Vad hjälper mot panikångest?

[Jamtland]

Ja, som rubriken lyder, hur hittade ni ett sätt att hantera er panikångest? Är det någon som har haft panikångest som barn/tonåring och hittat lindring?

 

[parellikusken]

Haft panikångest i hela mitt liv och det som hjälper för mig är att försöka stå ut i det, göra andningsövningar. Känner jag att en panikattack är på väg kan jag ta en snabb promenad, få upp pulsen är bra. Eller så ringer jag en vän.
Nu äter jag benso regelbundet och får inte panikångest varje dag längre, men benso är ingen lösning i längden så ska sluta med benso nu har jag bestämt mig för.

 

[DarkInNight]

Acceptans

 

[Sezziyanen]

KBT lärde mig att jag kunde både hantera, minska och efterhand eliminera min panikångest. Nog kan jag fortfarande känna ångest, och såna tendenser, men det blir aldrig att det "svämmar över" numera.

Acceptans var den stora grejen, att inte streta mot utan att istället slappna av och låta saker bli som de blir. Det var väldigt svårt i början förstås, men det blev lättare.

 

[malumbub]

Glitterburk hjälper vissa barn.
Andning.
För att kunna acceptera behövs förståelse för varför ångesten kommer. Och insikten att man inte är ensam.

 

[Cattis_E]

Ja, som rubriken lyder, hur hittade ni ett sätt att hantera er panikångest? Är det någon som har haft panikångest som barn/tonåring och hittat lindring?

Andas.
Det finns andningsövningar.
Andas i fyrkant tex, men det finns många fler. Jag använder en "lättare" variant då jag. Inte gillar just andas i fyrkant.
Acceptans har jag aldrig tänkt på innan, men det stämmer ju.
Det som händer mig ibland nimera vet jag inte om det skulle klassas som panikångest faktiskt. Inga riktiga fysiska symtom på det sättet, jag mest störttjuter..

 

[Milosari]

Jag skriver under på acceptans! Hade stora bekymmer som tonåring, låg inlagd, var tungt medicinerad och hade svårt att klara studier och jobb. Det var samtalshjälp som avgjorde för mig, att förstå att det inte är farligt och absolut inget att vara rädd för. En sorts tro på att det alltid kommer ordna sig.

Jag blev helt frisk. Kanske t o m bättre än frisk. Numera klarar jag jättehög belastning både på jobbet och privat utan att må särskilt dåligt. Jag är väldigt väl rustad att hantera negativa känslor. Jag ser mig som en obotlig optimist, och är helt övertygad om att det bara kommer bli bättre på sikt.

Det som hänger kvar är anhörigas oro. Jag vågar inte berätta hur mycket ansvar jag har på jobbet eller om omvälvande saker som händer för de tror att jag ska gå in i väggen (har varit frisk i snart 20 år men jag är tydligen "skör").

 

[Sofie.S]

Att någon håller sig nära eller i rummet, att inte bli lämnad själv att hantera situationen.

När jag hade panikångestattacker låg jag på golvet och skrek. Min ångest bottnade i ett våldsamt trauma vilket gjorde att jag kunde skrika vidrigt elaka saker men det blev värre om personen (min mamma) lämnade rummet. Hon fick inte vara nära mig men bara där. När panikångestattacken var över fick hon komma och hålla om mig.

Vet att min psykolog sa att en panikångestattack kan likna känslan av att drunkna - men som utomstående kan man ofta inte ”rädda” personen som har en panikångestattack utan bara vänta ut och stötta efteråt.

 

[Skjøldur]

Jag säger det direkt, jag har aldrig haft panikångest. Men för närmare tjugo år sedan gick jag i samtalsterapi hos en erfaren gammal terapeut på St Lukas. Där är det föredrag om kvällarna en gång ibland och ett sådant handlade om hypnos. Min terapeut använde hypnos som behandling och han sa att det var effektivt mot rädslor och fobier. Men han varnade också mot oseriösa behandlare, och även mot hypnos inför publik.

 

[Lazy Lady]

Jag gick i kbt för att hantera det som hänt och det hjälpte en hel del, min terapeut beskrev mina besvär som ptsd och ångest. Jag har aldrig fått medicinering utan valde samtalsterapi för att få nycklar till att kunna hantera känslorna.
Det är ca 4år sedan jag gick till min terapeut och numera använder jag löpning istället, ger endorfiner och jag rör mej framåt.

