Vad är grejen med att ha långt till grannar?

[Magnum]

Vad tråkigt att den här tråden OCKSÅ utvecklats till att de som bor på landet ska förakta att bo i stan och tvärt om. Det blir alltid likadant. Varför måste man tala om för andra att de är lite dumma i huvudet som vill bo på ett visst sätt? Förklätt i olika fina ord såklart.

Tråk-buke

Håller med dej också!

Det är väl perfekt att man vill bo olika och att det då finns olika att välja på!

Jag tycker mej ju ha mina fördelar som andra ser som nackdelar, och tvärtom.

Jag har alltid fått försvara hur jag vill (VILL) bo, som om det fanns nåt rätt eller fel. Det är trist!

Frågar nån vart jag bor måste man ju inte ifrågasätta det det första man gör...
(det är mer regel än undantag)

Jag skulle aldrig komma på tanken att ifrågasätta vart nån valt att bo.. vare sej det är storstan, ensligt eller i ett villakvarter på landet.

 

[Narcissa]

Jag tänker att hur mkt man hör sina grannar på landet beror väldigt mycket på vilka grannar man har och vad de håller på med. Likaså vilka ljud som stör och inte. Det lär också påverka om man bor i skogen eller om det är fält och åkrar där ljudet tar sig längre.
Det räcker ju med att en granne har en skällig hund så hörs det långt om det är öppna marker omkring. Likså hörs maskiner osv rejält också när de väl är igång. Om man är så lättstörd att man måste isolera sig för att trivas så blir det ju lite risky tänker jag.

Så kan det vara. Jag talar bara för mig själv. Jag störs i princip enbart av andra människor och de ljud som de ger ifrån sig. Inte av maskiner eller av djur.

 

[Hedinn]

Fast det verkar väldigt speciellt, eller så är jag speciell.

o kn: Jag har ju flyttat in och ut ur lägenhet efter lägenhet, bott i studentkorridor, bott i lägenhet i villa, bott i höghus, låghus, mellanhus, hyreshus. Flyttade varje halvår till vartannat år när jag var student och växte upp i lägenhet.

Det har aldrig hänt att jag vetat när en granne spolat, pratat eller duschat.
Jag har aldrig haft en otrevlig granne eller en läskig granne.

Det har hänt att man hört grannar gräla, någon gång, ha ABBA party typ någon gång i månaden, att man hört grannens TV om man sitter på toa (rören). Att man hört tidningsbuden smätta igen dörren och dundra upp och ned för trappor, eller känt igen mammas fotsteg i trappen. Man kan ha hört gnegnoet från en dammsugare en kväll. Eller undrat varför de möblerar om så ofta. (haha i korridoren var det enda jag någonsin hörde av någon granne att personen som bodde under mig hade tur i datingen två gånger och rickig säng)

Men det är oftast också totalt dödstyst i timmar.

Man möter praktiskt taget aldrig någon när man kommer eller går och säger knappt hej. Inte ens där vi hade gårdsfester var någon översocial.

Men det är ju möjligt att man reagerar mer på typ någon går i trappen om man inte vuxit upp i lägenhet.

Beror nog på typ av hus. Jag har bott i knäpptysta lägenheter också, samt såna med ”normal” lyhördhet. Det hus jag bor i nu är extremt. Men jag verkar ju inte vara ensam om att höra den typen av ljud från grannarna om man ser till den här tråden, dock verkar ju vissa uppskatta det.

För mig är det mest obehagligt, för jag vill gärna kunna prata i mitt hem utan att oroa mig för att grannarna hör vad jag säger, typ.

 

[Badger]

Beror nog på typ av hus. Jag har bott i knäpptysta lägenheter också, samt såna med ”normal” lyhördhet. Det hus jag bor i nu är extremt. Men jag verkar ju inte vara ensam om att höra den typen av ljud från grannarna om man ser till den här tråden, dock verkar ju vissa uppskatta det.

För mig är det mest obehagligt, för jag vill gärna kunna prata i mitt hem utan att oroa mig för att grannarna hör vad jag säger, typ.

Tycker bara det är lustigt, eftersom jag har bott i så väldigt många olika lägenheter och helt missat den typen av ljud i någon av dem.

