Vad hade ni gjort?

[Voeux]

Jag kände mig lite söndagdeppig igår igen, inför en ny arbetsvecka. Det har gått så många år nu utan att jag känt någon som helst inspiration för mitt jobb. Jag går dit, gör vad jag ska och går hem. Jag har bytt jobb, bytt tjänster inom företaget, tagit initiativ till kurser och att utvecklas. Men någonstans tror jag helt enkelt att jag är på fel plats från början. De arbeten jag har haft har varit snarlika varandra eftersom jag har den erfarenhet som jag har, och den utbildning som jag har. Så det har inte varit några tvära kast, men jag har ändå försökt att driva på någon form av utveckling och bytt arbetsplats när jag inte trivts eller känt mig färdig. Men jag upplever att det blir lite samma sak igen.

Nu vet jag att ett arbete är ett arbete, och inte alltid är så extremt spännande varje dag. Men jag är ändå en person med mycket passion för saker och ting. Jag är vetgirig, har tusen olika små hobbys och kan gå på digitala kvällsföreläsningar eller läsa på om ditten och datten bara för att det intresserar mig. Jag är driftig och har studerat i fem år, gjort lite karriär och kan fortsätta om jag vill. Men trots att jag tycker mig ha en personlighet som inte borde ha några problem med att hitta rätt i yrkeslivet så har det blivit mer än en besvikelse. Jag administrerar dagarna i enda och tycker att arbetet är allmänt blörk.

Så, nu till frågan då. Jag måste uppenbarligen (någon gång efter min föräldraledighet) ta tag i den här situationen. Jag ska arbeta herrans många år till och jag känner att jag måste göra någonting om dagarna som ger mig någonting. Jag har inga problem med ytterligare studier eller omskolning, inkomstbortfall några år gör ingenting. Det största problemet är att det gått så många år utan att jag riktigt vet. Hur ska man kunna ta klivet att byta bana, med de uppoffringar som krävs, om man inte vet vad man vill?

Detta är alltså inte en tråd där jag behöver konkret hjälp med att komma på vad jag bör arbeta med, utan jag undrar vad ni hade gjort i min situation? Om er arbetssituation var inspirationslös och frustrerande, under många år, och inte blivit bättre trots en del twists and turns med arbetsplatser och arbetsuppgifter, men ni kan fortfarande inte kan komma på vad ni vill arbeta med. Hur hade ni gått vidare? Ska man börja gå på studiemässor? Ska man praktisera på kompisars jobb? Ska man börja göra personlighetstester? Vad GÖR man när man sitter fast men inte har den blekaste om vad nästa steg är?

 

[Tranan]

Jag kände mig lite söndagdeppig igår igen, inför en ny arbetsvecka. Det har gått så många år nu utan att jag känt någon som helst inspiration för mitt jobb. Jag går dit, gör vad jag ska och går hem. Jag har bytt jobb, bytt tjänster inom företaget, tagit initiativ till kurser och att utvecklas. Men någonstans tror jag helt enkelt att jag är på fel plats från början. De arbeten jag har haft har varit snarlika varandra eftersom jag har den erfarenhet som jag har, och den utbildning som jag har. Så det har inte varit några tvära kast, men jag har ändå försökt att driva på någon form av utveckling och bytt arbetsplats när jag inte trivts eller känt mig färdig. Men jag upplever att det blir lite samma sak igen.

Nu vet jag att ett arbete är ett arbete, och inte alltid är så extremt spännande varje dag. Men jag är ändå en person med mycket passion för saker och ting. Jag är vetgirig, har tusen olika små hobbys och kan gå på digitala kvällsföreläsningar eller läsa på om ditten och datten bara för att det intresserar mig. Jag är driftig och har studerat i fem år, gjort lite karriär och kan fortsätta om jag vill. Men trots att jag tycker mig ha en personlighet som inte borde ha några problem med att hitta rätt i yrkeslivet så har det blivit mer än en besvikelse. Jag administrerar dagarna i enda och tycker att arbetet är allmänt blörk.

Så, nu till frågan då. Jag måste uppenbarligen (någon gång efter min föräldraledighet) ta tag i den här situationen. Jag ska arbeta herrans många år till och jag känner att jag måste göra någonting om dagarna som ger mig någonting. Jag har inga problem med ytterligare studier eller omskolning, inkomstbortfall några år gör ingenting. Det största problemet är att det gått så många år utan att jag riktigt vet. Hur ska man kunna ta klivet att byta bana, med de uppoffringar som krävs, om man inte vet vad man vill?

Detta är alltså inte en tråd där jag behöver konkret hjälp med att komma på vad jag bör arbeta med, utan jag undrar vad ni hade gjort i min situation? Om er arbetssituation var inspirationslös och frustrerande, under många år, och inte blivit bättre trots en del twists and turns med arbetsplatser och arbetsuppgifter, men ni kan fortfarande inte kan komma på vad ni vill arbeta med. Hur hade ni gått vidare? Ska man börja gå på studiemässor? Ska man praktisera på kompisars jobb? Ska man börja göra personlighetstester? Vad GÖR man när man sitter fast men inte har den blekaste om vad nästa steg är?

Jag skulle omskola mig till något nytt, något som du känner att du kan trivas med och utvecklas med.
Tror inte att man ska känna passion för sitt jobb, sånt reserverar jag till mina relationer. men ska inte gifta sig med ett jobb.
Men om du hittar något som intressant och utvecklande så kommer du att gå mycket längre. Så plugga är vad jag råder till.

 

[SaraXX]

Jag skulle försöka se föräldraledigheten som ett tillfälle att hinna fundera ordentligt. Det är väl inte ovanligt att folk kommer på nya saker de ska testa då!

Annars vet jag inte hur du ska göra för att få inspiration till vilken riktning du ska ta. Hitta något roligt att plugga och fundera över varför du tycker att det är kul?

 

[Fraggel_Tess]

Man lever bara en gång och livet är till för att levas och må bra! Sök inspiration genom vara nyfiken och fråga andra!

 

[Voeux]

Jag skulle omskola mig till något nytt, något som du känner att du kan trivas med och utvecklas med.
Tror inte att man ska känna passion för sitt jobb, sånt reserverar jag till mina relationer. men ska inte gifta sig med ett jobb.
Men om du hittar något som intressant och utvecklande så kommer du att gå mycket längre. Så plugga är vad jag råder till.

Jo, så långt är jag med. Mitt problem är att jag inte har den blekaste om till vad

 

[TygerTyger]

Är alla uppgifter inom din nuvarande tjänst lika fel eller finns det vissa du gillar mer? Vad är det som gör dem roligare? Där hade jag börjat gräva. Dels för att ha en utgångspunkt, dels för att så småningom förhoppningsvis kunna byta jobb utan att starta från noll.

 

[Dorinda]

Har du någon högskoleutbildning
idag?
Kan du plugga till något annat men tillgodogöra dig en del av den tidigare utbildningen?
mannars finns det ju en uppsjö yrkeshögskolor som relativt snabbt kan ge roliga arbeten.

livet är för kort för att ägna 40/h vecka åt något mediokert

 

[Nahar]

Jag hade gått tillbaka till att undersöka vilka grundläggande värderingar jag vill leva mitt liv efter. Det finns kurser i detta om du är villig att lägga ner lite tid, men annars kan det räcka med att bara prata med någon som villkorslöst kan hjälpa dig fundera. Handlar om att hitta tydlighet i om du värderar till exempel mänsklig samvaro, att ha tid till kreativitet, att förändra världen, eller bara ha din vardagsrytm stabil. Och att du värderar en sak mer betyder inte att du inte värderar annat, men det kan hjälpa dig att lära känna dig själv och dina behov/vad du brinner för bättre

 

[Dorinda]

Jag är just nu föräldraledig och saknat helt klart delar av mitt jobb

 

[Voeux]

Jag skulle försöka se föräldraledigheten som ett tillfälle att hinna fundera ordentligt. Det är väl inte ovanligt att folk kommer på nya saker de ska testa då!

Annars vet jag inte hur du ska göra för att få inspiration till vilken riktning du ska ta. Hitta något roligt att plugga och fundera över varför du tycker att det är kul?

Det jag tycker är svårt med studier är att de inte nödvändigtvis säger så mycket om hur själva yrkeslivet blir sedan. Jag är utbildad både statsvetare och projektledare, och även om studierna var hemskt roliga så är yrkeslivet ganska skiljt från hur studierna var. Detta gäller ju akademiska studier särskilt. Att studera igen innebär ett enormt inkomstbortfall för mig, särskilt eftersom jag använt upp nästan alla mina CSN-pengar och kommer behöva vara ersättningslös. Jag hade gjort detta om jag visste att utfallet skulle bli vad jag önskade, men det har man ju tyvärr ingen aning om. Så att hoppa på en utbildning i hopp om att det kanske blir bra.. det känns lite läskigt. Bättre hade det varit om man fått möjligheten att testa på ett yrke, eller på något sätt kommit i kontakt med det, och hade fått möjligheten att få en känsla om att det känns rätt. Innan man vänder upp och ner på allt. Jobb är ju så mycket vardagsrutiner, företagskulturer, kollegor, utvecklingsmöjligheter osv. Sånt som man nästan omöjligt kan veta i förväg.

 

[jeennnnyy]

Jag kände mig lite söndagdeppig igår igen, inför en ny arbetsvecka. Det har gått så många år nu utan att jag känt någon som helst inspiration för mitt jobb. Jag går dit, gör vad jag ska och går hem. Jag har bytt jobb, bytt tjänster inom företaget, tagit initiativ till kurser och att utvecklas. Men någonstans tror jag helt enkelt att jag är på fel plats från början. De arbeten jag har haft har varit snarlika varandra eftersom jag har den erfarenhet som jag har, och den utbildning som jag har. Så det har inte varit några tvära kast, men jag har ändå försökt att driva på någon form av utveckling och bytt arbetsplats när jag inte trivts eller känt mig färdig. Men jag upplever att det blir lite samma sak igen.

Nu vet jag att ett arbete är ett arbete, och inte alltid är så extremt spännande varje dag. Men jag är ändå en person med mycket passion för saker och ting. Jag är vetgirig, har tusen olika små hobbys och kan gå på digitala kvällsföreläsningar eller läsa på om ditten och datten bara för att det intresserar mig. Jag är driftig och har studerat i fem år, gjort lite karriär och kan fortsätta om jag vill. Men trots att jag tycker mig ha en personlighet som inte borde ha några problem med att hitta rätt i yrkeslivet så har det blivit mer än en besvikelse. Jag administrerar dagarna i enda och tycker att arbetet är allmänt blörk.

Så, nu till frågan då. Jag måste uppenbarligen (någon gång efter min föräldraledighet) ta tag i den här situationen. Jag ska arbeta herrans många år till och jag känner att jag måste göra någonting om dagarna som ger mig någonting. Jag har inga problem med ytterligare studier eller omskolning, inkomstbortfall några år gör ingenting. Det största problemet är att det gått så många år utan att jag riktigt vet. Hur ska man kunna ta klivet att byta bana, med de uppoffringar som krävs, om man inte vet vad man vill?

Detta är alltså inte en tråd där jag behöver konkret hjälp med att komma på vad jag bör arbeta med, utan jag undrar vad ni hade gjort i min situation? Om er arbetssituation var inspirationslös och frustrerande, under många år, och inte blivit bättre trots en del twists and turns med arbetsplatser och arbetsuppgifter, men ni kan fortfarande inte kan komma på vad ni vill arbeta med. Hur hade ni gått vidare? Ska man börja gå på studiemässor? Ska man praktisera på kompisars jobb? Ska man börja göra personlighetstester? Vad GÖR man när man sitter fast men inte har den blekaste om vad nästa steg är?

Jag tycker också att föräldraledigheten låter som ett bra tillfälle för att reflektera över vad du vill göra.

Sen inte sagt att det kommer bli så för dig, men kan hända att fokus flyttas lite med små barn också. För mig känns jobbet plötsligt inte lika viktigt. Jag hade innan jag fick mina barn ett ”spännande” jobb med massor av resor etc. Jag har nu efter två barn ett något mer administrativt jobb där jag framför allt styr min egen tid i mycket högre utsträckning.. innan jag fick barn hade jag nog tyckt att mitt nuvarande jobb lät lite tråkigt, men jag ÄLSKAR det. Jag hade mitt gamla jobb typ ett år mellan barnen och det var skitjobbigt. Fokus har på något sätt ändrats när jag insåg hur lite tid jag har med barnen, hur mkt vab det är osv. Så hade jag inte hatar jobbet kanske jag fortsatt en stund efter föräldraledighet även också och känt efter. Jag hade nog tyckt det var lite stressigt att vara ny och göra gott intryck på jobb med barn som just börjat förskola (med allt vad det innebär..)

 

[Voeux]

Är alla uppgifter inom din nuvarande tjänst lika fel eller finns det vissa du gillar mer? Vad är det som gör dem roligare? Där hade jag börjat gräva. Dels för att ha en utgångspunkt, dels för att så småningom förhoppningsvis kunna byta jobb utan att starta från noll.

Ja, jag gräver lite här just nu. Jag vill bara inte att det ska bli "the best of a bad situation" som det har varit hittills, lite fix och trix för att det ska bli uthärdligt men i slutändan så är det lite samma ändå. Men jag skulle såklart absolut hitta nåt i det jag redan kan, att spinna vidare på, och slippa börja om helt.

 

[Voeux]

Har du någon högskoleutbildning
idag?
Kan du plugga till något annat men tillgodogöra dig en del av den tidigare utbildningen?
mannars finns det ju en uppsjö yrkeshögskolor som relativt snabbt kan ge roliga arbeten.

livet är för kort för att ägna 40/h vecka åt något mediokert

Jag har en kandidat så jag kan egentligen komplettera med 1,5 år inom annat ämne för en annan examen. Det gäller ju inte alla yrken dock utan många kräver sitt helt egna program från början. Men en del examina går att bygga så.

 

[Kiwifrukt]

Håller för det första med @SaraXX att använd föräldraledigheten till att fundera, och se hur det känns när du är borta från jobbet ett tag.

Sen vill jag säga att jag vet precis hur du känner, har suttit i typ samma sits själv. Jag hade väldigt svårt att få jobb efter mina avslutade studier, och det slutade med att jag jobbade typ ett och ett halvt år på ett jobb som absolut inte hade med mina studier att göra, och som jag dessutom vantrivdes fruktansvärt på. Kände för det första att jag kastat min utbildning och flera år av mitt liv i sjön av att sitta där, jag avskydde arbetsuppgifterna och det var mobbing och dålig stämning i gruppen så det var enbart en pina att gå dit.

Men sen fick jag mitt nuvarande jobb försommaren 2018. Trivdes direkt med arbetsuppgifterna, det är exakt detta jag utbildade mig för, och ja, det var verkligen en känsla av att hitta rätt. Trivdes väldigt bra med chefen och kom in väl i arbetsgruppen. Problemet var att vårt jobb är starkt politiskt beroende, och är starkt beroende av en rödgrön regering. Efter valet 2018, när det till slut blev en M/KD-budget, så satt min chef helt plötsligt i en helt annan sits än han hade räknat med och behövde skicka hem alla visstidsanställda på löpande band (hans tanke hade annars varit att förlänga alla som gick att förlänga). Han lyckades dock "rädda kvar" mig, med på en annan avdelning hos en av hans chefskollegor, en avdelning som inte var lika politiskt knuten.

Och jag trivdes inte alls. På den första avdelningen hade vi väldigt mycket att göra hela tiden, och jag trivdes med det, jag hatar när jag sitter sysslolös och inte har något att göra. På den avdelningen jag bytte till var det som att alla hade fastnat i kola, det hände absolut ingenting. Jag överdriver inte om jag säger att jag hade kunnat jobba en timme effektiv tid varje dag och sen gått hem, för det var den tiden jag i princip bara satt av. Gruppen var knepig och det var en dålig stämning, om jag påtalade att jag inte hade något att göra fick jag höra att jag absolut inte fick säga till chefen att jag inte hade något att göra, för då skulle de andra behöva börja jobba också. Till slut var jag så understimulerad att jag klättrade på väggarna, så jag gick till chefen i alla fall. Då blev jag snabbt attackerad av resten av gruppen som tyckte att jag förstört för dem, eftersom chefen heller inte delade ut uppgifter bara till mig, utan sa att jag var tvungen att göra dem ihop med någon av de andra. Samtidigt hade jag fortfarande mycket kontakt med min gamla chef (detta var före covid), jag tiggde och bad på mina bara knän för att få komma tillbaka, och han sa uttryckligen flera gånger att min enda chans var på den avdelningen jag var.

Våren 2020 blev plötsligt en av mina gamla kollegor gravid, och jag kunde få hennes föräldravik på första avdelningen igen. Jag grät nästan av lättnad av att få komma tillbaka. Men jag har hela tiden haft sån j-vla ångest för vad som händer efter att vikariatet är slut, för när jag kom bort från den tråkiga avdelningen insåg jag ännu mer hur mycket roligare, intressantare, utvecklande och med bättre kollegor det är på den första avdelningen. Jag ville verkligen inte tillbaka. Under över alla under hände till slut, en person sa upp sig och jag fick en fast anställning innan semestern. Men jag har känt väldigt tydligt, framför allt efter det beskedet när alla spänningar släppte, att jag hade aldrig pallat att gå tillbaka till den avdelningen jag var på i mitten. Då hade jag hellre sökt mig någon annanstans. Jobbet är så stor del av ens vardag, det måste kännas bra.

 

[Myrten]

Jag skulle omskola mig till något nytt, något som du känner att du kan trivas med och utvecklas med.
Tror inte att man ska känna passion för sitt jobb, sånt reserverar jag till mina relationer. men ska inte gifta sig med ett jobb.
Men om du hittar något som intressant och utvecklande så kommer du att gå mycket längre. Så plugga är vad jag råder till.

Det fetstilta tycker jag verkligen får stå för dig och inte som du skriver det - "man" och "ska". Det finns massor av människor som älskar sitt jobb/yrke och trivs med det - trots att de har rika relationer. Det behöver inte vara ett val. En del yrken tror jag faktiskt det är svårt att bli riktigt duktig på om det inte finns några droppar passion inblandat (t ex kreativa). Så jag tycker inte det går att generalisera som du gör.

@Voeux - jag känner som @SaraXX - att den tid som föräldraledigheten ger dig kan användas för att få dig att landa i vad du vill och känner för. Sedan är många av oss sådana att vi ändrar oss genom hela livet.

För några år sedan lämnade jag ett fast, bra betalt, statligt jobb och gick tillbaka till ett betydligt mer osäkert och sämre betalt jobb som konsult. Detta har jag ångrat ett antal gånger under pandemin, men när jag ser tillbaka och minns hur jag kände då - att jag verkligen inte tyckte jobbet var värt den långa pendlingen och den dåvarande arbetsmiljösituationen - så ångrar jag mig inte längre. Det var rätt då. Nu är allt annorlunda och jag kan tänka mig att jag är klar för att byta igen. En del av de faktorer som gjorde att mitt dåvarande jobb var fel då finns inte längre. Men vi får se vad som kommer upp.

För din del tänker jag att du när du känner dig inspirerad respektive oinspirerad på jobbet ska stanna upp och fundera på varför. Vad är det som inspirerar dig? Skriv ner det. Vad är det du absolut inte kan köpa? Skriv ner det med. När du har fått ihop en del kan du börja fundera på i vilken riktning dina anteckningar pekar.

 

[Voeux]

Jag tycker också att föräldraledigheten låter som ett bra tillfälle för att reflektera över vad du vill göra.

Sen inte sagt att det kommer bli så för dig, men kan hända att fokus flyttas lite med små barn också. För mig känns jobbet plötsligt inte lika viktigt. Jag hade innan jag fick mina barn ett ”spännande” jobb med massor av resor etc. Jag har nu efter två barn ett något mer administrativt jobb där jag framför allt styr min egen tid i mycket högre utsträckning.. innan jag fick barn hade jag nog tyckt att mitt nuvarande jobb lät lite tråkigt, men jag ÄLSKAR det. Jag hade mitt gamla jobb typ ett år mellan barnen och det var skitjobbigt. Fokus har på något sätt ändrats när jag insåg hur lite tid jag har med barnen, hur mkt vab det är osv. Så hade jag inte hatar jobbet kanske jag fortsatt en stund efter föräldraledighet även också och känt efter. Jag hade nog tyckt det var lite stressigt att vara ny och göra gott intryck på jobb med barn som just börjat förskola (med allt vad det innebär..)

Det är ju en annan viktig aspekt i det. Nu har jag inga planer på att riva upp allting på kort sikt utan kommer att gå tillbaks efter min föräldraledighet och sannolikt hänga kvar ett tag till. Men även för framtida yrken så är det ju en sak vad man trivs med och klarar av som barnlös, och en annan typ av yrken som fungerar bra ihop med småbarnslivet.

 

[jeennnnyy]

Det är ju en annan viktig aspekt i det. Nu har jag inga planer på att riva upp allting på kort sikt utan kommer att gå tillbaks efter min föräldraledighet och sannolikt hänga kvar ett tag till. Men även för framtida yrken så är det ju en sak vad man trivs med och klarar av som barnlös, och en annan typ av yrken som fungerar bra ihop med småbarnslivet.

Inser att mitt svar kanske lät lite deppigt, självklart ska man inte stanna kvar på jobb som man inte gillar pga småbarn. Ville mest belysa att det skulle kunna vara så att man för några år (eller för alltid?) ändra vad man gillar/inte gillar med jobb med förskolebarn

 

[Voeux]

Det fetstilta tycker jag verkligen får stå för dig och inte som du skriver det - "man" och "ska". Det finns massor av människor som älskar sitt jobb/yrke och trivs med det - trots att de har rika relationer. Det behöver inte vara ett val. En del yrken tror jag faktiskt det är svårt att bli riktigt duktig på om det inte finns några droppar passion inblandat (t ex kreativa). Så jag tycker inte det går att generalisera som du gör.

@Voeux - jag känner som @SaraXX - att den tid som föräldraledigheten ger dig kan användas för att få dig att landa i vad du vill och känner för. Sedan är många av oss sådana att vi ändrar oss genom hela livet.

För några år sedan lämnade jag ett fast, bra betalt, statligt jobb och gick tillbaka till ett betydligt mer osäkert och sämre betalt jobb som konsult. Detta har jag ångrat ett antal gånger under pandemin, men när jag ser tillbaka och minns hur jag kände då - att jag verkligen inte tyckte jobbet var värt den långa pendlingen och den dåvarande arbetsmiljösituationen - så ångrar jag mig inte längre. Det var rätt då. Nu är allt annorlunda och jag kan tänka mig att jag är klar för att byta igen. En del av de faktorer som gjorde att mitt dåvarande jobb var fel då finns inte längre. Men vi får se vad som kommer upp.

För din del tänker jag att du när du känner dig inspirerad respektive oinspirerad på jobbet ska stanna upp och fundera på varför. Vad är det som inspirerar dig? Skriv ner det. Vad är det du absolut inte kan köpa? Skriv ner det med. När du har fått ihop en del kan du börja fundera på i vilken riktning dina anteckningar pekar.

Tack för bra tips!

Jag tänker mycket på en vän till mig när jag tänker passion på jobbet. Hon är lärare, och visserligen hör jag ingen gnälla så mycket över sitt jobb som hon gör men hon gör det med passion. Hon vill så mycket och blir galen på värdelös administration och rektorer, men fäller tårar av glädje ibland över saker som hennes elever sagt eller gjort. Jag vet att det är ett slitsamt yrke men hon brinner verkligen för det. Inget jobb är perfekt, men jag hade hellre blivit i eld och lågor för att jag brytt mig så mycket än som idag.. bara undrat vad jag ens gör här.

 

[Voeux]

Inser att mitt svar kanske lät lite deppigt, självklart ska man inte stanna kvar på jobb som man inte gillar pga småbarn. Ville mest belysa att det skulle kunna vara så att man för några år (eller för alltid?) ändra vad man gillar/inte gillar med jobb med förskolebarn

Nej men precis, jag tolkade det inte som deppigt. Jag menade mer att saker som lön, flexibilitet, trygghet mm. kan bli viktigt under småbarnsåren för att kunna trivas med jobbet (och livet) i sin helhet. Medan utan barn kanske man inte behöver ovan saker lika mycket.

 

[Hedinn]

Passa på att kolla runt vilka utbildningar som finns när du är föräldraledig. YH har ju mycket ”kul” och som generellt dessutom visar vad som behövs på arbetsmarknaden, annars som någon nämnt nån form av påbyggnad av det du har som kan ta dig i en ny riktning? Eller åtminstone där du har fördel av tidigare erfarenhet (annars brukar det ju generellt ge fördel att ha varit yrkesaktiv några år när det kommer till framtida jobbmöjligheter, även om det är i en helt annan bransch).

Visst har du nyligen fått en ny tjänst? Nu kanske inte den är ”bra nog” ändå, och har du i flera år funderat i de här banorna så är det ju antagligen läge att hitta på nåt annat framöver, men vill bara informera att som fellow gravid med gravidhjärna ifrågasätter jag också mitt jobb nu - trots att jag trivs galet bra. Men hjärnan tycker liksom inte att nåt annat än graviditeten och kommande barnet är viktigt alls, så jag får vissa dagar kämpa för att hålla uppe intresset för jobbet. Behöver ju inte alls vara så för dig, som sagt älskade jag mitt jobb innan jag blev gravid och det är inte bara jobbet som blir lidande av samma anledning, men ville bara påpeka att det kan bidra.