Vad är grejen med att ha långt till grannar?

[Petruska]

Precis. Här vägrade vissa att betala samfällighetsavgiften på någon enstaka tusenlapp som ska täcka allt vägunderhåll, inklusive snöröjning klockan 5 varje morgon. Det var orimligt hög avgift så de köpte varsin ny range Rover istället. Vilket inte löste problemet, men lite roligt att följa hur knepigt man kan resonera. Det vore ganska mycket dyrare och mer komplicerat att inte ha grannar alls, men 2-3 kilometer bort, utom synhåll, räcker gott och väl för min del.

Jösses så antisocialt!

 

[Snurrfian]

Jag gillar inte att känna beroende av andra för min vardag. Jag gör gärna tjänster men ogillar intensivt att behöva be om sådana. Det är typ det svåraste jag vet, och innebär lätt att jag överkompenserar med en flaska champagne för att nån tömt brevlådan en gång.
Jag känner nån lätt ångest tills skulden är återgäldad och att jag måste återgälda långt över vad tjänsten kanske var värd för att det ska släppa. Det orsakar mig mer bekymmer än att bara betala rätt av. Och det är ibland svårt.

Jag har nog aldrig känt att jag hamnar i sån skuld, kanske för att jag gärna hjälper andra och inte tycker att jag behöver något tillbaka, pay it forward är väl det jag går efter. Visst när jag fick låna en bekantas bil mycket hastigt efter att våran la av längs vägen så köpte jag ett par flaskor gott vin som jag vet att den bekanta uppskattar. Men i övrigt anser jag att det jämnar ut sig i slutändan, jag håller inte räkning helt enkelt. Men jag förstår vad du menar, även om jag inte känner lika.

 

[Snurrfian]

Nu är snö ingen stor grej i min del av landet. Men det problemet är löst via vägföreningen som har ett avtal med en firma.

Det mesta du nämner och som jag kan komma på, är antingen situationer jag undviker att försätta mig i eller som jag köper en tjänst för att lösa. Jag upplever det betydligt enklare.

Det är klart, bor man så det finns utrymme för en vägförening så är det väl enklast att lösa så, här går en allmän väg som sköts av svevia men de flesta har en egen uppfart på 500 m eller mer, de flesta har även egna traktorer i större eller mindre format, men vid mycket snö krävs stora fordon.

För mig känns det orimligt att alla ska exempelvis köpa sig en högtryckstvätt när det går att låna när man behöver någon gång per år. Vi har köpt en eftersom vi använder den rätt mycket, grannen tillika kompisen lånar den en gång om året. Vi lånar i gengäld special verktyg någon gång om året. Men vi håller inte reda på vem som har lånat mest. Bättre att grejerna används istället för att alla ska ha en varsin.

 

[Raderad medlem 6459]

@Petruska Hos mina päron hjälper bonden till att ploga vägen upp till huset, han kan vara schysst och ploga upp extra mycket snö så barnbarnen får en pulkabacke, när det blåser mycket så det rasar större grenar och träd över vägen så kommer han och tar bort dem. Andra grannar hjälper till med katterna när föräldrarna är bortresta, en har hjälpt pappa med hans ena båt när den varit trasig, nån annan har behövt pappas hjälp att slå på en tappsko på hästen.

Typ sånt hjälps dom åt med.

 

[Unafraid]

Det är klart, bor man så det finns utrymme för en vägförening så är det väl enklast att lösa så, här går en allmän väg som sköts av svevia men de flesta har en egen uppfart på 500 m eller mer, de flesta har även egna traktorer i större eller mindre format, men vid mycket snö krävs stora fordon.

För mig känns det orimligt att alla ska exempelvis köpa sig en högtryckstvätt när det går att låna när man behöver någon gång per år. Vi har köpt en eftersom vi använder den rätt mycket, grannen tillika kompisen lånar den en gång om året. Vi lånar i gengäld special verktyg någon gång om året. Men vi håller inte reda på vem som har lånat mest. Bättre att grejerna används istället för att alla ska ha en varsin.