Samtidigt iofs, jag har tex inte bott i någon gammal omgjord våning med parkett tex. De ska tydligen vara extremt lyhörda om byggbolaget glömde att skära av parketten och sätta i väggen emellan istället för att bara sätta väggen ovanpå. Golvet leder tydligen ljudet väldigt lätt.

Har haft väldig tur helt enkelt.

 

[Voeux]

Vad tråkigt att den här tråden OCKSÅ utvecklats till att de som bor på landet ska förakta att bo i stan och tvärt om. Det blir alltid likadant. Varför måste man tala om för andra att de är lite dumma i huvudet som vill bo på ett visst sätt? Förklätt i olika fina ord såklart.

Tråk-buke

Ja, det är trist. Alla gillar ju olika, liksom, trist (och högst problematiskt) skulle det vara annars. Man ser väl människor hela dagarna långa (eller ja, åtminstone vi som bor i stan då ) som man inte skulle vilja byta med. Arbete, boende, partner, intressen, klädstil osv. Det som förundrar mig är behovet av att uttrycka det.

 

[cirkus]

Ja, det är trist. Alla gillar ju olika, liksom, trist (och högst problematiskt) skulle det vara annars. Man ser väl människor hela dagarna långa (eller ja, åtminstone vi som bor i stan då ) som man inte skulle vilja byta med. Arbete, boende, partner, intressen, klädstil osv. Det som förundrar mig är behovet av att uttrycka det.

Ja och i en tråd som handlar om grannar

 

[Voeux]

Jag skulle bli självmordsbenägen efter en vecka i den miljön! Jag tycker spontant synd om människor som bor långt ut på landsbygden med allt mörker och enslighet och är beroende av bil, och tänker att de inte har råd att bosätta sig mer centralt.

Och du vill inte bo som jag och det är tur att vi båda haft möjlighet att välja boende efter våra behov och önskemål.

Jag tror att väldigt mycket är vana! Något som jag själv verkligen älskar med stan är att det alltid är ljust. ALLTID. Ja, nåväl, halvljust i alla fall. Det behövs ingen ficklampa för att gå ut med hunden eller kila iväg till ICA sent på kvällen. Inte ens parkerna är mörka. Det är jag så van vid att jag alltid förundras över hur fullkomligt kolsvart det blir ute i stugan. Det känns som om ingenting existerar utanför ytterdörren, bara ett tryckande mörker. Men det har nog bara med vanan att göra. En vän till mig bor i litet hus några mil utanför stan där ingen gatubelysning finns. Hon drar glatt på sig pannlampan på kvällarna och tycker att stan är rörig och stressig. Hade jag själv växt upp på landet så hade mörkret förmodligen känts väldigt annorlunda för mig.

Gällande ekonomi så är det betydligt dyrare att skaffa hus runt min stad än hyresrätt/bostadsrätt i förort.

 

[honung]

En annan aspekt av iallafall mitt val av boende som i stora drag har varit uppväxt i stadsmiljö, sen en stor del av mitt liv på landsbygd där barnen fått växa upp i en miljö olik min egen, sen flytt tillbaks till stan när barnen blivit vuxna - handlar också om ork, eller brist på ork. Att bo på landet är inte alltid så enkelt, det krävs trots allt en hel del tid, energi och pengar att underhålla ett liv på landet.

Idag skulll jag inte orka bo i hus. Jag skulle inte orka hålla hus eller trädgård i skick. Jag hade som mest 8 hästar, får, höns, ankor, hund, katter, kaniner - u name it. Underhåll av trädgård, hagar, uthus, bostadshus. Alltid något som behövde göras. För min del handlar den tiden på landet om en annan tid i mitt liv. Idag är det förjevla skönt att stänga sin dörr och inte behöva bry sig om gräsklippning eller vedhögar som ska klyvas eller tas in. Jag har en stor trädgård idag mitt i stan där vi grannar gör vad vi vill och orkar, men skötsel sker i huvudsak av hyresvärden. Jag kan inte ha det bättre idag.
Jag har dessutom turen att trots att min lägenhet är mitt i city, så är mitt boende väääldigt billigt. Jag betalar 6600 för en trea på 100kvm.

En baksida av livet på landet som jag ser I mitt yrke då jag arbetar inom vården på landsbygd och då i människors hem. Och ack, jag ser ibland/oftaså mycket misäroch ensamhet där folk håller så hårt i sitt boende på landet att det innebär lidande för såväl människor och de djur de skaffat sig. Man håller stenhårt i sitt boende som man haft hela livet för nu kostar det "inget" och man vil inte lämna. Stora gårdar, små gårdar, grannar eller inte, när sjukdom och/eller ålder tar ut sin rätt är boende på landet allt annat än idylliskt. DET vill jag inte utsätta vare sig mig själv eller mina anhöriga för. Tänker ofta på det när jag passerar de där urgulliga fina gårdarna på landet, omgivna av vita syréner och pelargoner i fönstret. Man vet aldrig, där innanför kan det pågå lidande och misär som kostnad för att 'bo på landet'. Samma sak finns naturligtvis även i stadsmiljö, men i stadsmiljö handlar livet om färre kvadratmeter och mer människor runtomkring.

 

[Görel]

Jag tror att väldigt mycket är vana! Något som jag själv verkligen älskar med stan är att det alltid är ljust. ALLTID. Ja, nåväl, halvljust i alla fall. Det behövs ingen ficklampa för att gå ut med hunden eller kila iväg till ICA sent på kvällen. Inte ens parkerna är mörka. Det är jag så van vid att jag alltid förundras över hur fullkomligt kolsvart det blir ute i stugan. Det känns som om ingenting existerar utanför ytterdörren, bara ett tryckande mörker. Men det har nog bara med vanan att göra. En vän till mig bor i litet hus några mil utanför stan där ingen gatubelysning finns. Hon drar glatt på sig pannlampan på kvällarna och tycker att stan är rörig och stressig. Hade jag själv växt upp på landet så hade mörkret förmodligen känts väldigt annorlunda för mig.

Gällande ekonomi så är det betydligt dyrare att skaffa hus runt min stad än hyresrätt/bostadsrätt i förort.

Så kan det säkert vara. Att mörker känns tryggt för vissa medan det för mig känns skrämmande.

Jag bor ju också i Stockholm och min lägenhet i Sundbyberg kostar ca 75% av vad mina föräldrars mer än dubbelt så stora radhus i Sollentuna gör.

 

[Voeux]

Så kan det säkert vara. Att mörker känns tryggt för vissa medan det för mig känns skrämmande.

Jag bor ju också i Stockholm och min lägenhet i Sundbyberg kostar ca 75% av vad mina föräldrars mer än dubbelt så stora radhus i Sollentuna gör.

Jag tänker att stan inklusive förorterna kryllar av hyresrätter också. Man måste ju vara något kapitalstark för att kunna köpa något alls, en kollega till mig köpte precis en normalstor villa utanför Nynäshamn för strax över 3 milj. Det är ändå en timme utanför stan. Själv sitter jag intill Norr Mälarstrand på en hyresrätt för 6 lax i månaden.

 

[Snubbelfot]

Jag tänker att stan inklusive förorterna kryllar av hyresrätter också. Man måste ju vara något kapitalstark för att kunna köpa något alls, en kollega till mig köpte precis en normalstor villa utanför Nynäshamn för strax över 3 milj. Det är ändå en timme utanför stan. Själv sitter jag intill Norr Mälarstrand på en hyresrätt för 6 lax i månaden.

Men är det inte så att en sådan hyresrätt - ffa så centralt - ofta betingar en rejäl klump pengar under bordet för att komma i besittande av?

 

[Petruska]

Men är det inte så att en sådan hyresrätt - ffa så centralt - ofta betingar en rejäl klump pengar under bordet för att komma i besittande av?

Jag vet inte när det gäller Stockholm, men det var länge sedan jag senast hörde talas om någon som tog betalt för ett hyreskontrakt. Jag har trott att någon sorts rensning där har lyckats. Men vad vet jag.

 

[Voeux]

Men är det inte så att en sådan hyresrätt - ffa så centralt - ofta betingar en rejäl klump pengar under bordet för att komma i besittande av?

Nej, de flesta som har hyresrätter inne i stan har nog sannolikt haft kontrakten länge. För 20 år sedan var det nog inte lika svårt att få en hyresrätt här, och ibland har exempelvis barn fått besittningsrätt och kunnat ta över. Annars kan man byta till sig, det har jag gjort. Fick min första egna lägenhet på Lidingö efter 9 år i kö och har sedan bytt mig in hit. Sen finns det såklart de som får via bostadskön, som har stått i den hela livet och nu säljer av bostadsrätten/huset och bor i hyresrätt. Det säljs fortfarande kontrakt svart, men det är väldigt ovanligt.

