Utredning av bipolär sjukdom typ 2

Nåväl, nu skrev jag ju inte att jag ville göra en utredning bara för att jag är nyfiken, den formuleringen kommer från dig. Jag skrev i inledande texter att jag inte ville medicinera, något som jag öppnat upp för senare. Men även utan medicinering så finns det mycket behandlingsmetoder genom terapi, sjukdomsinsikt mm. så jag har inte menat att jag inte vill ta hjälp och att jag inte vill ha förändring.

Nä, du skrev att du var nyfiken på varför vissa saker var jobbigare för dig än för andra. Jag lägger inget värde i vad du borde göra, det är inte så att jag argumenterar för att du inte ska göra en utredning eller inte behöver hjälp med olika saker. Jag vet ingenting om dig eller dina problem.

Du ställde ju dock en fråga hur folk ser på utredning och jag har svarat på det. Sen att folk inte gillar svaren är ju en annan sak.
 
Nä, du skrev att du var nyfiken på varför vissa saker var jobbigare för dig än för andra. Jag lägger inget värde i vad du borde göra, det är inte så att jag argumenterar för att du inte ska göra en utredning eller inte behöver hjälp med olika saker. Jag vet ingenting om dig eller dina problem.

Du ställde ju dock en fråga hur folk ser på utredning och jag har svarat på det. Sen att folk inte gillar svaren är ju en annan sak.

Citera gärna vart jag skrivit ordet nyfiken, för mig veterligen skrev jag precis såhär: " En del av mig skulle tycka att det vore skönt, om jag kunde få ett svar på varför vissa saker är svåra för mig som kanske är enkla för andra."

Du får gärna svara mig utifrån vad du själv tycker, men då får du börja med att inte felcitera mig och svara på vad du fått för dig att jag skrivit.
 
Har du försökt medicinera dina depressioner utan resultat? Det är en tydlig indikation på bipolär sjukdom, om man även har andra symptom.

Oj. Jag har bara läst första sidan av tråden och måste bara säga, tusen tack för dina inlägg :heart

För ca 15 år sedan medicinerades jag riktigt hårt för depression, åt även medicin mot psykotiska inslag (Zyprexa vill jag minnas att den hette och nåt annat helvete som jag förträngt namnet på). Det talades om ev utredning för bipolär men jag ville inte äta den medicin som förslogs (lamictal) då jag hade ett par kompisar diagnostiserade med bipolär sjukdom som åt den. Så det gick jag aldrig vidare med utredning, påbörjade ävene n utrdening inom NPF som jag avbröt.
Det intressanta är att under alla år så var det Ingen som nämnde just detta du skriver. Jag har ätit olika typer av SSRI med noll och ingen effekt alls...

Nu ska jag läsa vidare i tråden...
 
Citera gärna vart jag skrivit ordet nyfiken, för mig veterligen skrev jag precis såhär: " En del av mig skulle tycka att det vore skönt, om jag kunde få ett svar på varför vissa saker är svåra för mig som kanske är enkla för andra."

Du får gärna svara mig utifrån vad du själv tycker, men då får du börja med att inte felcitera mig och svara på vad du fått för dig att jag skrivit.

Om man vill veta något är man väl nyfiken på det? Alltså jag menade inte att trampa på dina tår alls. Har skrivit flera gånger vad mitt huvudbudskap är och att jag varken talar för eller emot att just du ska utredas.
 
Jag fick min ADHD-diagnos i aug och nej, det du säger stämmer inte. Varken på mig eller de av mina kompisar som fått diagnos i vuxen ålder. Anledningen är att vi är smarta nog att klara vardagen för att vi skapar strategier för den. Det är alltså inte självklart och inget hugget i sten.

Eh, men typ. Jag har rutiner för allt jag ska göra, från dess att jag kliver upp tills dess att jag lägger mig. Det är galet för utomstående (har jag hört :angel: ) men för mig ger det ett lugn. Det känns helt normalt och jag tänker att så har väl alla det, tills nån talar om att så är det inte. Jag känner då typ "hurfan lever andra människor"? :o
 
Om man vill veta något är man väl nyfiken på det? Alltså jag menade inte att trampa på dina tår alls. Har skrivit flera gånger vad mitt huvudbudskap är och att jag varken talar för eller emot att just du ska utredas.

