Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag måste hitta ett nytt jobb på 50%, men vad sjutton ska jag jobba med? Ett ställe jag funderat på är Granngården. Det skulle kanske passa. Men då måste jag klara av kundkontakter. Jag blir lätt nervös om jag inte har svar på kundernas frågor direkt. Sen är väl frågan hur stimulerande och kul ett sånt jobb är på sikt.

Ett annat jobb jag kan tänka mig är ett jobb som parkskötare. Det är väl samma där. Risken är att jag tröttnar på sikt.

En kompis tyckte att jag skulle utbilda mig till något och gav mig en länk till yrkeshögskolan. Haken är att jag inte finner något av intresse. Eller ja, det fanns en beridarutbildning på sajten. Men hur stor är möjligheten att bli beridare när man som nästan 50-åring knappt tar sig igenom en LC? Rätt obefintlig skulle jag säga.

Jag är nog mest intresserad av sånt som har anknytning till miljö, så som exempelvis permakultur. Men man får ju inga jobb om man går en sån utbildning. Jag skulle nog också kunna tänka mig att odla grönsaker småskaligt.

Men äsch liksom, det känns lite hopplöst det här.

 

[Hippocampus]

Dessutom förväntas man följa med på klinikbesök, vilket jag inte klarar.

Poängen är ju att du inte ska undvika saker, du ska se till att fobierna försvinner. Det gör man genom att utsätta sig för de. Det är också något jag gjort. Det kan ta lång tid, är jobbigt men så är det. Från att svimma vid blodstänk och kanyler kan jag nu ta hand om alla sår på hästen, hålla en kanyl, titta när de för in den osv. Då pratar jag om hästar, jag är fortfarande spruträdd själv

 

[vallhund]

Allt det där kan jag bara glömma. Sånt finns inte på mitt jobb.

Det är delvis sånt som skall finnas enligt lag o/e avtal. I offentlig förvaltning finns sådant avtalat i allmänna bestämmelser årtal XX.
Har de inte ens betalat in någon tjänstepension (utöver arbetsgivaravgiften)?

 

[Magiana]

Det är delvis sånt som skall finnas enligt lag o/e avtal. I offentlig förvaltning finns sådant avtalat i allmänna bestämmelser årtal XX.
Har de inte ens betalat in någon tjänstepension (utöver arbetsgivaravgiften)?

Nej, ingen tjänstepension alls. Det suger. Men jag har varit i underläge. Jag har liksom fått vara tacksam över att jag ens har haft ett jobb.

 

[Magiana]

@Hippocampus Skriv inte så där i min tråd är du snäll. Jag pallar inte. Jag har t.o.m. ett papper över en del av skärmen för att jag inte ska råka se vad som skrivs i andra trådar som kan ha med det där att göra.

Trots att jag haft en hund med diabetes, som jag gav två sprutor varje dag i 4 år, så är jag fortfarande rädd för det. Det går liksom inte över. Och nu när jag är så skör så är det etter värre. Min ångest triggas av allt möjligt. Och jag är så jävla trött på att ha ångest jämt. Jag har det nästan varje dag.

 

[Bonica]

Har inte läst tråden men tänker direkt på kyrkogårdsjobb, då brukar man även kunna jobba extra på helgerna med gudstjänster och andra sociala träffar. Två flugor i en smäll för dig

 

[bettysmatte]

@Hippocampus Skriv inte så där i min tråd är du snäll. Jag pallar inte. Jag har t.o.m. ett papper över en del av skärmen för att jag inte ska råka se vad som skrivs i andra trådar som kan ha med det där att göra.

Men ser du inte själv hur ORIMLIGT detta börjar bli??

Du kan inte äta vad du vill pga fobin.
Fobin utesluter ett antal möjliga arbeten, även något så långsökt som hästskötare.
Du kan inte medverka på aktiviteter - som hantverkscafét - pga fobin. Någon kan ev säga något som skrämmer dig.
Du kan inte surfa på buke utan att täcka över en bit av skärmen.
Du kan inte titta på film - inte ens en komedi - för det finns ingen garanti för att det inte dyker upp något där som kan skrämma dig.
Etc.

Och hela tiden undviker du/ber andra att undvika det som skrämmer dig. Jag förstår VARFÖR du gör det. Det är synnerligen obehagligt att vara rädd. Men i längden stjälper detta undvikande dig något så enormt. Din "bubbla" bara krymper.

Är det inte så att psykologen har erbjudit hjälp med dina fobier? Det är inte dags att fundera på att acceptera den hjälpen? För att kunna börja leva lite mer normalt.

 

[WBanna]

Det låter rätt trist och enformigt. Dessutom kan jag inte med de kyrkliga ritualerna och tillbedjan av en gud som inte finns.

Kyrkvaktmästare är varken trist eller enformigt. Jag sommarjobbade på en kyrkogård några år för längesedan och vi hade verkligen skitkul på jobbet. Kyrkvaktmästaren var vår chef och han hade tusen olika uppgifter att pyssla med. Dock förstår jag den biten med det kyrkliga.

 

[Hippocampus]

Att undvika saker gör dig inte friskare. Det är klart att man är rädd för sina fobier. Men jag antog att du ville leva ett ”friskt” liv och faktiskt bli ”frisk” som du ofta skriver om men jag inser att så är inte fallet utan att du vill styra andra människor vad de ska säga och göra för att du ska slippa utsätta dig för obehagliga saker. Du ska inte ändra dig men alla andra, även djur.
Jag har försökt att få dig att fundera på hur du agerar och reagerar mycket eftersom jag känner igen precis allt hur jag själv har tänkt och gjort när jag var sjuk men lyckades komma tillbaka, min tanke var du skulle få se att det går att bli frisk med hårt jobb, tårar osv och rätt hjälp.

Men jag var naiv och önskar dig lycka till med ditt liv.

 

[Magiana]

Men ser du inte själv hur ORIMLIGT detta börjar bli??

Du kan inte äta vad du vill pga fobin.
Fobin utesluter ett antal möjliga arbeten, även något så långsökt som hästskötare.
Du kan inte medverka på aktiviteter - som hantverkscafét - pga fobin. Någon kan ev säga något som skrämmer dig.
Du kan inte surfa på buke utan att täcka över en bit av skärmen.
Du kan inte titta på film - inte ens en komedi - för det finns ingen garanti för att det inte dyker upp något där som kan skrämma dig.
Etc.

Och hela tiden undviker du/ber andra att undvika det som skrämmer dig. Jag förstår VARFÖR du gör det. Det är synnerligen obehagligt att vara rädd. Men i längden stjälper detta undvikande dig något så enormt. Din "bubbla" bara krymper.

Är det inte så att psykologen har erbjudit hjälp med dina fobier? Det är inte dags att fundera på att acceptera den hjälpen? För att kunna börja leva lite mer normalt.

Klart att jag ser det orimliga. Du behöver inte påpeka självklarheter.

Däremot är jag för sjuk för att vara mottaglig för terapi. Just min sjukdom gör att jag är så otroligt skör att fobin har eskalerat. Skörheten måste minska först. Så länge jag är skör så finns inga förutsättningar att kunna jobba med fobin. Jag gick i KBT en gång för många år sedan och misslyckades med terapin, trots att jag gjorde terapin under en period när jag mådde bra. Just nu finns dock inte en chans i helvetet att jag skulle klara av av genomgå en KBT-terapi igen. Jag är för sjuk! Men det är fan svårt att få folk att fatta det!

Nu ber jag @Gunnar att låsa tråden för jag vill inte ha fler kommentarer om min fobi.

 

[Masqueradee]

Kyrkvaktmästare är varken trist eller enformigt. Jag sommarjobbade på en kyrkogård några år för längesedan och vi hade verkligen skitkul på jobbet. Kyrkvaktmästaren var vår chef och han hade tusen olika uppgifter att pyssla med. Dock förstår jag den biten med det kyrkliga.

Jag har jobbat flera år som kyrkvaktmästare och har knappt petat på kyrkogården. Där jag arbetat har kyrkogårdsförvaltningen varit de som haft hand om kyrkogården, alltså endast själva "trädgårdsarbetet" och inte alls haft med förrättningarna att göra. Tänker att det kanske är en idé för @Magiana att söka sig till ett ställe där tjänsterna inte är kombinerade? Här i Uppsala är man dessutom inte kopplad till endast en kyrka/kyrkogård, utan man arbetar vid flera, vilket gör att arbetet inte blir så enformigt

 

[Trissa]

Jag gick i KBT en gång för många år sedan och misslyckades med terapin, trots att jag gjorde terapin under en period när jag mådde bra.

Det tycker jag inte du ska se som ett misslyckande. Kanske det var fel sorts terapi just då, eller fel person som handledde dig i den. Men att försöka är inte ett misslyckande!