Vad ska vi göra åt detta?

[Eurydome]

Det jag litet svamligt försökte formulera var att jag tycker att det är extra problematiskt när fördomar och vrångbilder baseras på religiös övertygelse. Ditt exempel går, även om det är förbannat störande, att argumentera kring utifrån just vetenskap och fakta. Det finns hyfsad grund för att hävda att din kollega helt enkelt har fel. Religiösa övertygelser är untouchable på en annan nivå, och jag uppfattar att det dessutom finns en bred uppfattning att de generellt skall få vara det.

Ja, när det gäller religiös övertygelse så blir det ju tyvärr lite mer av en stenmur. Rätt bekvämt för den med de trista åsikterna för den slipper ju tänka själv. Fast i ditt exempel kan man ju också komma med argumentet att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att man kan bota personer på det sättet och att de som hävdat sig bli botade har gjort det under stark social och psykisk press och många gånger senare har brutit ihop totalt. Om man orkar. Det är ju bara sorgligt att behöva ha den diskussionen.

 

[EmmaBovary]

Nu verkar det som att du utgår ifrån att jag inte tillhör gruppen HBTQ. Det vet du faktiskt ingenting om.

Jag tolkade kommentaren jag svarade på som att felkönandet i sig var ett tecken på ett fruktansvärt hat så det var det jag utgick ifrån.

Jag förstår att du tog illa upp av kommentaren gällande din sjukdom. Allt jag menade var att jag tror att det är bra för en själv att försöka fundera på om ens rädsla för hatbrott är rationell eller irrationell och att stanna upp och fundera över människors avsikter. Det finns en zon mellan uppriktigt misstag och rent hat eller fobi och i det området har man ju en möjlighet att vara lite välvillig. Ibland behöver folk bara lite tid att vänja sig vid det som är okänt.

Nej, det har du helt rätt i. Jag menade framförallt antagandet att det var just småsaker det reageras på, när någon uttrycker någon form av utsatthet.

Fast jag tror faktiskt inte att de flesta blir rädda för hatbrott baserat på när andra människor begår misstag eller på grund av okunskap. Jag håller med dig gällande det du beskriver, men jag tror inte att det är vad som åsyftas när man problematiserar utsattheten för HBTQ-personer i de flesta fallen.

 

[Nahar]

Jag tycker inte att man ska glömma bort att Sverige ändå ett otroligt tryggt land att bo och leva i. Risken att i Sverige idag dö eller bli skadad i en hatattack riktad mot hbtq-personer får anses som mycket liten. Risken att dö i en bilolycka t ex är mångdubbelt större. Jag tror att man gör sig själv en stor otjänst om man går omkring och är rädd i vardagen. Jag t ex vägrar låta mig begränsas av att kvinnor våldtas och mördas i motionsspår. Vill jag springa i skogen så gör jag det.

Jag tycker att det görs mycket och att det ÄR starka reaktioner världen över vad gäller vissa länders lagstiftning. Jag tycker inte att det rycks på axlarna! Och vad gäller medias reaktioner så tycker jag att det skrivs ofta om vad som händer i USA och Östeuropa t ex.

Vad gäller Polens lagstiftning mot HBTG-fria zoner så har t ex 50 ambassadörer i Warszawa riktat stark kritik i ett öppet brev, EU-kommissionen och EU-parlamentet har gjort detsamma och även hotat med ekonomiska sanktioner.

Abortlagstiftningen i Texas har fått kritik av Biden, och det amerikanska justitiedepartementet har stämt delstaten.

20 av EU-ländernas 27 medlemsländer har skrivit på ett hårt fördömande av anti-hbtq-lagen i Ungern.

Att du upplever bristande engagemang kan eventuellt också bero på att det händer så mycket fruktansvärda saker i både Sverige och i resten världen och även andra människors rättigheter kränks dagligen. Det går inte att engagera sig i allt.

Sen tycker jag också att det är orimligt att kalla de diskussioner inom vården som gäller hur könsbekräftande behandling ska gå till som "hat". Det är liksom läkare och annan vårdpersonal och experter som försöker göra sitt jobb på allra bästa sätt och det sista de vill är att kränka någon.

Vad gäller SD, ja, jag känner ett starkt obehag inför nästa val. Det jag själv försöker göra är att markera när jag hör något rasistiskt eller sexistiskt och att själv försöka vara en god förebild.

Problemet för mig är väl att de där ekonomiska sanktionerna inte kommer, t.ex.

Och var har du fått uppfattningen att jag går runt och är rädd för hatbrott? Det är jag inte, om jag inte är i väldigt utsatta situationer (t.ex. kollektivtrafiken ute på vischan mitt i natten och är synligt normbrytande - eftersom jag har tidigare erfarenhet). Tråden handlar ju om det stora hotet mot vår demokrati och mänskliga rättigheter på ett brett plan, om en rädsla för att SD:s motioner ska vinna stöd och människors friheter inskränkas. Har samma rädsla inför nya utredningen om huruvida polisen ska få avlyssna folk och göra husrannsakan utan brottsmisstanke, t.ex.

Så att jag "upplever bristande engagemang" är inte kärnfrågan. Kärnfrågan är varför vi inte får stopp på skiten. En orsak kan vara bristande engagemang, men om det inte är det, ja, vad är det då vi måste göra?

Jag har jobbat aktivt med transvården i flera år. De diskussioner du talar om sker inte inom vården, eftersom den är evidensbaserad och behandlingen är fungerande. Det är bland de som varken är trans eller har adekvat kunskap om transvården som dessa "diskussioner" sker, som baseras på felaktiga föreställningar. Och ja, det går så långt som till Karolinskas ledning, och till Ekis Ekman, och till SVT. Eller känns det rimligt att mediepersonligheter som aldrig haft endometrios diskuterar med journalister som aldrig haft endometrios så att sjukdomen blir så kontroversiell att ledningen på sjukhuset som aldrig haft endometrios eller behandlat någon för endometrios stoppar behandlingen?

Uppenbarligen räcker det inte med goda förebilder och markeringar i vardagen. Problemet växer och växer.

 

[EmmaBovary]

Problemet för mig är väl att de där ekonomiska sanktionerna inte kommer, t.ex.

Och var har du fått uppfattningen att jag går runt och är rädd för hatbrott? Det är jag inte, om jag inte är i väldigt utsatta situationer (t.ex. kollektivtrafiken ute på vischan mitt i natten och är synligt normbrytande - eftersom jag har tidigare erfarenhet). Tråden handlar ju om det stora hotet mot vår demokrati och mänskliga rättigheter på ett brett plan, om en rädsla för att SD:s motioner ska vinna stöd och människors friheter inskränkas. Har samma rädsla inför nya utredningen om huruvida polisen ska få avlyssna folk och göra husrannsakan utan brottsmisstanke, t.ex.

Så att jag "upplever bristande engagemang" är inte kärnfrågan. Kärnfrågan är varför vi inte får stopp på skiten. En orsak kan vara bristande engagemang, men om det inte är det, ja, vad är det då vi måste göra?

Jag har jobbat aktivt med transvården i flera år. De diskussioner du talar om sker inte inom vården, eftersom den är evidensbaserad och behandlingen är fungerande. Det är bland de som varken är trans eller har adekvat kunskap om transvården som dessa "diskussioner" sker, som baseras på felaktiga föreställningar. Och ja, det går så långt som till Karolinskas ledning, och till Ekis Ekman, och till SVT. Eller känns det rimligt att mediepersonligheter som aldrig haft endometrios diskuterar med journalister som aldrig haft endometrios så att sjukdomen blir så kontroversiell att ledningen på sjukhuset som aldrig haft endometrios eller behandlat någon för endometrios stoppar behandlingen?

Uppenbarligen räcker det inte med goda förebilder och markeringar i vardagen. Problemet växer och växer.

Jag tänkte precis ta upp S förslag om avlyssningar utan brottsmisstanke och hemlig husrannsakan. Jag tycker att det känns otäckt att det är socialdemokraterna som driver frågan nu, en fråga som man annars skulle sammankoppla med M, medan samtidigt som moderaterna i mångt och mycket gjort åsikter som SD har till åsikter som återfinns i finrummet. Och gällande exempelvis transfobiska åsikter så återfinns de i större utsträckning hos feminister än tidigare, vilket nog går ganska många obemärkt förbi eftersom att man på förhand vet att man normalt sett sympatiserar med andra som kallar sig feminister.

 

[Angel]

Det jag litet svamligt försökte formulera var att jag tycker att det är extra problematiskt när fördomar och vrångbilder baseras på religiös övertygelse. Ditt exempel går, även om det är förbannat störande, att argumentera kring utifrån just vetenskap och fakta. Det finns hyfsad grund för att hävda att din kollega helt enkelt har fel. Religiösa övertygelser är untouchable på en annan nivå, och jag uppfattar att det dessutom finns en bred uppfattning att de generellt skall få vara det.

”Jag trodde det var guds jobb att döma andra människor och inte ditt” är väl det motargument som brukar bita bäst på människor med en relativt modern tolkning av religion. De flesta religiösa tolkningar som har övergett avhuggning av kroppsdelar och tand för tand-straff brukar ju fokusera på att man har skyldighet att behandla andra med respekt och att dömande och bestraffande är upp till gud.

Att övertyga folk att de tror fel i religiösa frågor är nog rätt lönlöst om man själv inte är väldigt påläst och kan lasta fram citat från rätt religiös skrift ur rockärmen.

 

[Nahar]

Jag tänkte precis ta upp S förslag om avlyssningar utan brottsmisstanke och hemlig husrannsakan. Jag tycker att det känns otäckt att det är socialdemokraterna som driver frågan nu, en fråga som man annars skulle sammankoppla med M, medan samtidigt som moderaterna i mångt och mycket gjort åsikter som SD har till åsikter som återfinns i finrummet. Och gällande exempelvis transfobiska åsikter så återfinns de i större utsträckning hos feminister än tidigare, vilket nog går ganska många obemärkt förbi eftersom att man på förhand vet att man normalt sett sympatiserar med andra som kallar sig feminister.

Tack, du sammanfattar utveckligen väldigt väl. Det är den här smygande förskjutningen av vad som anses okej på ett politiskt plan som gör att jag ser mörkt på framtiden.

 

[EmmaBovary]

Tack, du sammanfattar utveckligen väldigt väl. Det är den här smygande förskjutningen av vad som anses okej på ett politiskt plan som gör att jag ser mörkt på framtiden.

Ytterligare ett orosmoment är vad det skulle innebära om borgerliga partier/SD styr forskningen på landets universitet. Detta är något jag försökt uppmärksamma för exempelvis släktingar som kanske lutar åt M av andra skäl, att det finns andra konsekvenser som kommer med paketet.

 

[Snubbelfot]

”Jag trodde det var guds jobb att döma andra människor och inte ditt” är väl det motargument som brukar bita bäst på människor med en relativt modern tolkning av religion. De flesta religiösa tolkningar som har övergett avhuggning av kroppsdelar och tand för tand-straff brukar ju fokusera på att man har skyldighet att behandla andra med respekt och att dömande och bestraffande är upp till gud.

Att övertyga folk att de tror fel i religiösa frågor är nog rätt lönlöst om man själv inte är väldigt påläst och kan lasta fram citat från rätt religiös skrift ur rockärmen.

Jo, det kan säkert vara ett rimligt bemötande i många fall. I mitt exempel handlar det inte uttryckligen om dömande eller nedsättande, utan ett fastslående att homosexualitet är en sjukdom och att de som har sjukdomen bör behandlas och botas i samhällets intresse, som en välgärning och räddning.

 

[parellikusken]

Jo, det kan säkert vara ett rimligt bemötande i många fall. I mitt exempel handlar det inte uttryckligen om dömande eller nedsättande, utan ett fastslående att homosexualitet är en sjukdom och att de som har sjukdomen bör behandlas och botas i samhällets intresse, som en välgärning och räddning.

Har bott med en av den åsikten och uppvuxen med såna i min närhet. Även om jag inte tror på det, såklart, så tar det ändå plats inuti mig. Det gör ont att höra sånt.

 

[Nahar]

Med tanke på vad @Angel mfl skrivit, undrar jag om det inte handlar om trygghet. Alltså, att vi lever i ett samhälle som är uppbyggt på konstant konflikt, stress, och oro kring sin egen framtid, och då blir det lätt att tankar om demokrati och allas lika värde hamnar på efterkälken.

Jag kopplar det till den decennier långa framfarten av tillväxt framför allt. Men så mycket pekar på att vi nu behöver bromsa in och kolla på andra världen; inte evig tillväxt utan hur ska rikedomarna fördelas, vad ska vi värdera i livet? Och då funderar jag på varför inte fler värderar tid, frihet, och demokrati. För mig känns det så självklart att det finns en dröm om frihet, om lugn, om ett samhälle där hetsen av konstant kamp för överlevnad och tillväxt inte hänger som ett moln över oss alla, och att den drömmen hör samman med mänskliga rättigheter. Är vi som drömmer så i minoritet? Eller tänker folk att den drömmen ska komma genom diskriminering, eller något annat?

 

[Angel]

Med tanke på vad @Angel mfl skrivit, undrar jag om det inte handlar om trygghet. Alltså, att vi lever i ett samhälle som är uppbyggt på konstant konflikt, stress, och oro kring sin egen framtid, och då blir det lätt att tankar om demokrati och allas lika värde hamnar på efterkälken.

Jag kopplar det till den decennier långa framfarten av tillväxt framför allt. Men så mycket pekar på att vi nu behöver bromsa in och kolla på andra världen; inte evig tillväxt utan hur ska rikedomarna fördelas, vad ska vi värdera i livet? Och då funderar jag på varför inte fler värderar tid, frihet, och demokrati. För mig känns det så självklart att det finns en dröm om frihet, om lugn, om ett samhälle där hetsen av konstant kamp för överlevnad och tillväxt inte hänger som ett moln över oss alla, och att den drömmen hör samman med mänskliga rättigheter. Är vi som drömmer så i minoritet? Eller tänker folk att den drömmen ska komma genom diskriminering, eller något annat?

Det finns ju en klassisk tes kring Maslows behovstrappa som förklarar varför den generella människan sätter trygghet före frihet när det kommer kring konflikter mellan de behoven. Sen är det väl i grunden en inte helt modern teori men det är nog åtminstone en av orsakerna till det. Sen om man bortser från att många nu helt enkelt blir för utmattade av sitt normala vardagsliv så är vi Svenskar lite "fredsskadade" också, vi är vana vid att det går att sitta lugnt i båten så tar någon annan hand om eventuella problem. Allt ifrån föreningsliv till fackligt engagemang är ju på stadig nedgång för att folk inte orkar eller vill engagera sig i det. Sen tycker nog "alla" att det är jättebra att andra engagerar sig så att saker blir gjorda men de vill helst slippa själva. Det måste nog helt enkelt bli värre för den stora massan innan fler kommer prioritera den typen av samhällsengagemang högre.

 

[manda]

Tack för den här tråden.

Jag tänker som @Nahar och flera av er är lite inne på, på något sätt att det inte ens är enbart hela den politiska scenen som är problematiskt, utan typ grunden för vår civilisation.

Som @parellikusken skriver att saker kryper in i en även när vi vet att det inte stämmer. Hela det kapitalistiska, kolonialistiska, att se oss som åtskilda från och styrande naturen, andra människor, att till och med vi på individnivå mäter lyckadhet i ”produktionsmål” som är bekymret. Jag vill verkligen inte förminska hur problematiskt och rent ut farligt för många individer och hela samhällsutvecklingen det är att lagstifta bort mänskliga rättigheter för utsatta grupper, tvärt emot.

Min förståelse eller tanke har varit att det är otroligt svårt att ändra ett (tusenårigt) paradigm inifrån det självt, med dess egen logik och medel. Därför jag har försökt leva ett alternativ (vilket jag råkar tro grunda sig i regenerativ matproduktion och allt som följer därmed: icke-exploatering av människor, land, djur samt människan som del av och positiv steward för ekosystem). Men det sätt jag valt förutsätter en frisk och funktionell kropp, vilket jag inte har just nu. Då blir jag mer mainstream, för allt annat kostar energi som inte finns. Jag tror att detsamma gäller för alla. Så länge vi fyller livet så till den grad med tidsmässiga och pengamässiga påfrestningar tror jag att, framför allt vi som levt i ett system som levererat en viss nivå mänskliga rättigheter, är för upptagna för att riktigt orka/kunna försöka klara något mer än vardagen.

Det gör också att det hamnar på minoriteterna att driva rättvis förändring, vilket är såå galet. Som om det skulle åläggas varje individuellt misshandlat barn att få slut på det, istället för förövaren.

För mig som svenskfödd, akademiker, medelinkomsttagare, med ett icke normbrytare grunduttryck har det varit intressant, hemskt och frustrerande att vara på studiebesök i lågstatuskategorin långtidssjuk kvinna.

Självklart målar jag min grind i pridefärger när vänner blir utsatta för hot och hat i ditt hem pga sin pridemålade grind, eller kanske mer korrekt för deras samkönade parrelation. Och självklart pratar jag irl och på nätet i stil med #jagärhär, dvs utan att skamma, svartmåla eller nedvärdera folk som uttrycker människofientliga åsikter och annanfiering. Men sedan då?

I grunden tror jag vi som civilisation behöver anpassa oss till befintliga resurser (jorden, inte de 4,2 jordarna) och att det för oss som överkonsumerar behöver ske genom att verkligen titta på behov/begär. Omvärdera vad vi faktiskt behöver och hur lycka faktiskt genereras i våra liv. Så länge vi tror att vi måste konsumera 4,2 jordklot för att vara lyckliga kommer det alltid finnas människor som uppfattas som hot mot den egna lyckan. Eftersom vår kultur bygger på annanifiering som metod att kunna bruka våld och exploatera människor (slavhandeln började ju som bekant inte med Afrika-Amerika utan fanns i romarriket, Egypten) samt på att se jorden som förbrukningsvara (också skild från oss), så tror jag även om det är totalt utmattande att tänka så, att de är grundmekanismerna som behöver förändras.

 

[Eurydome]

Problemet för mig är väl att de där ekonomiska sanktionerna inte kommer, t.ex.

Och var har du fått uppfattningen att jag går runt och är rädd för hatbrott? Det är jag inte, om jag inte är i väldigt utsatta situationer (t.ex. kollektivtrafiken ute på vischan mitt i natten och är synligt normbrytande - eftersom jag har tidigare erfarenhet). Tråden handlar ju om det stora hotet mot vår demokrati och mänskliga rättigheter på ett brett plan, om en rädsla för att SD:s motioner ska vinna stöd och människors friheter inskränkas. Har samma rädsla inför nya utredningen om huruvida polisen ska få avlyssna folk och göra husrannsakan utan brottsmisstanke, t.ex.

Så att jag "upplever bristande engagemang" är inte kärnfrågan. Kärnfrågan är varför vi inte får stopp på skiten. En orsak kan vara bristande engagemang, men om det inte är det, ja, vad är det då vi måste göra?

Jag har jobbat aktivt med transvården i flera år. De diskussioner du talar om sker inte inom vården, eftersom den är evidensbaserad och behandlingen är fungerande. Det är bland de som varken är trans eller har adekvat kunskap om transvården som dessa "diskussioner" sker, som baseras på felaktiga föreställningar. Och ja, det går så långt som till Karolinskas ledning, och till Ekis Ekman, och till SVT. Eller känns det rimligt att mediepersonligheter som aldrig haft endometrios diskuterar med journalister som aldrig haft endometrios så att sjukdomen blir så kontroversiell att ledningen på sjukhuset som aldrig haft endometrios eller behandlat någon för endometrios stoppar behandlingen?

Uppenbarligen räcker det inte med goda förebilder och markeringar i vardagen. Problemet växer och växer.

Jag tänkte exempelvis på detta från inlägg #22.

"Problemet är ju att de flesta som är till exempel HBTQ tvingas göra som jag; nämn inget och visa inget om du inte är säker på att det är en trygg miljö - och de trygga miljöerna är inte så vanliga. Och även om det var tryggt för mig att säga ifrån, så är det sällan någon vädrar dylika åsikter inför mig. Kvinnohatare vädrar sällan sitt hat i det öppna, men det har i alla fall blivit mer accepterat (men inte lätt!) att säga ifrån och hitta stöd som kvinna.

Som queer har i alla fall inte jag den möjligheten. Stödet finns sällan, utan det är en stor risk att säga ifrån - och vi undviker miljöer och sammanhang där hat mot oss florerar, så det där personliga samtalet finns inte. Sen ska en orka också, orka kämpa för sin existens i vardagen. "


Eller det här i inlägg #46.

"Jag personligen ser inte att 'en viss acceptans' skyddar mig och mina nära. Särskilt inte när även de som accepterar blundar för eller rycker på axlarna åt de som inte accepterar. Det är inte som att den här nya hatvågen bara kommer försvinna av sig självt, utan vi måste göra något åt det hela."

Det är liksom ingen bild som jag eller någon jag känner delar, att man skulle vara otrygg i vardagen i sitt vanliga liv för att man är HBTQ, man som HBTQ-person behöver bli aktivt skyddad för att inte råka illa ut, att det finns en hatvåg i Sverige eller att Sverige skulle bli sämre och sämre för kvinnor och HBTQ-personer. Jag tycker väl helt enkelt inte att det är så illa ställt med samhället som du gör. Jag tycker tvärtom att vi aldrig har haft ett så öppet och tolerant samhälle och samhällsdebatt.

 

[Nahar]

Det finns ju en klassisk tes kring Maslows behovstrappa som förklarar varför den generella människan sätter trygghet före frihet när det kommer kring konflikter mellan de behoven. Sen är det väl i grunden en inte helt modern teori men det är nog åtminstone en av orsakerna till det. Sen om man bortser från att många nu helt enkelt blir för utmattade av sitt normala vardagsliv så är vi Svenskar lite "fredsskadade" också, vi är vana vid att det går att sitta lugnt i båten så tar någon annan hand om eventuella problem. Allt ifrån föreningsliv till fackligt engagemang är ju på stadig nedgång för att folk inte orkar eller vill engagera sig i det. Sen tycker nog "alla" att det är jättebra att andra engagerar sig så att saker blir gjorda men de vill helst slippa själva. Det måste nog helt enkelt bli värre för den stora massan innan fler kommer prioritera den typen av samhällsengagemang högre.

Men det var ju väldigt stort för ca 100 år sen, och det är ju inte som att folk hade det lättare då? Då var visionen om kortare arbetstid, ekonomisk jämlikhet, och mänskliga rättigheter högt på tapeten. Det känns som att folk inte längre vågar eller kan kämpa för det de egentligen vill ha (för alla jag pratar med vill jobba mindre och leva mer, och ha mer trygg ekonomi och tillvaro).

Jag tänkte exempelvis på detta från inlägg #22.

"Problemet är ju att de flesta som är till exempel HBTQ tvingas göra som jag; nämn inget och visa inget om du inte är säker på att det är en trygg miljö - och de trygga miljöerna är inte så vanliga. Och även om det var tryggt för mig att säga ifrån, så är det sällan någon vädrar dylika åsikter inför mig. Kvinnohatare vädrar sällan sitt hat i det öppna, men det har i alla fall blivit mer accepterat (men inte lätt!) att säga ifrån och hitta stöd som kvinna.

Som queer har i alla fall inte jag den möjligheten. Stödet finns sällan, utan det är en stor risk att säga ifrån - och vi undviker miljöer och sammanhang där hat mot oss florerar, så det där personliga samtalet finns inte. Sen ska en orka också, orka kämpa för sin existens i vardagen. "


Eller det här i inlägg #46.

"Jag personligen ser inte att 'en viss acceptans' skyddar mig och mina nära. Särskilt inte när även de som accepterar blundar för eller rycker på axlarna åt de som inte accepterar. Det är inte som att den här nya hatvågen bara kommer försvinna av sig självt, utan vi måste göra något åt det hela."

Det är liksom ingen bild som jag eller någon jag känner delar, att man skulle vara otrygg i vardagen i sitt vanliga liv för att man är HBTQ, man som HBTQ-person behöver bli aktivt skyddad för att inte råka illa ut, att det finns en hatvåg i Sverige eller att Sverige skulle bli sämre och sämre för kvinnor och HBTQ-personer. Jag tycker väl helt enkelt inte att det är så illa ställt med samhället som du gör. Jag tycker tvärtom att vi aldrig har haft ett så öppet och tolerant samhälle och samhällsdebatt.

Det beror väl på vilken bokstav i akronymen du är, och hur det syns/uppfattas, samt i vilka miljöer du ofta rör dig. Att vara man som har könsöverskridande uttryck eller vara transkvinna på ett synligt sätt är farligt, väldigt farligt i många sammanhang. Jag tänker att det finns ett samband mellan din uppfattning om att HBTQ-personer är trygga och ditt osynliggörande/ifrågasättande av 'T'-et i akronymen. Du var nyss med själv och skapade otrygghet för många som tillhör den bokstaven. Som exempel.

Men återigen, att jag tar upp mina personliga erfarenheter i svar till andra användare vänder inte hela tråden till att handla om mina personliga erfarenheter. Är du kvinna och/eller HBTQ? Hur kan du då anse att vi sitter tryggt i båten när SD:s förslag lagts fram i riksdagen, när utvecklingen går bakåt i flera EU-länder, och det politisk-ideologiska hotet växer internationellt? Du må vara trygg i din vardag idag, men det är inte individuellt upplevda hot i isolering som mina frågor rör.

Tack för den här tråden.

Jag tänker som @Nahar och flera av er är lite inne på, på något sätt att det inte ens är enbart hela den politiska scenen som är problematiskt, utan typ grunden för vår civilisation.

Som @parellikusken skriver att saker kryper in i en även när vi vet att det inte stämmer. Hela det kapitalistiska, kolonialistiska, att se oss som åtskilda från och styrande naturen, andra människor, att till och med vi på individnivå mäter lyckadhet i ”produktionsmål” som är bekymret. Jag vill verkligen inte förminska hur problematiskt och rent ut farligt för många individer och hela samhällsutvecklingen det är att lagstifta bort mänskliga rättigheter för utsatta grupper, tvärt emot.

Min förståelse eller tanke har varit att det är otroligt svårt att ändra ett (tusenårigt) paradigm inifrån det självt, med dess egen logik och medel. Därför jag har försökt leva ett alternativ (vilket jag råkar tro grunda sig i regenerativ matproduktion och allt som följer därmed: icke-exploatering av människor, land, djur samt människan som del av och positiv steward för ekosystem). Men det sätt jag valt förutsätter en frisk och funktionell kropp, vilket jag inte har just nu. Då blir jag mer mainstream, för allt annat kostar energi som inte finns. Jag tror att detsamma gäller för alla. Så länge vi fyller livet så till den grad med tidsmässiga och pengamässiga påfrestningar tror jag att, framför allt vi som levt i ett system som levererat en viss nivå mänskliga rättigheter, är för upptagna för att riktigt orka/kunna försöka klara något mer än vardagen.

Det gör också att det hamnar på minoriteterna att driva rättvis förändring, vilket är såå galet. Som om det skulle åläggas varje individuellt misshandlat barn att få slut på det, istället för förövaren.

För mig som svenskfödd, akademiker, medelinkomsttagare, med ett icke normbrytare grunduttryck har det varit intressant, hemskt och frustrerande att vara på studiebesök i lågstatuskategorin långtidssjuk kvinna.

Självklart målar jag min grind i pridefärger när vänner blir utsatta för hot och hat i ditt hem pga sin pridemålade grind, eller kanske mer korrekt för deras samkönade parrelation. Och självklart pratar jag irl och på nätet i stil med #jagärhär, dvs utan att skamma, svartmåla eller nedvärdera folk som uttrycker människofientliga åsikter och annanfiering. Men sedan då?

I grunden tror jag vi som civilisation behöver anpassa oss till befintliga resurser (jorden, inte de 4,2 jordarna) och att det för oss som överkonsumerar behöver ske genom att verkligen titta på behov/begär. Omvärdera vad vi faktiskt behöver och hur lycka faktiskt genereras i våra liv. Så länge vi tror att vi måste konsumera 4,2 jordklot för att vara lyckliga kommer det alltid finnas människor som uppfattas som hot mot den egna lyckan. Eftersom vår kultur bygger på annanifiering som metod att kunna bruka våld och exploatera människor (slavhandeln började ju som bekant inte med Afrika-Amerika utan fanns i romarriket, Egypten) samt på att se jorden som förbrukningsvara (också skild från oss), så tror jag även om det är totalt utmattande att tänka så, att de är grundmekanismerna som behöver förändras.

Vilket bra inlägg! Jag gör också kopplingen hat-överkonsumtion, som att frustrationen måste tas ut på något (någon), istället för på systemet. Kanske för att det finns fler och fler inbyggda spärrar just i otryggheten, alltså, folk vågar inte säga ifrån eller göra något eftersom de är rädda att förlora jobbet/makt/status/whatever. Men du artikulerar det bättre än mig och tar upp saker jag inte tänkt på.

Jag ser klimatkrisen och nedmonteringen av mänskliga rättigheter som de två största hoten vi står inför. De går hand i hand också, det ena föder det andra och vice versa. Jag går från hopp till hopplöshet och tillbaka igen flera gånger om dagen när jag tänker på det här, och försöker hitta vägar framåt.

 

[manda]

Vilket bra inlägg! Jag gör också kopplingen hat-överkonsumtion, som att frustrationen måste tas ut på något (någon), istället för på systemet. Kanske för att det finns fler och fler inbyggda spärrar just i otryggheten, alltså, folk vågar inte säga ifrån eller göra något eftersom de är rädda att förlora jobbet/makt/status/whatever. Men du artikulerar det bättre än mig och tar upp saker jag inte tänkt på.

Jag ser klimatkrisen och nedmonteringen av mänskliga rättigheter som de två största hoten vi står inför. De går hand i hand också, det ena föder det andra och vice versa. Jag går från hopp till hopplöshet och tillbaka igen flera gånger om dagen när jag tänker på det här, och försöker hitta vägar framåt.

Tack! Det är verkligen utmanande att hålla sig själv flytande och sin intention i klart sikte.

Du kanske skulle uppskatta Rob Hopkins (?) nya bok från what is to what if som handlar om att visionera nya samhällsstrukturer. Kanske även Charles Eisensteins The beautiful world our heart know is possible och Climate - a new story?

 

[Nahar]

Tack! Det är verkligen utmanande att hålla sig själv flytande och sin intention i klart sikte.

Du kanske skulle uppskatta Rob Hopkins (?) nya bok från what is to what if som handlar om att visionera nya samhällsstrukturer. Kanske även Charles Eisensteins The beautiful world our heart know is possible och Climate - a new story?

Tack för tips, ska definitivt försöka få tag på dem

 

[Angel]

Men det var ju väldigt stort för ca 100 år sen, och det är ju inte som att folk hade det lättare då? Då var visionen om kortare arbetstid, ekonomisk jämlikhet, och mänskliga rättigheter högt på tapeten. Det känns som att folk inte längre vågar eller kan kämpa för det de egentligen vill ha (för alla jag pratar med vill jobba mindre och leva mer, och ha mer trygg ekonomi och tillvaro).


Det beror väl på vilken bokstav i akronymen du är, och hur det syns/uppfattas, samt i vilka miljöer du ofta rör dig. Att vara man som har könsöverskridande uttryck eller vara transkvinna på ett synligt sätt är farligt, väldigt farligt i många sammanhang. Jag tänker att det finns ett samband mellan din uppfattning om att HBTQ-personer är trygga och ditt osynliggörande/ifrågasättande av 'T'-et i akronymen. Du var nyss med själv och skapade otrygghet för många som tillhör den bokstaven. Som exempel.

Men återigen, att jag tar upp mina personliga erfarenheter i svar till andra användare vänder inte hela tråden till att handla om mina personliga erfarenheter. Är du kvinna och/eller HBTQ? Hur kan du då anse att vi sitter tryggt i båten när SD:s förslag lagts fram i riksdagen, när utvecklingen går bakåt i flera EU-länder, och det politisk-ideologiska hotet växer internationellt? Du må vara trygg i din vardag idag, men det är inte individuellt upplevda hot i isolering som mina frågor rör.


Vilket bra inlägg! Jag gör också kopplingen hat-överkonsumtion, som att frustrationen måste tas ut på något (någon), istället för på systemet. Kanske för att det finns fler och fler inbyggda spärrar just i otryggheten, alltså, folk vågar inte säga ifrån eller göra något eftersom de är rädda att förlora jobbet/makt/status/whatever. Men du artikulerar det bättre än mig och tar upp saker jag inte tänkt på.

Jag ser klimatkrisen och nedmonteringen av mänskliga rättigheter som de två största hoten vi står inför. De går hand i hand också, det ena föder det andra och vice versa. Jag går från hopp till hopplöshet och tillbaka igen flera gånger om dagen när jag tänker på det här, och försöker hitta vägar framåt.

Det fanns mycket mindre distraktioner för 100 år sedan. Då behövde vi prata direkt med andra för att få social kontakt och hjälpa/få hjälp av de människor som fanns i närheten. Nu har vi sociala medier och mobiler och nätshopping istället och kan vara tangentbordskrigare snarare än att fysiskt behöva anstränga sig.

 

[Eurydome]

Du var nyss med själv och skapade otrygghet för många som tillhör den bokstaven. Som exempel.

Lågvattenmärke. Tack för mig.

 

[Nahar]

Det fanns mycket mindre distraktioner för 100 år sedan. Då behövde vi prata direkt med andra för att få social kontakt och hjälpa/få hjälp av de människor som fanns i närheten. Nu har vi sociala medier och mobiler och nätshopping istället och kan vara tangentbordskrigare snarare än att fysiskt behöva anstränga sig.

Så kort och gott; om vi hade kommit närmare andra människors lidande hade vi kämpat för dem mer?

Lågvattenmärke. Tack för mig.

Jag tänker att det hade varit en intressant diskussion att fortsätta. Du hade nog inte avsikt att skapa otrygghet, men faktum kvarstår att du gjorde det.

 

[Angel]

Så kort och gott; om vi hade kommit närmare andra människors lidande hade vi kämpat för dem mer?

Främst inse risken för att man själv eller någon närstående potentiellt skulle kunna vara den som råkar illa ut tror jag, vet inte om det räcker med andras lidande för det men ju närmare desto otäckare upplevs det ju ofta.