Nej. Alltså. Du säger att du anser att det är onödigt att göra en utredning bara för att "hitta sig själv", du skriver även "att utreda bara för någon är nyfiken är ju onödigt och ett resursslöseri om det ändå inte leder till någon förändring i slutändan". En åsikt som jag kan hålla med om, men jag undrar var den här tråden kommer med i bilden eftersom jag skriver redan i mitt andra inlägg att jag skulle behöva verktyg. Jag upplever inte att du argumenterar för eller emot om just jag ska göra en utredning, jag ifrågasätter din tolkning av mitt ursprungsinlägg eftersom jag vaken uttryckt att jag vill "hitta mig själv" eller "göra en utredning bara för att jag är nyfiken". Däremot stämmer det att jag själv funderar kring konsekvenserna av en diagnos ifall jag inte skulle medicinera.

Jag vet inte hur du får "vill veta någonting" till "göra en utredning bara för att man är nyfiken". Alla som gör en sjukdomsutredning vill väl veta om de är sjuka eller inte, att de gör de "bara för att de är nyfikna" tror jag inte direkt nej.
 
Jag vet inte hur du får "vill veta någonting" till "göra en utredning bara för att man är nyfiken". Alla som gör en sjukdomsutredning vill väl veta om de är sjuka eller inte, att de gör de "bara för att de är nyfikna" tror jag inte direkt nej.

Då delar vi inte erfarenhet på den punkten.
 
I början av året minns jag att jag skrev en tråd om depression. Eller rättare sagt sökte jag tips på hur man kunde plocka upp sig själv i perioder när allt känns skit, men när jag läser det med lite andra ögon nu känns det som att det bidrar lite med en kartläggning av den här problematiken. Så jag klistrar in lite här så har jag det på samma ställe.

--

"Det känns nattsvart just nu. Jag har ont i magen eller huvudet varje dag. Jag bryter ihop och gråter några gånger i veckan. Jag står i duschen länge två gånger om dagen, först för att ens vakna på morgonen och sen för att det ger någon form av känsla av lugn och trygghet på kvällen. Kära fästman ger en enorm support, men känner sig nog lite uppgiven han med eftersom det bara fortsätter dag efter dag utan bättring.

Jag försöker planera in enkla och roliga saker, som att laga en god middag och köpa en flaska vin trots att det är vardagskväll. Vi sitter uppe och pratar och det känns bättre för en liten stund, men jag lägger mig ändå med samma känsla och vaknar med samma känsla av ängslighet och sorg."

--

"Jag ramlar jag lätt tillbaks till tanken att det sannolikt kommer att ljusna snart hur som helst, och att jag bara måste ha lite tålamod. Jag är verkligen för att söka hjälp när det behövs, men jag tänker också att det ibland kan komma tunga perioder som sedan passerar?"


--

"Jag känner mig extremt komplicerad, och då får jag dåligt samvete för det också. Fästmannen är nästan alltid glad. Han går aldrig in i perioder som dessa. Han är alltid logisk, stabil och på gott humör. Själv pendlar jag mellan sprudlande och nattsvart. Jag har låtsas vara på bättre humör några dagar för jag tänkte.. fake it til you make it? Så slipper han ta allt jämt. Det gick inte alls bra utan slog tillbaks med världens kraft. Så får jag dåligt samvete igen för att han måste trösta mig hela natten igen. Förstår knappt varför han stannar, och då blir jag ledsen över det också."

--

"Bukefalist: Jag har för mig att du tidigare berättat om hur du ibland kan hamna in mörka stunder även i perioder där allt är bra?"
"Stämmer. Kan man få ominstallera sig?"


--

"Vi började prata om jobbet igår kväll igen och jag konstaterade ganska snabbt att det inte är jobbet som är problemet. Det är tufft, jobbigt ibland, stressat ibland men det måste såklart vara något annat som gör mig så genuint ledsen."

