Glasapplen
Trådstartare
(det har tagit mig ex antal timmar att våga/orka skriva det här så snälla, var snäll med mig)
Jag mår inte så bra just nu så om något är oklart så fråga. Jag har i alla fall varit sjuk så länge jag kan minnas. Jag har en ptsd och depression på papper, men förmodligen en hel del annat också. Det började när jag var 6 år och var med om en bilolycka och blev rädd för typ hela världen, sen har det rullat på. Ätstörningar, ångest, depressioner. Djupa depressioner. Det dröjde tills jag var 14 innan någon insåg att jag behövde hjälp och sen dess har jag i princip haft kontinuerlig kontakt men BUP först, sen vuxenpsykiatrin.
Jag har ätit typ alla SSRI/SNRI som finns, även en del av de äldre antidepressiva. Fått ECT, gått i samtalsterapi i massor av år, legat inlagt både frivilligt och på lpt. Inget hjälper. Ibland är det bättre, jag vet inte varför men ibland så orkar jag faktiskt leva. Men det blir aldrig långvarigt. Pga mina problem så kan jag inte jobba. Jag har aktivitetsersättning som går ut om en månad, tanken är att jag ska arbetsträna nu. På min egen begäran ska tilläggas, bara det att det tog drygt ett år att komma hit. Och jag är inte riktigt på samma ställe som jag var för ett år sen.
Jag är 24, säljer sex för att överleva ekonomiskt, käkar tramadol för att inte ta livet av mig. I slutet av november kontaktade jag psykiatrin igen. Eftersom jag mått okej och då min samtalskontakt slutat så hade jag endast läkarkontakt lite då och då pga att jag åt Cymbalta. Det tog fan alla krafter jag hade, med telefonfobi och en hel del dåliga erfarenheter av psykiatrin. Men jag ringde. Fick en tid. Berättade för tanten som det var, att jag mådde skit, att jag börjat självskada igen pga prostitutionen, att jag har massvis med ångest och ibland bara blir liggande helt förlamad i sängen av den, att jag vill dö men inte har några planer. Men det var då.
Tanten skulle då ta upp mitt fall till behandlingsteamet och sen skulle de höra av sig. Inte ett jävla skit har jag hört, det har nu gått tre månader. Kort efter det besöket så slutade jag ta min medicin, jag har ätit både venlafaxin och Cymbalta förut, de ger mig mardrömmar och kallsvettningar hela nätterna. Så fruktansvärd ångest av att aldrig få nog med sömn. Så jag trappade ut dem, fick utsättningssymptom värre än biverkningarna och började ta tramadol för att orkar upp ur sängen. Plötsligt orkade jag äta, duscha och hålla lägenheten någorlunda ren igen samtidigt som jag sov väldigt bra. Jag mår bra på tramadolen, men jag förstår ju att det inte är bra. Även om jag ibland har svårt att lista upp nackdelarna för mig själv, förutom att de förr eller senare tar slut. I övrigt har jag tagit ungefär samma dos i flera veckor och at:n från tramadolen är väldigt lik utsättningssymptomen från Cymbaltan.
Just nu är jag utan och ångesten kommer tillbaka som ett brev på posten, tillsammans med lite feber och skit. Mina piller dök inte upp idag heller så en del av mig känner att kanske bör jag sluta ta dem nu, när jag ändå genomlidit 48 timmar av at. Men vad fasen gör jag? Jag kan inte gå tillbaka till att vara apatisk i sängen. Jag har det inte i mig att kriga med psykiatrin och även om jag hade det, vad ska de göra? Känner inte riktigt att det finns så många behandlingsalternativ kvar, jag har redan provat allt. För mig känns det som att jag får välja mellan att fortsätta ta tramadolen, med alla risker det innebär, eller ta livet av mig. Ja, det suger att vara beroende av läkemedel men det är liksom ändå bättre än alternativet. Kanske någon annan ser något som inte jag gör? Jag känner mig rätt handfallen här. Vad gör jag?
Jag mår inte så bra just nu så om något är oklart så fråga. Jag har i alla fall varit sjuk så länge jag kan minnas. Jag har en ptsd och depression på papper, men förmodligen en hel del annat också. Det började när jag var 6 år och var med om en bilolycka och blev rädd för typ hela världen, sen har det rullat på. Ätstörningar, ångest, depressioner. Djupa depressioner. Det dröjde tills jag var 14 innan någon insåg att jag behövde hjälp och sen dess har jag i princip haft kontinuerlig kontakt men BUP först, sen vuxenpsykiatrin.
Jag har ätit typ alla SSRI/SNRI som finns, även en del av de äldre antidepressiva. Fått ECT, gått i samtalsterapi i massor av år, legat inlagt både frivilligt och på lpt. Inget hjälper. Ibland är det bättre, jag vet inte varför men ibland så orkar jag faktiskt leva. Men det blir aldrig långvarigt. Pga mina problem så kan jag inte jobba. Jag har aktivitetsersättning som går ut om en månad, tanken är att jag ska arbetsträna nu. På min egen begäran ska tilläggas, bara det att det tog drygt ett år att komma hit. Och jag är inte riktigt på samma ställe som jag var för ett år sen.
Jag är 24, säljer sex för att överleva ekonomiskt, käkar tramadol för att inte ta livet av mig. I slutet av november kontaktade jag psykiatrin igen. Eftersom jag mått okej och då min samtalskontakt slutat så hade jag endast läkarkontakt lite då och då pga att jag åt Cymbalta. Det tog fan alla krafter jag hade, med telefonfobi och en hel del dåliga erfarenheter av psykiatrin. Men jag ringde. Fick en tid. Berättade för tanten som det var, att jag mådde skit, att jag börjat självskada igen pga prostitutionen, att jag har massvis med ångest och ibland bara blir liggande helt förlamad i sängen av den, att jag vill dö men inte har några planer. Men det var då.
Tanten skulle då ta upp mitt fall till behandlingsteamet och sen skulle de höra av sig. Inte ett jävla skit har jag hört, det har nu gått tre månader. Kort efter det besöket så slutade jag ta min medicin, jag har ätit både venlafaxin och Cymbalta förut, de ger mig mardrömmar och kallsvettningar hela nätterna. Så fruktansvärd ångest av att aldrig få nog med sömn. Så jag trappade ut dem, fick utsättningssymptom värre än biverkningarna och började ta tramadol för att orkar upp ur sängen. Plötsligt orkade jag äta, duscha och hålla lägenheten någorlunda ren igen samtidigt som jag sov väldigt bra. Jag mår bra på tramadolen, men jag förstår ju att det inte är bra. Även om jag ibland har svårt att lista upp nackdelarna för mig själv, förutom att de förr eller senare tar slut. I övrigt har jag tagit ungefär samma dos i flera veckor och at:n från tramadolen är väldigt lik utsättningssymptomen från Cymbaltan.
Just nu är jag utan och ångesten kommer tillbaka som ett brev på posten, tillsammans med lite feber och skit. Mina piller dök inte upp idag heller så en del av mig känner att kanske bör jag sluta ta dem nu, när jag ändå genomlidit 48 timmar av at. Men vad fasen gör jag? Jag kan inte gå tillbaka till att vara apatisk i sängen. Jag har det inte i mig att kriga med psykiatrin och även om jag hade det, vad ska de göra? Känner inte riktigt att det finns så många behandlingsalternativ kvar, jag har redan provat allt. För mig känns det som att jag får välja mellan att fortsätta ta tramadolen, med alla risker det innebär, eller ta livet av mig. Ja, det suger att vara beroende av läkemedel men det är liksom ändå bättre än alternativet. Kanske någon annan ser något som inte jag gör? Jag känner mig rätt handfallen här. Vad gör jag?