 

[Problematisk]

Jag har haft panikångest, dels efter ett "trauma" (har alltså blivit triggad av situationer som påmint om det och då fått panikångest) och även "generell" som jag inte kunnat sätta fingret på varför den kommit.

Det som mest har hjälpt för mig har varit kunskap/acceptans. När jag har vetat och förstått, och kunnat säga till mig själv även i den situationen "okej, det här är en panikångestattack, det är inte farligt och jag kommer inte att dö och om en halvtimme är det värsta över". Då har intensiteten i attacken minskat.

Om jag har hunnit känna att ångesten stegras och det börjar bli i riskzonen att slå över i en fullt ut panikångest (inte alltid man hinner det) så har det också hjälpt att berätta för någon (i mitt fall mamma) och be att vi gör något, t.ex. spelar ett spel eller så tillsammans.

En gång när jag var inlagd förklarade en sköterska att vid panikångest när man känner att man inte får luft så försöker kroppen egentligen dra i sig för mycket luft, så man ska fokusera på utandningarna och låta inandningarna "sköta sig själv". Det har också fungerat okej för mig.

Nu får jag sällan regelrätta panikångestattacker längre, men har fortfarande mycket problem med "vanlig ångest".

 

[Elektronen]

Ja, som rubriken lyder, hur hittade ni ett sätt att hantera er panikångest? Är det någon som har haft panikångest som barn/tonåring och hittat lindring?

För mig hjälpte det att läsa på vad som händer i kroppen. Kan ju bli väldigt vetenskapligt och man fattar väl kanske inte allt (beroende på ens förkunskaper). Men det gjorde att jag kunde få distans till det och att det som jag känner nu beror på det här i kroppen. För lägger jag inte fokus på det försvinner det snabbare.
Det var borta för mg i flera år, men Corona lyckades tydligen trigga igång det igen.

 

[Blyger]

Klappa min kanin. Ha Atarax att ta vid behov.

 

[Jamtland]

Tack snälla ni som har svarat, det är skönt att läsa att det faktiskt går att lindra.

Givetvis har jag en följdfråga/ ytterligare fråga:
Är det någon av er som hade panikångest som barn/ tidig ungdom och kan berätta om vad det var som hjälpte då?
Någon av er berättade att det hjälpte att någon fanns i närheten, men fanns det något mer?

 

[Sezziyanen]

Tack snälla ni som har svarat, det är skönt att läsa att det faktiskt går att lindra.

Givetvis har jag en följdfråga/ ytterligare fråga:
Är det någon av er som hade panikångest som barn/ tidig ungdom och kan berätta om vad det var som hjälpte då?
Någon av er berättade att det hjälpte att någon fanns i närheten, men fanns det något mer?

Hade inte som tidig ungdom/barn, ville bara säga att det inte bara går att lindra - det går att bli kvitt. Iaf med alla meningsfulla mått mätt.

KBT/Expert att prata med är jättebra även om man tex har nån bra familjemedlem att prata med. Man vill ju gärna inte vara beroende av en rad perfekta omständigheter när de väl händer för att kunna hantera det. Dvs det kan ju komma när man minst anar det, när man inte är hemma eller nära nån att prata med, osv.

 

[Sofie.S]

Tack snälla ni som har svarat, det är skönt att läsa att det faktiskt går att lindra.

Givetvis har jag en följdfråga/ ytterligare fråga:
Är det någon av er som hade panikångest som barn/ tidig ungdom och kan berätta om vad det var som hjälpte då?
Någon av er berättade att det hjälpte att någon fanns i närheten, men fanns det något mer?

Om du är mamma - stötta utan krav. Försök bara vara nära och finnas till hands.
Att träffa en psykolog kan vara en god idé, både individuellt och tillsammans.
Om panikångesten beror på trauma eller liknande kan det hjälpa att försöka förebygga vardagen så man undviker händelser som kan trigga panikångesten.

Min mamma fick bli en del av min panikångest. Jag var väldigt skör. Hon pratade med familj och släkt, ställde ”krav” på hur de skulle bemöta mig. Jag gick i gymnasiet när min panikångest var som svårast och fick rektorn (elevvårdskonferens) att godkänna anpassad skolgång som innebar kortare dagar för mig. Det var till stor hjälp för mig då jag inte blev lika mentalt trött och orkade hålla ”ihop” under en skoldag.

Om du är en mamma, håll ut och håll ihop. Ditt barn kommer att tacka dig en dag. Jag kan aldrig tacka min mamma nog för all hjälp och stöttning, men den fick mig fri från panikångest.

 

[malumbub]

Jag vill lägga till KASAM till @Sofie.S väldigt braiga inlägg ovan. KASAM = Känslan av sammanhang.
Går att tillämpa i allt. Handlar helt enkelt om att få känna sig delaktig, känna att man har koll/överblick och känna att man har möjlighet att påverka.

För en blind person kan en ledarhund eller den vita käppen vara ett redskap i att öka kasam. För en autist kan det vara ett bildschema. För nån med stort kontrollbehov kan det vara att få veta hur andra planerar och gör.

För ett barn med panikångest kanske det kan handla om det som nämnts tidigare i tråden (att får mer kunskap om ångest i allmänhet, t ex) eller att få känna att man aldrig är ensam, att det alltid finns nån vuxen i närheten. Sånt som gör att man blir lugnare och känner sig mer trygg.

Våga prata om det och ta tid till att lyssna. Bekräfta att ni hör oron, när/om barnet pratar om det.

 

[godisklubba]

Ska försöka formulera något om hur vi har gjort, eller snarare mina föräldrar har gjort. Jag är inte kvitt med panikångesten, men min ångest har gått över i mer generell ångest nu.

- Om panikångesten är ett faktum är det bara att vänta ut den. Då har det bästa varit att mamma bara suttit och väntat och låtit mig gå igenom alla faser från utåtagerande till arg, ledsen, tokig, skrikig osv.
- Vad som absolut inte fungerade var att mamma var fysisk. Tex höll om mig, kramades eller klappade mig på axeln. Det ökade bara ångesten. Efter att panikångesten var över så var dock det bästa mamma kunde göra att hålla om mig och säga att hon älskar mig även om det är/var jobbigt.
- Acceptans så klart väldigt viktigt. Att acceptera att ibland blir det panikångestattacker och att det inte alltid går att hindra. Samt att undvika en del saker som triggar. Då krävs det så klart att man vet vad som triggar panikångesten. För mig är det bland annat trånga utrymmen, tex mycket folk på en liten yta eller för mycket intryck (ljus, ljud) - en föreställning (bio, konsert, show) eller åka buss i rusningstrafik är exempel på saker vi försökt minimera så mycket som möjligt.
- Hitta strategier för att förebygga panikångest. Tex lärde sig mamma efter ett tag vad mina humörskiftningar kunde leda till och kände igen tecken. Då var det möjligt för henne att ta mig åt sidan eller gå iväg en stund, innan panikångesten var ett faktum (det är inte alltid jag själv inser det förrän det är för sent...).
- Hitta strategier för att avbryta panikångesten innan den blir för stor. Det går inte alltid, men vid mindre panikångestattacker kan det ibland gå att avbryta med strategier. Detta är jag själv jättedålig på, så jag kan inte ge några tips på strategier.
- Låt inte panikångesten begränsa för mycket. Det är lättare sagt än gjort, jag vet! Men för mig har det tex varit att jag åker buss men inte mitt i rusningstrafik, jag kan besöka köpcentrumet men inte när det är som mest packat, jag har gått på bio men suttit längst ut mot gången för att kunna ta mig ut snabbt. Osv.
- Få andra runtomkring att förstå. Tex få läraren att förstå att det bästa är att låta barnet lämna klassrummet och se till att någon annan kan ta emot. Eller få släktingar att förstå hur de ska bemöta en eventuell panikångestattack. Det värsta för mig har varit när släkten (tex min faster...) stått och skrikit på mig att jag ska agera som en flicka i min ålder eller att jag ska skärpa mig. Det är ju inte riktigt så panikångest fungerar, i så fall hade jag gjort det.
- Beroende på barnets ålder, förklara vad ångest är. Kanske dela egna erfarenheter och förklara/visa att det går att överleva.
- Viktigast av allt tror jag är att involvera barnet med panikångest, fråga hur barnet vill bemött och se om ni tillsammans kan komma fram till hur du som förälder (jag antar att du är föräldern) kan hjälpa och stötta på bästa sätt. Så klart inte mitt i en panikångestattack, utan den vid ett lugnt tillfälle.

Sen vill jag också tillägga att för mig är panikattacker lite lika utbrott och då är man (i alla fall jag) i affekt. Det är som ett fight-flight mode där det inte är jag som har kontroll över min kropp. Saker "bara händer". Då är det bästa att inte röra mig. Istället för att tex krama och hålla fast så underlättar det att flytta på den där skålen som riskerar att fara i golvet och ta bort den där iPaden som ligger på bordet. Behövs det, ta fram något annat. Tex en tidning som är okej att ha sönder.

(En del av sakerna har redan nämnts, men som sagt, detta är hur vi har gjort och jag ville inte ta bort något)

 

[Tranan]

1.Identifiera saker jag ser, säger det högt om jag kan, hjälper mot ny milda.
2.försöker distra hera mig.
3.Ringer en vän.
4.tar atarax
5.lägger mig
6.ringer vården

 

[transmission]

Ja, som rubriken lyder, hur hittade ni ett sätt att hantera er panikångest? Är det någon som har haft panikångest som barn/tonåring och hittat lindring?

(OBS! Ber på förhand om ursäkt för novell-inlägg. Och en lite TW om att självskadebeteende nämns).

Jag har haft panikångest hela livet, men det tog många år innan jag förstod vad det faktiskt var för något, och varför jag fick dom. Som barn kom attackerna (trodde jag då) utan förvarning. Personer i min närhet bemötte detta (i tron att det skulle hjälpa) med lättare fysiskt våld som att ruska om mig, ge mig en örfil och liknande. Då började jag istället skada mig själv.

Började gå hos BUP i 8-9 års åldern, och var där i olika omgångar till 18 års ålder. Har inga positiva upplevelser därifrån dock, kände mig aldrig tagen på allvar. Upplevde dessutom att många psykologer/psykiatriker inte tyckte att barn kunde känna ångest på det sättet vuxna kan göra och därför kunde det inte vara så illa som jag påstod.

Blev erbjuden, påbörjade och slutförde en KBT-behandling som 14-åring. Den gav mig tyvärr inget alls, det blev snarare värre. (Med det sagt, så vet jag också många som blivit hjälpt med sin panikångest av just KBT, så tror verkligen det är värt att testa, det var bara helt fel för mig). Till slut, när jag var runt 26, fick jag träffa en fantastisk psykolog, som snabbt såg till att jag fick genomgå en NPF-utredning. Det visade sig att jag har autism (och andra diagnoser).

Som barn tror jag det hade hjälpt mig att få förklarat vad det var som hände men eftersom ingen verkade förstå varför jag fick panikångest så var det ingen som kunde förklara orsaken till mina känslor heller.
Nu förtiden fungerar lågaffektivt bemötande bäst på mig (hade det antagligen gjort som barn också) om jag hamnar i en situation som ger mig panikångest. Jag behöver få bekräftat att det jag känner, det är på riktigt, det är okej, att jag inte ska känna skam eller skuld. Som barn hjälpte även mitt favorit-gosedjur, det var min trygghet och han var alltid med.

Är det en person som står mig väldigt nära (sambo, mamma, pappa och bästis i mitt fall) hjälper även kramar. Viktigt dock att det är ordentliga/hårda kramningar/omfamningar, det måste kännas som ett tryck över större delar av kroppen. Att ha någon att andas i takt med och att klappa katterna hjälper. Med åren har jag också lärt mig att "stå ut", det går över, jag kommer inte att dö av själva attacken, acceptera den så som många andra skriver. Är jag ensam hemma och det blir riktigt illa ringer jag dock alltid sambo eller bästis, med tanke på självskadebeteendet som jag fortfarande inte är riktigt fri ifrån.

Sist men inte minst vill jag ge rådet att försöka hitta en bra psykolog att prata med. Det finns så många olika anledningar till varför man får panikångest och det är viktigt att ta reda på orsaken och arbeta utefter det. Jag hade inte klarat det utan professionell hjälp och jag har fortfarande inte kommit riktigt dit jag vill, trots många år inom psykiatrin.

Hoppas du eller personen inlägget berör får hjälp och kanske fick ut något vettigt av mitt inlägg (man är inte jättesmart på morgonen, när man är trött och inte sovit många timmar ) Lycka till!

TILLÄGG: att läsa, lyssna eller titta på sådant jag redan läst/lyssnat/sett hundra tusen gånger hjälper mig att lindra ångesten, både som barn och vuxen.