Som en person som en gång har förlorat hälsobalansen i tillvaron, så lever jag nu med en hög prioritet på att försöka ge mig själv förutsättningar till god hälsa.
En sak som dock sitter väldigt, väldigt långt inne är det här med att skapa en bra balans mellan aktivitet och vila. Det finns ju så galet mycket som är roligt här i livet och min hjärna spinner lätt iväg på alla idéer, vilket innebär att jag bildligt sett ”jagar runt” ganska mycket. Helt enkelt för att jag tycker att det är så kul!
Jag kan inte riktigt minnas när jag senast under en längre period stillade mig själv, öppnade mig för intryck och bara ”flöt med” en stund i livet. Kanske till och med hade lite tråkigt, för ovanlighetens skull. Jag har istället ständigt en lång lista med saker som pockar på uppmärksamhet och saker som måste göras och saker jag vill göra. Hela mitt liv har blivit en lång jakt för att hinna ikapp med min aldrig sinande att göra-lista. Och jag har märkt att det tillståndet inte lämnar något utrymme för kreativitet i mitt liv. För min kreativitet är en försynt själ.
Om jag hela tiden bara jagar efter nästa punkt på listan: ” nu vill jag gå en kurs, nu vill jag läsa den boken – och den och den och den, nu måste tvätten tvättas, nu måste plantorna planteras, nu måste det och det göras och den och den kontaktas och det och det åtagandet avklaras” – så finns det aldrig någon plats för den försynta kreativiteten att sticka fram näsan. Jag märker det bl.a. på mitt skrivande här. Jag VILL skriva, det gör mig gott att skriva och samtidigt stanna upp och reflektera, men det hinns bara inte med. Jag jagar min lista från det jag stiger upp på morgonen till det att jag inser att jag måste stupa i säng för att inte min nattsömn ska bli rumphuggen.
Ibland lyckas jag stilla mig själv tillräckligt mycket för att för ett kortare tag bryta mig loss från den jagade känslan – en känsla som jag skapar själv genom att jag VILL så mycket – och får vardagen att kännas lite lugnare. Och åh så skönt det är! Jag behöver ju det tillståndet så väl!
Att lära mig själv att tänka om och inte vara så driftig och intensiv och vilja så mycket är en av mina stora utmaningar för närvarande...
När jag var yngre så var kreativitet en stor del av mitt liv. Jag älskade färg, inredning, skriva, sjunga, spela instrument, skapa med mina händer – och att teckna. Men i början av 90-talet så hände något. Jag hade påbörjat att rita en teckning, men den blev aldrig färdig. Mitt i teckningen la jag ner pennan, och underligt nog så kom lusten aldrig tillbaka. Man kan verkligen säga att den tvärdog pang bom.
Jag har till och med sparat min sista halvfärdiga teckning. När jag såhär i efterhand tittar tillbaks på den så tycker jag att den var riktigt bra, att jag var väldigt duktig. Men det tyckte jag förstås aldrig då. Jag var aldrig nånsin nöjd med någonting jag gjorde. ”Usch jag är så dålig och ritar så fult” var mitt mantra. Kanske lyckades jag döda min kreativitet genom att klaga och förakta ihjäl den?
Jag har några gånger försökt att plocka upp pennan och börjat teckna igen, försökt att skapa något genom att röra en penna mot ett papper, men det går inte. Jag lyckas inte, känslan och förmågan är tvärdöda. Och jag sörjer dom.
Dom gånger jag för en kortare stund har lyckats stilla mig själv och glömma bort min att göra-lista för en stund, så har det faktiskt hänt att jag åtminstone har fått lust att plocka upp min gamla tvärflöjt och spela litegrann. Och där finns lite av känslan och glädjen faktiskt kvar. Och det är alldeles alldeles underbart!!
Ibland ser jag människor som skapar blomsterarrangemang, gör lerfigurer, designar smycken, och annat sånt som jag själv älskade att göra förr. Och jag känner att jag verkligen saknar känslan av skapande kreativitet. Jag tror att jag skulle behöva få tillbaks den känslan i mitt liv, för jag tror att det skulle vara enormt nyttigt och välgörande för mig att befinna mig i det stadiet där förutsättningarna finns för kreativiteten att existera...
Här är den, min sista teckning, i vilken min kreativitet dog mitt i:
En sak som dock sitter väldigt, väldigt långt inne är det här med att skapa en bra balans mellan aktivitet och vila. Det finns ju så galet mycket som är roligt här i livet och min hjärna spinner lätt iväg på alla idéer, vilket innebär att jag bildligt sett ”jagar runt” ganska mycket. Helt enkelt för att jag tycker att det är så kul!
Jag kan inte riktigt minnas när jag senast under en längre period stillade mig själv, öppnade mig för intryck och bara ”flöt med” en stund i livet. Kanske till och med hade lite tråkigt, för ovanlighetens skull. Jag har istället ständigt en lång lista med saker som pockar på uppmärksamhet och saker som måste göras och saker jag vill göra. Hela mitt liv har blivit en lång jakt för att hinna ikapp med min aldrig sinande att göra-lista. Och jag har märkt att det tillståndet inte lämnar något utrymme för kreativitet i mitt liv. För min kreativitet är en försynt själ.
Om jag hela tiden bara jagar efter nästa punkt på listan: ” nu vill jag gå en kurs, nu vill jag läsa den boken – och den och den och den, nu måste tvätten tvättas, nu måste plantorna planteras, nu måste det och det göras och den och den kontaktas och det och det åtagandet avklaras” – så finns det aldrig någon plats för den försynta kreativiteten att sticka fram näsan. Jag märker det bl.a. på mitt skrivande här. Jag VILL skriva, det gör mig gott att skriva och samtidigt stanna upp och reflektera, men det hinns bara inte med. Jag jagar min lista från det jag stiger upp på morgonen till det att jag inser att jag måste stupa i säng för att inte min nattsömn ska bli rumphuggen.
Ibland lyckas jag stilla mig själv tillräckligt mycket för att för ett kortare tag bryta mig loss från den jagade känslan – en känsla som jag skapar själv genom att jag VILL så mycket – och får vardagen att kännas lite lugnare. Och åh så skönt det är! Jag behöver ju det tillståndet så väl!
Att lära mig själv att tänka om och inte vara så driftig och intensiv och vilja så mycket är en av mina stora utmaningar för närvarande...
När jag var yngre så var kreativitet en stor del av mitt liv. Jag älskade färg, inredning, skriva, sjunga, spela instrument, skapa med mina händer – och att teckna. Men i början av 90-talet så hände något. Jag hade påbörjat att rita en teckning, men den blev aldrig färdig. Mitt i teckningen la jag ner pennan, och underligt nog så kom lusten aldrig tillbaka. Man kan verkligen säga att den tvärdog pang bom.
Jag har till och med sparat min sista halvfärdiga teckning. När jag såhär i efterhand tittar tillbaks på den så tycker jag att den var riktigt bra, att jag var väldigt duktig. Men det tyckte jag förstås aldrig då. Jag var aldrig nånsin nöjd med någonting jag gjorde. ”Usch jag är så dålig och ritar så fult” var mitt mantra. Kanske lyckades jag döda min kreativitet genom att klaga och förakta ihjäl den?
Jag har några gånger försökt att plocka upp pennan och börjat teckna igen, försökt att skapa något genom att röra en penna mot ett papper, men det går inte. Jag lyckas inte, känslan och förmågan är tvärdöda. Och jag sörjer dom.
Dom gånger jag för en kortare stund har lyckats stilla mig själv och glömma bort min att göra-lista för en stund, så har det faktiskt hänt att jag åtminstone har fått lust att plocka upp min gamla tvärflöjt och spela litegrann. Och där finns lite av känslan och glädjen faktiskt kvar. Och det är alldeles alldeles underbart!!
Ibland ser jag människor som skapar blomsterarrangemang, gör lerfigurer, designar smycken, och annat sånt som jag själv älskade att göra förr. Och jag känner att jag verkligen saknar känslan av skapande kreativitet. Jag tror att jag skulle behöva få tillbaks den känslan i mitt liv, för jag tror att det skulle vara enormt nyttigt och välgörande för mig att befinna mig i det stadiet där förutsättningarna finns för kreativiteten att existera...
Här är den, min sista teckning, i vilken min kreativitet dog mitt i:
