För mig är en viktig aspekt hur uppfödarens hundhållning ser ut. Om uppfödare nr 2, den som anses ”seriös”, håller sina hundar i kennelburar/-gårdar där även den dräktiga tiken bor och valpar och valparna sedan tillbringar största delen av sin tid där så skulle jag personligen inte köpa hund från den uppfödaren.
Om uppfödare 1, den ”oseriösa” har en ras där det inte finns stora kända problem som kräver avancerade mental-/hälsotester kanske ”minimikrav” är fullt tillräckligt. Till exempel ögonlysning, patellastatus, exteriörbedömning, BPH som är rätt vanliga, basala för sällskapshunden.
Om då både tiken och hanen hos uppfödare 1 klarat dessa krav och båda hundarna går att träffa och verkar öppna, orädda, trygga med sund exteriör och dessutom bor med familjen inomhus där valparna också växer upp och tidigt socialiseras med människor, andra husdjur, hemmets buller och aktiviteter, ja då hade jag hellre köpt från denna uppfödare.
Att hen är sjukskriven och sedan har råd att åka på semester lägger jag inga moraliska aspekter på. I exemplet ovan kostade ju dessa valpar 25.000 kr (och inte 45.000) vilket är lite högt men kanske rimligt? Jag missunnar inte uppfödaren en slant och en semesterresa.
Dessutom värdesätter jag att hundarna har parat sig på egen tass så att säga. Är inget fan av spermainsemination. Då är det oftast uteslutet att träffa hanen dessutom.
Så jag tycker nog inte att frågan är så enkel som att säga att uppfödare nr 2 är ”bäst”, för alla och alltid. Det beror på.
Det beror förstås också på om det rör sig om arbetshundar (vall, jakt, polis etc) där kraven kan vara annorlunda och mer specifika.