A
Allegra
Hade just ett sånt underligt möte på kvällspromenaden med vovvarna - ibland undrar jag om jag är den enda normala personen i den här världen? Eller så är det jag som är helgalen...(!) 
Kommer och går en av våra vanliga rundor, vilket är på en trottoar som leder från mitt villaområde till ett annat. Mellan de här villaområdena ligger det ett mindre stall inklämt (handlar inte om mycket hagmark här inte!) och den belysta gångvägen följer hagen och förbi stallet och in i nästa villaområde. Går förbi stallet en gång, vänder efter en halvtimme och går tillbaka - och då är grinden till stallplanen öppen precis som stalldörren. Hinner precis runda kurvan innan raksträckan förbi stallet när en liten jävla vit pudel kommer utskjutande som en kanon från stallet och sticker som en idiot rakt mot mina hundar! Skäller och morrar som en jävla galning, stannar, hoppar på stället, visar tänderna och morrar riktigt aggressivt och skuttar långsamt närmare och närmare. Är riktigt stolt över mina hundar - de stannar tyst vid matte trots att de var okopplade vid tillfället (kopplade dem så fort jag fick syn på den lilla hundfan som attackerade oss), de skäller inte tillbaka, morrar inte, gör ingenting förutom tittar tillbaka. Unghunden gömde sig bakom sin mamma dock, hon vet inte riktigt hur hon ska reagera för sådan aggressivitet som pudeln visade.
Vi blir ståendes - i flera minuter! - med pudeln morrandes och skällandes som en galning, och den kommer sakta närmare och närmare med tänderna blottade. Jag bara väntade på att den skulle komma inom sparkradie - så skulle jag ha skickat den in i nästa vecka, tro mig! - men ingen ägare dyker upp. Jag hör dock hur någon ropar lite slött inifrån stallet:
"Tuva (eller Tova) - sluta!" Men ingen ägare dyker upp. Det är flera bostadshus precis intill där invånarna uppenbarligen släckt och gått och lagt sig, så jag hade ingen lust att ställa mig och vråla mitt bland husen, så jag väntar tills ägaren pallrar sig ur stallet och kommer inom synhåll. Då kan jag inte hålla mig, utan ropar - föga pedagogiskt, jag vet:
- Hörrudu, ta din jävla hund!
En sund, normal reaktion hos den hundägaren hade väl varit någon slags ursäkt, att det kanske inte alls var meningen att hunden smet ut, eller att det blev lite pinsamt? Men icke, följande får jag till svar:
- Hörrududu, jag håller på att tempa en häst så jag har inte tid!
Varpå jag inte kan hålla mig, utan hojtar tillbaka:
- Den har stått här länge nu, så nu fan kallar du in hunden!
Varpå hon halvropar något tillbaka om att "några minuter har den minsann inte varit borta" - och sedan får jag stå och vänta ytterligare någon minut medan hon kämpar för att kalla in det olydiga kräket och hur hon sedan utan ett ord smäller igen stalldörren om sig och försvinner.
Jag såg ut så här: Hur fan kan man INTE ha koll på sin hund när man har stallet mitt mellan två stora villaområden, där det säkert passerar ett hundratal hundar under en dag? Hundar som kanske inte är lika väluppfostrade som mina, hundar som kanske är aggressiva tillbaka eller som blir rädda av ett sånt hotfullt beteende?
Hur går man till väga i en sådan här situation egentligen? Hur hade ni gjort om en främmande hund verkade vara i stånd att flyga era hundar i strupen vilken sekund som helst? Jag är mycket stolt över mina vovvar, som inte rör en fena, trots att de är tre gånger så stora som pudeln och säkert utan problem skulle kunna göra slarvsylta av den? (om inte matte hunnit före )
Och, vilket irriterar mig mest i efterhand, vad är det för jävla kommentar från ägaren? Jag skiter faktiskt fullständigt i om de har en sjuk häst i stallet som måste tempas, för då får de fan se till att stänga grinden om sig (gärna stalldörren också!). Jag har varken tid eller lust att stå och vänta på att hon dels ska upptäcka att hundfan saknas, och dels på att hon ska kalla in kräket igen...
Kommer och går en av våra vanliga rundor, vilket är på en trottoar som leder från mitt villaområde till ett annat. Mellan de här villaområdena ligger det ett mindre stall inklämt (handlar inte om mycket hagmark här inte!) och den belysta gångvägen följer hagen och förbi stallet och in i nästa villaområde. Går förbi stallet en gång, vänder efter en halvtimme och går tillbaka - och då är grinden till stallplanen öppen precis som stalldörren. Hinner precis runda kurvan innan raksträckan förbi stallet när en liten jävla vit pudel kommer utskjutande som en kanon från stallet och sticker som en idiot rakt mot mina hundar!
Skäller och morrar som en jävla galning, stannar, hoppar på stället, visar tänderna och morrar riktigt aggressivt och skuttar långsamt närmare och närmare. Är riktigt stolt över mina hundar - de stannar tyst vid matte trots att de var okopplade vid tillfället (kopplade dem så fort jag fick syn på den lilla hundfan som attackerade oss), de skäller inte tillbaka, morrar inte, gör ingenting förutom tittar tillbaka. Unghunden gömde sig bakom sin mamma dock, hon vet inte riktigt hur hon ska reagera för sådan aggressivitet som pudeln visade. Vi blir ståendes - i flera minuter! - med pudeln morrandes och skällandes som en galning, och den kommer sakta närmare och närmare med tänderna blottade. Jag bara väntade på att den skulle komma inom sparkradie - så skulle jag ha skickat den in i nästa vecka, tro mig! - men ingen ägare dyker upp. Jag hör dock hur någon ropar lite slött inifrån stallet:
"Tuva (eller Tova) - sluta!" Men ingen ägare dyker upp. Det är flera bostadshus precis intill där invånarna uppenbarligen släckt och gått och lagt sig, så jag hade ingen lust att ställa mig och vråla mitt bland husen, så jag väntar tills ägaren pallrar sig ur stallet och kommer inom synhåll. Då kan jag inte hålla mig, utan ropar - föga pedagogiskt, jag vet:
- Hörrudu, ta din jävla hund!
En sund, normal reaktion hos den hundägaren hade väl varit någon slags ursäkt, att det kanske inte alls var meningen att hunden smet ut, eller att det blev lite pinsamt?
Men icke, följande får jag till svar: - Hörrududu, jag håller på att tempa en häst så jag har inte tid!
Varpå jag inte kan hålla mig, utan hojtar tillbaka:
- Den har stått här länge nu, så nu fan kallar du in hunden!
Varpå hon halvropar något tillbaka om att "några minuter har den minsann inte varit borta"
- och sedan får jag stå och vänta ytterligare någon minut medan hon kämpar för att kalla in det olydiga kräket och hur hon sedan utan ett ord smäller igen stalldörren om sig och försvinner. Jag såg ut så här:
Hur fan kan man INTE ha koll på sin hund när man har stallet mitt mellan två stora villaområden, där det säkert passerar ett hundratal hundar under en dag? Hundar som kanske inte är lika väluppfostrade som mina, hundar som kanske är aggressiva tillbaka eller som blir rädda av ett sånt hotfullt beteende? Hur går man till väga i en sådan här situation egentligen? Hur hade ni gjort om en främmande hund verkade vara i stånd att flyga era hundar i strupen vilken sekund som helst?
Jag är mycket stolt över mina vovvar, som inte rör en fena, trots att de är tre gånger så stora som pudeln och säkert utan problem skulle kunna göra slarvsylta av den? (om inte matte hunnit före ) Och, vilket irriterar mig mest i efterhand, vad är det för jävla kommentar från ägaren? Jag skiter faktiskt fullständigt i om de har en sjuk häst i stallet som måste tempas, för då får de fan se till att stänga grinden om sig (gärna stalldörren också!). Jag har varken tid eller lust att stå och vänta på att hon dels ska upptäcka att hundfan saknas, och dels på att hon ska kalla in kräket igen...
