Vad ska vi göra åt detta?

[Sharpless]

Som en som inte drabbas av hatet, funderar jag på om jubel när inkluderande lagar röstas ner, och lagförslag om exkludering är en reaktion på att samhället inte längre på egen hand exkluderar. Att det börjar bli så acceptabelt att sticka ut, att de som är mer hårdföra motståndare till inkludering nu känner att man måste stifta lagar kring sådant som tidigare skett automatiskt genom samhällets påtryckningar. Eftersom jag har få vänner överlag, har jag inte något överflöd av personer som "sticker ut" på grund av sexuell läggning, könsbrytande normer eller annat, och jag är ju heller ingen som går mot några ... hmm ... "konservativa" värderingar (annat än att jag inte är troende, men det syns nog inte på mig), men oavsett, jag ser ju att det finns hat, men kan inte avgöra om det ökat eller om det bara blivit mer synliggjort.
Det finns ju som exempel våldtäktsbrott, där Sverige ligger i topp (sägs det), men att det ofta förklaras med att det är mer som inkluderas i begreppet här än i andra länder, samt att även om uppklarningsfrekvensen är skrämmande låg, så är anmälningsbenägenheten ändå större än i andra länder.

 

[Nahar]

Hur ska vi få fred på jorden? Hur ska vi få slut på mäns våld - mot kvinnor, barn och varandra. Hur ska vi lösa klimatfrågan och världssvälten? Jag vet - man står vanmäktig. Ändå får man ju inte känna/tänka så, då har man gett upp. Men.... Vad tycker du själv? Hur tänker du?

Jag började med att starta den här tråden, för att diskutera vad vi kan och bör göra. Jag har idéer, men vill ha input kring hur andra tänker att vi kan t.ex. se till att EU inte bara blinkar vidare när medlemsländer diskriminerar, eller hur vi kan se till att det faktiskt går in i folks medvetande att SD är ett reellt hot och inte bara troll. Vi kan diskutera utan att komma med färdigpacketerade lösningar, men har du inte något svar är du välkommen att inte skriva i tråden.

Som en som inte drabbas av hatet, funderar jag på om jubel när inkluderande lagar röstas ner, och lagförslag om exkludering är en reaktion på att samhället inte längre på egen hand exkluderar. Att det börjar bli så acceptabelt att sticka ut, att de som är mer hårdföra motståndare till inkludering nu känner att man måste stifta lagar kring sådant som tidigare skett automatiskt genom samhällets påtryckningar. Eftersom jag har få vänner överlag, har jag inte något överflöd av personer som "sticker ut" på grund av sexuell läggning, könsbrytande normer eller annat, och jag är ju heller ingen som går mot några ... hmm ... "konservativa" värderingar (annat än att jag inte är troende, men det syns nog inte på mig), men oavsett, jag ser ju att det finns hat, men kan inte avgöra om det ökat eller om det bara blivit mer synliggjort.
Det finns ju som exempel våldtäktsbrott, där Sverige ligger i topp (sägs det), men att det ofta förklaras med att det är mer som inkluderas i begreppet här än i andra länder, samt att även om uppklarningsfrekvensen är skrämmande låg, så är anmälningsbenägenheten ändå större än i andra länder.

Nej, jag ser det inte som en reaktion på att samhället inte på egen hand exkluderar när makthavare aktivt ser till att diskriminering, exkludering, och våld fortsätter. Det är väldigt lätt, som du är inne på, att genom att vara en som inte direkt påverkas av sagda lagar och exkludering inte heller reagerar starkt på det, men försök sätta dig i sitsen av de kvinnor och HBTQ-personer i Italien som nu inte får skydd mot hatbrott, och fundera på om det bara är en "reaktion på att samhället inte längre på egen hand exkluderar". Är det inte samhällsexkludering att inte få hjälp av polisen och domstolsväsendet när du blir utsatt för brott? Är det för HBTQ-personer i Polen eller Ungern inte samhällsexkludering när de inte får röra sig fritt i landet längre? Är det inte samhällsexkludering när transpersoner i Sverige inte får den vård de behöver? Är det inte ett reellt hot när ett parti som vill minska aborträtten växer och växer? Se också till de feminister som går hand i hand med transfober; det är aktiv exkludering av en grupp människor som alltid varit på frontlinjen av feministisk kamp.

Jag är trött på att behöva påminna de som inte är direkt utsatta för det här att det är ett växande problem. Startar en tråd om lösningar, och fortare än kvickt behöver jag istället för att spåna lösningar försöka övertala de som inte själva lider av det att det sker. Där kanske problemet är: Lätt att rycka på axlarna när det inte är ens egna friheter som tas ifrån en.

 

[Sharpless]

Jag började med att starta den här tråden, för att diskutera vad vi kan och bör göra. Jag har idéer, men vill ha input kring hur andra tänker att vi kan t.ex. se till att EU inte bara blinkar vidare när medlemsländer diskriminerar, eller hur vi kan se till att det faktiskt går in i folks medvetande att SD är ett reellt hot och inte bara troll. Vi kan diskutera utan att komma med färdigpacketerade lösningar, men har du inte något svar är du välkommen att inte skriva i tråden.

Nej, jag ser det inte som en reaktion på att samhället inte på egen hand exkluderar när makthavare aktivt ser till att diskriminering, exkludering, och våld fortsätter. Det är väldigt lätt, som du är inne på, att genom att vara en som inte direkt påverkas av sagda lagar och exkludering inte heller reagerar starkt på det, men försök sätta dig i sitsen av de kvinnor och HBTQ-personer i Italien som nu inte får skydd mot hatbrott, och fundera på om det bara är en "reaktion på att samhället inte längre på egen hand exkluderar". Är det inte samhällsexkludering att inte få hjälp av polisen och domstolsväsendet när du blir utsatt för brott? Är det för HBTQ-personer i Polen eller Ungern inte samhällsexkludering när de inte får röra sig fritt i landet längre? Är det inte samhällsexkludering när transpersoner i Sverige inte får den vård de behöver? Är det inte ett reellt hot när ett parti som vill minska aborträtten växer och växer? Se också till de feminister som går hand i hand med transfober; det är aktiv exkludering av en grupp människor som alltid varit på frontlinjen av feministisk kamp.

Jag är trött på att behöva påminna de som inte är direkt utsatta för det här att det är ett växande problem. Startar en tråd om lösningar, och fortare än kvickt behöver jag istället för att spåna lösningar försöka övertala de som inte själva lider av det att det sker. Där kanske problemet är: Lätt att rycka på axlarna när det inte är ens egna friheter som tas ifrån en.

Alltså, förr "fanns" det knappt HBTQ+, inte för att personerna inte fanns, utan för att det var uppenbart att det är "mamma, pappa, barn". Idag är det inte alls uppenbart att det är så, och andelen som accepterar att John är kär Micke, eller att Anders egentligen är Stina, etc nu är så stor att de bakåtsträvande nu känner sig tvungna att stifta nedtryckande lagar för att kunna påverka befolkningen i övrigt.

Jag menar alltså inte att lagstiftning mot HBTQ, eller så inte skapar exkludering, utan just att det bland befolkningen i stort börjar finnas en viss acceptans för HBTQ mm, som gör att makthavarna tar till lagstiftning för att kunna minska acceptansen. I vissa fall kan det nog kanske även vara så att lagstiftningen kommer innan, för att makthavarna ser utanför sina gränser, och vill stoppa förändringen innan den ens kommit igång.

 

[honung]

Vi kan diskutera utan att komma med färdigpacketerade lösningar, men har du inte något svar är du välkommen att inte skriva i tråden.

Att i princip säga: du är välkommen att hålla käften känns inte som ett inkluderande förhållningssätt för att komma framåt.

 

[Migo]

Men återigen. Jag är ju ute på extremt tunn is eftersom jag inte möter detta. jag står inte i nån skottlinje helt enkelt. Och mitt umgänge hyser inga sådana åsikter (i alla fall inte så jag hör)

Jag som är hbtq utan att det syns utåt, möter ett fruktansvärt hat mot hbtq HELA tiden. Sagt i förväntan att jag ska hålla med. (Senast idag på min kurs så felkönade en elev en "känd" transperson i vår bransch).

 

[Nahar]

Alltså, förr "fanns" det knappt HBTQ+, inte för att personerna inte fanns, utan för att det var uppenbart att det är "mamma, pappa, barn". Idag är det inte alls uppenbart att det är så, och andelen som accepterar att John är kär Micke, eller att Anders egentligen är Stina, etc nu är så stor att de bakåtsträvande nu känner sig tvungna att stifta nedtryckande lagar för att kunna påverka befolkningen i övrigt.

Jag menar alltså inte att lagstiftning mot HBTQ, eller så inte skapar exkludering, utan just att det bland befolkningen i stort börjar finnas en viss acceptans för HBTQ mm, som gör att makthavarna tar till lagstiftning för att kunna minska acceptansen. I vissa fall kan det nog kanske även vara så att lagstiftningen kommer innan, för att makthavarna ser utanför sina gränser, och vill stoppa förändringen innan den ens kommit igång.

Fast det är inte bara bland makthavarna. Synlighet skapar mer hat, t.ex. gav det möjlighet att i Eslöv sätta HBTQ-personer på en dödskarta, men svaret kan ju inte stanna vid 'det är för att det syns'. 1, det finns de som ser men inte hatar och 2, vi måste fortfarande se till att folk inte dödas, att abort är tillgängligt etc.

Jag personligen ser inte att 'en viss acceptans' skyddar mig och mina nära. Särskilt inte när även de som accepterar blundar för eller rycker på axlarna åt de som inte accepterar. Det är inte som att den här nya hatvågen bara kommer försvinna av sig självt, utan vi måste göra något åt det hela.

Att i princip säga: du är välkommen att hålla käften känns inte som ett inkluderande förhållningssätt för att komma framåt.

Det var inte det jag skrev. Jag har startat en tråd där jag ber om möjliga lösningar, då känns det väl rimligt att om en inte vill eller kan diskutera lösningar, så skriver en inte i tråden? Eller du går in och skriver om äpplen i en tråd om päron också, och tycker det är hemskt när TS inte tar det för relevant?

 

[Milosari]

Hmm, så när vi talar om att göra modeindustrin mer könsöverskridande skrivs det om att det inte behövs för det är på andra håll vi måste se till att skydda friheter och rättigheter, men när jag startar en tråd om dessa friheter och rättigheter så är det nog med att ungdomar är lite könsöverskridande för att vi ska sitta tryggt i båten? Jag vet att det inte var du som skrev så i förra tråden, men det är intressant hur vi som upplever detta hotet högst personligt ska göra ja... precis inget alls åt det?

För det första så är det inte säkert att lite könsöverskridande bland ungdomar följer med dem upp i åldrarna. Det blev knappast slut på krig efter hippierörelsen, t.ex. För det andra så är ju försämringen för kvinnor och HBTQ-personer i full gång, både internationellt och i Sverige, så vad ungdomar har på sig verkar inte ha så stor påverkan. Större påverkan verkar det ha att SVT sänder missvisande dokumentärer, att kända feminister uttrycker transhat, att den konservativa högern får lov att attackera både aborträtt och skydd av våldsutsatta kvinnor utan större mothugg (eller försämrade siffror).

Jag tänker inte vänta och se. Vänta och se innebär att människor nära mig kan komma att dö, att få avsevärt försämrade livsbetingelser, att vi går tillbaka in i förtryckande könsroller. Något måste göras, mer än att hoppas på ungdomarna.

Men va? Jag skrev att jag inte tror att framtiden är nattsvart, att jag tror mycket på nästa generation och det tolkar du såhär?

Naturligtvis kan man inte lägga sig platt så länge det finns hatare, det skulle jag aldrig påstå.

 

[Nahar]

Men va? Jag skrev att jag inte tror att framtiden är nattsvart, att jag tror mycket på nästa generation och det tolkar du såhär?

Naturligtvis kan man inte lägga sig platt så länge det finns hatare, det skulle jag aldrig påstå.

Du får gärna förklara var du tycker att jag har tänkt fel?

 

[Milosari]

Du får gärna förklara var du tycker att jag har tänkt fel?

Att du vidareutvecklade mina tankar i helt fel riktning? Om du undrar om jag tycker att vi BARA ska vänta och se så är det väl bättre att fråga?

 

[Dentaku]

Det finns ju som exempel våldtäktsbrott, där Sverige ligger i topp (sägs det), men att det ofta förklaras med att det är mer som inkluderas i begreppet här än i andra länder, samt att även om uppklarningsfrekvensen är skrämmande låg, så är anmälningsbenägenheten ändå större än i andra länder.

Lite OT.

Vad gäller våldtäkt så är det allmänt känt och accepterat att det inte går att jämföra statistiken över anmälda brott, där Sverige onekligen sticker ut, rakt av. Utöver stora skillnader i vad som kategoriseras som våldtäkt i olika länder och hur samhällets syn påverkar anmälningsbenägenheten finns även annat som påverkar. I Sverige räknas varje våldtäkt som ett separat brott, även om de ingår i samma anmälan. Om en kvinna blivit våldtagen av sin partner 20 gånger under ett år anmäler detta räknas det i svensk statistik som 20 fall av våldtäkt medan det i de flesta andra länder bara räknas som en våldtäkt.

Angående uppklaringsprocent släpptes nyligen en rapport från BRÅ där man gick genom ett stort antal anmälda våldtäkter. Slutsatsen blev att det fanns förutsättning att öka uppklarningsprocenten något men att många fall las ner av anledningar som inte gick att påverka.

Slut OT.

 

[Nahar]

Att du vidareutvecklade mina tankar i helt fel riktning? Om du undrar om jag tycker att vi BARA ska vänta och se så är det väl bättre att fråga?

Ja alltså, jag drog ju parallellen till den andra tråden, och skrev att du ju inte skrivit där, och det färgas ju mitt svar av. Att om vi slår ihop svaren så blir det ju varken eller, att inget ska göras alls. Det betyder ju inte att du nödvändigtvis tycker så, men ja, jag tolkade ditt svar som att svaret på min fråga "vad ska vi göra för att stoppa det här?" är "lita på att ungdomen fixar det". Jag undrade inte, eftersom jag tyckte att ditt svar var tydligt, men förklara gärna vidare hur du tänker

 

[95johsv]

En sak som jag tycker har förändrats är som det skrevs innan, saker var så självklara att man slutade vakta dem. Därför känns det nu som den konservativa sidan har panik nu, när det är fler och fler som inte reagerar på att aborträtt är norm, att en transperson kan få finnas i rampljuset med en stor skara fans och dessutom börjar kvinnor stå på sig och inte be om ursäkt att en man våldtog dem…. Det börjar bli ”för vanligt” och då svänger pendeln tillbaka.

 

[Ainon]

Italienska ministrar hurrar och applåderar att en lag som skulle skydda HBTQ-personer och kvinnor blockeras, men det är väl inte nyheter för någon att en ny våg av aktiv diskriminering och fråntagande av rättigheter för kvinnor och HBTQ-personer sveper över världen. Allt från abortlagar i Texas, till HBTQ-fria zoner i Polen, till hot mot aborträttigheter och vård för transpersoner i Sverige.

Jag saknar en diskussion om vad vi kan och ska göra för att motverka denna utveckling. Hur skyddar vi våra rättigheter in i framtiden, och vad kan vi göra för att hjälpa kvinnor och HBTQ-personer i andra länder?

Undanbeder mig diskussion om huruvida denna utveckling är bra eller dålig. Starta gärna en egen tråd om det om ni vill. Jag som upplever ett personligt hot mot mig och många av mina närmaste vill diskutera en väg framåt, inte diskutera huruvida vi bör vara andra klassens medborgare eller inte.

Jag tycker det är förskräckligt att vi inte kommit längre. Men jag känner inte att jag personligen inte kan eller tyvärr orkar göra mer än att säga vad jag tycker när jag stöter på unkna åsikter ovh rösta med både hjärna och hjärta. Jag är själv vit heterokvinna ovh har inte överdrivet stor krets jag rör mig i och inte så många personer i denna som faller inom HBTQ+ paraplyet. Men tyvärr så upplever jag faktiskt att i detta avseende så är landsänden jag bor i lite mer inskränkt än då jag bodde söderut (kan handla om att jag då umgicks med mest studenter medan nu är det mer blandat). Senast förra veckan fick jag argumentera på jobbet att man ska respektera vad någon önskar bli kallad, oavsett om det är han, hon, hen, Kalle eller Kajsa och oavsett om personen kallts något annat tidigare, allt annat är elakt och respektlöst. För mig är det obegripligt att alla unga vuxna inte ser det som självklart, som att vara fast i negerboll-chokladboll diskussionen

 

[Nahar]

Jag tycker det är förskräckligt att vi inte kommit längre. Men jag känner inte att jag personligen inte kan eller tyvärr orkar göra mer än att säga vad jag tycker när jag stöter på unkna åsikter ovh rösta med både hjärna och hjärta. Jag är själv vit heterokvinna ovh har inte överdrivet stor krets jag rör mig i och inte så många personer i denna som faller inom HBTQ+ paraplyet. Men tyvärr så upplever jag faktiskt att i detta avseende så är landsänden jag bor i lite mer inskränkt än då jag bodde söderut (kan handla om att jag då umgicks med mest studenter medan nu är det mer blandat). Senast förra veckan fick jag argumentera på jobbet att man ska respektera vad någon önskar bli kallad, oavsett om det är han, hon, hen, Kalle eller Kajsa och oavsett om personen kallts något annat tidigare, allt annat är elakt och respektlöst. För mig är det obegripligt att alla unga vuxna inte ser det som självklart, som att vara fast i negerboll-chokladboll diskussionen

Det är väl det jag funderar på. Hur kan vi nå utanför bubblan? Rent i energi-kontra-resultat vet jag inte om jag tror att den personliga diskussionen är den bästa vägen att gå. Men det är väl inte så sexigt att gå ut i media och säga "låt alla leva sina liv!" som det tydligen är att gå ut och sprida hat.

 

[emma-vsm]

Jag tänker att det behövs så mycket, på olika nivåer. I mitt jobb försöker vi påverka lagstiftning tex diskrimineringslagen- det behöver finnas ordentliga sanktioner om man bryter mot den och den behöver utvecklas. DO behöver driva fler fall, och antidiskrimineringsbyråerna behöver mer resurser för att kunna hjälpa utsatta människor men också jobba förebyggande.

Det kanske även behöver satsas resurser på att utreda brott inom brottsbalken, hatbrott tex (men där har jag sämre koll). Allt ovanstående påverkas ju av politiken, så en del av påverkansarbetet är ju opinionsbildning.

Sen tänker jag att röster måste höras, folk måste utbildas, gränser måste sättas för vad som är okej att säga och göra mellan människor (som inte är olagligt alltså). Såklart kommer inte heller det påverka alla, men det är en viktig del tror jag.

I veckan skrev Dagens juridik om ett diskrimineringsärende på Lunds universitet, med koppling till trakasserier av en elev som är trans (av en lärare). Jättebra med utredning, upprättelse och skadestånd, men jag har inte sett det skrivas om i annan media än.
Ibland när jag blir frustrerad så tänker jag fuck it och vill ta till annan aktivism, lite mer handgriplig.. Det kanske hamnar där till slut.

 

[Dentaku]

En sak som jag tycker har förändrats är som det skrevs innan, saker var så självklara att man slutade vakta dem. Därför känns det nu som den konservativa sidan har panik nu, när det är fler och fler som inte reagerar på att aborträtt är norm, att en transperson kan få finnas i rampljuset med en stor skara fans och dessutom börjar kvinnor stå på sig och inte be om ursäkt att en man våldtog dem…. Det börjar bli ”för vanligt” och då svänger pendeln tillbaka.

Det som är lite intressant är att vi nu har en konservativ sida att tala om igen, utöver SD(KD har sedan länge varit för små för att själva stoppa utvecklingen framåt även om de förhalat den). Reinfeldt var, för att vara moderat, progressiv i HBTQ-frågor. Han var t ex en av två personer som röstade mot partilinjen när det gällde samkönade äktenskap. Kinberg Batra verkar ha haft liknande position och hade bl a transfrågor på agendan. En mer liberal falang finns fortfarande i M, men de frågor som präglar och drivs av partiet i dag känns verkligen klassiskt konservativa. För att inte tala om att man nu är beredda att samarbeta med ett parti som är direkt HBTQ-fientligt och hyllar Ungern…

Förut kändes det alltså som om samhället var på väg åt rätt håll, om än kanske olika snabbt, oavsett regering. Nu har det snabbt ändrats till att utvecklingen kan stanna av eller rent av backa och att risken för detta faktiskt är reell.

Vad man ska göra åt detta? Jag vet tyvärr inte. De som är direkt homo/transfobiska är nog omöjliga att nå. Men jag tror att det finns en stor grupp som helt enkelt har dålig koll. Den där typen av grupp som av ren okunskap motsatt sig förändring, inte bara när det gäller HBTQ-rättigheter, för att skrämselpropaganda är mer lättillgänglig och lättare att förstå. HBTQ-personer ska förstås inte behöva stå ut med nedsättande kommentarer från dessa personer, inte heller har de någon som helst skyldighet att utbilda varenda okunnig person de stöter på. Men vi som inte behöver oroa oss för att diskrimineras för vår sexuella läggning eller könsidentitet skulle faktiskt kunna ta några minuter att prata med den där kollegan som tycker det är fruktansvärt att man vill att skäggiga män ska få använda samma omklädningsrum som små flickor. Det är förstås möjligt att kollegan är totalt jävla dum huvudet och bortom all räddning. Men det KAN vara så att hen aldrig hört något annat än transfobisk propaganda och rapar upp den okritiskt. Där tror jag att vi skulle kunna göra nytta genom att berätta om varför det faktiskt är livsviktigt att transpersoner får samma rättigheter som andra.

 

[tanten]

Det är väl det jag funderar på. Hur kan vi nå utanför bubblan? Rent i energi-kontra-resultat vet jag inte om jag tror att den personliga diskussionen är den bästa vägen att gå. Men det är väl inte så sexigt att gå ut i media och säga "låt alla leva sina liv!" som det tydligen är att gå ut och sprida hat.

Jag vet inte om det är så mycket bubbla mitt liv ändå.

Som 95johsv skrev så reagerar folk inte lka mycket numera och då törs fler vara normbrytande.
När jag var yngre så var bögar och lesbiska väldigt annorlunda. Jag kände knappt nån. Transpersoner ännu mer sällsynta och ickebinära existerade över huvud taget inte. Dvs de fanns men de syntes inte.

Eftersom de knappt syntes till så fanns inte så mycket att reagera mot.
Ungefär som den upprörda syriska tjej som envist hävdade att i hennes hemland existerade inte homosexuella. Det var bara i västvärlden de fanns. (Jo tjena..) Jag brukade berätta för mina elever att i vårt land kan man gifta sig med en annan person. Bara en annan person i taget. Och lagen bryr sig inte om vilket kön de älskande har. Och att man får tycka vad man vill men inte säga nedsättande saker högt.

Att det finns näthat är en konsekvens av den tid vi lever i. Det är så lätt att häva ur sig saker bakom en anonym skärm. Fanns inte HBTQ+ i samhället så skulle et inte finnas nåt att hata.

Jag ser ju framstegen. Att framstående företrädare för kyrkan bär knappar med "All kärlek är bra kärlek", att diskrimineringsgrunderna står med i företags och organisationers värdegrunder. Att vi har rikspolitiker som är öppet gay.

Så själva grunden till trådstarten - att det blir värre. Det har jag, efter att ha funderat ett tag, kommit fram till att jag inte instämmer i. Att motståndet finns vet jag. Men ökar det verkligen?

(Glöm inte att SD är ett av de mest avskydda partierna).

 

[tanten]

En av de få saker jag faktiskt haft i min närhet är drevet som startade mot Fredrick Federley. En man som i en skör period i livet duperades av en person som visade sig vara pedofil. Hade Fredrick varit kvinna hade han mötts av sympati för att ha blivit utsatt för en så manipulativ person. Nu är han gay och man och då blev han plötsligt också pedofilmisstänkt och fick utstå vedervärdiga påhopp. Han fick sitta i TV och få frågor som -hur kan du knulla en pedofil?
Hade den frågan ställts till en heterokvinna?

 

[Migo]

Jag vet inte om det är så mycket bubbla mitt liv ändå.

Som 95johsv skrev så reagerar folk inte lka mycket numera och då törs fler vara normbrytande.
När jag var yngre så var bögar och lesbiska väldigt annorlunda. Jag kände knappt nån. Transpersoner ännu mer sällsynta och ickebinära existerade över huvud taget inte. Dvs de fanns men de syntes inte.

Eftersom de knappt syntes till så fanns inte så mycket att reagera mot.
Ungefär som den upprörda syriska tjej som envist hävdade att i hennes hemland existerade inte homosexuella. Det var bara i västvärlden de fanns. (Jo tjena..) Jag brukade berätta för mina elever att i vårt land kan man gifta sig med en annan person. Bara en annan person i taget. Och lagen bryr sig inte om vilket kön de älskande har. Och att man får tycka vad man vill men inte säga nedsättande saker högt.

Att det finns näthat är en konsekvens av den tid vi lever i. Det är så lätt att häva ur sig saker bakom en anonym skärm. Fanns inte HBTQ+ i samhället så skulle et inte finnas nåt att hata.

Jag ser ju framstegen. Att framstående företrädare för kyrkan bär knappar med "All kärlek är bra kärlek", att diskrimineringsgrunderna står med i företags och organisationers värdegrunder. Att vi har rikspolitiker som är öppet gay.

Så själva grunden till trådstarten - att det blir värre. Det har jag, efter att ha funderat ett tag, kommit fram till att jag inte instämmer i. Att motståndet finns vet jag. Men ökar det verkligen?

(Glöm inte att SD är ett av de mest avskydda partierna).

SD är sveriges tredje största parti. Nyligen gick Karolinska ut med att de slutar behandla transpersoner under 18 år med evidensbaserad behandling, med hänsvisning till en dom i UK (Bell vs Tavistock). Domen i england är uppriven sedan många månader pga ett antal felaktigheter, men Karolinska behandlar fortfarande inte transungdomar enligt beprövad erfarenhet. Väntetiden för att möta specialistteam inom transvård för vuxna är över 2 år. Den blir längre och längre. Runt om i världen går stora medier hårt åt transpersoner, med angrepp som kunde varit karbonkopior från anti-gaypropagandan från 80-talet. Netflix sänder stand upp med transhat som om det vore riktat mot någon annan minoritet skulle räknats som hatbrott. Detta händer NU. Det blir råafe, hårdare, mer påtagligt för varje månad som går. BBC avslutade nyligen sitt stöd/samarbete med Stonewall, på grund av att stonewall stöder trans. Det är FRUKTANSVÄRT och pågpr NU som en del av nya hårda strömmar MOT TRANSPERSONER.

 

[sjoberga]

Jag vet inte om det är så mycket bubbla mitt liv ändå.

Som 95johsv skrev så reagerar folk inte lka mycket numera och då törs fler vara normbrytande.
När jag var yngre så var bögar och lesbiska väldigt annorlunda. Jag kände knappt nån. Transpersoner ännu mer sällsynta och ickebinära existerade över huvud taget inte. Dvs de fanns men de syntes inte.

Eftersom de knappt syntes till så fanns inte så mycket att reagera mot.
Ungefär som den upprörda syriska tjej som envist hävdade att i hennes hemland existerade inte homosexuella. Det var bara i västvärlden de fanns. (Jo tjena..) Jag brukade berätta för mina elever att i vårt land kan man gifta sig med en annan person. Bara en annan person i taget. Och lagen bryr sig inte om vilket kön de älskande har. Och att man får tycka vad man vill men inte säga nedsättande saker högt.

Att det finns näthat är en konsekvens av den tid vi lever i. Det är så lätt att häva ur sig saker bakom en anonym skärm. Fanns inte HBTQ+ i samhället så skulle et inte finnas nåt att hata.

Jag ser ju framstegen. Att framstående företrädare för kyrkan bär knappar med "All kärlek är bra kärlek", att diskrimineringsgrunderna står med i företags och organisationers värdegrunder. Att vi har rikspolitiker som är öppet gay.

Så själva grunden till trådstarten - att det blir värre. Det har jag, efter att ha funderat ett tag, kommit fram till att jag inte instämmer i. Att motståndet finns vet jag. Men ökar det verkligen?

(Glöm inte att SD är ett av de mest avskydda partierna).

Ja, de är by far mest avskydda, men de har också aktivt stöd av nästan 20%. Alltså 1 av 5. Horribelt. Det skrämmer mig ordentligt, bland annat just av rädsla för mina medmänniskors frihet.