker som var väldigt ovanligt när mina föräldrar hade små barn.

Ser det ut så här hos er också, att ni till viss del har en högre levnadsstandard jämfört med era föräldrar i samma ålder? Men att ni då får bo mindre och kanske utan att äga bostaden.

Jag kan lägga till huspriserna här inte är i närheten av Stockholm, kan man tänka sig att bo en kvart utanför stan så kan man med tur hitta något för 2 miljoner och en två i stan kostar ungefär lika mycket. Diskussionen om hur unga ska komma in på bostadsmarknaden finns dock även här, för 10 år sedan kunde en ung människa köpa en mindre lägenhet utan att ha ett stort sparkapital men idag fungerar det inte längre. Bostadspriserna har rusat senaste åren och det byggs mycket men det är ändå brist, bara på en annan nivå än i Stockholm.
 

Voeux

Trådstartare
Det är intressant att samtidigt som det för er är väldigt svårt att kunna ha samma möjlighet till boende som era föräldrar hade så är det i min hemstad många familjer som har möjlighet till andra saker som för mina föräldrarsgeneration var omöjliga ut ett ekonomiskt perspektiv.

Det är till exempel vanligt med två bilar, köpa fyrhjuling för att komma ut i skogen, resor utomlands med barnen varje år, fjällresor, några bygger pool, några har båda villa och sommarstuga eller kanske städhjälp . Saker som var väldigt ovanligt när mina föräldrar hade små barn.

Ser det ut så här hos er också, att ni till viss del har en högre levnadsstandard jämfört med era föräldrar i samma ålder? Men att ni då får bo mindre och kanske utan att äga bostaden.

Jag kan lägga till huspriserna här inte är i närheten av Stockholm, kan man tänka sig att bo en kvart utanför stan så kan man med tur hitta något för 2 miljoner och en två i stan kostar ungefär lika mycket. Diskussionen om hur unga ska komma in på bostadsmarknaden finns dock även här, för 10 år sedan kunde en ung människa köpa en mindre lägenhet utan att ha ett stort sparkapital men idag fungerar det inte längre. Bostadspriserna har rusat senaste åren och det byggs mycket men det är ändå brist, bara på en annan nivå än i Stockholm.

Så är det absolut. Jag upplever att vi har väldigt mycket mer "ströpengar" än vad mina föräldrar hade. Vi kan köpa dyra kläder och gå på restaurang på ett sätt som de inte kunde. De lagade sina trasiga kläder och var det finmiddag så kanske de hade råd att köpa en köttbit att laga hemma. Vissa saker har ju också dalat drastiskt i pris, exempelvis flygresor och teknik. Vilket innebär att utlandsresor och en bra TV inte är något konstigt för oss, men det var något som enbart lite rikare hade råd med då. Samtidigt som de som sagt hade stora hus, trygga anställningar och enkelt att finna jobb.

Jag upplever att vi både lever i fullkomligt överflöd och samtidigt med näsan precis ovanför ytan. För vi skulle kunna shoppa ihjäl oss, jag och min man, men vi får inte köpa ett tillräckligt stort boende för vår familj.
 
Andras det, sa finns det nog bara 2 alternativ - okad invandring for att fylla pa med vuxna i arbetsfor alder, eller 2. otroligt stor ekonomisk reform...!
Ska vi klara miljöproblemen så är det stor ekonomisk reform som är enda lösningen.

Till ämnet. Jag bor i en liten kommun i en mindre attraktiv del av landet. I den här kommunen kan nog de flesta köpa hus om de vill men tom här har priserna stigit. Numera får man ge 500-600kkr för en 4 rumsvilla vilket är rejält mycket mer än för bara ett par år sedan.
För en annan är det bara att inse att om jag skulle behöva flytta så står sig inte investeringen i huset sådär jättebra på marknaden i andra städer. Försäljningssumman lär inte räcka till handpenningen en gång :nailbiting:
 
Så är det absolut. Jag upplever att vi har väldigt mycket mer "ströpengar" än vad mina föräldrar hade. Vi kan köpa dyra kläder och gå på restaurang på ett sätt som de inte kunde. De lagade sina trasiga kläder och var det finmiddag så kanske de hade råd att köpa en köttbit att laga hemma. Vissa saker har ju också dalat drastiskt i pris, exempelvis flygresor och teknik. Vilket innebär att utlandsresor och en bra TV inte är något konstigt för oss, men det var något som enbart lite rikare hade råd med då. Samtidigt som de som sagt hade stora hus, trygga anställningar och enkelt att finna jobb.

Jag upplever att vi både lever i fullkomligt överflöd och samtidigt med näsan precis ovanför ytan. För vi skulle kunna shoppa ihjäl oss, jag och min man, men vi får inte köpa ett tillräckligt stort boende för vår familj.
För mig är det falsk rikedom. Alltså, som du själv skriver har vi inte blivit rikare, men många saker har blivit billigare samtidigt som trygghet och egenbestämmanderätt över sitt livsöde har blivit dyrare. Och i mina ögon är det inte en slump, utan något som paradoxalt nog kommit från föräldragenerationens törst efter "frihet" (läs: överkonsumtion), vilket i sig kommer av att företag fått mer makt att sälja just konsumtion=frihet-idealet till folket. Men, vad vi ska göra åt saken är jag inte säker på.

Ska vi klara miljöproblemen så är det stor ekonomisk reform som är enda lösningen.

Till ämnet. Jag bor i en liten kommun i en mindre attraktiv del av landet. I den här kommunen kan nog de flesta köpa hus om de vill men tom här har priserna stigit. Numera får man ge 500-600kkr för en 4 rumsvilla vilket är rejält mycket mer än för bara ett par år sedan.
För en annan är det bara att inse att om jag skulle behöva flytta så står sig inte investeringen i huset sådär jättebra på marknaden i andra städer. Försäljningssumman lär inte räcka till handpenningen en gång :nailbiting:
Jag behövde köpa loss en avstyckad tomt på min mark (annars hade jag fått dras med servitut över halva min mark och en semestervilla mitt i min utsikt...). En liten plätt som ägarna köpte för 65 000 år 2007 fick jag nu betala 300 000 för, och det var helt enligt oberoende värdering. En tomt. Utan något på. Mitt i ingenstans. Helt sjukt.
 
Jag hade turen att ha en pappa som kunde köpa bostadsrätt till mig när jag för över 20 år sedan skulle lämna andrahandslägenheten jag haft ett halvt år. Annars hade jag absolut fastnat i hyres-livet.
De flesta av mina vänner har fått viss hjälp av föräldrar vid köp av bostad. Många har bott i hyresrätt först. Men att spara ihop till lägenhet när man tex pluggar eller jobbar några år i tex butik för att veta vad man vill plugga är ju rätt kört. T.o.m. på den tiden!
Jag hade en granne som hade en etta i Sthlms-förorten jag bodde i. Hon var utbildad lärare och hade pluggat mkt. Men lönen räckte ju inte för att låna annat ens om hon sålde sin lilla 1:a för en kontantinsats.

Nu har jag yngre släktingar där båda i paret tjänar över medel. Men de kan ju inte vidare snabbt skrapa ihop kontantinsats IOM att de har barn och blev tvungna att ta en större hyresrätt som har hyra på ca 16 000-17 000.
Så blir det ju tyvärr för många. De blir fast i det.

En kompis som pluggade i NY blev svårt sjuk då hon var hemma på lovet och tvungen att stanna i Sverige. Det var ju lagom kul att flytta hem till mamma som 30-åring. Hon har bara sin mamma och mamman är sjukpensionär. Så där går liksom inte att trolla fram pengar till lägenhet.
Nu hade hon tur(!) och blev erbjuden förstahandskontrakt på Kungsholmen. Men nu är den för liten när hon och hennes snubbe vill flytta ihop. Han har bostadsrätt som även den är för liten för båda, främst om det blir barn också.
De tjänar ju bra. Men det tar ju iaf rätt lång tid att spara ihop iaf IOM att de vill bo centralt.

Jag flyttade från Sthlm till landet i Södermanland. Här har vi ju samma problem med gårdar/mark. Priserna är skyhöga i jämförelse med många andra platser i landet. Hade inte jag haft pengarna från då jag sålde min lägenhet hade jag haft svårt att spara ihop till någon större kontantinsats.
Jag vill gärna bo så att man kan åka till Sthlm på Max 1,5 h för att hälsa på vänner och familj och tvärtom. Men här är DYRT!
Man kan ju på andra ställen få gård med stora stall, ridhus och massa marker för vad man här får ett fallfärdigt ruckel med mkt lite mark. 🤷‍♀️
 
Det är intressant att samtidigt som det för er är väldigt svårt att kunna ha samma möjlighet till boende som era föräldrar hade så är det i min hemstad många familjer som har möjlighet till andra saker som för mina föräldrarsgeneration var omöjliga ut ett ekonomiskt perspektiv.

Det är till exempel vanligt med två bilar, köpa fyrhjuling för att komma ut i skogen, resor utomlands med barnen varje år, fjällresor, några bygger pool, några har båda villa och sommarstuga eller kanske städhjälp . Saker som var väldigt ovanligt när mina föräldrar hade små barn.

Ser det ut så här hos er också, att ni till viss del har en högre levnadsstandard jämfört med era föräldrar i samma ålder? Men att ni då får bo mindre och kanske utan att äga bostaden.

Jag kan lägga till huspriserna här inte är i närheten av Stockholm, kan man tänka sig att bo en kvart utanför stan så kan man med tur hitta något för 2 miljoner och en två i stan kostar ungefär lika mycket. Diskussionen om hur unga ska komma in på bostadsmarknaden finns dock även här, för 10 år sedan kunde en ung människa köpa en mindre lägenhet utan att ha ett stort sparkapital men idag fungerar det inte längre. Bostadspriserna har rusat senaste åren och det byggs mycket men det är ändå brist, bara på en annan nivå än i Stockholm.


Absolut är det så - konsumptionsvaror har blivit billigare, medan kapital (hus) har blivit otroligt mycket dyrare.

Här i Uk såg jag en graf som jämförde det genomsnittliga priset på ett hus med den genomsnittliga lönen i befolkningen.
I början av 90 talet var siffran ungefär 4 - dvs om genomsnittsinkomsten var 200,000 sek om året, så var det genomsnittliga priset på bostad 800k.

Nu ligger samma siffra på 9x, och 12x i London. Samtidigt kan jag flyga till Paris för 400 sek, och hyra en lägenhet att bo i för en vecka för några tusen.

Min väns mamma berättade att de aldrig åt ute t.ex. men även om jag stryker alla mina restaurangbesök, och kanske bara tar en semester, inom landet (som nog inte ens är billigast), så behöver jag fortfarande spara ihop ungefär 500 0000 sek för en kontantinsats, och de kanske 30 000 om året jag sparar på att inte unna mig några nöjen känns inte så värt det.

Ytterligare en grej som blir svarare nar huspriserna blir hogre ar att det inte ens ar insatsen som ar problemet. Sag att jag vill kopa en tvaa med maxbudget om £300k (Det har ar vad du kan kopa i narheten av dar jag bor: https://www.rightmove.co.uk/propert...s&mustHave=&dontShow=&furnishTypes=&keywords= )

Da behover jag minst £30k i insats, men aven om jag har detta, sa behover jag minst £60k i lon for att ens ha en chans att fa ett lan. Detta motiverar ju an mindre till att spara, for mitt problem ar faktiskt inte langre att jag inte har tillrackligt mycket sparat, utan att min lon inte ar tillrackligt hog.
 
Senast ändrad:

Voeux

Trådstartare
För mig är det falsk rikedom. Alltså, som du själv skriver har vi inte blivit rikare, men många saker har blivit billigare samtidigt som trygghet och egenbestämmanderätt över sitt livsöde har blivit dyrare. Och i mina ögon är det inte en slump, utan något som paradoxalt nog kommit från föräldragenerationens törst efter "frihet" (läs: överkonsumtion), vilket i sig kommer av att företag fått mer makt att sälja just konsumtion=frihet-idealet till folket. Men, vad vi ska göra åt saken är jag inte säker på.

Jag håller helt med. Det fåniga med det här är med ströpengar är att vi har en boendekostnad som just nu är 15% av vår totala inkomst, och utöver det sparar vi 25% av vår inkomst. Med andra ord är det 35% av vår inkomst som går till boendet eftersom sparandet (utöver pensionssparandet då) är tänkt att gå till insats till nästa boendeköp. Samtidigt så får vi inte köpa ett boende som skulle ha en total boendekostnad på 25% av vår inkomst, det anser banken (eller rättare sagt den lag som de förhåller sig till) att vi inte har råd med.

Varför kan vi inte få välja att lägga mer pengar på boendet om vi vill? Det är som uppgjort att vi ska ha en massa ströpengar att överkonsumera för i stället för att få välja att lägga våra pengar på boende och mat. Jag förstår att det höga lån vi pratar om och jag anser det som sagt vettigt att bankerna, och vi, har en säkerhet och inte riskerar att blir bankrutta om det kommer en kris. Men det jag ber om är att få lägga 25% av vår inkomst på boendet, det är gott om utrymme för räntehöjning. Vi lägger som sagt 35% idag och har det fortfarande väldigt gott ställt på det som är kvar. Men nej, det har vi tydligen inte råd med. Att ha massa pengar att strössla omkring med är dock inga problem, går väl fint i linje med kapitalismen och att upprätthålla den.

Nu har vi tur som kan spara så mycket vilket i förlängningen kommer innebära att vi kanske har råd med något bra i slutändan. Men med tanke på hur snabbt priserna stuckit iväg så vette tusan om vi kommer komma ikapp. Våra vänner som jag nämnde tidigare i tråden gjorde lite ekonomisk planering för ett år sedan och räknade ut att de skulle kunna köpa hus ungefär nu för ett visst pris. Såhär 1 år senare kostar samma hus 2 miljoner mer och de har inte råd. Hopplösheten som infinner sig när man liksom spar allt man har men marknaden springer hela tiden fortare.
 

Görel

Moderator
Hela bostadsmarknaden i Stockholm är vansinnig. Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur utförsäljningen av allmännyttan påverkat. Det blev svårare att få en vettig hyresrätt då utbudet minskade och fler blev hänvisade till att köpa sin bostad. Så även om andelen bostadsrätter ökade så ökade även antalet köpare. Samtidigt minskade jobbtillfällen i andra delar av landet så många ville flytta hit.

När jag köpte min nuvarande bostad för flera miljoner kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle få problem med att få lån. Hade halva kostnaden kontant, har inga barn och en bra lön. Men jag fick inte låna allt jag behövde utan fick låna en del av en förälder. Helt vansinnigt, de lånar ut pengar till då ca 1,5% ränta men räknar på att man ska klara av en ränta på mångdubbla antalet procent.

Nu jobbar jag med att stötta personer som blivit utsatta för våld i nära relationer, och många välutbildade främst kvinnor med bra lön får inte låna mer pengar än att det räcker till en etta i Stockholms län. Hittar de en andrahandsbostad kostar de oerhört mycket vilket gör att hon inte har möjlighet att lägga undan pengar till en kontantinsats.
 

Liknande trådar

Samhälle https://www.gp.se/ledare/d%C3%A4rf%C3%B6r-vill-ingen-l%C3%A4ngre-revoltera-mot-svensson-livet-1.39753355?fbclid=IwAR3BYWlNo-IXhhtcYWZbr2h...
9 10 11
Svar
200
· Visningar
11 365
  • Artikel
Dagbok Var så nära i tiden som för ett halvår sen typ bombsäker på att jag inte ville ha fler barn, av främst praktiska skäl. Har funderat...
2
Svar
20
· Visningar
1 719
Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 954
Hundavel&Ras Hej alla, förlåt för ännu en rastipstråd! Hoppas det finns någon där ute som orkar läsa :) Jag känner att det börjar bli dags för mig...
2
Svar
22
· Visningar
2 422

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack #8
  • Uppdateringstråd 25

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vackra vinterord
Upp