- Svar: 13
- Visningar: 1 412
Nu har jag träffat psykologen två gånger och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Än så länge har jag inte riktigt fått något grepp om hur det är tänkt att vi ska jobba med mina problem. Jag förväntar mig nog lite att han ska styra det hela, men han säger inte så mycket och när det uppstår en lång tystnad så är det jag som bryter den. Då babblar jag om vad som råkar dyka upp i huvudet på mig just då.
Idag när vi satt oss så frågade jag om han visste vilken diagnos jag har och som är anledning till min sjukskrivning. Det visste han inte. Så då berättade jag det. Han tyckte, precis som den andra läkaren jag träffade, att jag inte såg så deprimerad ut. Nu har jag förvisso käkat medicin ett tag och hankar mig fram med det, men något jubel och klang är det inte.
Förra gången vi träffades fick jag frågan om jag ville medverka i terapin. Ja, vad har jag för val liksom? Idag fick jag frågan en gång till. Jag blev lite irriterad faktiskt. (Yeah, där kände jag igen mig
. Mitt gamla bitchiga jag tittade visst fram.) Givetvis ska jag medverka i terapin för jag kan inte ha det som jag har det och jag vet att det är jag som måste göra jobbet. Är det någon som vet att en egen insats krävs, så är det väl jag. Ingen har någonsin kunnat få mig att må bättre utan att jag själv har medverkat. Jag löste ju för bövelen problemet med panikångesten på egen hand när vården gick bet.
Men samtalen med psykologen känns ganska planlösa. Jag vet inte var det är meningen att vi ska börja eller åt vilket håll vi ska. Jag hittar ingen röd tråd. Men psykologen har i alla fall en hel del teorier om vilka diagnoser jag skulle kunna tänkas ha. Ena stunden är det något som skulle kunna tyda på borderline eller "falsk borderline" som han uttryckte det och i nästa stund kan det vara mitt sätt att tala som skulle kunna tyda på add. Och min egenhet att göra noggrann research innan jag t.ex. köper något skulle kunna tyda på någon slags autism/asperger.
En av mina syskon, som själv är diagnostiserad med atypisk autism, sa vid ett tillfälle att hon trodde jag kunde ha asperger. Jag undrade då varför hon trodde det. Svaret var att jag ju har ett specialintresse. Hon syftade då på hästar/ridning. Intressant slutledningsförmåga måste jag säga. Med den logiken har nog alla jag känner asperger då jag nog inte känner någon som är i avsaknad av intressen. Men jag tänkte ändå om det kunde ligga något i det, så jag gjorde ett internet-test för asperger. Det testet indikerade inte att jag hade det i alla fall. Jag har gjort internet-test för borderline också och inte heller det indikerade att jag hade det.
Innan jag genomgick kbt för min blodfobi så utreddes jag ganska grundligt. Jag fick då fylla i ett antal olika formulär. Jag vet inte vad det var för formulär. Men svaret jag fick efteråt var att det inte fanns någon diagnos förutom blodfobin. Det jag hade fått mest poäng på var ångest, men även den låg på så låg nivå att hon som gjorde testet inte ansåg att det var på en sjuklig nivå.
Så det känns lite märkligt att den här psykologen har diagnosteorier om än det ena och än det andra. När jag hade panikångest så gick jag på ett ställe för folk med psykisk funktionsnedsättning. Vid något tillfälle så var det någon i personalen som sa att alla har förmodligen drag av något utan att för den skull vara sjuka. Så egentligen tycker jag nog att den här psykologen kanske ska vara tyst om sina teorier. Om det finns anledning att utreda något så visst, då kan jag göra en utredning, men här är det lösryckta teorier på ganska lösa grunder.
Hoppas att jag hittar poängen med det här.
Idag när vi satt oss så frågade jag om han visste vilken diagnos jag har och som är anledning till min sjukskrivning. Det visste han inte. Så då berättade jag det. Han tyckte, precis som den andra läkaren jag träffade, att jag inte såg så deprimerad ut. Nu har jag förvisso käkat medicin ett tag och hankar mig fram med det, men något jubel och klang är det inte.
Förra gången vi träffades fick jag frågan om jag ville medverka i terapin. Ja, vad har jag för val liksom? Idag fick jag frågan en gång till. Jag blev lite irriterad faktiskt. (Yeah, där kände jag igen mig
. Mitt gamla bitchiga jag tittade visst fram.) Givetvis ska jag medverka i terapin för jag kan inte ha det som jag har det och jag vet att det är jag som måste göra jobbet. Är det någon som vet att en egen insats krävs, så är det väl jag. Ingen har någonsin kunnat få mig att må bättre utan att jag själv har medverkat. Jag löste ju för bövelen problemet med panikångesten på egen hand när vården gick bet. Men samtalen med psykologen känns ganska planlösa. Jag vet inte var det är meningen att vi ska börja eller åt vilket håll vi ska. Jag hittar ingen röd tråd. Men psykologen har i alla fall en hel del teorier om vilka diagnoser jag skulle kunna tänkas ha. Ena stunden är det något som skulle kunna tyda på borderline eller "falsk borderline" som han uttryckte det och i nästa stund kan det vara mitt sätt att tala som skulle kunna tyda på add. Och min egenhet att göra noggrann research innan jag t.ex. köper något skulle kunna tyda på någon slags autism/asperger.
En av mina syskon, som själv är diagnostiserad med atypisk autism, sa vid ett tillfälle att hon trodde jag kunde ha asperger. Jag undrade då varför hon trodde det. Svaret var att jag ju har ett specialintresse. Hon syftade då på hästar/ridning. Intressant slutledningsförmåga måste jag säga. Med den logiken har nog alla jag känner asperger då jag nog inte känner någon som är i avsaknad av intressen. Men jag tänkte ändå om det kunde ligga något i det, så jag gjorde ett internet-test för asperger. Det testet indikerade inte att jag hade det i alla fall. Jag har gjort internet-test för borderline också och inte heller det indikerade att jag hade det.
Innan jag genomgick kbt för min blodfobi så utreddes jag ganska grundligt. Jag fick då fylla i ett antal olika formulär. Jag vet inte vad det var för formulär. Men svaret jag fick efteråt var att det inte fanns någon diagnos förutom blodfobin. Det jag hade fått mest poäng på var ångest, men även den låg på så låg nivå att hon som gjorde testet inte ansåg att det var på en sjuklig nivå.
Så det känns lite märkligt att den här psykologen har diagnosteorier om än det ena och än det andra. När jag hade panikångest så gick jag på ett ställe för folk med psykisk funktionsnedsättning. Vid något tillfälle så var det någon i personalen som sa att alla har förmodligen drag av något utan att för den skull vara sjuka. Så egentligen tycker jag nog att den här psykologen kanske ska vara tyst om sina teorier. Om det finns anledning att utreda något så visst, då kan jag göra en utredning, men här är det lösryckta teorier på ganska lösa grunder.
Hoppas att jag hittar poängen med det här.
