Gnägg Vad hade husarerna för hästar?

Det är två helt olika saker att vara sträng och elak och också helt olika saker att vara i så fall elak mot hästen eller ryttaren.

De två mer militära jag har haft var stränga men absolut inte elaka. Jag skulle säga att de var väldigt snälla. Speciellt mot hästarna. De bara sa inte att de var snälla och gjorde inte det där "jag är snäll" spelet. (vilket kan störa vissa jättemycket såklart.)

Den ena av dem en riktig gammal man på 75, när det gäller att vara snäll mot hästar så är jag övertygad om att han kände mer för dem än någon annan ridlärare jag mött. Speciellt som han definitivt omakade sig till att se till att ryttaren alltid var snäll mot hästen (även på bekostnad av ryttarstolthet kanske). Ok att han kunde säga att den klumpehästen klarar inte hoppa det finare men rid på, så är det ju inte elakt mot en häst att erkänna att den är en klumpehäst som måste anstränga sig och nu ska det inte vara högre eller snävare. Utan snällt att se det och acceptera det och han sa det ömt. Det vanliga sättet han fick en häst över hindret vid problem var att säga -men RID flicka, rid! (eller gosse då) (implicerat bestäm dig, korta tyglarna, driv med skänklarna, styr mot hindret)

De gånger jag upplevt en ridlärare vilja springa med spö eller säga, smäll hästen, många gånger osv har det varit klassiska kvinnliga ridlärare i alla åldrar. Snälla mot ryttarna vanligen.

Frustrerade och på gränsen till elaka har jag också stött på men då kändes det som att de nått sin pedagogiska slutpunkt (eller inte riktigt kände hästen, eller inte riktigt visste vad ryttaren kunde) och frustration och inte längre klarade att förklara vart de ville komma. Kanske alltid låg där, utanför vad de klarade pedagogiskt (och någon gång har jag hjälpt till lite med vad som hade varit lämpligare, tex ok säg till mig att det behöver gå långsammare, men ge mig en långsida innan du börjar bli arg och tjata, annars blir jag stressad och det går bara snabbare).

Sedan är jag övertygad om att det fanns mängder av jätteelaka militära ridlärare då det begav sig. Elakt folk finns nog överallt.
Ja, jag håller med att det är skillnad på sträng och elak, det går absolut att vara det ena utan att vara det andra, men stränghet kan också uppfattas som elakare än det är menat beroende på hur känslig man är som person osv. (Jag är en ganska känslig person, så mycket möjligt att jag upplevde ridläraren elakare än mina kurskamrater). Upplevde överlag att det var en sträng och barsk kultur på den ridskolan och de verkade föredra instruktörer med den attityden. Sedan, hon som uppmanade mig att piska hästen över hinder var vikarie och jobbade normalt inte där (dock var hon inkallad som vikarie vid fler tillfällen).
Men intressant med olika utlärningsmetoder och vad som är bäst för eleven. Såg nyligen intervju med en tjej som jobbar som ridintruktör i uk, och hon berättade att hon lärt sig att kvinnor går på bekräftelse och behöver uppmuntran och få höra när de gör något bra, medan män har mer ego och behöver auktoritära kommandon för att ta till sig instruktioner. Jag är nog typiskt kvinnlig på den punkten och har jättesvårt att lära mig om någon är barsk och sträng (även utan en tillstymmelse till elakhet) utan blir då bara väldigt liten och osäker. Kan inte ta till mig information alls i ett sådant läge.
 
Vet inte, alla är man lite rädd för olika saker, jag tyckte de goseridlärare jag hade var ganska läskiga, visste aldrig riktigt var jag hade dem. Vet inte vad jag hade tyckt om en sådan. De herrar (bara två iofs) som var militärer eller likn som jag har ridit för var raka och enkla och sa vad de tyckte, så man behövde inte oroa sig.
Håller med.

Jag har ju haft upplevelser speciellt som liten 9-14 år gammal där man kände sig tvungen att lyssna på Braaet, var det ett bra braa eller var det ett (gud den där jävla ungen kan inte rida suck) bra. För båda fanns, men ridläraren lyckades inte kläcka ur sig ett ärligt -rätta till det där och det där. Hatar ridläraren mig? Är det här ok? är det dåligt? Hon bara smilar snällt.