--

"Jag har nog alltid sett det som onödigt med terapi för att ta mig ur respektive svacka men blev påmind i den här tråden om mönstret med ångestproblematik och nedstämdhet, och att terapin kanske inte primärt behövs för att klara av just den här perioden men att den kanske kan hjälpa mig undvika framtida sådana. Vem vet, att jag har ångest med jämna mellanrum kanske inte måste vara en del av livet? Jag har nog bara tänkt att det är så och förlikat mig med det."
 
Har egentligen bara två saker att komma med:

Psykoser och maniska episoder och att i olika grad tappa kontakten med verkligheten är farligt, och otroligt påfrestande för personen själv och även omgivningen. Under sådana perioder kan det skapas problem som är väldigt svåra att komma till rätta med. Så att ha haft en enda riktigt jobbig manisk episod är nog för att ta problemet på största allvar tycker jag. När det väl börjar gå dåligt finns ju sällan möjlighet att göra något vettigt åt situationen.

Men, jag är väldigt skeptisk till medicinering. Jag förstår och respekterar att vissa behöver det, men jag har också erfarenhet av folk runt omkring mig som fått stora problem p.g.a. mediciner. Speciellt problematiskt kan det bli för folk med missbruksproblem, eller folk som inte har någon erfarenhet/djupare förståelse för hur sådan medicinering (eller droger, som det faktiskt är, mer eller mindre) påverkar en. Dvs i de allra flesta fall.

Så jag tycker att du ska göra en utredning. Men att du ska fokusera på att få en diagnos och även på att få verktyg för att hantera ditt liv. Medicin kan eventuellt vara vettigt men var väldigt skeptisk och ta inte vad helst någon läkare rekommenderar utan hör dig för om folks erfarenheter och läs på.
Har du en diagnos kommer det ändå underlätta för att få rätt medicin när det väl verkligen behövs.
Jag vet folk med bipolär sjukdom som har fått genomgå olika program som har hjälpt dem, enligt dem själva.

Det är absolut inte slöseri med samhällsresurser att göra en utredning, även om du inte är i akut behov av hjälp och även om du inte vill ta medicin! Inte för att jag tycker att samhällets resurser är det viktiga i denna fråga men har du haft maniska episoder eller riktiga depressioner är det troligtvis en besparing av framtida samhällsresurser att göra en utredning.

Nej, en sak till har jag att komma med: Det är visserligen normalt att känna ångest ibland i livet, men att ha återkommande ångest utan uppenbara orsaker är inte normalt. Men väldigt plågsamt. Det rimliga är att göra vad man kan för att slippa. Och då gärna något konstruktivt, som att försöka lära känna sig själv bättre, snarare än att utveckla fler och fler metoder för att fly ångesten.
Har du blivit rekommenderad en utredning för bipolär sjukdom är det absolut ett alternativ.
Ett annat alternativ, om man har råd, är att uppsöka en privat psykolog. Det kan man göra utan att behöva slåss med hela vårdapparaten. Och även om man väljer en mer allmän inriktning kan det hjälpa att förstå sig själv bättre och identifiera vilka problem som skulle löna sig att jobba med. Visst finns det program för att lära sig hantera ångest, men att förstå sig själv och sina känslor lite bättre kan vara till stor hjälp även det. Den typen av mer allmän terapi tror jag fungerar bäst just när man inte har överdrivet mycket akuta problem och det skadar inte alls om man drivs av en nyfikenhet inför sig själv och sina känslor!
 
Har egentligen bara två saker att komma med:

Psykoser och maniska episoder och att i olika grad tappa kontakten med verkligheten är farligt, och otroligt påfrestande för personen själv och även omgivningen. Under sådana perioder kan det skapas problem som är väldigt svåra att komma till rätta med. Så att ha haft en enda riktigt jobbig manisk episod är nog för att ta problemet på största allvar tycker jag. När det väl börjar gå dåligt finns ju sällan möjlighet att göra något vettigt åt situationen.

Men, jag är väldigt skeptisk till medicinering. Jag förstår och respekterar att vissa behöver det, men jag har också erfarenhet av folk runt omkring mig som fått stora problem p.g.a. mediciner. Speciellt problematiskt kan det bli för folk med missbruksproblem, eller folk som inte har någon erfarenhet/djupare förståelse för hur sådan medicinering (eller droger, som det faktiskt är, mer eller mindre) påverkar en. Dvs i de allra flesta fall.

Så jag tycker att du ska göra en utredning. Men att du ska fokusera på att få en diagnos och även på att få verktyg för att hantera ditt liv. Medicin kan eventuellt vara vettigt men var väldigt skeptisk och ta inte vad helst någon läkare rekommenderar utan hör dig för om folks erfarenheter och läs på.
Har du en diagnos kommer det ändå underlätta för att få rätt medicin när det väl verkligen behövs.
Jag vet folk med bipolär sjukdom som har fått genomgå olika program som har hjälpt dem, enligt dem själva.

Det är absolut inte slöseri med samhällsresurser att göra en utredning, även om du inte är i akut behov av hjälp och även om du inte vill ta medicin! Inte för att jag tycker att samhällets resurser är det viktiga i denna fråga men har du haft maniska episoder eller riktiga depressioner är det troligtvis en besparing av framtida samhällsresurser att göra en utredning.

Nej, en sak till har jag att komma med: Det är visserligen normalt att känna ångest ibland i livet, men att ha återkommande ångest utan uppenbara orsaker är inte normalt. Men väldigt plågsamt. Det rimliga är att göra vad man kan för att slippa. Och då gärna något konstruktivt, som att försöka lära känna sig själv bättre, snarare än att utveckla fler och fler metoder för att fly ångesten.
Har du blivit rekommenderad en utredning för bipolär sjukdom är det absolut ett alternativ.
Ett annat alternativ, om man har råd, är att uppsöka en privat psykolog. Det kan man göra utan att behöva slåss med hela vårdapparaten. Och även om man väljer en mer allmän inriktning kan det hjälpa att förstå sig själv bättre och identifiera vilka problem som skulle löna sig att jobba med. Visst finns det program för att lära sig hantera ångest, men att förstå sig själv och sina känslor lite bättre kan vara till stor hjälp även det. Den typen av mer allmän terapi tror jag fungerar bäst just när man inte har överdrivet mycket akuta problem och det skadar inte alls om man drivs av en nyfikenhet inför sig själv och sina känslor!

Tack för bra input! Jag har funderat på privat psykolog/psykoterapeut. Det gör mig dock aningens irriterad att jag ska skatta över 10 lax i månaden och kan ändå inte få den vård jag behöver utan behöver betala den ur egen ficka därtill 😑 Men, det är väl egentligen det minsta problemet i det här. Jag tänker att jag träffar min alllmänläkare om en månad och ser vad han säger, och verkar det bli någon boll i rullning där så gör det ingenting att det tar tid. Känns det uppgivet så får det kanske bli privat dock. Jag känner att jag verkligen måste få lite klarhet i min problematik oavsett vad svaret kommer att bli. En sak som det åtminstone inte finns några frågetecken kring är att jag dras med någon form av svårhanterlig problematik som gör att jag inte mår så bra som jag skulle kunna göra.
 
@Voeux jag håller med om att privata alternativ egentligen inte ska behövas. Men blev nyfiken på det du nämnde med privata alternativ och googlade lite snabbt. Fick upp Capio Psykiatri som verkar jobba på uppdrag av bland annat Region Stockholm och det står att de kan hjälpa till med Bipolär sjukdom. Vet inte om de gör utredningar för bipolär sjukdom, men de gör andra utredningar så det är inte helt uteslutet.

Lägger in en länk till sidan jag läste på.
https://capio.se/specialistvard/psykiatri/vara-mottagningar/stockholm-oppenvard/
 
@Voeux jag håller med om att privata alternativ egentligen inte ska behövas. Men blev nyfiken på det du nämnde med privata alternativ och googlade lite snabbt. Fick upp Capio Psykiatri som verkar jobba på uppdrag av bland annat Region Stockholm och det står att de kan hjälpa till med Bipolär sjukdom. Vet inte om de gör utredningar för bipolär sjukdom, men de gör andra utredningar så det är inte helt uteslutet.

