Kropp & själ Utebli från begravavning.

#1
Jag gick på min första bagravning när jag var 15. Det var ett stort trauma då det var en ridlärare, vän och förebild som hade omkommit i en brand.
Året efter fixade jag inte att gå på min farmors begravning.
Efter det har jag gått på två begravningar (min kusins pappa och min mormor) men jag har otroligt svårt för det. Jag mår otroligt dåligt länge efter, får grym ångest och känner ett enormt motstånd.
(Jag fattar ju att ingen tycker att det är trevligt.)
Nu har en kollega och bekant avlidit och jag vet att man bör gå.
Men jag ”vill inte”.
Hur illa gjort är det att låta bli?
 
#3
Kan du identifiera vad det är du får ångest och mår så dåligt över? Då kanske det blir lättare, om det går att förstå källan till det och därigenom kunna bemöta/bearbeta det.

Du behöver självklart inte gå, men om någon närstående till dig går bort kanske du får mer ångest om du inte skulle klara av att gå istället? Därför kan det vara värt att fundera på vad det beror på och om det går att göra något åt menar jag.
 
#5
Kan du identifiera vad det är du får ångest och mår så dåligt över? Då kanske det blir lättare, om det går att förstå källan till det och därigenom kunna bemöta/bearbeta det.

Du behöver självklart inte gå, men om någon närstående till dig går bort kanske du får mer ångest om du inte skulle klara av att gå istället? Därför kan det vara värt att fundera på vad det beror på och om det går att göra något åt menar jag.
Det handlar om att min empati gör det så fruktansvärt svårt att se sörjande människor. Känns som att jag går sönder. Och att det blir så extremt påtagligt att vem som helst kan dö när som helst.
 
#9
Då tycker inte jag du ska utsätta dig för det. Bara du inte istället får ångest av att inte klara av att gå.
Det är väl därför jag skriver det här litegrann.
Jag får inte ångest av att låta bli sett till mig själv. Vill dock inte att ska uppfattas som ointresse att jag uteblir.
 
#11
Det är väl därför jag skriver det här litegrann.
Jag får inte ångest av att låta bli sett till mig själv. Vill dock inte att ska uppfattas som ointresse att jag uteblir.
Om du vill vara på den säkra sidan kanske du kan prata med någon kollega och förklara varför du inte kommer? Det är inget du är skyldig att göra men då behöver du inte tänka på att något misstolkas.
 
#14
Det handlar om att min empati gör det så fruktansvärt svårt att se sörjande människor. Känns som att jag går sönder. Och att det blir så extremt påtagligt att vem som helst kan dö när som helst.
Jag gick på min mammas begravning och en månad senare så gick jag på en av mina bästa vänners mammas begravning. Förstår precis din känsla av att gå sönder.
Du behöver absolut inte gå om du inte orkar. Du kan skicka blommor eller bidrag till önskad fond istället som föreslagits tidigare i tråden.
 
#16
Ja kollegor har jag redan förklarat för. Tänker mest på den döda kollegans man.
Jag kan inte tänka mig att kollegans make funderar över om en kollega och bekant skulle vara frånvarande. Det räcker med att kollegorna vet om varför du inte kommer delta. Däremot bör du, om du förväntas "OSA", meddela att du inte kommer. Men det brukar i så fall meddelas till begravningsbyrån.

Jag håller självklart med övriga om att du inte behöver gå om du inte klarar av det. Och du har ju redan visat ditt deltagande och hedrar din kollega på annat sätt.
 
#17
Jag tror inte du behöver tänka på att mötas av någon oförståelse därifrån, jag känner ju såklart inte honom men tänker att han kanske inte kommer ha den energin att fundera över saken. Dina gester med kondoleans till fond och dikt visar att du bryr dig.
Ja jag skickade även en present med honom till henne under tiden hon levde så jag hoppas att han inte funderar så mkt på det.
Tack.
 
#18
Hur illa gjort är det att låta bli?
Jag håller inte med de andra i denna tråden. Jag tycker att man går på begravningar. Jag går på begravningar för att visa mitt stöd till de anhöriga som en hyllning till personens liv. För mig är det nödvändigtvis inte någonting negativt med begravningar, jag ser det inte som ett slutgiltigt farväl, utan som någon typ av del i processen att dö. Vi ska alla dit och jag hoppas innerligt att min begravning inte blir helt tom på folk för att de inte mäktade med att gå. Man får borsta av sig och pallra sig dit. Det ingår i livet att hantera döden.

Kanske låter hårt, men jag tycker att det är dålig stil att inte gå på begravningen. Det är som att man inte riktigt bryr sig om varken personen eller närmast anhöriga.
 
#19
Min yngsta son gick inte på sin storebrors begravning, eftersom han tyckte att det skulle bli för jobbigt. Vi tog upp det med prästen som sa att man absolut inte behövde gå på en begravning om man inte ville. Han hade själv inte orkat gå när hans syster gick bort...
Sörja kan man göra ändå.
 

Hästar nu

Övrigt nu

Dagbok

  • Provridit

Radannonser

  • Equipe Bocelli

Hästnyheter

Bukefalos

Sök på Bukefalos med Google

Rekommenderas av Google:
Upp