Precis! Närmaste grannen har en snöslunga, det har hänt att han har skottat våran uppfart när det har kommit lite snö, våran uppfart är typ 150 meter. Men oftast så skottar vi hans gård med våran traktor, för hans snöslunga klarar inte alla sorters snö och inte de enorma mängder vi får ibland. Han har en släpfirma och vi får alltid låna släp om inte hästtransporten räcker till.
Bonden som bor några hundra meter bort har jag ringt när jag befunnit mig fem timmar bort och fått veta att hästarna varit lösa. Han har aldrig bett mig om hjälp, så jag har gått förbi med en rökt sik eller en vinflaska vid tillfälle.
Nästa granne har haft shettisar. Dom har jag fångat ett antal tillfällen och lagat hage när ingen varit hemma. Jag har fått en flaska prosecco som tack och någon liten uppskattning i brevlådan.

Men jag vill fortfarande inte ha närmare grannar än jag har, jag skulle föredra större avstånd, trots att vi har hjälp av varandra. Vi umgås inte med någon granne och skulle inte kalla dom "våra vänner". Dock kommer släpgrannen förbi och pratar ibland om han har tråkigt. Vilket är helt okej, men jag skulle bli knäpp om det skedde typ en gång i veckan. Jag vill vara ifred hemma.

 

[Petruska]

@Petruska Hos mina päron hjälper bonden till att ploga vägen upp till huset, han kan vara schysst och ploga upp extra mycket snö så barnbarnen får en pulkabacke, när det blåser mycket så det rasar större grenar och träd över vägen så kommer han och tar bort dem. Andra grannar hjälper till med katterna när föräldrarna är bortresta, en har hjälpt pappa med hans ena båt när den varit trasig, nån annan har behövt pappas hjälp att slå på en tappsko på hästen.

Typ sånt hjälps dom åt med.

På vår väg finns en maskinstation. Det är alltså en medlem som föreningen köper plogningen av.

En gång när det var snöstorm och oväder från helvetet (vilket är sällsynt), ringde jag honom, maskinstationen, och bad honom titta till en gammal tant som då bodde i halva mitt hus.

För mig är snarare behovet av hjälp en stor anledning att ha färre av de där stora projekten som båt, maskiner, skog etc. Även om jag hade bott på lantstället, hade jag hållit sådant på ett minimum.

 

[Snurrfian]

På vår väg finns en maskinstation. Det är alltså en medlem som föreningen köper plogningen av.

En gång när det var snöstorm och oväder från helvetet (vilket är sällsynt), ringde jag honom, maskinstationen, och bad honom titta till en gammal tant som då bodde i halva mitt hus.

För mig är snarare behovet av hjälp en stor anledning att ha färre av de där stora projekten som båt, maskiner, skog etc. Även om jag hade bott på lantstället, hade jag hållit sådant på ett minimum.

Jag skulle aldrig undvika något som jag tycker är roligt för att det i förlängningen skulle kunna innebära att jag någon gång skulle behöva be om hjälp. Jag tror jag har svårt att förstå ovilja att be om hjälp för det är så självklart för mig att ge hjälpen om den skulle behövas. Lika självklart som att sträcka ut handen om en okänd människa halkar bredvid mig på gatan, lika självklart känns det att hjälpa en granne som behöver något och jag förväntar mig att andra sträcker fram den där handen. Men det är bara hur jag tänker, men kanske en förklaring till varför jag har svårt att sätta mig in i att det skulle vara att stå i skuld till någon. Jag förväntar mig inte att den jag fångade upp på en isig gata ska följa efter mig tills hen har lyckats rädda mig en gång, däremot tänker jag att en annan gång är det jag som halkar och någon annan fångar upp mig.

 

[Raderad medlem 6459]

@Petruska Det är ändå intressant att du ofta lyfter närheten till människor som positivt med att bo i stan, men negativt utanför stan. Jag skulle tycka att det vore jättetrevligt att ha en närmare relation till mina grannar. Sen skulle jag inte vilja vara beroende av dem, men hade jag katt till exempel vore det ju perfekt om en granne kunde passa den när jag var borta.

 

[Petruska]

@Petruska Det är ändå intressant att du ofta lyfter närheten till människor som positivt med att bo i stan, men negativt utanför stan. Jag skulle tycka att det vore jättetrevligt att ha en närmare relation till mina grannar. Sen skulle jag inte vilja vara beroende av dem, men hade jag katt till exempel vore det ju perfekt om en granne kunde passa den när jag var borta.

Det har väl mest att göra med vad relationerna innebär.

Ser vi till de lantliga grannrelationerna, så känner jag ofta en gränslöshet, och att en lång rad saker tas för givna - och som jag inte lever upp till. Tex sådant som även @Snurrfian tar upp. Som det självklara med "bilen" i bestämd form. Jag har ingen. Eller att inte alla har sin egen högtryckstvätt. Givetvis har jag ingen sån!

Jag tänker att sådant är fördelen med det täta boendet i stan. Fadtighetsskötaren har en gräsklippare som servar många människors gårdar, istället för att alla har varsin.

 

[Raderad medlem 6459]

@Petruska Jag kopplar inte riktigt ihop högtryckstvätt med relationerna faktiskt utan ser det som olika saker.

 

[Snurrfian]

Det har väl mest att göra med vad relationerna innebär.

Ser vi till de lantliga grannrelationerna, så känner jag ofta en gränslöshet, och att en lång rad saker tas för givna - och som jag inte lever upp till. Tex sådant som även @Snurrfian tar upp. Som det självklara med "bilen" i bestämd form. Jag har ingen. Eller att inte alla har sin egen högtryckstvätt. Givetvis har jag ingen sån!

Jag tänker att sådant är fördelen med det täta boendet i stan. Fadtighetsskötaren har en gräsklippare som servar många människors gårdar, istället för att alla har varsin.

Jag förstår inte riktigt hur du menar? Ja bilen är för mig en självklarhet där jag bor, utan bil blir vardagen väldigt tung. Men vad har det med att hjälpa varandra? Exemplet med högtryckstvätt kan bytas ut mot något du kan relatera till, säg vattenkanna, du har kanske behov av att ha vattenkanna i vardagen, din granne behöver en vattenkanna en gång om året, då känns det kanske rimligt att låna ut vattenkanna till grannen?

 

[Pilot]

Uuuh! Denna tråden gör mig frustrerad.
I "patriot"- tråden så vill hälften inte förberedda sig utan förlita sig på andra medborgare. Att vara förbered innebar att SAMHÄLLET var på väg att bli för likt USA där det var viktigare att försvara sitt hus än att hjälpa till (typ).
Nu vill man inte ha grannar och Gud nåde om de visar sig vara trevliga och hjälpsamma.

 

[sjoberga]

Uuuh! Denna tråden gör mig frustrerad.
I "patriot"- tråden så vill hälften inte förberedda sig utan förlita sig på andra medborgare. Att vara förbered innebar att SAMHÄLLET var på väg att bli för likt USA där det var viktigare att försvara sitt hus än att hjälpa till (typ).
Nu vill man inte ha grannar och Gud nåde om de visar sig vara trevliga och hjälpsamma.

Jag vet inte om du tolkat nåt rätt egentligen.

Jag vill gärna ha trevliga och hjälpsamma grannar. Jag hjälper gärna till om någon behöver hjälp.
Jag definierar inte gränslöshet och väldigt nära&ofta kontakt som trevligt (eller hjälpsamt).
Jag vill inte ha grannar inom synhåll och är gärna utom synhåll för dem också.
Jag vill absolut inte ha någon trafik genom gården och har därför valt att bo längst ut på vägfraktalen.
Jag kommer att behöva och kunna hjälpa både grannar och övrig samhällsberedskap i en kris, men jag måste också ta ansvar för att klara vissa saker på egen hand.

