Jag har läst Neal Stephenson's sci-fi storverk Seveneves. Jag är inte någon som läser mycket sci-fi men jag uppskattar genren och tänkte i stil med "Jamen det låter väl spännande" när jag valde ut denna bok, då endtimes och liknande situationer intresserar mig.
Till boken då: Hur sammanfattar men ens en sådan här bok? Den är inte inriktad mot en yngre publik, inte rivig med högt tempo utan metodisk, beskrivande och teknisk. Du får följa flera karaktärers resa från att bemanna ISS till att bli mänsklighetens spilla och sista hopp. Karaktärerna bekymrar sig med praktiska detaljer då mänsklighetens skarpaste hjärnor skickas upp i rymden för att möjliggöra någon slags koloni i yttre rymden, och jordens undergång med allt vad det innebär nästintill smyger sig på dem, trots att alla vet att den är stundande.
Jag tyckte boken var jättebra men på snudd av monumental att ta sig an, och gillar man inte teknisk jargong har man kanske svårt för Seveneves.
Sedan följde jag upp med Glass Sword, del två i Red Queen-serien. Jag är lite gnällig när jag upplever böcker dåligt skrivna på ett rent tekniskt plan, men fångas ibland av en storyline och blir nyfiken på vad som händer - Och detta är fallet med Red Queen-serien.
Boken är smällfull med motsägelser: En karaktär är ena sekunden "death in human skin" och "bursting with rage", för att nästa sekund vara "not a violent person".
Alla är monster. Jag skojar inte, minst 7 karaktärer har hittills beskrivits som monster, inklusive huvudpersonen (om sig själv).
Jag tycker endast om sidokaraktärerna, och dessa dödas i tid och otid. Friendzonade Kilorn har en del bra egenskaper, men behandlas hittills som någon slags menlöst bihang. Jag önskar att huvudkaraktären kunde sluta beskriva honom som "a little boy" (Kilorn är 17-18 i böckerna) i olika situationer, för att i nästa stund förundras över hur djup hans röst är, och sedan tänka att "the kids we were are gone, dead". Efter att ha gått över detta tre gånger känner jag att det kunde räcka, men jag har nu tappat räkningen på hur många gånger just detta förekommer.
Huvudkaraktären Mare är hemsk, för hon är en sådan kliché att det smärtar. Ena sekunden är hon ett monster som inte bryr sig om någon, och i nästa måste jag uthärda en tre sidor lång soliloquy om alla hon dödat, hur hemskt det är att världen tvingar henne att bli ett sådant monster, hur mycket ångest hon har kring att vara sagt monster, och en massa geggande i hur ingen förstår henne.
Och på sätt och vid förstår jag henne, för ingen förstår henne verkligen. Hon får skulden för allt, även från personer som skall vara på hennes sida. En tyrannisk kung mördar sina undersåtar och det är hennes fel, tydligen.
Hennes kärleksintresse är en skenhelig mansgris som är snäll när det passar hans höghet. Han är dessutom rasist, något som Mare konstant rättfärdigar med att han uppfostrats så. Ena sekunden är hon färdig med honom, men i nästa återvänder hon som en trogen heroinist eftersom han ger så bra kramar och är så godhjärtad på insidan (när man kommer förbi att han är death incarnate, overflowing with grief, och en rasist, såklart).
Okej, enough said. Men mysteriet kring hur omvärlden ser ut, och intrigen i och med att konflikten trappas upp till punkten då inbördeskrig är stundande gör att jag kommer lyssna på nästa bok också (jag lyssnar på ljudböcker på jobbet).
Under min tonårstid tyckte jag att många YA-böcker var rätt välskrivna med välbalanserade karaktärer, typ Harry Potter, men även andra bokserier. Nu känns det mer som undantag att de populära YA-böckerna är välskrivna, eller har jag bara otur? Jag hade önskat mig fler som rent tekniskt sett är i klass med Hunger Games-trilogin.
Jag imponerades inte av Ordbrodösen alls. Och kärleken i den förstod jag mig inte alls på.