Lägger in en länk till sidan jag läste på.
https://capio.se/specialistvard/psykiatri/vara-mottagningar/stockholm-oppenvard/
Det där är ju dock inte privat vård som man bekostar själv, även om det drivs av ett bolag (capio) utan en helt vanlig öppenvårdsmottagning som jobbar på uppdrag av Region Stockholm :) Min vårdcentral drivs också av Capio, likaså ortopeden jag ska operera min fot hos.
Vet inte om det ens finns någon helt privat psykiatri i Stockholm/Sverige. Absolut finns det privata psykologer och psykoterapeuter, jag har själv gått i privat KBT-behandling.
 
@Voeux jag håller med om att privata alternativ egentligen inte ska behövas. Men blev nyfiken på det du nämnde med privata alternativ och googlade lite snabbt. Fick upp Capio Psykiatri som verkar jobba på uppdrag av bland annat Region Stockholm och det står att de kan hjälpa till med Bipolär sjukdom. Vet inte om de gör utredningar för bipolär sjukdom, men de gör andra utredningar så det är inte helt uteslutet.

Lägger in en länk till sidan jag läste på.
https://capio.se/specialistvard/psykiatri/vara-mottagningar/stockholm-oppenvard/

Det där är ju dock inte privat vård som man bekostar själv, även om det drivs av ett bolag (capio) utan en helt vanlig öppenvårdsmottagning som jobbar på uppdrag av Region Stockholm :) Min vårdcentral drivs också av Capio, likaså ortopeden jag ska operera min fot hos.
Vet inte om det ens finns någon helt privat psykiatri i Stockholm/Sverige. Absolut finns det privata psykologer och psykoterapeuter, jag har själv gått i privat KBT-behandling.

Stämmer bra! Skickade dock precis iväg en egenremiss till dem också. Vem vet, de kanske bedömer annorlunda än Norra Stockholms öppenpsykiatri. Men jag är främst inställd på tiden hos vårdcentralen om en månad.
 
Eh, men typ. Jag har rutiner för allt jag ska göra, från dess att jag kliver upp tills dess att jag lägger mig. Det är galet för utomstående (har jag hört :angel: ) men för mig ger det ett lugn. Det känns helt normalt och jag tänker att så har väl alla det, tills nån talar om att så är det inte. Jag känner då typ "hurfan lever andra människor"? :o

Skrattade lite för mig själv när jag läste detta pga den totala igenkänningen. Ibland måste man bara kunna skratta åt det :rofl:
 
Oj. Jag har bara läst första sidan av tråden och måste bara säga, tusen tack för dina inlägg :heart

För ca 15 år sedan medicinerades jag riktigt hårt för depression, åt även medicin mot psykotiska inslag (Zyprexa vill jag minnas att den hette och nåt annat helvete som jag förträngt namnet på). Det talades om ev utredning för bipolär men jag ville inte äta den medicin som förslogs (lamictal) då jag hade ett par kompisar diagnostiserade med bipolär sjukdom som åt den. Så det gick jag aldrig vidare med utredning, påbörjade ävene n utrdening inom NPF som jag avbröt.
Det intressanta är att under alla år så var det Ingen som nämnde just detta du skriver. Jag har ätit olika typer av SSRI med noll och ingen effekt alls...

Nu ska jag läsa vidare i tråden...

Förutom vid exeptionella undantag så är Voxra (bupropion) den enda antidepressiva medicinen som används vid behandling av bipolär depression. SSRI och andra ”vanliga” antidepressiva används inte då de kan utlösa hypomana/maniska skov, utöver att vara verkningslösa för själva depressionen.
 
Alltså, när jag sammanfattade information till egenremissen nu så blir jag bara ännu mer irriterad på tanten i telefonen. Hon har alltså följande information framför sig:

2014:
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen på grund av rusande tankar, tankar som avbryter varandra, upplevt besatthet och maktlöshet att styra sina tankar och impulser.

