Vad tycker ni? Hur länge ska man hålla på

[Hästärbäst00]

Detta har ingenting med mig eller mina hästar att göra utan jag är bara nyfiken och höra alla andras tankar om detta ämnet vad ni tycker och hur ni gör!

Hur länge tänker ni att man ska kämpa med en häst, när går er gräns med skador, behandlingar osv.
Har ni som regel att efter såhär många skador, behandlingar eller år att då får det vara nog och att hästen då får vandra vidare till himlen, alla tänker så olika där och det är intressant att höra hur andra tänker och det kan ibland hjälpa en själv.
Har ni egna erfarenheter om när ni kände att de var dags att ta bort eller andra erfarenheter om ämnet så berätta gärna!

Jag dömer ingen och tycker alla ska hålla en god ton mot varandra, vi alla kommer ha olika åsikter om detta ämnet och det är helt okej att tycka olika och göra olika men klanka inte ner på varandra!

 

[Elo]

1. Vid akut skada som vet bedömer vara avlivningsvärdig.
2. När behandlande vet säger 'nu räcker det/ nu finns det inget mer att göra'.
3. Kronisk värk
4. När jag själv känner att de dåliga dagarna är fler än de bra.

 

[Sporthorse]

Allt beror ju på ens egen situation. Vissa hästar mår ju bra av att bara skrota i hagen och har en sån häst då en ägare som inte har ridningen som mål utan är ok med en sällskapshäst så kan hästen ha ett bra liv i hur många år som helst beroende på skadehistorik osv.
Har man däremot som mål att aktivt rida och tävla/träna osv eller har en häst som inte klarar av att bara skrota i hagen osv så utgår man ifrån det. Går ju inte säga att såhär är det, utan varje situation är unik med olika förutsättningar. Dock ska ju hästen aldrig ha kroniskt ont eller må kroniskt dåligt

 

[Blyger]

Förutom ungefär det @Elo skrev har jag ett antal behandlingar jag inte kommer utföra.
Ex. buköppning, sånt som kräver enorm eftervård och/eller längre boxvila.
Edit: fång ger jag nog bara en chans också, om det är en bra prognos.

 

[Görel]

Jag är en envis person som orkar vänta ifall det är vad som behövs.
Mitt gamla sto var halt i nästan ett år 2004-2005. Hon behandlades flera gånger och blev bättre men inte helt bra. Hon blev inte heller utdömd. Hon var svår att lasta och efter sista klinikbesöket gick hon omkull vid lastning och fick kraftig lymfangit. Mot det fick hon penicillin och efter det var hon ohalt. Hon var antagligen feldiagnosticerad och blev nu frisk. Hon fortsatte att vara frisk i 13 år och fick vandra vidare 28 år gammal.

 

[Oknytt]

Jättesvårt att svara såhär på rak arm, men jag är nog rätt krass tyvärr rent generellt och iom att jag själv har en medicinsk bakgrund har jag mer insikt i vad vissa diagnoser faktiskt innebär för djuret. Jag har ingen egen gård utan står uppstallad och kan således inte ha en häst som bara går som hagsmycke oavsett om den skulle klara av det eller ej. Dessutom tycker jag rent personligt att det är förkastligt att sälja sjuka hästar till sällskap eller i vissa fall avel- främst för att man då inte kan garantera att det är det de kommer användas för.

Således tog jag tex nyss bort min unghäst som visade sig ha en kronisk och progressiv sjukdom då jag inte tyckte det var etiskt försvarbart att fortsätta behandla något han aldrig skulle bli bra från, ev gå och ha ont utav och stadigt bli sämre och sannolikt inte kunna fungera som ridhäst igen. Sen må folk tycka vad fan de vill om det men det är så jag resonerar.

 

[Habina]

Jag har ändrat mitt synsätt genom åren, delvis efter att ha sett folk kämpa lite för länge med vissa individer och delvis för att jag numera har hästarna inackorderade och helt enkelt inte har råd och tid med en hagprydnad.

För mig är det tack och godnatt om hästen får fång, eksem, ppid eller måste buköppnas. Förmodligen skulle jag inte behandla benbrott heller, men det beror lite på åldern på hästen och prognos.

När det gäller långdragna konvalescenser och nya skador efter gamla så har jag varit förskonad, men även där tänker jag att det beror på hästens ålder och vad behandlande veterinär bedömer är rimligt.

 

[Ace]

Jag tycker att man är skyldig hästen att göra allt som går för att den ska bli frisk och leva ett värdigt liv. Men jag är restriktiv med långdragen konvalescens i box/sjukhage om prognosen är oviss. Min gamling kommer inte utsättas för det igen, i så fall får han somna in istället.

Jag tycker generellt att hästmänniskor är för dåliga på att fråga varför och göra något åt orsaken. Varför skadar sig min häst så ofta i hagen? Varför får den upprepade ledhältor? Även veterinärer är dåliga på detta.

Man behandlar och utreder och behandlar men glömmer bort att förebygga vilket ofta är orsaken till dessa långdragna processer. Jag ser så många hästar som ställs av eller rentav avlivas utan att ens testa ett annat sätt att träna eller en annan form av hästhållning. Är man så låst i sitt eget sätt att göra saker kanske man ska ha en motorcykel istället.

 

[Roheryn]

Om vi räknar bort akuta skador/sjukdomsfall som gör att hästen måste vandra vidare omedelbart, så drar jag gränsen när hästen inte längre kan leva ett normalt hästliv och gå i hage med kompisar. Givetvis kan jag tänka mig tidsbegränsad konvalescens i box eller sjukhage, men om det blir återkommande långa sådana perioder så tycker jag inte längre hästen kan leva ett bra liv och då är det kanske dags att släppa taget.

