Vad är okej att skämta om? (Upplyftande memes, videos och tankar runt Covid-19)

[Jeffery]

Det här stör mig en aning - du förutsätter att vi som inte tycker att skämtet är roligt inte förstår skämtet. Det är - i alla fall i mitt fall - inte sant. Jag förstår precis vad som är tänkt att vara poängen, det är bara det att jag inte tycker att det är ett dugg kul.

Och jag som hoppades att min inledning skulle visa att jag inte riktigt var fullt seriös. Men jag kan ta det, speciellt i en sån här tråd.

 

[Roheryn]

Och jag som hoppades att min inledning skulle visa att jag inte riktigt var fullt seriös. Men jag kan ta det, speciellt i en sån här tråd.

Nja, det är nog mest att det finns alldeles för många som tar sig friheten att göra precis sådana där analyser - på fullt allvar. Typ "skrattar du inte åt mitt skämt så har du inte förstått det".

 

[A_NN_A]

Varför är det de enda två alternativen? Antingen ligga och hulka i fosterställning eller dra grova skämt.

Jag tror vi har olika åsikt om vad som är grova skämt.

Vad skulle du rekommendera för väg?

 

[Nahar]

Yes. Och vem ger dig rätten att bestämma vilken norm som ska få reproduceras, och vilken som inte ska få göra det?
Tänk om min norm är annorlunda är din - vems ska då gälla?


Din norm kanske inte funkar för 250 år se'n, om 250 år, i Afghanistan eller på Bastuklubb Breda Bengtsson.

Se hur vi idag editerar 100 år gamla böcker för att det som skrevs då anses kränkande idag.
Det är egentligen exakt samma tankegångar som när Daesh sprängde gamla tempel (Baal Shamin) i Palmyra/Syrien för typ fem år se'n, dessa tempel representerade inte deras norm, så då ska de editeras bort.

Hur editerar man tillbaks dem, om framtiden visar att det var fel beslut?

Som jag skrivit till andra i tråden redan; en diskussion, en analys, ett problematiserande, är inte samma sak som ett förbud. Att som du däremot argumentera för att förbjuda problematiserande, det är mer skadligt imo.

Att böcker redigeras för läsare i ny tid är inte samma sak. Främst för att originalversionerna finns kvar i flera exemplar både i privat ägo och i diverse arkiv och universitetsbibliotek runt om i landet och världen. Att en modern läsare inte vill läsa originaltexten, alternativt att ett modern förlag inte vill ge ut den, är inte samma sak som att de förbjuds eller för evigt förstörs.

Som historiker kan jag säga att alltid har människan omformat sin bild av dåtid och framtid och nutid. Alltid har vi ändrat i gamla texter och förstört sådant som senare generationer vill ha kvar. Vi använder historia, den är inte statisk, vi är inte statiska, och vi måste nöta och blöta och omforma idéer och samhällsnormer; sådan är mänskligheten. Och att förändra vad vi tycker är roligt eller problematisera skämt, det är inte att likställa med att spränga kulturarv. Skriv du ner och spara alla dina skämt, dra dem om du vill tills du dör; ingen hindrar dig - lika lite som du kan hindra andra från att rynka på näsan åt dem.

 

[EmmaBovary]

Jag tillhör dem som tycker att man kan skämta om allt - men inte vid vilken tidpunkt och i vilket sällskap som helst. Roligast blir ett skämt när det ligger precis på gränsen, där man känner att det tangerar det otillåtna.

Själv hade jag nog inte överlevt utan galghumor. Det blir lite lustigt när folk förfasar sig över att jag skämtar om min egen situation, som om jag inte själv får avgöra vad som är ok.

Jag resonerar likadant och känner till 100% igen mig i att folk blir förfasade när jag skämtar om min egen situation. Det är så jag gör, behöver kunna driva med mig själv för att avdramatisera något jobbigt. Och roligast blir det som du säger när något tangerar på gränsen.

 

[Pilot]

Jag var på en pub i London som hade en liten intim stå up kväll.
Var där med en person som var gravt överviktig och vi satt längst fram, det tog inte lång stund innan han blev tilltalad och skämtad om p.g.a. hans vikt.
Alla skrattade, även killen som var "the butt of the jokes" (men vad fan skulle han göra?).
För min del var det totalt så över gränsen och jag kände dessvärre inte killen så bra (nya flat mates) att jag inte visste riktigt hur jag skulle hantera det.
För mig var det bara så uppenbart att det var fel skämt i fel situation.

 

[Pilot]

Jag tyckte det var lite kul
Men så tycker jag mörk humor är kul, Stenmark är en favorit.
Visa bifogad fil 66413

Stenmark är ju i en liga för sig!

Sen samtidigt, hade jag inte varit förtjust och sett hans verk tidigare, så hade jag nog haft svårare för en del av hans alster.
Rätt många verk gör att jag drar på smilbandet samtidigt som jag säger, "men usch!" Han kan ju verkligen det här med att balansera på gränsen, vilket jag verkligen uppskattar, på vad som är att nästan gå för långt.
(FB gruppen i hans ära är verkligen sublim!)

 

[Fruentimber]

Jag var på en pub i London som hade en liten intim stå up kväll.
Var där med en person som var gravt överviktig och vi satt längst fram, det tog inte lång stund innan han blev tilltalad och skämtad om p.g.a. hans vikt.
Alla skrattade, även killen som var "the butt of the jokes" (men vad fan skulle han göra?).
För min del var det totalt så över gränsen och jag kände dessvärre inte killen så bra (nya flat mates) att jag inte visste riktigt hur jag skulle hantera det.
För mig var det bara så uppenbart att det var fel skämt i fel situation.

Inte bara "fel skämt" utan helt enkelt fullständigt vedervärdigt. Vilket jävla svin?

 

[Jeffery]

Som jag skrivit till andra i tråden redan; en diskussion, en analys, ett problematiserande, är inte samma sak som ett förbud. Att som du däremot argumentera för att förbjuda problematiserande, det är mer skadligt imo.

Sorry. Jag känner inte till vad du skrivit i någon annan tråd.

Varför skulle inte jag få argumentera mot ett förbud mot problematiserande - hur ska det kunna bli en diskussion då?

 

[Bison]

Stenmark är ju i en liga för sig!

Sen samtidigt, hade jag inte varit förtjust och sett hans verk tidigare, så hade jag nog haft svårare för en del av hans alster.
Rätt många verk gör att jag drar på smilbandet samtidigt som jag säger, "men usch!" Han kan ju verkligen det här med att balansera på gränsen, vilket jag verkligen uppskattar, på vad som är att nästan gå för långt.
(FB gruppen i hans ära är verkligen sublim!)

Ja, jag gillar att första reaktionen är skratt, sen reflektionböver vad det faktiskt är. Att man tänker till lite och ser allvaret bakom humorn. Det blir inte bara platt.

 

[Pilot]

Inte bara "fel skämt" utan helt enkelt fullständigt vedervärdigt. Vilket jävla svin?

Värst var en hyfsad känd (svensk) komiker, som ville försöka slå igenom i England. Får faktiskt ont i magen fortfarande när jag tänker på det, jag borde ha sagt ifrån.

 

[Breaktown]

Jag tyckte det var lite kul
Men så tycker jag mörk humor är kul, Stenmark är en favorit.
Visa bifogad fil 66413

Alltså, här har vi inte situationen att jag inte tycker skämtet är roligt, här har vi situationen att jag absolut inte förstår vad som är skämtet

 

[Pilot]

Den är här en av mina favoriter av Stenmark.

 

[BornAgain]

Sanningen är att man kan vara hur elak som helst mot andra (i synnerhet andra längre ner i den sociala hierarkin)

Tar någon illa vid sig tja då ber man om "ursäkt för att de tog illa vid sig" eller så säger man "skämtar bara", "tål du inte skämt". Så då får man roligt två gånger - först när man var elak och sedan när man skylde ifrån sig. Win win, liksom

 

[Nahar]

Sorry. Jag känner inte till vad du skrivit i någon annan tråd.

Varför skulle inte jag få argumentera mot ett förbud mot problematiserande - hur ska det kunna bli en diskussion då?

Jag har skrivit det i den här tråden.

Jag har inte sagt att du inte får. Bara att jag tycker att det är fullkomligt onödigt, destruktivt, och bygger på felaktiga idéer om verkligheten.

 

[Araminta]

Jag har inte lusläst tråden men tycker att den här typen av diskussion kommer upp lite då och då. Humor är individuellt och vi väljer inte vad vi skrattar åt. Skratt är en reflex. Jag kan instinktivt skratta åt något för att i nästa sekund må illa över min egen reaktion (jmf. opassande fniss på begravningar). Vad för typ av humor man i nästa skede väljer att stötta (ekonomiskt, socialt etc) är en annan fråga. Själva reaktionen har vi dock dålig kontroll över.

Och det gäller ju även omvänt. Tycker jag inte skämtet är roligt så kommer det inte bli roligare för att någon förklarar det för mig. Skrattreflexen triggas inte av en intellektuell förklaring. Eller som någon fyndig person uttryckte det: "Explaining a joke is like dissecting a frog. You understand it better but the frog dies in the process."

 

[Jeffery]

Jag har skrivit det i den här tråden.

Jag har inte sagt att du inte får. Bara att jag tycker att det är fullkomligt onödigt, destruktivt, och bygger på felaktiga idéer om verkligheten.

Om du skrivit i den här tråden, förvirra då inte med att skriva

Som jag skrivit till andra i tråden redan;

Eller - aah - sorry för den.
Där läste jag fortare än vad min egen skugga drog..!

 

[monster1]

Jag resonerar likadant och känner till 100% igen mig i att folk blir förfasade när jag skämtar om min egen situation. Det är så jag gör, behöver kunna driva med mig själv för att avdramatisera något jobbigt. Och roligast blir det som du säger när något tangerar på gränsen.

Ja, håller med. Jag känner att humor på många sätt en överlevnadsmetod. Sen kan den säkert verka osmaklig för vissa. I vår familj så kan det bli rätt slitigt, det finns tonåringar och npfer både hos barn och vuxna och jag själv har en ångestdiagnos och utmattning. Min svärmor hemvårdar min svårt dementa svärfar och de bor grannar med oss. VI skämtar hårdfört med oss, situationerna och allt annat. Svärmor är dessutom till åren så emellanåt när hon oroar sig för mycket för hur länge hon ska finnas kvar brukar jag säga att det inte är något fara för jag har redan förberett en grav åt henne bakom huset. Hon brukar ge en komback om att hon vill bli begravd stående, var på jag tycker att då kommer huvudet få sticka upp för så djupt orkar jag inte gräva. Eller så skojar vi lite om att vi ska mumifiera henne och låta henne sitta i soffan hemma och ta hand om all hennes pension. Man behöver skoja om jobbiga saker, annars blir de helt outhärdliga. Sen är det kanske inte allas kopp te att vara så absurda och morbida.

 

[Lingon]

Jag resonerar likadant och känner till 100% igen mig i att folk blir förfasade när jag skämtar om min egen situation. Det är så jag gör, behöver kunna driva med mig själv för att avdramatisera något jobbigt. Och roligast blir det som du säger när något tangerar på gränsen.

Jag har inga problem med att folk skämtar om sig själv eller sin egen situation. Varsågod, även om det i vissa situationer är uppenbart att humorn bara används för att dölja personens dåliga självförtroende och skämten egentligen bara är ytterligare ett sätt för personen att klanka ner på sig själv. Då önskar jag att personen skulle sluta och istället börja se sina egna fina sidor istället för allt som är fel med hen.

MEN, humor på andras bekostnad är inte roligt tycker jag. Ofta blir det bara elakt då.

 

[EmmaBovary]

Ja, håller med. Jag känner att humor på många sätt en överlevnadsmetod. Sen kan den säkert verka osmaklig för vissa. I vår familj så kan det bli rätt slitigt, det finns tonåringar och npfer både hos barn och vuxna och jag själv har en ångestdiagnos och utmattning. Min svärmor hemvårdar min svårt dementa svärfar och de bor grannar med oss. VI skämtar hårdfört med oss, situationerna och allt annat. Svärmor är dessutom till åren så emellanåt när hon oroar sig för mycket för hur länge hon ska finnas kvar brukar jag säga att det inte är något fara för jag har redan förberett en grav åt henne bakom huset. Hon brukar ge en komback om att hon vill bli begravd stående, var på jag tycker att då kommer huvudet få sticka upp för så djupt orkar jag inte gräva. Eller så skojar vi lite om att vi ska mumifiera henne och låta henne sitta i soffan hemma och ta hand om all hennes pension. Man behöver skoja om jobbiga saker, annars blir de helt outhärdliga. Sen är det kanske inte allas kopp te att vara så absurda och morbida.

Mitt mest klockrena exempel inträffade strax efter att min mamma gått bort av cancer, kanske veckan efter eller så. Min bästa väninna, vars mamma också dött av cancer, fast rätt många år innan, ville att jag skulle följa med ut när hon rökte vilket jag inte riktigt hade lust med så drog till med något dramatiskt i stil med: "nä, jag orkar inte min mamma har faktiskt dött!!!" Varpå väninnan säger att hennes mamma minsann är död också, sen började vi asgarva. Kurskamraterna runt omkring visste knappt vart de skulle ta vägen, för sorgen var så färsk för min del. Det här är rätt många år sedan, men hanterar fortfarande saker så - med personer som är likasinnade.