2015:
- Söker vårdcentral på grund av minnesluckor, rusande tankar som "hackar", brusande ljud, depression.
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen med suicidaltankar
- Beroendeutredning med negativt resultat
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen med suicidaltankar igen
- Skrivs in på öppenpsykiatrin och ordet bipolär sjukdom står i anteckningarna

2016:
- Sjukskrivning på grund av akut reaktion på stress

Och tanten säger "Det räcker inte som underlag för utredning". Ni får ursäkta om jag hakar upp mig på det här men det är ju fan... jävligt konstigt.
 
Nu ska ju det egentligen inte behövas, men vet du hur det ser ut med privata vårdalternativ? Jag är så fruktansvärt trött på att bemötas av skepticism. Om man bokar in en privat tid med psykolog, vad händer då om de anser att man behöver sjukdomsutbredning och vilka befogenheter har de?

Du har goda möjligheter att komma till psykolog för samtal i privat regi, men jag tror tyvärr inte att någon privat aktör gör utredningar om det inte sker på remiss från den vanliga vården. Min son gjorde tex sin npf-utredning via en privat aktör, men det var via BUP som de i sin tur rapporterade tillbaka till.
 
Det där är ju dock inte privat vård som man bekostar själv, även om det drivs av ett bolag (capio) utan en helt vanlig öppenvårdsmottagning som jobbar på uppdrag av Region Stockholm :) Min vårdcentral drivs också av Capio, likaså ortopeden jag ska operera min fot hos.
Vet inte om det ens finns någon helt privat psykiatri i Stockholm/Sverige. Absolut finns det privata psykologer och psykoterapeuter, jag har själv gått i privat KBT-behandling.
Ok, i så fall har jag rört ihop det. Jag tänkte att det är ett eget företag som har avtal med regionen, så när de utför sina tjänster skickar de räkningen till regionen medan patienten betalar den vanliga patientavgiften. Men är det fel då?
 
Alltså, när jag sammanfattade information till egenremissen nu så blir jag bara ännu mer irriterad på tanten i telefonen. Hon har alltså följande information framför sig:

2014:
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen på grund av rusande tankar, tankar som avbryter varandra, upplevt besatthet och maktlöshet att styra sina tankar och impulser.

2015:
- Söker vårdcentral på grund av minnesluckor, rusande tankar som "hackar", brusande ljud, depression.
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen med suicidaltankar
- Beroendeutredning med negativt resultat
- Kommer till akutpsykiatriska mottagningen med suicidaltankar igen
- Skrivs in på öppenpsykiatrin och ordet bipolär sjukdom står i anteckningarna

2016:
- Sjukskrivning på grund av akut reaktion på stress

Och tanten säger "Det räcker inte som underlag". Ni får ursäkta om jag hakar upp mig på det här men det är ju fan... jävligt konstigt.

Det är föööör jääääävligt! :rage:
Men tyvärr tror jag det är direktiven de har att förhålla sig till. Finns det inte nu finns det inte alls. Syns det inte finns det inte. Tror att de som tar emot remisserna gråter inombords emellanåt, på samma sätt som jag gör när jag har kontakt med socialtjänsten å ”mina” tjejers vägnar :cry::mad:
 

Liknande trådar

Relationer Jag använder ett annat nick, av respekt för min sambo och vår relation, eftersom några känner till mig och mitt vanliga nick. Jag...
4 5 6
Svar
112
· Visningar
14 397
Senast: Petruska
·
Relationer Jag måste prata med någon. Får ingen ordning alls på tankarna nu. Varning för långt och osammanhängande! Jag och min kille flyttade...
2 3
Svar
46
· Visningar
5 283
Senast: TinyWiny
·
  • Låst
Relationer Detta är rena spekulationer dock. Personen själv är fast och fullt medveten om att det svänger REJÄLT i humör och känslor, och tror sig...
Svar
3
· Visningar
6 098
Senast: Hedinn
·
Kropp & Själ Hej allihop, Jag hittade detta forum när jag googlade om håranalys. Jag är inte så insatt i hästar, jag är dock djuraktivist så jag...
5 6 7
Svar
126
· Visningar
20 637
Senast: Amha
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp