Vad betyder det att vara kvinna/man?

[Otherside]

Jag följer, naturligtvis med ödmjukhet och vetskap om att jag har noll insikt, tankarna kring kön och hur det påverkar människor. Känslan av att ha hamnat i fel kropp, av att inte höra hemma i den värld dit man placerats utan att ha tillfrågats.

Men - vad innebär det att uppleva sig själv som kvinna resp man? Hur mycket av detta påverkas av våra SÅ rigida könsnormer (fastän vi tycks tro att vi är fria från dem...). Om ens kön inte har att göra med vad man "har mellan benen" - varför vill man då genomgå könskorrigering? På vilket sätt ger en könskorrigering ett hemmahörande?

Jag vill verkligen förstå. Samtidigt som jag fattar att jag aldrig kan förstå. På ett verkligt plan. Men, kanske, på ett annat plan?

Så - VAD innebär det att vara en kvinna? Att uppleva sitt innersta väsen som kvinna? Eller som man? Varför upplever JAG mig som en kvinna? Gör jag ens det? Jag attraheras av "män" men är det innebörden av att vara en kvinna?

Jag önskar att man kunde få vara JAG, få vara den man är, individ och ojämförbar. Skulle det räcka? Jag har INGEN aning....

 

[tuaphua]

Jag följer, naturligtvis med ödmjukhet och vetskap om att jag har noll insikt, tankarna kring kön och hur det påverkar människor. Känslan av att ha hamnat i fel kropp, av att inte höra hemma i den värld dit man placerats utan att ha tillfrågats.

Men - vad innebär det att uppleva sig själv som kvinna resp man? Hur mycket av detta påverkas av våra SÅ rigida könsnormer (fastän vi tycks tro att vi är fria från dem...). Om ens kön inte har att göra med vad man "har mellan benen" - varför vill man då genomgå könskorrigering? På vilket sätt ger en könskorrigering ett hemmahörande?

Jag vill verkligen förstå. Samtidigt som jag fattar att jag aldrig kan förstå. På ett verkligt plan. Men, kanske, på ett annat plan?

Så - VAD innebär det att vara en kvinna? Att uppleva sitt innersta väsen som kvinna? Eller som man? Varför upplever JAG mig som en kvinna? Gör jag ens det? Jag attraheras av "män" men är det innebörden av att vara en kvinna?

Jag önskar att man kunde få vara JAG, få vara den man är, individ och ojämförbar. Skulle det räcka? Jag har INGEN aning....

Som Cis-kvinna kan jag inte svara gällande att uppleva annat.
Men det borde väl för alla vara väldigt klart att en kvinna inte behöver attraheras av män eller endast män.

 

[Otherside]

Som Cis-kvinna kan jag inte svara gällande att uppleva annat.
Men det borde väl för alla vara väldigt klart att en kvinna inte behöver attraheras av män eller endast män.

Jamen precis. Så det kan mao inte ha något att gör med vem man attraheras av. Så varför ser jag mig som kvinna?

 

[cirkus]

Jag tycker det är så märkligt alltihop. Inte förrän jag på nära håll träffat personer som är födda i fel kropp har jag reflekterat över min egen tillhörighet, jag är tveklöst kvinna men kan inte sätta fingret på varför jag känner så - jag antar att min vän Sara också känner så fast hon var född som man.

 

[Asko]

Nu yrar jag kanske men jag har en tanke - om man möter någon anonymt, tex på nätet, och man har ingen aning om vad för kön de har. Som cis-kvinna känns det nog självklart och automatiskt att svara kvinna. Men jag tror att det finns personer som inte tycker att det är lika självklart, de känner sig annorlunda än vad samhället ser dem som.

Det handlar ju om ett slags Jag. Det är ju inget påtagligt som vi kan ta för självklart. Tex att någon gillar att rida eller rita etc. Det finns inte riktigt något påtagligt (biologiskt alltså) som gör att de gillar sin hobby, men likväl vet de ändå att de gillar det.
Nu blir det en halvtaskig jämförelse för kön kan ju vara betydligt viktigare än en hobby. Kön är ju något som man kan möta varje dag i spegeln, i sin kropp och i andra personers beteenden eller ord om en själv.
Lika väl som någon cis vet att de är det kön de är, kan en känna motsatsen.

Sedan tänker jag att det finns olika skalor på skalan, det finns de som inte känner att de vill vara något kön eller vill kunna benämna sig olika dag för dag.