Dock har jag sett hästar återhämta sig väldigt väl från t.ex. buköppning och även fång, så jag sätter inga begränsningar i vissa diagnoser så länge det inte blir långdragna och kroniska besvär som hindrar hästen från att leva ett vettigt liv. Jag har också haft eksemhäst själv och tycker inte att eksem heller är någon direktbiljett över regnbågsbron - min fick eksem när han var sex år, han kunde gå ute dygnet runt hela sommaren med täcke och rätt omvårdnad och när jag sålde honom som 22-åring kunde man inte se att han var eksemhäst. Nu, efter tre år hos sin nya familj, är han lika fin eftersom de tar hand om honom och eksemet är relativt lindrigt.

Som jag bor nu - på egen gård - har jag möjlighet att ha "rehabhäst" länge och ganska billigt om den bara kan gå i hage på ett vettigt sätt, så jag skulle absolut ge hästarna här möjlighet till LÅNG vila vid behov, så länge de inte har ont såklart.

Sedan ska sägas att jag varit förskonad från långvariga hältor, ryggproblem och liknande på mina hästar, så hittills har jag kunnat leva som jag lär. Min nuvarande häst är hästen med stort H för mig, jag har aldrig älskat någon häst som jag älskar honom, och jag VET att det kommer att bli svårt den dagen det är hans tur. Nu är det förhoppningsvis långt till dess, men hoppas på att min dotter tar över och slår mig med något hårt i huvudet om jag inte har vett på att släppa taget i tid!

 

[lytesout95]

Jag har rehabiliterat två hästar med frakturer, en som satt i hasen och en på ett patellafäste. Båda hade god prognos och fick efter typ 10 v gå ut i utebox för att sedan utöka hagen och skrittas för hand.

Den med patellafästet har jag just tagit bort då han inte var haltfri när jag skulle börja trava. Och han hade börjat tappa muskler ensidigt.

Buköppning skulle jag inte ta mig till klinik i tid för att göra.

Så det mesta beror på vad min veterinär ger för prognos. Jag har tidigare haft några med tveksam prognos, bla ligamentsfästen i hoven där båda var sämre efter några veckors vila. Där valde jag att avliva.

 

[Bufera]

Jag sa efter senaste skadan på min förra häst att aldrig mer en skada som kräver boxvila, han slog nästan sönder boxen och sprängde sjukhage.

Sa till mig själv att fanns det ingen chans till läkning när han gick i sin vanliga hage så skulle han få vandra vidare.

För hans skull och även för min egna tog jag det beslutet, vilket jag framförde till nya ägaren att det är inget jag rekommenderar med boxvila/sjukhage. Sen får ju den nya ägaren göra sina val i framtiden.

Hästen ska kunna ha ett bra liv utan hälta/smärta.

 

[Görel]

Om vi räknar bort akuta skador/sjukdomsfall som gör att hästen måste vandra vidare omedelbart, så drar jag gränsen när hästen inte längre kan leva ett normalt hästliv och gå i hage med kompisar. Givetvis kan jag tänka mig tidsbegränsad konvalescens i box eller sjukhage, men om det blir återkommande långa sådana perioder så tycker jag inte längre hästen kan leva ett bra liv och då är det kanske dags att släppa taget.

Dock har jag sett hästar återhämta sig väldigt väl från t.ex. buköppning och även fång, så jag sätter inga begränsningar i vissa diagnoser så länge det inte blir långdragna och kroniska besvär som hindrar hästen från att leva ett vettigt liv. Jag har också haft eksemhäst själv och tycker inte att eksem heller är någon direktbiljett över regnbågsbron - min fick eksem när han var sex år, han kunde gå ute dygnet runt hela sommaren med täcke och rätt omvårdnad och när jag sålde honom som 22-åring kunde man inte se att han var eksemhäst. Nu, efter tre år hos sin nya familj, är han lika fin eftersom de tar hand om honom och eksemet är relativt lindrigt.

Som jag bor nu - på egen gård - har jag möjlighet att ha "rehabhäst" länge och ganska billigt om den bara kan gå i hage på ett vettigt sätt, så jag skulle absolut ge hästarna här möjlighet till LÅNG vila vid behov, så länge de inte har ont såklart.

Sedan ska sägas att jag varit förskonad från långvariga hältor, ryggproblem och liknande på mina hästar, så hittills har jag kunnat leva som jag lär. Min nuvarande häst är hästen med stort H för mig, jag har aldrig älskat någon häst som jag älskar honom, och jag VET att det kommer att bli svårt den dagen det är hans tur. Nu är det förhoppningsvis långt till dess, men hoppas på att min dotter tar över och slår mig med något hårt i huvudet om jag inte har vett på att släppa taget i tid!

Jag tänker likadant. Har haft häst med både fraktur och fång som den återhämtat sig bra ifrån. Vet också hästar som har buköppnats och fått ett gott liv efter det. Jag utgår från individ och prognos.

Sista fölet avvandes när mitt gamla sto var 22 år. Då bestämde jag att hon skulle slippa klinik, sjukhage eller boxvila eftersom hon hatade det, och istället få vandra vidare om hon råkade ut för något. Våren då hon var 27 år fick hon kolik, första och enda gången, och medan vi väntade på veterinären bestämde jag att hon skulle slippa plågsamma behandlingar. Hon blev bra efter lite kramplösande och levde i ytterligare 1,5 år.

Den häst jag har kvar nu är sista avkomman, och hon får all vård som är etiskt försvarbar.