 

[Petruska]

@Petruska Jag kopplar inte riktigt ihop högtryckstvätt med relationerna faktiskt utan ser det som olika saker.

I mitt liv är relationer och relationers innehåll rätt nära kopplade till vad man gör och vilken sorts verklighet som relationerna utspelar sig i.

Vid vissa förgivettaganden och verksamheter är det lättare att hitta sin plats än andra. Jag tror det gäller för ganska många.

 

[mandalaki]

Men är det konstigare än att en del kramar folk till höger och vänster medan andra (tex jag) tycker det är enormt otrevligt? Hur stor sfär behöver man runt sig utan att känna sig tafsad på, liksom. En del vill röra vid och själva bli vidrörda hela tiden, andra vill inte ha någon oinbjuden närmare än en meters radie.

Samma känsla jag får när någon oväntat kramar mig är vad jag får av att tvingas uppleva grannars liv för att de är så nära att de "rör" vid mitt. Jag hatar dem inte, jag missunnar dem inte att göra sina saker (eller att de sakerna låter), men jag avskyr känslan av att min sfär blir invaderad. Och tvärtom, jag vill inte ofrivilligt röra vid någon heller, så känslan av att vad jag gör påverkar grannarna känns väldigt obehagligt.

Nej, konstigt skrev jag väl inte. Jag frågade bara, eftersom det är något jag ofta sett, alltså att det är ett värde i att ha så långt som möjligt till grannar.

Att inte vilja bli kramad tycker jag dock handlar betydligt mer om personlig sfär än vad boende gör.

KL

(Jag har haft migrän och försöker läsa ikapp, ser att det som vanligt verkat hamna i vad som är bäst, landet eller stan. Det är synd. T ex @Ullmerkott, du tycker synd om de som bor i innerstan och ursäktar ditt raljerande med att stadsboende idealiseras i tråden. Du ser inte att lantligt boende gör det i minst lika hög grad?)

 

[sjoberga]

Nej, konstigt skrev jag väl inte. Jag frågade bara, eftersom det är något jag ofta sett, alltså att det är ett värde i att ha så långt som möjligt till grannar.

Fast det tror jag inte jag sett - det kanske mest är hur nära vi tycker är lagom? Jag tycker 2-3km och utom konstant synhåll är lagom nära, med kontakt vid behov eller när det faller sig av slump. Andra verkar tycka att 2 meter bakom väggen och golvet/taket är lagom, men fortfarande utom synhåll och ganska sällan kontakt. Andra vill bo i kollektiv. Osv. Vissa vill säkert också leva rena eremitliv utan beroenden och kontakt till andra, men det tror jag är mycket sällsynt.

 

[cirkus]

Vi har ju ett gäng bra grannar där vi bor och vi hjälper varandra med sånt som man kan behöva hjälp med. För att vi gillar varandra. (sen har vi ett par idioter också som gnäller på våra djur, dom skiter jag i och stör mig bara lite sådär lagom på) När jag hade grannen från helvetet var livet med granne en pina, det är det inte nu - så för mig spelar ju själva individerna som är grannar stor roll också - det hade nog inte spelat roll var jag bodde så sett.

 

[mandalaki]

Fast det tror jag inte jag sett - det kanske mest är hur nära vi tycker är lagom? Jag tycker 2-3km och utom konstant synhåll är lagom nära, med kontakt vid behov eller när det faller sig av slump. Andra verkar tycka att 2 meter bakom väggen och golvet/taket är lagom, men fortfarande utom synhåll och ganska sällan kontakt. Andra vill bo i kollektiv. Osv. Vissa vill säkert också leva rena eremitliv utan beroenden och kontakt till andra, men det tror jag är mycket sällsynt.

Jag har ofta sett det när boende diskuteras. ”Och vi har hela x hundra meter till närmsta granne” och liknande.

 

[Raderad medlem 94602]

En annan aspekt av iallafall mitt val av boende som i stora drag har varit uppväxt i stadsmiljö, sen en stor del av mitt liv på landsbygd där barnen fått växa upp i en miljö olik min egen, sen flytt tillbaks till stan när barnen blivit vuxna - handlar också om ork, eller brist på ork. Att bo på landet är inte alltid så enkelt, det krävs trots allt en hel del tid, energi och pengar att underhålla ett liv på landet.

Idag skulll jag inte orka bo i hus. Jag skulle inte orka hålla hus eller trädgård i skick. Jag hade som mest 8 hästar, får, höns, ankor, hund, katter, kaniner - u name it. Underhåll av trädgård, hagar, uthus, bostadshus. Alltid något som behövde göras. För min del handlar den tiden på landet om en annan tid i mitt liv. Idag är det förjevla skönt att stänga sin dörr och inte behöva bry sig om gräsklippning eller vedhögar som ska klyvas eller tas in. Jag har en stor trädgård idag mitt i stan där vi grannar gör vad vi vill och orkar, men skötsel sker i huvudsak av hyresvärden. Jag kan inte ha det bättre idag.
Jag har dessutom turen att trots att min lägenhet är mitt i city, så är mitt boende väääldigt billigt. Jag betalar 6600 för en trea på 100kvm.

En baksida av livet på landet som jag ser I mitt yrke då jag arbetar inom vården på landsbygd och då i människors hem. Och ack, jag ser ibland/oftaså mycket misäroch ensamhet där folk håller så hårt i sitt boende på landet att det innebär lidande för såväl människor och de djur de skaffat sig. Man håller stenhårt i sitt boende som man haft hela livet för nu kostar det "inget" och man vil inte lämna. Stora gårdar, små gårdar, grannar eller inte, när sjukdom och/eller ålder tar ut sin rätt är boende på landet allt annat än idylliskt. DET vill jag inte utsätta vare sig mig själv eller mina anhöriga för. Tänker ofta på det när jag passerar de där urgulliga fina gårdarna på landet, omgivna av vita syréner och pelargoner i fönstret. Man vet aldrig, där innanför kan det pågå lidande och misär som kostnad för att 'bo på landet'. Samma sak finns naturligtvis även i stadsmiljö, men i stadsmiljö handlar livet om färre kvadratmeter och mer människor runtomkring.

Så mitt i prick!
Jag jobbar i hemtjänsten. Jag jobbar på två olika områden i en och samma kommun. Centrum samt en stor bit av landsbyggden. Det är absolut mer ensamhet och missär på landet. Många bor i opraktiska hus där de är fast på liten yta pga att det inte går att anpassa boendet. De kommer inte ut på prommenader då rullstolar och rullatorer inte klarar grusvägarna och de har knappt något socialt umgänge pga ensligheten.
I centrum bor de ofta så de hänger med andra gamlingar på gården, dricker kaffe ihop, äter lunch med nån vän och kommer ut. Vissa av gubbarna tar nån öl ihop och tanterna vin då och då.
Jag upplever de centrumboende rent generellt som både piggare och mer "med" och inte alls lika ensamma.

 

[sjoberga]

Jag har ofta sett det när boende diskuteras. ”Och vi har hela x hundra meter till närmsta granne” och liknande.

Fast min invändning var mer mot formuleringen "ha så långt som möjligt till grannar. " Jag vill gärna ha "hela" 2-3 kilometer men jag tycker det är trevligt och bekvämt att ha grannar på ungefär det avståndet och ser definitivt värdet av det på flera olika sätt., att det inte är ännu längre bort .Jag skulle tycka det skulle kunna vara mycket dåligt att ha grannar på 100 meters avstånd och därför valde vi att köpa den fastigheten strax efter vi köpte gården. (I det ligger också att vi har en verksamhet som riskerar att störa en eventuell granne betydligt mer än den eventuella grannen skulle störa oss - annat än genom att bli störd av oss och börja agera för att minska den störningen).