 

[Asko]

Jag personligen hade såna funderingar under tonåren, men kom sedan fram till att jag trivdes ändå med den kvinnokropp jag har. För mig så tror jag att jag egentligen inte känt så starkt att jag är kvinna, utan att det är något som samhället hamrat i mig att det är viktigt att göra en sådan skillnad/markering.
Utan att jag är mera en "jahopp, jag hamnade i den här kroppen, så är det väl då".
Men som sagt, jag tror att det är något som samhället lärt mig att vara noga med att säga att jag är kvinna.

Så jag kan tro att det finns olika känslor på den där skalan, hur starkt man känner inför sitt kön och vad det är.

(Obs, jag vill tillägga att jag också känner starkt för kvinnor, feminism etc, det är inte samma sak för mig.)

 

[Angel]

Jag känner mig inte speciellt som något kön utan har mer konstaterat att jag är kvinna och det är så det är. Har inga speciella åsikter eller känslor alls kring det. Att jag känner så är väl som vanligt en kombination av genetik, förutsättningar under fosterutvecklingen och samhällsförväntningar.

 

[farin]

Intressant fråga, jag har också funderat lite på om/vad jag skulle identifiera mig som och varför jag skulle göra det. Jag har inte lyckats formulera det, jag känner mig varken som kvinna eller man. Tror jag. Men jag har svårt att beskriva vem jag är också, även bortsett från könsidentitet. Samma sak med ålder, vet inte hur det känns att vara en viss ålder.
Kan såklart inte sätta mig in i hur det känns för de som upplever att de är födda i fel kropp, men jag kan inte sätta mig in i vad rätt är heller. Min kropp är bara... något?

Utvikning, men ibland funderar jag på om det är något känslospröt inåt jag saknar.

 

[Lingon]

Det finns ju tre helt olika aspekter på det där med kön. Det genetiska, det fysiska och det sociala (vad man upplever att man är).

Det genetiska går ju inte att ändra på (inte än iaf) men det fysiska går att ändra på genom medicinska behandlingar och operation. Det sociala är nog det mest komplexa tror jag.

 

[parellikusken]

Jag har tänkt mycket på det i perioder av mitt liv, dels för min egen skull, dels för att jag är en del av HBTQ-communityt och dels i mötet med transpersoner.
Men jag har inga svar bortsett från att det inte skaver för mig att vara kvinna.

Jag är i alla fall helt säker på att det inte har något att göra med vilket kön man är attraherad av och inte. Känner mig aldrig så bekväm i min könsidentitet som när jag är kär i och i relation med en annan kvinna. Jag vet inte varför, men det stärker mig som kvinna.

 

[tanten]

Jag har aldrig tvekat om min könstillhörighet. Jag är kvinna och heterosexuell. Att tvivla på det har inte känts aktuellt.

Däremot skaver de förväntningar delar av omgivningen har på en kvinna. Som detta som senast nu kom upp i en tråd - om att kvinnor inte förväntas kunna köra större fordonsekipage eller kunna köra med släp. Att förväntas vara behagfull och lite undergiven.
Fick senast häromdagen en lite vass kommentar som antydde att jag var bossig. En kommentar som in den kontexten aldrig skulle fällts om en man.

Jag kan tänka att den självklarhet jag känner med det kön min kropp har skulle vara outhärdlig om det var fel kön. Jag är hemma i min kropp. Att inte vara det kan jag bara föreställa mig.

 

[Mabuse]

Jag följer, naturligtvis med ödmjukhet och vetskap om att jag har noll insikt, tankarna kring kön och hur det påverkar människor. Känslan av att ha hamnat i fel kropp, av att inte höra hemma i den värld dit man placerats utan att ha tillfrågats.

Men - vad innebär det att uppleva sig själv som kvinna resp man? Hur mycket av detta påverkas av våra SÅ rigida könsnormer (fastän vi tycks tro att vi är fria från dem...). Om ens kön inte har att göra med vad man "har mellan benen" - varför vill man då genomgå könskorrigering? På vilket sätt ger en könskorrigering ett hemmahörande?

Jag vill verkligen förstå. Samtidigt som jag fattar att jag aldrig kan förstå. På ett verkligt plan. Men, kanske, på ett annat plan?

Så - VAD innebär det att vara en kvinna? Att uppleva sitt innersta väsen som kvinna? Eller som man? Varför upplever JAG mig som en kvinna? Gör jag ens det? Jag attraheras av "män" men är det innebörden av att vara en kvinna?

Jag önskar att man kunde få vara JAG, få vara den man är, individ och ojämförbar. Skulle det räcka? Jag har INGEN aning....

Jag har lite samma problem. Jag förstår inte riktigt vad det är att känna sig som kvinna eller man. Jag har ingen aning om hur det känns att känna sig kvinnlig, t ex.

Så jag fattar inte riktigt vad det egentligen innebär att vara transsexuell heller. Varför man vill ändra sin kropp. Jag menar inte att det är fel, jag bara inte förstår. Jag kan förstå att man trivs bättre i smink och klänning t ex, men det kan man väl ha oavsett hur ens kropp ser ut? Nu råkar jag vara kvinna, men hade jag råkat vara född till man skulle det inte göra nån skillnad.

 

[Mabuse]

Jag har tänkt mycket på det i perioder av mitt liv, dels för min egen skull, dels för att jag är en del av HBTQ-communityt och dels i mötet med transpersoner.
Men jag har inga svar bortsett från att det inte skaver för mig att vara kvinna.

Jag är i alla fall helt säker på att det inte har något att göra med vilket kön man är attraherad av och inte. Känner mig aldrig så bekväm i min könsidentitet som när jag är kär i och i relation med en annan kvinna. Jag vet inte varför, men det stärker mig som kvinna.

Vad menar du med att det ”stärker dig som kvinna”? Att du känner dig starkare, eller att du känner dig mer kvinnlig?

 

[Rhodugune]

Min könsidentitet går hand i hand med att jag är autist, eftersom kön är en socialkonstruktion och eftersom att jag är autistisk innebär för mig att mitt sätt att vara, tänka, kommunicera och hur jag ser på världen påverkas av att min hjärna är "neurodivergent" (Hittade ingen svenskt motsvarande ord.).

Så det här med normer, hur du antas vara pga av kön har alltid skavt i mig. Jag känner mig inte som en kvinna, utan som autigender, en term som många autister använder för att beskriva sin könsidentitet när de som jag inte känner mig varken som kvinna eller man. Dels pga av att jag är autist påverkar hur jag upplever mig själv i förhållande till min omvärld. Det i kombination med de snäva fack som kön tilldelas eftersom samhället är så hårt styrt av de normer som visar på vad det innebär att vara en kvinna/man, som jag personligen inte kan identifiera mig med eller känner någon tillhörighet med.

Jag har inga problem att kallas hon eller hen eller they/them för den delen, nu i vuxen ålder. Min kropp råkar för mig bara vara en som tilldelades könet flicka vid födseln. Och jag visste inget annat som tonåring på 90-talet, att det fanns fler könsidentiteter än tjej/kille.

Minns hur traumatiskt det var för mig att komma in i puberteten och förlora min androgyna barnkropp, hatade mina bröst, att jag fick höfter och stor rumpa. Det hjälpte inte att jag utvecklade lipödem i samband med puberteten, gick från att vara lång, normsmal och kallas för spetan till att få ridbyxlår och stora bröst på bara ett par år. Lipödem är för dem som inte hört talas om det en kronisk störning i fettvävnaden, som ofta gör att personen ökar i omfång framförallt över stuss, höfter och lår.
Jag utvecklade en ätstörning som reaktion på det, ville desperat ha tillbax min andogyna kropp och jag bar länge en lite för liten bikiniöverdel som tryckte in mina bröst och stora långa tröjor som döljde mina former.

Idag har jag blandade känslor för hur min kropp råkar se ut, för även om jag inte känner mig som en kvinna har jag socialiserats som en och jag känner av oket, normerna som säger vad en kropp som läses som kvinna får och inte får vara för att duga. Mycket som har hjälpt är att jag fick min diagnos, hur mycket jag lärt mig om mig själv sen dess, främst från andra autister. Annat som fått mig att få en mer balanserad syn på mig själv och min kropp är att jag har ett fotointresse, samt ett intresse att sy egna kläder. Att få inkludera min kropp i mitt skapande har gjort att jag känner mig mer vän med mig själv, vem jag är på insidan såväl som utanpå.

 

[parellikusken]

Vad menar du med att det ”stärker dig som kvinna”? Att du känner dig starkare, eller att du känner dig mer kvinnlig?

Mer kvinnlig.

