Bukefalos 25 år!

Uppgiven över bostadsmarknaden

Som många utav er redan vet så är jag hemskt uppgiven över bostadsmarknaden, och skulle behöva skriva av mig lite.

När mina föräldrar var 28 år köpte de en villa söder om Stockholm för 840 000 tkr. De arbetade som simskolelärare och golvläggare, och kunde låna hela beloppet även om topplånet såklart blev dyrt. På grund av skilsmässa fick de sälja huset några år senare och flytta in i hyresrätter, huset är idag värt kanske 7 miljoner. Även min man bodde i villa som barn, hade föräldrar med arbetarlöner men kunde ändå bo i hus norr om stan. Jag antar att vi har växt upp med bilden av att man nån gång i livet kommer kunna ha familj och villa.

Nu har vi båda dessutom studerat i 5 år var, min man är höginkomsttagare och jag tjänar över medel. Vi har sparat och investerat, förra året lyckades vi tillslut köpa vår första lägenhet och hade då skramlat ihop 570 tkr i kontantinsats. Jag är ändå ganska stolt, jag känner inte så många som lyckats köpa boende på egen hand utan hjälp från sina föräldrar. Men trots att vi studerat länge, skaffat oss bra jobb, sparat och tillslut lyckats köpa ett boende så står jag helt handfallen inför framtiden. Villorna kring Stockholm ligger på 10 miljoner + och lägenheterna ligger på 100 - 140 tkr per kvm. Jag vet om, och jag kan inte påtala detta nog, att vi bor på en utav Sveriges dyraste platser och vi skulle kunna ha en betydligt bättre boendesituation om vi rörde på oss. Men det är väl just det, att det här är vårt hem. Här har vi bott hela våra liv, vi har vår familj och vänner här och framför allt är jag kär i platsen där jag bor. Jag trivs här, jag är inte ute efter en flådig våning på Östermalm jag vill bara inte tvingas ifrån mitt hem. Men det känns som att det är precis det vi gör. En trea där vi bor nu, vilket vi skulle behöva för att få plats med vårt barn som är på väg, går knappt att få tag på under 8 milj. Jag har bott i fem olika lägenheter på Kungsholmen och kan varenda gata utantill, varenda litet café runt hörnet och vilka backar som är jobbiga på löprundan. Men jag tror inte vi kommer kunna bo kvar.

Allt på grund av en rusande bostadsmarknad senaste 15 åren som man nu, till viss del har satt stopp för med nya amorterings- och insatskrav. Man upptäckte att det inte fungerade så bra att låna ut hur som helst, och det är väl väl. Jag tycker de nya kraven är vettiga. Men vi då, som var för unga för att åka med på den vågen och kommer in först nu? Alla som är yngre än oss? Alla som inte har eller hade föräldrar som kunde knuffa oss över tröskeln i ung ålder? Det som inte ens är en tröskel längre utan någon form av mur. Jag har tre yngre syskon som så småningom behöver eget boende.

Jag vet inte. Jag känner mig bara ledsen och uppgiven idag. Jag vet inte var vår lilla familj ska ta vägen. Jag känner mig arg över att jag en gång i tiden trodde att om man studerar och jobbar hårt så kommer man ha möjligheter, och ändå är vi här. När jag var liten skämtades det om att svennebananer hade villa, vovve och Volvo. Det är ett skämt, medelsvensson har inte en villa där jag bor, du ska vara bra rik för att ha den möjligheten.

(Nej, det är inte synd om oss. Vi har det gott ställt, vi kan alltid köpa en lägenhet utanför stan osv. Jag vet allt det där. Men att gå från ung och tro att vissa saker var uppnåeliga, att kämpa för det, för att sedan för varje år se den där drömmen gå i spillror.. det svider fan.)
 
Senast ändrad:

Voeux

Trådstartare
Ett stort problem i Stockholm är att det är flera kommuner som måste bygga mer för att komma tillrätta med bostadsbristen. Och i vissa av dessa kommuner verkar kommunpolitikerna inte vilja stöta sig med sina väljare, som inte sällan är rädda att värdet på deras bostäder sjunker om det byggs i närheten.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/ny-rapport-danderyds-kommun-samst-pa-bostadsbygge

Nimby-reflexen är tragiskt stark. När t o m folk som bor i hyresrätt själva protesterar mot att fler hyresrätter byggs vill man bara dunka huvudet i väggen.

https://www.mitti.se/nyheter/lokal-...-av-hyresratter/repuiB!4Anr5gTjcaUExQ0p2fSVQ/

Jag tycker ofta att jag hör protester om att grönområden byggs bort. Vi behöver absolut träd och parker för både ekosystemtjänster, temperatur, dagvattenhantering och luft. Men bor man 5-10 min utanför tull så kan man inte heller räkna med att få ha kvar ett helt skogsområde, eller som Årstafältet med golf osv. när vi också har bostadsbrist. Men folk är väl så, sig själv närmst..
 

Voeux

Trådstartare
Det har väl svängt, men inte tillräckligt för att ha effekt än? Tyckte den här var intressant:
https://www.svt.se/datajournalistik/hit-och-dit-flyttar-svenskarna/
I min by och grannbyarna är inte främsta problemet inflyttning utan att många människor med extremt mycket pengar köper semesterboende här. Så många av oss som bor här året runt har inte råd att köpa, istället säljs allt till turister och bostäder står tomma största delen av året. Det är jättetrist.

Jätteintressant överblick på flyttarna!
 
Jag tycker ofta att jag hör protester om att grönområden byggs bort. Vi behöver absolut träd och parker för både ekosystemtjänster, temperatur, dagvattenhantering och luft. Men bor man 5-10 min utanför tull så kan man inte heller räkna med att få ha kvar ett helt skogsområde, eller som Årstafältet med golf osv. när vi också har bostadsbrist. Men folk är väl så, sig själv närmst..

Jag bodde rätt länge bara ett stenkast från där den lokalhyresgästföreningen klagar över planerna på nya hyreslägenheter. När jag först läste nyheten trodde jag att det handlade om att man skulle bygga så att det inskränkte på den park som finns, med både gräsytor, en trädbeväxt kulle, parklek och en liten damm. Men nej, det handlar om två små, plana ytor som ligger inklämda mellan vägar, befintliga hyreshus och tunnelbanan. Dessa två små ytor ligger ca 50 meter från parken. Det är rent ut sagt löjligt. När jag bodde där byggdes det ganska mycket nytt, också på plana gräsytor som inte direkt användes till annat. Det blev jättebra och ett lyft för området när det flyttade in mer folk.
Jag förstår verkligen inte varför folk protesterar mot det här planerade bygget.
 
Har inget direkt att tillägga, men vill bara säga att jag känner likadant som du och tycker du beskriver detta så jävla bra. Jag är ju en sån där tidig ”Gen Z” och känner mig helt handfallen inför framtiden gällande bostadsmarknaden och då har jag inte ens gett mig in i den ännu. Mina föräldrar är inte högutbildade utan jobbar inom industri med ett litet hus på en liten ort så jag har inte heller turen att få hjälp den vägen. Jag vågar knappt fundera över hur det kommer se ut om 5-10 år…
 
Vad värre är att bostadspolitiken och reseavdragen drar åt varsitt håll, hur ska man har råd att flytta ut för att skaffa sig ett boende när de vill försämra för alla som inte har tillgång till allmänna färdmedel?

Eller ta Ursvik, där de planerade en hel stadsdel utan att tänka efter hur busslinjerna skulle gå, nu är det så trångt att det inte går att köra buss på fler ställen! :crazy:
 
När det gäller den alternativa räntan som man behöver kunna klara så tror jag den ligger på 8%. Sen, vad gäller tidigare räntor så ansågs 10% som en ok ränta vad jag har förstått det på 90-talet (men du tänker kanske på en senare rid?). Det var inte ovanligt att räntor var, om jag har förstått det rätt, runt 15-17% under tidigt 90-tal. Hemskt!

Jag förstår verkligen din frustration och jaa känsla av hopplöshet inför bostadsmarknaden. Den är hemsk bla i sthlm. Jag har ju nu under hösten köpt en ny lgh i Vasastan i sthlm och enda anledningen att jag kunde köpa just den lgh var pga av att jag sålde min nuvarande lgh i Vasastan för ett riktigt bra pris (köpte den 2014). Priset för min nya lgh var högt.

Men även om bostadsmarknaden är hemsk så tror inte jag lösningen är att ändra lånereglerna. Jag tror verkligen inte att det är en bra ide att man får låna hela köpeskillingen. Riskerna med det blir alldeles för stora. Var inte bankkrisen på 90-talet delvis orsakade av för hög belåningsgrad hos privat hushållen, eller har jag förstått det fel? Var barn på 90-talet så får erkänna att jag inte har full koll. Sen har vi finanskrisen 2008.

Dock måste ju ngt göras gällande bostadsmarknaden. Jag får erkänna att jag har haft och delvis fortfarande har en naiv förhoppning att hemarbete skulle minska trycket på bostadsmarknaden i storstäderna något. Detta genom att möjligöra för de personer med jobb i storstäderna men som hellre vill bo tex på landsbyggden att faktiskt bo där dom vill. Detta skulle då lätta lite på bostadsmarknaden i storstäderna tänker jag. Men som sagt, nog en naiv förhoppning. Skulle dock, tror jag, vara positivt både för landsbyggden och för storstäderna att mängden människor omfördelades. Och absolut positivt för folk att faktiskt få större möjligheter att bo där dom vill och inte där jobbet dikterar var dom behöver bo.

Husen på landsbyggden utanför Stockholm, även små fritidshus, steg enormt i pris just för att folk kunde flytta ut på landet. Så tack vare det, blev det ännu svårare för oss som inte har hög lön eller på annat vis stora besparingar att flytta ut. Innan pandemin, kunde man hitta ett enkelt men beboligt fritidshus för runt miljonen. Jag tittar då norr om stan. Det finns knappt inte längre.
 

Voeux

Trådstartare
Husen på landsbyggden utanför Stockholm, även små fritidshus, steg enormt i pris just för att folk kunde flytta ut på landet. Så tack vare det, blev det ännu svårare för oss som inte har hög lön eller på annat vis stora besparingar att flytta ut. Innan pandemin, kunde man hitta ett enkelt men beboligt fritidshus för runt miljonen. Jag tittar då norr om stan. Det finns knappt inte längre.

Precis. Pappa har ju stuga i Norra Roslagen och vi tittar även på möjligheten att köpa ett av familjehusen där som nu ska säljas. Värdet på det mindre huset kanske var 800 tkr för fem år sedan, tror det kommer värderas till 2 milj nu. Då är det ändå ett litet fritidshus 1,5 h från Stockholm.
 
Precis. Pappa har ju stuga i Norra Roslagen och vi tittar även på möjligheten att köpa ett av familjehusen där som nu ska säljas. Värdet på det mindre huset kanske var 800 tkr för fem år sedan, tror det kommer värderas till 2 milj nu. Då är det ändå ett litet fritidshus 1,5 h från Stockholm.

Min förhoppning är att om några år, kommer folk tröttna och vilja sälja igen. Alla samtidigt helst 😇
 

Görel

Moderator
En bild av dagens bostadssituation i Stockholm. Det är visserligen en hyresrätt men den illustrerar situationen bra.
Jag är född i detta hus (eller på SöS men mina föräldrar tog hem mig dit) och mina föräldrar fick lägenheten 1965 efter elva års kötid vilket pappa tyckte var oerhört länge. Nu kommer inte jag med mina 27 år i kön ens först.
 

Bifogade filer

  • 8A0FC4D5-8742-447C-B6CA-F87457D09136.jpeg
    8A0FC4D5-8742-447C-B6CA-F87457D09136.jpeg
    216,1 KB · Visningar: 183
Så är det här med, du får låna som regel 4,5 ggr/årsinkomst och behöver 15% av bostadens värde i kontantinsats. Men det baseras ju delvis på vad banken anser att du har råd med månadsvis, högre lön ger högre lån osv. Sedan gör de ju en bedömning baserat på andra lån, bilar, barn, avgift på bostadsrätter mm. Du kan få låna mer än 4,5 men då behöver du amortera 3% och det är under förutsättning att banken anser att du klarar den höjningen.

Jag håller helt med dig. Jag tycker också att det i grunden är vettigt med bankernas krav, problemet blir ju när de inte kan ta tillbaks vad de en gång har gjort. Folk fick belåna sig upp till tänderna och bostadsmarknaden rusade, man upptäckte att det både var riskabelt för folks privatekonomi och för inflation. Så då satte man stopp. Med andra ord, alla som köpte innan år X kom antingen in på bostadsmarknaden genom 100% lån eller så kom de in med 10% insats, inga amorteringskrav och höga lån. Dessa har gjort många hundra tusen, eller många miljoner i vinst på sina boenden. Så från ett år till ett annat kom 15% insats, amorteringskrav och lägre lån. Här kom vi, tillslut, in. Så när vi budar på en bostad så budar vi mot personer som kan gå in med 3 miljoner i cash som de gjort på marknaden, och lån på 4,5 utöver det då. Vi har ingen chans, och vi fick ingen chans, att konkurrera på samma villkor. Så i grunden förstår jag ju de nya reglerna och varför de finns. Men det är bara sablarns orättvist, för vi råkade vara lite för unga för att komma in på marknaden 10 år tidigare. Så nu kommer vi för alltid konkurrera med de som gjorde bostadsaffär under bostadsmarknadens guldår och som sagt, vi gavs aldrig chansen att komma ikapp.
Som många utav er redan vet så är jag hemskt uppgiven över bostadsmarknaden, och skulle behöva skriva av mig lite.

När mina föräldrar var 28 år köpte de en villa söder om Stockholm för 840 000 tkr. De arbetade som simskolelärare och golvläggare, och kunde låna hela beloppet även om topplånet såklart blev dyrt. På grund av skilsmässa fick de sälja huset några år senare och flytta in i hyresrätter, huset är idag värt kanske 7 miljoner. Även min man bodde i villa som barn, hade föräldrar med arbetarlöner men kunde ändå bo i hus norr om stan. Jag antar att vi har växt upp med bilden av att man nån gång i livet kommer kunna ha familj och villa.

Nu har vi båda dessutom studerat i 5 år var, min man är höginkomsttagare och jag tjänar över medel. Vi har sparat och investerat, förra året lyckades vi tillslut köpa vår första lägenhet och hade då skramlat ihop 570 tkr i kontantinsats. Jag är ändå ganska stolt, jag känner inte så många som lyckats köpa boende på egen hand utan hjälp från sina föräldrar. Men trots att vi studerat länge, skaffat oss bra jobb, sparat och tillslut lyckats köpa ett boende så står jag helt handfallen inför framtiden. Villorna kring Stockholm ligger på 10 miljoner + och lägenheterna ligger på 100 - 140 tkr per kvm. Jag vet om, och jag kan inte påtala detta nog, att vi bor på en utav Sveriges dyraste platser och vi skulle kunna ha en betydligt bättre boendesituation om vi rörde på oss. Men det är väl just det, att det här är vårt hem. Här har vi bott hela våra liv, vi har vår familj och vänner här och framför allt är jag kär i platsen där jag bor. Jag trivs här, jag är inte ute efter en flådig våning på Östermalm jag vill bara inte tvingas ifrån mitt hem. Men det känns som att det är precis det vi gör. En trea där vi bor nu, vilket vi skulle behöva för att få plats med vårt barn som är på väg, går knappt att få tag på under 8 milj. Jag har bott i fem olika lägenheter på Kungsholmen och kan varenda gata utantill, varenda litet café runt hörnet och vilka backar som är jobbiga på löprundan. Men jag tror inte vi kommer kunna bo kvar.

Allt på grund av en rusande bostadsmarknad senaste 15 åren som man nu, till viss del har satt stopp för med nya amorterings- och insatskrav. Man upptäckte att det inte fungerade så bra att låna ut hur som helst, och det är väl väl. Jag tycker de nya kraven är vettiga. Men vi då, som var för unga för att åka med på den vågen och kommer in först nu? Alla som är yngre än oss? Alla som inte har eller hade föräldrar som kunde knuffa oss över tröskeln i ung ålder? Det som inte ens är en tröskel längre utan någon form av mur. Jag har tre yngre syskon som så småningom behöver eget boende.

Jag vet inte. Jag känner mig bara ledsen och uppgiven idag. Jag vet inte var vår lilla familj ska ta vägen. Jag känner mig arg över att jag en gång i tiden trodde att om man studerar och jobbar hårt så kommer man ha möjligheter, och ändå är vi här. När jag var liten skämtades det om att svennebananer hade villa, vovve och Volvo. Det är ett skämt, medelsvensson har inte en villa där jag bor, du ska vara bra rik för att ha den möjligheten.

(Nej, det är inte synd om oss. Vi har det gott ställt, vi kan alltid köpa en lägenhet utanför stan osv. Jag vet allt det där. Men att gå från ung och tro att vissa saker var uppnåeliga, att kämpa för det, för att sedan för varje år se den där drömmen gå i spillror.. det svider fan.)
Jag förstår dig, även om jag hade tur och tog mig in (22kvm på just Kungsholmen) tidigt. Jag är nog inte jättemycket äldre än dig men tillräckligt vad det verkar.
Men jag blir förvånad över att folk fortfarande har den dröm du har. Jag har nog alltid förstått att det inte kommer bli ett hus i närförort om jag inte bara vill bo och inte göra något annat. Men jag kanske känner så för att jag faktiskt hade kunnat köpa det huset eller en större lägenhet i Stockholm om jag verkligen velat. Däremot tänker jag att de där 120000 om året som man ”strösslar” är typ vad vi vann vår budgivning med, och de som kom tvåa inte hade. Eller så missuppfattade jag dig:)
 

Voeux

Trådstartare
Jag förstår dig, även om jag hade tur och tog mig in (22kvm på just Kungsholmen) tidigt. Jag är nog inte jättemycket äldre än dig men tillräckligt vad det verkar.
Men jag blir förvånad över att folk fortfarande har den dröm du har. Jag har nog alltid förstått att det inte kommer bli ett hus i närförort om jag inte bara vill bo och inte göra något annat. Men jag kanske känner så för att jag faktiskt hade kunnat köpa det huset eller en större lägenhet i Stockholm om jag verkligen velat. Däremot tänker jag att de där 120000 om året som man ”strösslar” är typ vad vi vann vår budgivning med, och de som kom tvåa inte hade. Eller så missuppfattade jag dig:)

Förstod inte riktigt din sista mening där, men jag tycker att det är mycket att kräva att man i ett tidigare skede skulle ha förstått hur bostadsmarknaden skulle utvecklas. De nya lånereglerna och amorteringskraven har ju inte funnits förr, och att bostadsmarknaden skulle stiga har väl många förstått men många också trott skulle spricka för länge sen. En annan aspekt i det är ju också vilken miljö man kommer ifrån och vilken kunskap man har fått med sig. För mig som växt upp i miljonprojekten med det umgänge och den kunskap som fanns kring bostadsekonomi (mao obefintlig) har jag fattat det här med bostadsmarknaden först när jag träffade min man. Han däremot fattade det här tidigt, men det tog ändå 10 år att få ihop insatsen.

Nu strösslar vi inte så mycket vilket skulle innebära att vi skulle kunna köpa hus om kanske 5 år, förutsatt att det inte fortsätter stiga då och det är väl där skon klämmer. Så har vi ju kommande föräldraledighet som hämmar ekonomin. Sen bor vi gärna upp våra pengar, det är inget problem för oss. Problemet är att vi inte får för banken.
 

Voeux

Trådstartare
En bild av dagens bostadssituation i Stockholm. Det är visserligen en hyresrätt men den illustrerar situationen bra.
Jag är född i detta hus (eller på SöS men mina föräldrar tog hem mig dit) och mina föräldrar fick lägenheten 1965 efter elva års kötid vilket pappa tyckte var oerhört länge. Nu kommer inte jag med mina 27 år i kön ens först.

Jag hade lite flyt faktiskt, jag fick min första hyresrätt på Lidingö efter 9,5 år i kö. Men då utan visning och snabbt beslut.

Drar man sig längre ut i orterna kan det vara enklare, som ung kan man inte räkna med att få en hyresrätt i eller väldigt nära stan. Men då är problemet att lägenheter med låga hyror får längst köer, många har inte så god ekonomi och letar inte efter läge utan låg hyra. Så en tvåa i Farsta med låg hyra kan få nästan lika lång kö som lägenheterna i stan. De med kortast kö är de som är dyra (nyproduktion), så som ung är du rökt nästan hur som helst. Antingen har du inte kötiden eller så har du inte lönen.
 
Jag relaterar också. Jag hade möjlighet att betala min del av handpenningen på vår lägenhet enbart på grund av ett arv. Annars skulle jag aldrig aldrig kunnat spara ihop till samma peng. Har alldeles nyligen insett att köpa ett radhus i våra trakter är i princip omöjligt, förort i Göteborg. Inte ovanligt att ett litet radhus går för 5 miljoner. Jämför med min pappa som köpte radhus här i början av 90-talet för 600 tuss.
 
Förstod inte riktigt din sista mening där, men jag tycker att det är mycket att kräva att man i ett tidigare skede skulle ha förstått hur bostadsmarknaden skulle utvecklas. De nya lånereglerna och amorteringskraven har ju inte funnits förr, och att bostadsmarknaden skulle stiga har väl många förstått men många också trott skulle spricka för länge sen. En annan aspekt i det är ju också vilken miljö man kommer ifrån och vilken kunskap man har fått med sig. För mig som växt upp i miljonprojekten med det umgänge och den kunskap som fanns kring bostadsekonomi (mao obefintlig) har jag fattat det här med bostadsmarknaden först när jag träffade min man. Han däremot fattade det här tidigt, men det tog ändå 10 år att få ihop insatsen.

Nu strösslar vi inte så mycket vilket skulle innebära att vi skulle kunna köpa hus om kanske 5 år, förutsatt att det inte fortsätter stiga då och det är väl där skon klämmer. Så har vi ju kommande föräldraledighet som hämmar ekonomin. Sen bor vi gärna upp våra pengar, det är inget problem för oss. Problemet är att vi inte får för banken.
Nä jag menar mer att man inte blivit mer realistisk under tiden. Jag tänkte nog oxå att jag skulle kunna ha det som mina föräldrar när jag blev stor, men jag insåg väldigt tidigt (typ när jag köpte min första br) att det inte kommer bli så. Iaf inte om jag bor i stockholm. Nu bor jag inte i Stockholm längre och har tack vare ekonomisk tur möjlighet att få liknande möjligheter, men jag har ju aldrig sett det som något självklart. Min sambo som är född med silversked i mun har inte heller någonsin sett det som självklart att ha råd. Men jag tror, utan att låta dryg, att vi båda
är uppväxta i en kontext där det finns pengar och att man inte på samma sätt blivit itutad att man kan göra vad man vill bara man jobbar hårt, utan att det snarare handlar om tur i det genetiska eller ekonomiska lotteriet.
Sen kostar villorna inte 10 mille om man kan bo i typ Vallentuna eller Haninge. Det kanske är värt taxin de få gånger du kommer gå ut efter barnet är fött ;)
 
Senast ändrad:

Voeux

Trådstartare
Nä jag menar mer att man inte blivit mer realistisk under tiden. Jag tänkte nog oxå att jag skulle kunna ha det som mina föräldrar när jag blev stor, men jag insåg väldigt tidigt (typ när jag köpte min första br) att det inte kommer bli så. Iaf inte om jag bor i stockholm. Nu bor jag inte i Stockholm längre och har tack vare ekonomisk tur möjlighet att få liknande möjligheter, men jag har ju aldrig sett det som något självklart. Min sambo som är född med silversked i mun har inte heller någonsin sett det som självklart att ha råd. Men jag tror, utan att låta dryg, att vi båda
är uppväxta i en kontext där det finns pengar och att man inte på samma sätt blivit itutad att man kan göra vad man vill bara man jobbar hårt, utan att det snarare handlar om tur i det genetiska eller ekonomiska lotteriet.
Sen kostar villorna inte 10 mille om man kan bo i typ Vallentuna eller Haninge. Det kanske är värt taxin de få gånger du kommer gå ut efter barnet är fött ;)

Ja, jag vet inte hur jag ska tolka dina inlägg riktigt. Jag har varit trögfattad helt enkelt? Naiv? Inte följt bostadsmarknadens utveckling senaste 10 åren tillräckligt noggrant? Noterat, men det ändrar inte riktigt min situation. Det är väl gott om du kommer från pengar och inte har blivit ”itutad” saker men vi är många som inte fick med oss den kunskapen hemifrån.
 
Jag kan också känna mig lite bitter, som kanske framgått i tråden :D Framför allt när min föräldrageneration skämtar om att vår generation är så överambitiös och planerande, att vi enbart vill ha toppjobb och "vad hände med vanligt hederligt arbete". I got news for you "Anette", vi hamnar i rännstenen om vi inte är överambitiösa och de med "vanliga hederliga arbeten" blir fattigpensionärer. Jag önskar att jag var ung på 80-talet, kunde åka runt på mina rullskridskor, tugga Hubba Bubba, lyssna på Depeche Mode och kasta allt skräp i hushållssoporna. Jobba på Clock och köpa ett hus tillsammans med min snickarkille när jag är 25 år, som idag är en sekelskiftesdröm med utomhuspool där jag kan dricka Barolo på verandan och klaga över att millennials "tar allting på så stort allvar".

En annan vidrig aspekt i det hela är att samtliga som jag känner som är inne på marknaden, och har barn, börjar spara från födseln för att barnen ska kunna köpa sin bostad när de är 20 år. Hur skevt och orättvist det än är så kommer vi att göra detsamma, för jag kan inte se någon annan möjlighet för henne som det ser ut just nu. Vilka klyftor kommer det att ge, om 20 år?
Varken jag eller min man hade ngt sparkapital från våra föräldrar när vi började leta hus. Vad vi kunde få var alltså därefter. Vi landade på ett helrenoveringsobjekt (tänk drömkåken med Björn Skifs) på 89kvm och 87kvm källare. Inte vad vi ville ha utan vad vi kunde få.
5års renoveringar som vi gjort allt själva utom elen på och huset hade ökat tillräckligt för att vi skulle kunna ta byggkreditiv och bygga till. Förhoppningsvis är allt klart nästa år. Då har vi bott här i 10 år med konstang renovering /tillbyggnad. Innan barnen var det jobb på huset alla lediga timmar.

Vi vill inte att våra barn ska behöva göra en sådan uppoffring så valet blir enkelt och vi sparar till dem för att de ska kunna köpa eget när de är vuxna. Jag ser inget alternativ.
 

Voeux

Trådstartare
Varken jag eller min man hade ngt sparkapital från våra föräldrar när vi började leta hus. Vad vi kunde få var alltså därefter. Vi landade på ett helrenoveringsobjekt (tänk drömkåken med Björn Skifs) på 89kvm och 87kvm källare. Inte vad vi ville ha utan vad vi kunde få.
5års renoveringar som vi gjort allt själva utom elen på och huset hade ökat tillräckligt för att vi skulle kunna ta byggkreditiv och bygga till. Förhoppningsvis är allt klart nästa år. Då har vi bott här i 10 år med konstang renovering /tillbyggnad. Innan barnen var det jobb på huset alla lediga timmar.

Vi vill inte att våra barn ska behöva göra en sådan uppoffring så valet blir enkelt och vi sparar till dem för att de ska kunna köpa eget när de är vuxna. Jag ser inget alternativ.

Det är en tuff resa ni gjort! Vår kompromiss blir att bo litet, och det ser ut som att det kommer att fortsätta så, och få gå upp lite i storlek för varje flytt.

Vi kommer ju också spara till vårt barn. Men, man vet ju inte hur bostadsmarknaden kommer se ut om 20 år. Det kanske är en helt annan marknad än nu men det lär vi märka. Pengar kommer i varje fall alltid behövas till nåt.
 
Igenkänning enorm. Ja, hade jag inte gjort annat än sparat allt sen jag började jobba så kanske jag hade haft något eget nu. Eller varit död av depressionen ett sådant leverne skulle gett mig.

Nu har jag typ resignerat. Jag är ensam och det kommer jag inte långt på på bostadsmarknaden och jag har satt livet på paus länge nog så jag lever livet och så får jag se hur det blir.
Det blir nog som min mamma sa vid något tillfälle "Kirre, du får köpa eget när jag dör, med pengarna från mitt hus". Ja men kul, ska jag önska livet ur mamma istället? 😖
 

Voeux

Trådstartare
Igenkänning enorm. Ja, hade jag inte gjort annat än sparat allt sen jag började jobba så kanske jag hade haft något eget nu. Eller varit död av depressionen ett sådant leverne skulle gett mig.

Nu har jag typ resignerat. Jag är ensam och det kommer jag inte långt på på bostadsmarknaden och jag har satt livet på paus länge nog så jag lever livet och så får jag se hur det blir.
Det blir nog som min mamma sa vid något tillfälle "Kirre, du får köpa eget när jag dör, med pengarna från mitt hus". Ja men kul, ska jag önska livet ur mamma istället? 😖

Det är ju svårt att spara också för många. Bor man ensam, pluggar, har lägre lön osv. så är det ju inte superlätt. Jag sparade 1500:- i månaden när jag började jobba och räknade ut att det skulle ta 17 år att få ihop en insats till en liten lägenhet för 2 milj 😂 Sen fattade ju jag också att jag sannolikt kommer få högre lön med åren, kanske träffa någon och dessutom sannolikt inte alls vilja ha en liten lägenhet när jag är 43 år. Men att bara räkna på det kändes helt absurt då, minns jag.
 
Det är ju svårt att spara också för många. Bor man ensam, pluggar, har lägre lön osv. så är det ju inte superlätt. Jag sparade 1500:- i månaden när jag började jobba och räknade ut att det skulle ta 17 år att få ihop en insats till en liten lägenhet för 2 milj 😂 Sen fattade ju jag också att jag sannolikt kommer få högre lön med åren, kanske träffa någon och dessutom sannolikt inte alls vilja ha en liten lägenhet när jag är 43 år. Men att bara räkna på det kändes helt absurt då, minns jag.
Det är ju onekligen aningens svårt att motivera ett sparande så långsiktigt. Jag har inga problem att spara generellt och lever ett tämligen oglamoröst liv men att tänka att de inte får röras på säg 10 år och att det är den större sparsumman, ja då skulle jag dö depressionsdöden. En mindre andel till säg pension känns mindre jobbigt.

Tilläggas i all sorg, bedrövelse och uppgivenhet att nu när jag börjar komma upp såpass i lön att min inkomst iaf skulle tillåta ett lån för en enklare boning, då börjar jag uppnå den eminenta åldern när bankerna vill begränsa lånet pga den kortare återbetalningstiden som finns av mitt liv. Så, tja, sa jag att jag resignerat? 😏
 

Liknande trådar

Samhälle https://www.gp.se/ledare/d%C3%A4rf%C3%B6r-vill-ingen-l%C3%A4ngre-revoltera-mot-svensson-livet-1.39753355?fbclid=IwAR3BYWlNo-IXhhtcYWZbr2h...
9 10 11
Svar
200
· Visningar
11 391
  • Artikel
Dagbok Var så nära i tiden som för ett halvår sen typ bombsäker på att jag inte ville ha fler barn, av främst praktiska skäl. Har funderat...
2
Svar
20
· Visningar
1 730
Kropp&Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
1 976
Hundavel&Ras Hej alla, förlåt för ännu en rastipstråd! Hoppas det finns någon där ute som orkar läsa :) Jag känner att det börjar bli dags för mig...
2
Svar
22
· Visningar
2 463

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • 15
  • Vad gör vi? Del CXLIII
  • Ta med sitt husdjur

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vackra vinterord
Upp