 

[monster1]

Men är det inte så att en sådan hyresrätt - ffa så centralt - ofta betingar en rejäl klump pengar under bordet för att komma i besittande av?

Det beror på, det går att få den på rätt sätt också dvs genom att stå i bostadskö eller vara med i en bostadsförening tex skb.

 

[honung]

Men är det inte så att en sådan hyresrätt - ffa så centralt - ofta betingar en rejäl klump pengar under bordet för att komma i besittande av?

Eller tålmodigt mångårigt köande, alternativt bra kontakter? Ditt antagande vore nog inte min första gissning.

 

[Snubbelfot]

Nej, de flesta som har hyresrätter inne i stan har nog sannolikt haft kontrakten länge. För 20 år sedan var det nog inte lika svårt att få en hyresrätt här, och ibland har exempelvis barn fått besittningsrätt och kunnat ta över. Annars kan man byta till sig, det har jag gjort.

Min tanke var mest att centrala hyreslägenheter för 6000/mån inte är lättillgängliga, att det krävs kapital (eller som sagt lång kötid, eller något värdefullt att byta med) för att den som idag önskar lägenhet i stan skall kunna bo så. Precis som det gör på landet. Men det kanske inte stämmer (längre).

 

[Voeux]

Jag vet inte när det gäller Stockholm, men det var länge sedan jag senast hörde talas om någon som tog betalt för ett hyreskontrakt. Jag har trott att någon sorts rensning där har lyckats. Men vad vet jag.

Det krävs att en person är skriven minst 2 år på en adress för att få besittningsrätt och ens ha en chans att kunna få ta över ett kontrakt. Det innebär att köparen 2 år i förväg måste skrivas på adressen, och sedan hoppas på att få möjlighet att ta över kontraktet när den riktiga hyresgästen flyttar ut (med pengar under bordet då). Jag tror att detta även enbart gäller barn eller partner, så misstänker hyresvärden att det inte är ett barn eller en partner som ska ta över kontraktet så kan de sätta in utredning. Det är JÄTTESVÅRT att få igenom en annan person på kontrakt, vet bara när min mamma fick ta över mormors kontrakt efter att faktiskt bott ihop i 3 år, och när hon sedan ville få med sin sambo på kontraktet efter att han bott där i 5 år. De fick kriga.

Så, att köpa ett kontrakt svart är dels svindyrt, extremt tidsträvande och komplicerat, och stora risker. Nu utreds även möjligheten till fängelsestraff för den som försöker sälja. Bara när jag bytt en hyresrätt mot en annan så har det varit 10 veckors handläggningstid för att de djupdyker i att inget är fuffens. Så det är väl därför det inte sker så mycket längre, det är för mycket jobb med för stora risker. Och dessutom ganska liten sannolikhet att det ens kan gå igenom i slutändan.

 

[Voeux]

Min tanke var mest att centrala hyreslägenheter för 6000/mån inte är lättillgängliga, att det krävs kapital (eller som sagt lång kötid, eller något värdefullt att byta med) för att den som idag önskar lägenhet i stan skall kunna bo så. Precis som det gör på landet.

Nej lättillgängliga är de verkligen inte. Min poäng är att de inte alls kräver kapital

 

[cirkus]

Nej, de flesta som har hyresrätter inne i stan har nog sannolikt haft kontrakten länge. För 20 år sedan var det nog inte lika svårt att få en hyresrätt här, och ibland har exempelvis barn fått besittningsrätt och kunnat ta över. Annars kan man byta till sig, det har jag gjort. Fick min första egna lägenhet på Lidingö efter 9 år i kö och har sedan bytt mig in hit. Sen finns det såklart de som får via bostadskön, som har stått i den hela livet och nu säljer av bostadsrätten/huset och bor i hyresrätt. Det säljs fortfarande kontrakt svart, men det är väldigt ovanligt.

Jo det var svårt som fasen att få tar i hyresrätt i innerstan för 20 år sen, för 30 år sen också för den delen.

 

[Voeux]

Jo det var svårt som fasen att få tar i hyresrätt i innerstan för 20 år sen, för 30 år sen också för den delen.

Jag skrev "inte lika svårt". Inte att det inte var svårt