Kan inte beskriva det dock, en obestämd känsla.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tror att det är väldigt individuellt, könsidentitet är ju en hel regnbåge, inte bara det enda eller det andra. Vissa trivs i den kropp de är födda med men visar sin identitet genom klädsel, smink, frisyr, etc. medan andra upplever en stark dysfori och behöver bygga om sin kropp till en som matchar hur de känner sig inombords.

Jag har egentligen aldrig känt att jag passar in i kategorin kvinna eller man. Det skaver att kallas tjej, kvinna, etc. - det är vad andra uppfattar mig som - men samtidigt så vet jag att jag absolut inte är en man. Jag minns att jag redan som barn sparkade bakut åt att jag "skulle" vara på ett visst sätt pga född som flicka.

Jag definierar mig nu som icke-binär och det känns rätt - jag är mer av en hen eller en they än en han/hon. Kroppen matchar tyvärr inte - för mycket kurvor - men jag har inte tillräckligt stark dysfori för att få hjälp av vården, och inte ekonomi för att söka några andra alternativ. Så jag får leva med att aldrig riktigt se så androgyn ut som jag skulle vilja.

Vad man attraheras av tror jag har väldigt lite att göra med ens könsidentitet i varje fall. De är två skilda saker i mina ögon. Men kanske är det så att man ibland har ett lite annorlunda perspektiv om man inte är cis? Har man inget "motsatt kön" så blir det ju svårt att definiera sig som hetero enligt klassiska mått, till exempel.

+1 på allt som @Rhodugune skrev ovan också. Jag är autistisk och hur det påverkar hela min identitet skulle det ta en hel roman att beskriva.

 

[cirkus]

Mer kvinnlig.

Kan inte beskriva det dock, en obestämd känsla.

Jag är likadan fast när jag blir kär i män. Det tar sig uttryck som att jag frossar i att köpa klänningar och underkläder har jag upptäckt

 

[Red_Chili]

Jag har lite samma problem. Jag förstår inte riktigt vad det är att känna sig som kvinna eller man. Jag har ingen aning om hur det känns att känna sig kvinnlig, t ex.

Så jag fattar inte riktigt vad det egentligen innebär att vara transsexuell heller. Varför man vill ändra sin kropp. Jag menar inte att det är fel, jag bara inte förstår. Jag kan förstå att man trivs bättre i smink och klänning t ex, men det kan man väl ha oavsett hur ens kropp ser ut? Nu råkar jag vara kvinna, men hade jag råkat vara född till man skulle det inte göra nån skillnad.

Samma här. Och aldrig heller har jag varit "typiskt kvinnlig". Minns också när jag hade min första pojkvän och de gemensamma vännerna skämtade om att det var jag som var mannen i förhållandet (han hade glitter och smink, jag hade det definitivt inte).

Har aldrig känt mig bekväm med att bli kallad kvinna eller tjej, men efter en del funderingar har jag kommit fram till att det är pga de förväntningar som folk får då. Väldigt mycket med hur jag är och vad jag kan går emot vad andra förväntar sig när de ser mig, och det verkar bli värre ju kvinnligare jag klär mig.

Ändå är min kropp bara en kropp. Den finns där. Den fungerar oftast bra. Folk ser mig som kvinna så tja, då är det så.

Men precis som jag inte bryr mig så finns det uppenbart de som bryr sig. Jag hoppas den här tråden kan hjälpa mig förstå, för jag vill förstå.

 

[Sonic76]

Min son är född som kvinna.
Men han har aldrig identifierat sig som det riktigt.
Han var väldigt tydlig väldigt tidigt.
Att då få stora bröst och former är inte lätt.
Men jag har stått bakom honom hela tiden.
Varför har inte varit av betydelse utan det bara är så.
Sen kommer ju knäppa morsan med sina konstiga frågor ibland.
Som om man fortfarande är sugen på choklad om man opererar bort livmoder mm och sen får manliga hormoner.
Den frågan är yet to be answered hahah eftersom sonen inte är där än.

Han har haft relationer både med män och kvinnor och det har inte spelat nån roll.

Det värsta tycker jag är all oro jag har för att han ska råka ut för nåt. Ni vet 18 och odödlig.

 

[parellikusken]

Jag är likadan fast när jag blir kär i män. Det tar sig uttryck som att jag frossar i att köpa klänningar och underkläder har jag upptäckt

Kläder har ingen betydelse för mig dock, det tillhör bara det yttre. För mig är det en flummig känsla av kvinnlig energi, men obeskrivbar för mig.