Vad från din uppväxt har du varit tvungen att lära om?

Ozarc

Trådstartare
Inspirerad av en tråd i ett utrikiskt forum som handlade om vad folk har varit tvungna att "unlearn"/glömma/lära om från sina föräldrar undrar jag vad Bukefalisterna fick för onödiga lärdomar från sin uppväxt? :bump:

I bästa fall mer skrocklika myter, i sämsta fall dysfunktionella beteende som sätter käppar i hjulet i vuxen ålder.
 
Jag kan börja med en harmlös och en mindre harmlös:

Torktumlare är onödiga. Det finns inget existensberättigande för denna uppfinning. Det är bara puckon som använder... Idag använder jag själv torktumlare lite då och då. Dunjackor, täcken, fuktigt inomhus... Lufttorkar helst, men nej de är användbara och inte djävulens påfund... :laugh:

Glöm eller förlåt ALDRIG någon som behandlat dig illa. Forsätt snacka skit om denne i 20 års tid. Nej förresten, längre. Spelar ingen roll att den personen antagligen inte ens kommer ihåg dig längre, än mindre oförrätten i fråga. Blir bara deppad av den här inställningen. Mammas sida av släkten saknar förmågan att släppa negativa händelser. Min mormor talade ännu i 80-års åldern illa om folk som behandlat henne dåligt 50 år tidigare. Det skadar bara dig själv. Känner mig som en blåögd optimist i jämförelse med mamma. :meh:
 
En kvadrat är en kvadrat och en rektangel är en rektangel. Men nej, i högskolan lärde jag mig: En kvadrat kan vara en rektangel men en rektangel kan inte vara en kvadrat.

Min ridlärare från de yngre åren sa alltid ”rid upp på diagonalen” och menade då medellinjen - men diagonalen går ju från hörn till hörn.
 
En kvadrat är en kvadrat och en rektangel är en rektangel. Men nej, i högskolan lärde jag mig: En kvadrat kan vara en rektangel men en rektangel kan inte vara en kvadrat.

Min ridlärare från de yngre åren sa alltid ”rid upp på diagonalen” och menade då medellinjen - men diagonalen går ju från hörn till hörn.
Hur kan en kvadrat vara en rektangel, sidorna i en kvadrat är ju lika långa?
 
Jag har nog lärt om i stort sett allt men några exempel är; att allt inte alls handlar om plikt och måsten utan att man kan göra saker för att man vill och mår väl av det.
Att alla inte alls måste stöpas/pressas/tvingas in i samma form utan att man duger utmärkt precis som man är.
Att det inte är farligt att vara öppen med sig själv, att släppa människor inpå livet och dela glädje och sorg med andra på riktigt.
Att det finns en värld utanför den dömande religiösa världen.
Att man varken behöver vara pessimist eller bitter som vuxen.
Att man kan ha koll på sin ekonomi, att det inte är något som är omöjligt även med små inkomster.
Att jag inte är värdelös.
Att utbildning inte är något mycket mycket svårt. Jag fick hela min barndom höra hur fruktansvärt svårt allting var i utbildningssammanhang, det är mycket möjligt att de själva tyckte det men i mina öron blev det att det inte var någon idé att jag försökte. Mina föräldrar vet fortfarande inte om att jag har pluggat på universitet för även om jag hade sagt det så hade de utgått ifrån att jag aldrig skulle klara det, dvs. jag ljuger bara. Dessutom räknas bara vissa utbildningar och ingenting med djur är värt något.
Att man som kvinna kan göra precis vad man vill och inte behöver vara någon mans bihang eller slav som han kan och har rätt att behandla hur illa som helst.
Att man inte slår barn.
Att man inte alls behöver göra saker för att någon annan förväntar sig det utav en.
Att det inte är något normalt att lämna sina barn vind för våg.
Att det är normalt att förmedla till dem man älskar att man gör det.
Att fysisk närhet kan vara ömsesidig och önskad.
Att ingen har rätt att tvinga en till saker man inte vill.
Att det faktiskt går och är värt att våga lita på andra människor.
Att det inte är farligt att vara känslomässigt beroende av andra och våga älska. Jag kan fortsätta hur länge som helst...

Det finns så mycket men det som har hindrat mig mest i livet tror jag faktiskt är att jag blev itutad att ingen bryr sig om mig, att jag är värdelös och att jag absolut inte fick ställa några krav på någon utan skulle bara finnas där som någon som servade andra med allt. Att jag skulle hålla tyst om vad jag kände och tyckte och aldrig prata om personliga och privata saker med någon. Här utgicks det alltså ifrån att allt som någon någonsin kunde vändas emot en vid ett senare tillfälle också skulle göra det. Det är svårt att få nära vänner när man aldrig någonsin delar med sig av sig själv på riktigt utan bara drar de väl tillrättalagda sakerna man vet hur folk brukar reagera på. Folk kan i början tro att man är öppen och vissa ser kanske aldrig igenom det men det skapar en falskhet, en yta utan djup, som gör att om man sedan delar med sig så fallerar vänskapen för den var aldrig ömsesidig utan ensidig. Det blir lika fel för människor då som om en psykolog skulle börja diskutera sina problem med en klient. Det har aldrig handlat om riktig vänskap utan om att jag var en hjälpare och de mottagare och de har aldrig varit intresserade av något annat. Det samtalet, att jag inte skulle dela med mig, vara öppen, kom efter att jag i ilska sagt till min mamma att en kompis visste allt om mig när jag var runt 8-10 år. Hon blev såklart rädd. Tänk om andra fick veta att den fina fasaden var just en fasad och tänk om någon visste vilken misär som dolde sig innanför, men det samtalet som var ett av väldigt få samtal vi någonsin har haft förstörde så enormt mycket för mig. Innan hade det inte varit uttalat utan en tyst regel att inte dela med sig alls men då blev det så uttalat, så verkligt, så hårt och jag fick höra så mycket om hur människor hade drabbats för att de hade varit öppna och hur illa det hade gått för dem. Bättre att vara tyst liksom.
Bland det första jag insåg var nog det vansinniga i att låna till allt. Jag har präglats hårt av det faktum att de trots goda eller mycket goda inkomster aldrig hade pengar till mat och kläder och jag kan bara tänka mig att låna till hus och tidigare till studier pga det.
 
Att människor inte är farliga. Är uppvuxen med en förälder som betett sig udda och märkligt, inte kunnat småprata med andra och gått omvägar för att slippa säga hej till grannen. Att andra människor bara är till besvär. Familjen har varit rätt isolerad och haft ett mycket litet umgänge med mammas syster och pappas bästa vän. Att allt andra människor gör inte handlar om att kränka eller glädja en själv, de kan göra det som är bäst för dem utan hänsyn till en själv.
Det var en oerhörd lättnad när jag förstod att föräldern har asperger och att mycket av allt jag blev utsatt för under uppväxten berodde på förälderns egen oförmåga att läsa av sin omgivning och de rädslor detta medfört.

Numera är både jag och min syster väldigt sociala och pratglada. Jag minns när jag lyckades erövra förmågan till småprat och det gav mig en helt ny livskvalitet.
 
Att man inte alls behöver gå över sina egna gränser (”bjuda till” trots att man inte är bekväm/vill blev jag uppfostrad med) för att ha relationer med andra människor. Att jag inte är ansvarig för hur andra människor känner. Kan säga att jag fortfarande får jobba med detta, det är så djupt rotat i mitt beteende, men jag är en bit på vägen.
 
Jag är uppväxt med en ganska pessimistisk vuxen. Som vuxen själv är jag en extremt lättsam människa som skojjar mycket och är accepterande och ser ljust på det mesta och är en optimist. Tror det är den största skillnaden. Som barn var jag elak mot andra barn och det var mycket skitsnackande och dömmande som jag fick från hemmiljön.
 
Senast ändrad:
Att människor inte är farliga. Är uppvuxen med en förälder som betett sig udda och märkligt, inte kunnat småprata med andra och gått omvägar för att slippa säga hej till grannen. Att andra människor bara är till besvär. Familjen har varit rätt isolerad och haft ett mycket litet umgänge med mammas syster och pappas bästa vän. Att allt andra människor gör inte handlar om att kränka eller glädja en själv, de kan göra det som är bäst för dem utan hänsyn till en själv.
Det var en oerhörd lättnad när jag förstod att föräldern har asperger och att mycket av allt jag blev utsatt för under uppväxten berodde på förälderns egen oförmåga att läsa av sin omgivning och de rädslor detta medfört.

Numera är både jag och min syster väldigt sociala och pratglada. Jag minns när jag lyckades erövra förmågan till småprat och det gav mig en helt ny livskvalitet.
Känner igen mig :)
 
Ta av skygglapparna och öppna ögonen.

Jag är inte ensam om att vara annorlunda och må som jag gör.

Det är inte mej det är fel på alltid.

Man kan klara sig utan bra betyg och utbildning.

Allt mamma sa är inte sant. Snarare tvärtom. Mamma hade sina egna udda idéer vilket tyvärr gav konsekvenser när man tänker efter.

Vuxenlivet är inte pest som jag trodde när jag var liten. Vilket jag insåg i 11-12 årsåldern. Då ville jag bli vuxen och längtade efter vuxenlivet, pengar, sex, alkohol, bestämma över mej själv, barnförbjudna filmer (som jag förvisso såg på ändå), köra bil och flytta hemifrån med mera.
 

Liknande trådar

Samhälle Lite nyfiken apropå all unken extrem-högerpropaganda och div. nättroll som figurerar på somliga forum och dito sociala...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
7 141
Senast: tanten
·
Samhälle Denna trådstart är utbruten från en annan tråd av en moderator. Vi gör det ibland när ett ämne verkar intressant för flera och/eller...
11 12 13
Svar
243
· Visningar
20 440
Senast: MiaMia
·
Relationer Både jag och sambon har föräldrar som är mindre ekonomiskt sinnade, och jag är nyfiken på om det finns fler där ute och hur ni i så fall...
2 3
Svar
59
· Visningar
40 954
Senast: Mirre
·
Övr. Barn Jag är halvtids plastförälder till en kille på 12 år som bor hemma hos oss vartannan vecka.. Pojken har diagnostiserats med ADD men de...
Svar
11
· Visningar
2 695
Senast: Mitten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp