Vab

[hjärter_dam]

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

 

[BernT]

Om man vabbar så är ju barnet oftast sjukt, dvs då ska man vila. Då behöver man inte underhållas. Har inga problem med att vobba. Är mitt barn sjukt så får hon vila och typ se på ipaden och äta nån glass.

Om jag vobbar så ska jag dock ha full lön den dagen. Tänker inte jobba/vabba samtidigt och få avdrag för vabb. Utan förväntas jag jobba ska jag ha vanlig lön. Och inte söka från FK såklart men det fattar väl alla.

 

[FeatherCloud]

Jag jobbar som tjänsteperson på kommunen. Jag vobbar aldrig. Nu är jag och sambon visserligen föräldralediga med barn nr 2 så är stora sjuk vabbar vi inte, men utgår från hur vi gjort tidigare och kommer göra i framtiden, så länge barnen är så små att de faktiskt "behöver oss" när de är sjuka.

Vab (och att vara hemma när man själv är sjuk) är en rättighet man ska vara rädd om, anser jag. Därför utnyttjar jag det när det behövs så att det syns att behovet finns. Jag hade pratat med chefen om min känsla om jag upplevde att jag förväntades vobba. Det förekommer på min arbetsplats och en del chefer uttrycker det som en del i att vara en "attraktiv arbetsgivare", men jag har aldrig upplevt att det förväntas av mig.

 

[DarkInNight]

För mig går arbetsbelastningen i vågor, och allt som oftast gör ingen mitt jobb om jag skulle vara borta så jag brukar vabba del av dag för att inte bli sönderstressad.
Dvs jag jobbar av det viktigaste medan barnet roar sig självt (de är 7 och 9) och tar sedan ut vab resten av dagen. Dagar när det är lugnt på jobbet vabbar jag mer, eller när vi haft vakna nätter.
Det är inte helt optimalt, bäst vore full vab, men med förkylningsastmatiskt barn som är förkyld i princip jämt under höst till vår skulle innebära enormt stor jobbfrånvaro och jag tycker mitt jobb också är viktigt, så känns detta ändå okej.

 

[Imogen]

Om man vabbar så är ju barnet oftast sjukt, dvs då ska man vila. Då behöver man inte underhållas. Har inga problem med att vobba. Är mitt barn sjukt så får hon vila och typ se på ipaden och äta nån glass.

Om jag vobbar så ska jag dock ha full lön den dagen. Tänker inte jobba/vabba samtidigt och få avdrag för vabb. Utan förväntas jag jobba ska jag ha vanlig lön. Och inte söka från FK såklart men det fattar väl alla.

Nja, visst behöver man vabba när de är ”friska” också och behöver underhållning, inte minst under pandemin. Eller om man kräkts en gång och inget mer och ska vara hemma 48 h tex. Mina barn hade vattkoppor och var helt opåverkade förutom prickarna… Eller för den sakens skull kan man ju behöva underhålla även stillsammare aktiviteter.

 

[SaraXX]

Jag har lite samma situation och vabbar oftast halva dagen. Det är inte bra, det sliter något oerhört märker jag att göra båda sakerna samtidigt (vilket det i praktiken blir). Barnen får mycket skärmtid, jag får mycket dåligt samvete. Men jag gör så ändå.

Ingen säger något om jag vabbar, så det här ligger hos mig.

 

[astilbe]

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

Jag är föräldraledig just nu och har lite mindre barn (4 år) men vobbar ingenting, kan möjligtvis hålla ett öga på mailen bara. Jag hade aldrig fått någon arbetsro om jag skulle ta hand om barn samtidigt så det tänker jag inte ens försöka. Är han jättesjuk så behöver man ju ta hand om honom, är han bara småsjuk så är han ju precis lika pigg som vanligt och behöver aktiveras. Oftast försöker jag och min man dela upp dagarna så man bara behöver vabba halva dagen var. Jag upplever inte att vi har någon vob-kultur på mitt jobb heller utan är man hemma med sjukt barn så är man inte tillgänglig helt enkelt och det är ingen som har problem med det.

 

[enough]

Jobbar hemma med egen firma under barnveckorna. Nu är det sällan sonen är sjuk, men när det händer ser jag inga problem med att han nördar in på sitt medan jag jobbar, är det nån gång det kan få vara ok med skärm hela dan är det väl när man är hemma sjuk. Jag jobbar inte så intensivt i vanliga fall heller så blir ingen större skillnad av att jag servar honom lite. Så jag tar inte ut vab, det hade känts fel. Om han inte vore jättesjuk förstås och verkligen krävde passning.

 

[Manji]

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

Jobbar precis som dig och vobbar och vabbar. Vobba innebär oftast att jag jobbar ett par timmar av en arbetadag och vabbar resten (eller tar flextimmar). Jobbet utförs t ex med datorn i soffan medan barnet kollar en film, medan barnet drar en powernap eller på kvällen när barnet sover. Barnet har varit 2 till nästan 4 år när det vobbats. Jag har enbart gjort det pga ekonomiska skäl, coronavabba heltid en vecka var tredje vecka är dyrt tycker jag.

Bortsett från det föredrar jag att vabba och ingen skulle ifrågasätta om jag valde att endast vabba. Nu har vi fått tillskott av barn så det blir inget vabbande på ett tag. Men sen, när tvåan ska snoras in i förskolan, kommer jag nog inte orka vobba en endaste sekund!

 

[jeennnnyy]

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

Mina barn är 3 och 6 och jag vobbar hela tiden. Särskilt det lilla barnet har varit konstant sjuk den här vintern. Tycker det är både skönt och stressande. Skönt för att ingen annan gör mitt jobb om jag är borta så hade blivit jättestressigt sen. Dåligt för att jag till och från får dåligt samvete för barnen.

Även hos oss har vab typ försvunnit sen pandemin bröt ut, ”alla” jobbar och det känns underförstått att man SKA göra det. Antingen hade ingen opponerat sig om jag börjat vabba, men inte heller säker på att jag skulle kunna ha kvar min tjänst om jag varit borta så mkt som det blivit om jag alltid vabbat…

Tycker dock för det allra mesta att det funkar utmärkt att vobba, jobbigast när jag själv håller i långa möten eller när båda barnen är hemma samtidigt.

 

[Jenka]

Jag vobbar. Ofta tar jag halvdag vab och jobbar/vobbar halvdag. Det tycker jag i regel funkar bäst för att hålla undan på jobbet men känna att jag fokuserar tillräckligt på jobbet. Beror såklart lite på min och barnens dagsform och hur dagsplaneringen ser ut.

Däremot, och det tycker jag är viktigt, så finns det ingen förväntan att jag ska jobba med sjuka barn från arbetsgivarens sida. Jag är nog bland dem som oftast vobbar är min spontana känsla.

 

[trazel]

Jag vobbar och har gjort det länge. Är tjänsteman i kommunal sektor. Mina barn är 9 och 11 år. De roar sig själva, men kan inte vara själva hela dagen. Ser det helt oproblematiskt.

 

[vemsomhelst123]

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

Beror lite på hur sjukt barnet är. Med snorvabb har jag svårt att jobba då mitt barn är litet (3) och inte reder ut att vara inomhus hela dagen. Oftast kan vi lösa att jag är med på möten som är viktiga, men jobbar inte hel dag. Dvs vabbar typ 75% och jobbar 25%.
Och sen kanske jag jobbar lite på kvällen när hon somnat.
Jag jobbade en del under min föräldraledighet oxå, då hade jag möten på lekplatser i telefon alt på vagnpromenader. Ibland tog jag med barnet till kontoret, men det var inte alltid det funkade under pandemin..

 

[Soapbubble]

När barnen gick i förskolan, innan pandemin då jag inte var lika van vid distansarbete, vobbade jag kanske två timmar och vabbade sex. Nu efter pandemin, när barnen går i skolan vobbar jag kanske sex timmar och vabbar två.

Barnen behöver inte mig. De mår inte dåligt av en slapp dag framför en långfilm och resten av dagen kan de ”aktivera” sig själva med böcker och pyssel. Anledningen till att jag behöver vabba är att nioåringens lärare skickar hem läxor så fort barnen är sjuka. Det är toppenbra, men läxarbetet tar nästan två timmar per dag inklusive pauser.

 

[Lingon]

Mina barn är 3 och 6 och jag vobbar hela tiden. Särskilt det lilla barnet har varit konstant sjuk den här vintern. Tycker det är både skönt och stressande. Skönt för att ingen annan gör mitt jobb om jag är borta så hade blivit jättestressigt sen. Dåligt för att jag till och från får dåligt samvete för barnen.

Även hos oss har vab typ försvunnit sen pandemin bröt ut, ”alla” jobbar och det känns underförstått att man SKA göra det. Antingen hade ingen opponerat sig om jag börjat vabba, men inte heller säker på att jag skulle kunna ha kvar min tjänst om jag varit borta så mkt som det blivit om jag alltid vabbat…

Tycker dock för det allra mesta att det funkar utmärkt att vobba, jobbigast när jag själv håller i långa möten eller när båda barnen är hemma samtidigt.

Arbetsgivaren kan inte kräva att du vobbar. Jag tvivlar på VAB är en legitim orsak att säga upp någon.

 

[jeennnnyy]

Arbetsgivaren kan inte kräva att du vobbar. Jag tvivlar på VAB är en legitim orsak att säga upp någon.

Jag sa varken att arbetsgivaren kräver att jag vobbar eller att jag tror att jag skulle bli uppsagd. Rätt säker på att inget av det är sant. Däremot förväntas det att man vobbar och skulle jag vara borta ca 50% av tiden (vilket är minst så mkt jag vobbat i vinter skulle jag nog inte kunna ha kvar min TJÄNST (har en relativt hög chefstjänst.) att de skulle säga upp mig fattar jag så klart att de inte skulle göra..

 

[cherie]

Varken jag eller min partner vobbar, någonsin.

Vi har en 2-åring dotter som nog varit mer sjuk än frisk nu sitt första år på förskolan. Det har varit extremt mycket vabb. Dock GÅR det inte att jobba och vabba henne samtidigt, hon är en riktig aktiv tjej och är bara utslagen och ligger stilla om hon har över 40 graders feber. Annars behöver hon konstant underhållning och stimulans, även när hon är sjuk. Oftast än jobbigare då eftersom hon är tröttare än vanligt och får mer utbrott. Men att tex se på TV som många verkar använda som knep fungerar ungefär 10-15 min i stöten innan myrorna i brallan blir för många och TVn tråkig.

På mitt jobb är det kultur att vabba. Typisk kvinnodominerat. Så inget problemet. Kan dock få dåligt samvete gentemot mina patienter om de avbokats för många gånger i rad. På min partners jobb, mansdominerat, är kulturen precis som på ditt jobb. Flexibiliteten ungefär densamma också. De flesta förutsätter att han ska jobba när han säger att han ska vabba, och blir förvånade när han svarar nej. Han hade nog jobbat om det gått, för han är väldigt påverkad av sociala normer, men det går ju verkligen inte för oss. På gott och på ont. Skulle man ha annat än 100% fokus på vår dotter så skulle allt i hemmet vara utrivet, glas och krukor och vaser ligga kraschade på golvet och dottern ledsen eller arg som ett bi.

 

[hjärter_dam]

Jag har lite samma situation och vabbar oftast halva dagen. Det är inte bra, det sliter något oerhört märker jag att göra båda sakerna samtidigt (vilket det i praktiken blir). Barnen får mycket skärmtid, jag får mycket dåligt samvete. Men jag gör så ändå.

Ingen säger något om jag vabbar, så det här ligger hos mig.

Ja det sliter verkligen hårt! Första pandemi-våren var våra barn hemma totalt 10 veckor mars till juni och vi bollade hemarbete vab, vob och familj i en enda röra tills hela familjen gick på knäna. Efter det bestämde vi att vi inte skulle jobba "till varje pris" utan att vi behöver ta ut mer vab och vobba mindre. Det har funkat ok från till nu men den här våren har återigen varit väldigt sjukdomstyngd, nu har dessutom vi vuxna blivit sjuka i större utsträckning än tidigare och det har återigen varit väldigt tungt att få ihop planeringen när vi själva dessutom inte varit krya.

 

[hjärter_dam]

Tack för alla svar, de har gett mig nya perspektiv på vab och vob. Idag är alla i familjen tillbaka på jobb/skola/förskola och det känns SÅ skönt att vara ensam hemma för en gångs skull.

 

[Kiwifrukt]

Jag har inga barn, men de allra flesta av mina kollegor har det. Hos oss brukar de som har små barn renodlat vabba alternativt vabba halva dagen och jobba halva (och då är den andra föräldern hemma den tid som kollegan jobbar), medan de som har större barn vobbar i större utsträckning. Men då handlar det om barn som kanske fortfarande är lite för små för att vara hemma ensamma en hel dag och behöver någon som typ ger dem mat, men i övrigt är ganska självgående. Före pandemin vobbade ingen hos oss, men då var självklart de barn som är större idag också två år yngre och behövde mer tillsyn och aktivering än vad de kanske behöver idag.

Vi har självständigt arbete som vi andra påverkas inte om någon är borta mycket. Däremot är det svårt att avlasta varandra (såvida det inte handlar om att någon vet att person x kommer vara borta tidsperiod y, och det blir väl mer om det är semestrar eller föräldraledighet, inte sjukdom som kan uppkomma precis när som helst), så det blir så klart högar som väntar på den personen när hen är tillbaka.