Fy bubblan vad jag lider med dig! 
Det är klart att ett sånt här beslut aldrig är lätt,men av det jag läser så ser jag ingen annan utväg än att låta hon få springa vidare till andra sidan,men jag förstår att det inte alls är lika självklart för dig.
Jag fattade det otroligt jobbiga beslutet att låta min hund somna in i November,jag hade funderat på det i några veckor då hans beteende ändrats,men jag tänkte att det går nog över,vi hade flyttat och allt var nytt. Det blev bara värre... Han kunde gå in i hallen och ligga där och morra,gick man i närheten så morrade han riktigt elakt,och var alldeles stel i blicken,och blickade ut i tomma intet.
Det var Måndag och jag ringde till veterinären,tänkte få lite information om hur det hela går till,och boka en tid tills på Fredagen då jag var säker på att dte var spondylosen i ryggen som gett sig tillkänna,jag hann inte säga mer än att jag funderade på att avliva min hund innan jag bröt ihop fullständigt,grät och snorade i telefonen över en halvtimme med veterinären,som var så fin och snäll.
När jag väl hade fattat beslutet att det är dags,efter vi haft vårat samtal,så beslutade jag mig för att åka in på eftermiddagen. Jag kände mig helt trygg i beslutet,jag visste att det var dags, även fast hjärtat höll på att brista. Kl 15.03 somnade min bästa vän in,och jag har aldrig känt mig så tom som när jag gick ut från veterinären med ett tomt koppel i handen,men endå så kände jag en lättnad över att jag gjort rätt. Han var glad och pigg innan vi åkte in,han busade med sin boll,och bet sönder den det sista han gjorde. Jag hade lovat honom att han aldrig skulle behöva lida,och han fick avsluta medans han hade värdighet kvar.
Inne hos veterinären konstaterades det att han hade nån akut starr i ögonen som säkerligen gjort ont,och gjort han så gott som helt blind,därav han blivit lite osäker i sättet,och att det visade sig efter flyttet,han såg ju inte,och allt var helt nytt! Sen var det spondylos i ländryggen (som vi dock höll bra,men den fanns där) och blåsljud på hjärtat,han blev nästan 11 år. Det fanns liksom ingen annat beslut.
Bara jag väl hade satt mig ner och pratat med veterinären,och även folk här på buke,så fanns det liksom inget annan alternativ,och ett visst lugn spred sig. Jag hoppas du kommer finna det lugnet också tills det är dags.
Jag saknar honom fortfarande varje dag,och förra veckan passerade vi halvårsdagen,men många tårar från min sida,men det måste gå,jag gjorde rätt för hans skull,och det är det enda som är viktigt. Djuren ska inte bli lidande för att vi människor älskar dom så förbaskat mycket. Dom ska kunna leva fullt ut,utan krämpor eller andra hinder.
Jag vet inte vad jag ska säga till dig för att det ska kännas bättre,för allt är så jäkla nattsvart när man står där,men för mig så var faktist den värsta tiden innan jag bestämt mig,då var det bara kaos och sorg och allting,när jag väl fattat beslutet,och när han hade somnat in så var det bara sorgen kvar,kaoset hade lagt sig.
Jag hoppas allt går bra! Och var inte rädd för att vara ledsen. Kram!
Det är klart att ett sånt här beslut aldrig är lätt,men av det jag läser så ser jag ingen annan utväg än att låta hon få springa vidare till andra sidan,men jag förstår att det inte alls är lika självklart för dig.
Jag fattade det otroligt jobbiga beslutet att låta min hund somna in i November,jag hade funderat på det i några veckor då hans beteende ändrats,men jag tänkte att det går nog över,vi hade flyttat och allt var nytt. Det blev bara värre... Han kunde gå in i hallen och ligga där och morra,gick man i närheten så morrade han riktigt elakt,och var alldeles stel i blicken,och blickade ut i tomma intet.
Det var Måndag och jag ringde till veterinären,tänkte få lite information om hur det hela går till,och boka en tid tills på Fredagen då jag var säker på att dte var spondylosen i ryggen som gett sig tillkänna,jag hann inte säga mer än att jag funderade på att avliva min hund innan jag bröt ihop fullständigt,grät och snorade i telefonen över en halvtimme med veterinären,som var så fin och snäll.
När jag väl hade fattat beslutet att det är dags,efter vi haft vårat samtal,så beslutade jag mig för att åka in på eftermiddagen. Jag kände mig helt trygg i beslutet,jag visste att det var dags, även fast hjärtat höll på att brista. Kl 15.03 somnade min bästa vän in,och jag har aldrig känt mig så tom som när jag gick ut från veterinären med ett tomt koppel i handen,men endå så kände jag en lättnad över att jag gjort rätt. Han var glad och pigg innan vi åkte in,han busade med sin boll,och bet sönder den det sista han gjorde. Jag hade lovat honom att han aldrig skulle behöva lida,och han fick avsluta medans han hade värdighet kvar.
Inne hos veterinären konstaterades det att han hade nån akut starr i ögonen som säkerligen gjort ont,och gjort han så gott som helt blind,därav han blivit lite osäker i sättet,och att det visade sig efter flyttet,han såg ju inte,och allt var helt nytt! Sen var det spondylos i ländryggen (som vi dock höll bra,men den fanns där) och blåsljud på hjärtat,han blev nästan 11 år. Det fanns liksom ingen annat beslut.
Bara jag väl hade satt mig ner och pratat med veterinären,och även folk här på buke,så fanns det liksom inget annan alternativ,och ett visst lugn spred sig. Jag hoppas du kommer finna det lugnet också tills det är dags.
Jag saknar honom fortfarande varje dag,och förra veckan passerade vi halvårsdagen,men många tårar från min sida,men det måste gå,jag gjorde rätt för hans skull,och det är det enda som är viktigt. Djuren ska inte bli lidande för att vi människor älskar dom så förbaskat mycket. Dom ska kunna leva fullt ut,utan krämpor eller andra hinder.
Jag vet inte vad jag ska säga till dig för att det ska kännas bättre,för allt är så jäkla nattsvart när man står där,men för mig så var faktist den värsta tiden innan jag bestämt mig,då var det bara kaos och sorg och allting,när jag väl fattat beslutet,och när han hade somnat in så var det bara sorgen kvar,kaoset hade lagt sig.
Jag hoppas allt går bra! Och var inte rädd för att vara ledsen. Kram!