Har varit med om det med vikarie på senare år också på ridskolan man hasar snett över ridbanan i något slags makaronform -braaa skänkelvikning. (man bara mm trooooligt, kunde du inte kläckt ur dig ett par problem istället.)
Fast det där har jag aldrig varit med om, att man bara säger bra och duktigt och ger beröm även när eleven gör något fel och aldrig kan ge kritik, verkar jättemärkligt och minst lika oproduktivt som att gapa och skrika och vara elak.
Och det går alldeles utmärkt att vara rak och enkel utan att vara sträng och barsk. Men det är nog, som sagt, olika vad man själv bäst lyssnar på och tar till sig av, men att kunna ge konstruktiv kritik är nog en förutsättning för att kunna lära ut oavsett om man går på den hårda eller mjuka linjen...
 
Ja, jag håller med att det är skillnad på sträng och elak, det går absolut att vara det ena utan att vara det andra, men stränghet kan också uppfattas som elakare än det är menat beroende på hur känslig man är som person osv. (Jag är en ganska känslig person, så mycket möjligt att jag upplevde ridläraren elakare än mina kurskamrater). Upplevde överlag att det var en sträng och barsk kultur på den ridskolan och de verkade föredra instruktörer med den attityden. Sedan, hon som uppmanade mig att piska hästen över hinder var vikarie och jobbade normalt inte där (dock var hon inkallad som vikarie vid fler tillfällen).
Men intressant med olika utlärningsmetoder och vad som är bäst för eleven. Såg nyligen intervju med en tjej som jobbar som ridintruktör i uk, och hon berättade att hon lärt sig att kvinnor går på bekräftelse och behöver uppmuntran och få höra när de gör något bra, medan män har mer ego och behöver auktoritära kommandon för att ta till sig instruktioner. Jag är nog typiskt kvinnlig på den punkten och har jättesvårt att lära mig om någon är barsk och sträng (även utan en tillstymmelse till elakhet) utan blir då bara väldigt liten och osäker. Kan inte ta till mig information alls i ett sådant läge.
Jo så är det nog.
Men jag tycker nog det är viktigt när det gäller inlärning att inte alltid prioritera de som föredrar den här "kvinnliga" metoden med uppmuntran och bekräftelse och liksom sätta dem framför de som behöver auktoritära kommandon, eller helt enkelt rak kommunikation.

I skolan och annars. För det känns ofta som att det alltid är lite viktigare att den typen av osäkerhet behöver prioriteras framför annan osäkerhet och ångest som uttrycks på andra sätt. Då betyder det att om man är tillräckligt fluffig för den mjukaste (och mest feminina?) elevens perfekta bekvämlighet så är man det på andra (barns?) bekostnad.

För jag förstår nog inte varför det är mer ego i att behöva det. Är det inte ego att vilja ha bekräftelse hela tiden också?

Så säger kanske såklart jag bara för att jag är typiskt kvinnlig på det sättet att jag blir väldigt liten och osäker om läraren inte är ganska tydlig med om det är bra eller dåligt. Dvs rak och ärlig och inte säger bra i onödan. Bekräftelse ger mig mest illamående och prestationsångest.

Hellre barsk och sträng och rak än mjuk fluffig och braaig, otydlig och låtsassnäll (De är ju aldrig snälla egentligen. Det fluffigaste leendet kan dölja den isigaste människan.)

Så det är möjligt att det här går efter något slags könsgränser ibland men elever är kvinnor och män och flickor och pojkar alla faktiskt lika känsliga på olika sätt och måste få vara även i ridning och i skolan.

Får så är det ju även den som behöver den där raka kommunikationen är ju känslig. Bara annat känslig.
 
Senast ändrad:
Jo så är det nog.
Men jag tycker nog det är viktigt när det gäller inlärning att inte alltid prioritera de som föredrar den här "kvinnliga" metoden med uppmuntran och bekräftelse och liksom sätta dem framför de som behöver auktoritära kommandon, eller helt enkelt rak kommunikation.

I skolan och annars. För det känns ofta som att det alltid är lite viktigare att den typen av osäkerhet behöver prioriteras framför annan osäkerhet och ångest som uttrycks på andra sätt. Då betyder det att om man är tillräckligt fluffig för den mjukaste (och mest feminina?) elevens perfekta bekvämlighet så är man det på andra (barns?) bekostnad.

För jag förstår nog inte varför det är mer ego i att behöva det. Är det inte ego att vilja ha bekräftelse hela tiden också?

Så säger kanske såklart jag bara för att jag är typiskt kvinnlig på det sättet att jag blir väldigt liten och osäker om läraren inte är ganska tydlig med om det är bra eller dåligt. Dvs rak och ärlig och inte säger bra i onödan. Bekräftelse ger mig mest illamående och prestationsångest.

Hellre barsk och sträng och rak än mjuk fluffig och braaig, otydlig och låtsassnäll (De är ju aldrig snälla egentligen. Det fluffigaste leendet kan dölja den isigaste människan.)

Så det är möjligt att det här går efter något slags könsgränser ibland men elever är kvinnor och män och flickor och pojkar alla faktiskt lika känsliga på olika sätt och måste få vara även i ridning och i skolan.

Får så är det ju även den som behöver den där raka kommunikationen är ju känslig. Bara annat känslig.
Alltså även den manhaftigaste sturigaste lille gossen kan ju i grunden vara väldigt osäker och liten och kanske inte gråter när han inte förstår kommandon som inte är raka och klara. Han kanske har en annan reaktion för ångesten.

Sedan är det min klara åsikt att kvinnor och män är i grunden helt lika, men kanske olika uppfostrade ibland. Och är övertygad om att det rimligen finns ett kontinuum med kvinnor som tycker om rak kommunikation snarare än uppmuntran. Dvs jag känner mig inte okvinnlig nu.
 
Alltså även den manhaftigaste sturigaste lille gossen kan ju i grunden vara väldigt osäker och liten och kanske inte gråter när han inte förstår kommandon som inte är raka och klara. Han kanske har en annan reaktion för ångesten.

Sedan är det min klara åsikt att kvinnor och män är i grunden helt lika, men kanske olika uppfostrade ibland. Och är övertygad om att det rimligen finns ett kontinuum med kvinnor som tycker om rak kommunikation snarare än uppmuntran. Dvs jag känner mig inte okvinnlig nu.
Alla blyga barn kanske inte gömmer sig i "mammas kjolar" vissa kanske springer snabbt i utkanten av gruppen och inte vet hur de ska våga närma sig. De kanske inte vågar gömma sig ens hos personalen. Läraren kanske inte förstår det utan beter sig argt och höjer tempot med hårda kommandon mot det barn som verkar "manligt" och mjuka mot det som verkar "kvinnligt" när tvärtom kanske behövs?
 
Fast det där har jag aldrig varit med om, att man bara säger bra och duktigt och ger beröm även när eleven gör något fel och aldrig kan ge kritik, verkar jättemärkligt och minst lika oproduktivt som att gapa och skrika och vara elak.
Och det går alldeles utmärkt att vara rak och enkel utan att vara sträng och barsk. Men det är nog, som sagt, olika vad man själv bäst lyssnar på och tar till sig av, men att kunna ge konstruktiv kritik är nog en förutsättning för att kunna lära ut oavsett om man går på den hårda eller mjuka linjen...
Ok jag tycker nog att närapå majoriteten ridlärare säger bra om man har gjort en hygglig rörelse. Medan de ridlärare jag tyckt om noterar att den är hygglig men säger vad som kan förbättras ända tills den är klart över förväntan.

Sedan om stallet du var i. Det är inte det jag pratar om :laugh: jag betvivlar inte ett ögonblick att det var hetsiga, arga ridlärare och dålig stämning. Vill bara skilja det från rakhet, eller stränghet som båda kan vara milda och lugna, eller skarpa och lugna. Hetsiga ridlärare är lite svåra faktiskt (Även hästarna blir ju lite vindögda av det).

Dvs jag tror att stallet du var på var dåligt. Men jag tycker inte det är att förväxla med stränghet eller militäriskhet eller manlighet eller ngt.
 
Jo så är det nog.
Men jag tycker nog det är viktigt när det gäller inlärning att inte alltid prioritera de som föredrar den här "kvinnliga" metoden med uppmuntran och bekräftelse och liksom sätta dem framför de som behöver auktoritära kommandon, eller helt enkelt rak kommunikation.

I skolan och annars. För det känns ofta som att det alltid är lite viktigare att den typen av osäkerhet behöver prioriteras framför annan osäkerhet och ångest som uttrycks på andra sätt. Då betyder det att om man är tillräckligt fluffig för den mjukaste (och mest feminina?) elevens perfekta bekvämlighet så är man det på andra (barns?) bekostnad.

För jag förstår nog inte varför det är mer ego i att behöva det. Är det inte ego att vilja ha bekräftelse hela tiden också?

Så säger kanske såklart jag bara för att jag är typiskt kvinnlig på det sättet att jag blir väldigt liten och osäker om läraren inte är ganska tydlig med om det är bra eller dåligt. Dvs rak och ärlig och inte säger bra i onödan. Bekräftelse ger mig mest illamående och prestationsångest.

Hellre barsk och sträng och rak än mjuk fluffig och braaig, otydlig och låtsassnäll (De är ju aldrig snälla egentligen. Det fluffigaste leendet kan dölja den isigaste människan.)

Så det är möjligt att det här går efter något slags könsgränser ibland men elever är kvinnor och män och flickor och pojkar alla faktiskt lika känsliga på olika sätt och måste få vara även i ridning och i skolan.
Jag hänger inte med alls i vad du argumenterar emot, vem har sagt något om att vara låtsassnäll och falska leenden? Är väl ingen som uppskattar det.
Har inte heller sagt att det är ego att behöva auktoritära kommandon eller att kvinnor behöver si och män så, jag bara citerade en brittisk ridinstruktör (fritt översatt och hafsigt citerat ur minnet, men sa att folk som har större egon brukar behöva mer auktoritära kommandon - hennes upplevelse) som ett exempel på att folk är olika och tar till sig information olika bra beroende på hur den levereras. (Men en dålig lärare som inte kan lära ut är ju lika dålig vilket förhållningssätt den än utgår från.)
 
Jag hänger inte med alls i vad du argumenterar emot, vem har sagt något om att vara låtsassnäll och falska leenden? Är väl ingen som uppskattar det.
Har inte heller sagt att det är ego att behöva auktoritära kommandon eller att kvinnor behöver si och män så, jag bara citerade en brittisk ridinstruktör (fritt översatt och hafsigt citerat ur minnet, men sa att folk som har större egon brukar behöva mer auktoritära kommandon - hennes upplevelse) som ett exempel på att folk är olika och tar till sig information olika bra beroende på hur den levereras. (Men en dålig lärare som inte kan lära ut är ju lika dålig vilket förhållningssätt den än utgår från.)
Jo men det var då helt enkelt det du sa att den engelska ridinstruktören sa som jag kritiserade :).

Det var väl ok att kommentera ;) jag brukar ofta inte riktigt hålla med sådana (som hon) som är väldigt fokuserade på att kvinnor är så eller män si.

(Sedan råkade hon då -den brittiska ridläraren, trampa på en av mina ömma tår där om att vara hård mot just de manliga. Eftersom jag upplevt det i ridning och förskola. Mannen var tyvärr bara 6 år och det blev inte så bra med den modellen. Även om den ridläraren körde att små sjuåriga flickor som gråter lätt och har ridit två år får rida snällare ponny än yngre pojkar som är lite längre och större men skakar över att inte få rida snäll ponny och ska rida sin andra gång.)
 
Jag hänger inte med alls i vad du argumenterar emot, vem har sagt något om att vara låtsassnäll och falska leenden? Är väl ingen som uppskattar det.
Har inte heller sagt att det är ego att behöva auktoritära kommandon eller att kvinnor behöver si och män så, jag bara citerade en brittisk ridinstruktör (fritt översatt och hafsigt citerat ur minnet, men sa att folk som har större egon brukar behöva mer auktoritära kommandon - hennes upplevelse) som ett exempel på att folk är olika och tar till sig information olika bra beroende på hur den levereras. (Men en dålig lärare som inte kan lära ut är ju lika dålig vilket förhållningssätt den än utgår från.)
Stämmer dåligt på mig, jag tycker om dom som är raka, ärliga, har auktoritet, lugna och lämnar inget utrymme till tolkning. Brister mitt självförtroende behöver jag någon som är det jag skrev innan och inget uppmuntrande lullull eller någon som jag behöver analysera vad som vad tränaren sa, hade en ridlärare som kunde säga "jättebra, kan du få hästen lite mer" blev liten som en mygga av den osäkerheten som det gav.
 
Den här bilden tyckte jag var rätt intressant, en skimmel övriga bruna eller kanske svarta hästar lite svårt att avgöra när det är svartvita bilder.

https://digitaltmuseum.se/011013046005/klovjad-granatkastartropp-pa-vag-ut-pa-sommarmarsch-troppchef-lojtn-sven

Under bilden står det, undrar vad de baserar att det var en bästa stamhästarna på? Kan bara spekulera i att det var den högst utbildade eller den som visade mest mod eller liknande.

Klövjad granatkastartropp på väg ut på sommarmarsch. Troppchef löjtn. Sven Littorin. Skimmeln är nr 69/2 Pavo- en av regementets bästa stamhästar på 1930-talet.

Det här är ju också ett sätt att vara på söndagspromenad på, kan tänka mig sämre sätt :)

https://digitaltmuseum.se/011013047992/sven-littorin-pa-sondagspromenad-under-sin-tjanstgoring-vid-armens-underofficersskola
 
Bra stamhästar var kanske de som var lätthanterliga skadefria och glatt gjorde sitt jobb oavsett vem som satt på ryggen Och lättfödda
En högt utbildad häst blev nog inte utdelad till en husar utan hamnade förmodligen hos en major eller annan officerare
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp