Vad skulle Margareta Ribbing säga? Vett och etikett

Hmm, min bror är lite konventionell så jag oroar mig för vad han tycker men jag tänker som så att jag tar upp ämnet till diskussion eller bara berättar för honom hur jag vill ha det om det blir aktuellt och tar det därifrån. Vet inte vad som är viktigast rent objektivt men relationen till min bror går före allt för vi har alltid tagit hand om varandra i vått och torrt.

Men är det verkligen något som behöver diskuteras i förväg? Där tror jag som sagt att du oroar dig lite väl långt i förväg. Så länge allt är bra kan du väl bara låta det vara bra?
 
Hmm, min bror är lite konventionell så jag oroar mig för vad han tycker men jag tänker som så att jag tar upp ämnet till diskussion eller bara berättar för honom hur jag vill ha det om det blir aktuellt och tar det därifrån. Vet inte vad som är viktigast rent objektivt men relationen till min bror går före allt för vi har alltid tagit hand om varandra i vått och torrt.
Ta bara inte upp det innan det eventuellt blir aktuellt ;) det tror jag etiketten skulle ha åsikter om (att antyda att någonting borde ta slut innan tecken synts till..).

Jag tror att om det gäller just bröder (men inte vänner) och slutet var uppslitande så kanske man låter bli att bjuda båda på samma tillställning sedan bara (som nästa gång familjen hyr ett hus..). Är osäker på varför bröder ens behöver vara rakt uppdaterade på vilka vänner man fikar med och när.
 
Jag och min sons ex är väldigt väldigt bra vänner. Jag kallar henne min bonusdotter och hon kallar mig extramamma. Vi har kattuppfödningen ihop och åker flera gånger om året på utställningar tillsammans. Annars så skriver vi/pratar vi bara dagligen. Jag hänger mer med henne än med någon av mina biologiska barn.

Till saken hör att både hon och sonen har nya partners som jag gillar skarpt och som inte har några problem med detta upplägg
 
Min moster med fyra söner och en dotter blev ofta extramorsa åt deras partners så länge som dom bodde hemma. Det huset var fullt av ex till än den ena än den andra. Även vuxna expartners kom med sina nya partners och barn. Där fanns inget trams om vem som skulle vara vän med någon.
 
På samma ämne fast ändå inte.

För ett par månader sen ringde min bästa kompis sen 8 år tillbaka och sa att hon inte vill vara kompis med mig längre och att hon skulle gå vidare i livet och i den planen ingick alltså inte jag uppenbarligen. Vänskapen skulle i och med samtalets avslut vara helt avslutad för alltid.

Jag frågade om jag gjort något fel, om jag kunde få henne att ändra sig om hon förklarade varför så jag skulle veta varför. Jag hade inte gjort något fel sa som, det fanns inget hon kunde säga om vad jag skulle ändra för att jag inte gjort något. Sen påstod hon att vi ju inte träffas så ofta längre utan pratar i telefon att vi glidit ifrån varandra, men det hade ju egentligen inget med oss att göra från början, hon flyttade till en annan stad och sambo och jobb. Hon hade fortfarande kvar lägenheten här men ville aldrig ses.

Först blev jag ledsen, sen sviken och nu arg. Vi bor nära varandra men ändå har jag haft tur att bara stöta på henne 2 gånger. Då har vi kramats och pratat lite men nu när ilskna och besvikelsen över hennes beteende så känns det som att det räcker med bara ett hej eller någon artighetsfras och sen gå vidare. Men jag hatar att verka ouppfostrad eller otrevlig, det sitter liksom i ryggraden men jag vill ju inte spela ett spel med henne om att allt är ok.
 
På samma ämne fast ändå inte.

För ett par månader sen ringde min bästa kompis sen 8 år tillbaka och sa att hon inte vill vara kompis med mig längre och att hon skulle gå vidare i livet och i den planen ingick alltså inte jag uppenbarligen. Vänskapen skulle i och med samtalets avslut vara helt avslutad för alltid.

Jag frågade om jag gjort något fel, om jag kunde få henne att ändra sig om hon förklarade varför så jag skulle veta varför. Jag hade inte gjort något fel sa som, det fanns inget hon kunde säga om vad jag skulle ändra för att jag inte gjort något. Sen påstod hon att vi ju inte träffas så ofta längre utan pratar i telefon att vi glidit ifrån varandra, men det hade ju egentligen inget med oss att göra från början, hon flyttade till en annan stad och sambo och jobb. Hon hade fortfarande kvar lägenheten här men ville aldrig ses.

Först blev jag ledsen, sen sviken och nu arg. Vi bor nära varandra men ändå har jag haft tur att bara stöta på henne 2 gånger. Då har vi kramats och pratat lite men nu när ilskna och besvikelsen över hennes beteende så känns det som att det räcker med bara ett hej eller någon artighetsfras och sen gå vidare. Men jag hatar att verka ouppfostrad eller otrevlig, det sitter liksom i ryggraden men jag vill ju inte spela ett spel med henne om att allt är ok.

Vilken otroligt märklig grej att göra. Vad har hon för behov när hon måste avsluta vänskapen så officiellt? Det låter ju som något en 14-åring skulle göra för att få lite extra drama på sina beslut. Normalt så tar ju en vänskap bara slut för att båda slutar att höra av sig och en dag så hörs man inte alls.
 
Vilken otroligt märklig grej att göra. Vad har hon för behov när hon måste avsluta vänskapen så officiellt? Det låter ju som något en 14-åring skulle göra för att få lite extra drama på sina beslut. Normalt så tar ju en vänskap bara slut för att båda slutar att höra av sig och en dag så hörs man inte alls.
Ja visst är det sjukt att säga så, hon använde orden att hon ville gå vidare i livet och då var hon tvungen att göra sig av med vissa saker. Jag var tydligen en av dom "sakerna". Som om jag satt och fast henne eller vad menade hon liksom? Det var snarare hon som bestämde över allt med mig, mina föräldrar och bror sa att det nog bara var bra för mig att vi inte umgås längre för hon har styrt mig som en mariettdocka och behandlat mig elakt och lämnat mig massor av gånger men allt på hennes villkor. Mamma sa att det kanske är ytterligare en sådan där period men jag är säker på nu att det inte är så att hon kommer tillbaka och jag vill inte ta tillbaka henne heller. Jag är mer självständig nu, jag saknar henne knappt faktiskt för jag har annat i livet.

Men det är just det där skumma beteendet att ringa och avsluta en långvarig vänskap och säga att precis när vi stänger av telefonen, så är det abrupt slut. Hon är definitivt ingen 14-åring utan 36 år och borde hanterat det bättre och utan att säga allt elakt jag inte orkar gå in på här.

Jag måste verkligen försöka skydda mig själv från när andra behandlar mig illa, att jag inte tvingar mig till att vara mer social med henne än vad jag egentligen vill. Att jag inte har någon plikt att vara den perfekta vännen när vi inte ens är vänner. Samtidigt sitter det där beroendet av vad hon tycker och anser och bestämmer i och att hon kommer anse mig barnslig då, kanske till och med höra av sig och säga det. Men jag kan väl egentligen skita totalt i vad hon tänker?
 
Ja visst är det sjukt att säga så, hon använde orden att hon ville gå vidare i livet och då var hon tvungen att göra sig av med vissa saker. Jag var tydligen en av dom "sakerna". Som om jag satt och fast henne eller vad menade hon liksom? Det var snarare hon som bestämde över allt med mig, mina föräldrar och bror sa att det nog bara var bra för mig att vi inte umgås längre för hon har styrt mig som en mariettdocka och behandlat mig elakt och lämnat mig massor av gånger men allt på hennes villkor. Mamma sa att det kanske är ytterligare en sådan där period men jag är säker på nu att det inte är så att hon kommer tillbaka och jag vill inte ta tillbaka henne heller. Jag är mer självständig nu, jag saknar henne knappt faktiskt för jag har annat i livet.

Men det är just det där skumma beteendet att ringa och avsluta en långvarig vänskap och säga att precis när vi stänger av telefonen, så är det abrupt slut. Hon är definitivt ingen 14-åring utan 36 år och borde hanterat det bättre och utan att säga allt elakt jag inte orkar gå in på här.

Jag måste verkligen försöka skydda mig själv från när andra behandlar mig illa, att jag inte tvingar mig till att vara mer social med henne än vad jag egentligen vill. Att jag inte har någon plikt att vara den perfekta vännen när vi inte ens är vänner. Samtidigt sitter det där beroendet av vad hon tycker och anser och bestämmer i och att hon kommer anse mig barnslig då, kanske till och med höra av sig och säga det. Men jag kan väl egentligen skita totalt i vad hon tänker?
Klar du kan skita i vad hon tänker.
Ett artighets-hej tycker jag låter som precis rätt nivå ifall ni råkar mötas på gatan.
 
På samma ämne fast ändå inte.

För ett par månader sen ringde min bästa kompis sen 8 år tillbaka och sa att hon inte vill vara kompis med mig längre och att hon skulle gå vidare i livet och i den planen ingick alltså inte jag uppenbarligen. Vänskapen skulle i och med samtalets avslut vara helt avslutad för alltid.

Jag frågade om jag gjort något fel, om jag kunde få henne att ändra sig om hon förklarade varför så jag skulle veta varför. Jag hade inte gjort något fel sa som, det fanns inget hon kunde säga om vad jag skulle ändra för att jag inte gjort något. Sen påstod hon att vi ju inte träffas så ofta längre utan pratar i telefon att vi glidit ifrån varandra, men det hade ju egentligen inget med oss att göra från början, hon flyttade till en annan stad och sambo och jobb. Hon hade fortfarande kvar lägenheten här men ville aldrig ses.

Först blev jag ledsen, sen sviken och nu arg. Vi bor nära varandra men ändå har jag haft tur att bara stöta på henne 2 gånger. Då har vi kramats och pratat lite men nu när ilskna och besvikelsen över hennes beteende så känns det som att det räcker med bara ett hej eller någon artighetsfras och sen gå vidare. Men jag hatar att verka ouppfostrad eller otrevlig, det sitter liksom i ryggraden men jag vill ju inte spela ett spel med henne om att allt är ok.
Jättekonstigt. Jag skulle bli ledsen om så grannen jag aldrig möter ringde och sa någonting liknande. Känns ju som att det är bättre att bara låta det rinna ut i sanden än att göra så.
 
Ja jag blev ledsen faktiskt, vi har kämpat oss igenom min ätstörning och min bipolära sjukdom men också hennes emotionella personlighetsstörning (fd Borderline), hennes djupa svackor och självskadebeteende och alkoholism och bulimi.

Hela tiden har inte varit tuff och svart, vi har ganska svart humor och kunde se mycket utifrån och skratta åt eländet. Vi har också hund båda två så vi har gått en hel del tillsammans och haft det gemensamma intresse. Vi har också perioder då vi båda mot ganska så bra, fram till dagen hon ringde och avslutade allt hade vi bara två dagar tidigare pratat i telefon 2,5 timmar precis som vanligt och så säger hon att hon tänkt på det länge. Då känner jag mig extra kränkt, har vi pratat massor och hon bara gjort det utan att vilja egentligen? Visserligen är hon den personen som sätter sig själv främst så det stämmer ju inte riktigt.

Men det är ju inte så jag vräkt över henne mina problem och inte gett tillbaka, hon har inte velat träffa mig alls i princip i dom perioderna då jag varit som sjukast och hade behövt en vän. Vi kunde prata i telefon men hon ville inte se mig pga min utmärglade kropp vilket hon sa rakt ute vi kunde prata men inte ses blir också skumt för vi bor mindre än 10 minuter från varandra.

Jag har ju funnits där för henne, när hon och hennes sambo separerade, hennes ekonomiska kris efter en längre tids sjukdom, jag har stöttat henne i hennes alkoholism och alltid letat tecken för att se så hon inte faller igen, jag har pratat om hennes självskadebeteende och hennes bulimi och utgått från allt jag lärt mig i vården (fast med tydlig gräns att jag är en kompis och ingen utbildad utan hjälpt till med en vänskaplig liten knuff framåt och förklaring hur jag lärt mig hantera vissa saker och vad man får lära sig i vården)
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Försäkring - igen
  • Kattbilder #9
  • Trixtråden

Hästrelaterat

  • Vanvård ridskola råd.
  • zitch vet pour-on
  • Dressyrsnack 16

Omröstningar

Tillbaka
Upp