Vän som inte tycker om (mitt) barn.

[Energi]

Det här är en ganska känslig tråd för mig så tänk gärna på det i era svar.

Jag har en vän som själv inte har barn men säger sig vilja ha det inom den snara framtiden. Hon vill ses ofta medan jag inte får ihop det med tanke på familjelivet.

Hon har en aspergerdiagnos (precis som jag och troligen också mitt barn) och pratar ofta om hur jobbiga barn är, men samtidigt pratar hon väldigt gott om mitt barn.

För ett tag sen var hon hemma hos oss och varje gång mitt barn överhuvudtaget låter så kniper hon ihop ansiktet och suckar över att hon får migrän av höga ljud. När vi sitter och pratar så vill barnet vara med i samma rum och leka med bilar (på golvet utan att kräva uppmärksamhet från oss) men då ber hon barnet att gå därifrån så att vi kan prata ifred.

Jag hade gjort godiskolor till min vän som hon inte lät mitt barn smaka. Hon ställde dom på vardagsrumsbordet och vi gick ut i köket. Efter en stund kom mitt barn med en kola i munnen och jag sa typ "oj, vet du, man måste fråga innan man tar något" men tänkte samtidigt att en kola mindre av typ 20 stycken inte var hela världen. Men vännen suckade högljutt och tyckte att det var ju faktiskt hennes kolor. Jag sa att det är bäst att vi plockar undan dom då för att inte fresta en fyraåring som är väldigt förtjust i godsaker. Men det tyckte hon att det borde barnet fatta att det inte är dennes, så hon lät dom stå kvar och satt själv och mumsade.

Barnet stod tyst bredvid mig och såg ledsen ut, hen hade inte förstått att kolorna jag bakat och låtit hen smaka av tidigare nu var förbjudna och skämdes därför.

När vi åter igen satt och pratade kunde jag inte låta bli att säga att jag faktiskt tyckte att det var jobbigt att hon var så avig mot barnet, att jag förstår att hon har det jobbigt med ljud osv men att det inte är barnets fel. Hon tyckte då att hen är väl ändå lite jobbigare än andra barn eftersom hen faktiskt skrek en gång. (När vännen försökte tvinga mig att smaka något jag inte tycker om så skrek mitt barn pga blev rädd).

Jag svarade att tvärtom så är nog mitt barn ganska mycket lugnare än andra barn. Hon fortsatte gå på om hur jobbig hen är tills jag faktiskt började gråta för det kändes så jäkla jobbigt att hon kastade så mycket skit på barnet.

Sen dess har hon fortsätt höra av sig och vill ses, men jag har kommit med undanflykter. Hur skulle ni göra i min situation? Eller överreagerar jag?
Är rädd för att vara en såndär förälder som kräver att alla bara ska anpassa sig till mig och barnet och inte ser när barnet beter sig illa.

 

[Lingon]

Oj, jag hade absolut slutat umgås med personen när mitt barn var med. Mitt barn ska inte behöva träffa någon som beter sig så illa mot henne. Jag hade faktiskt slutat att överhuvudtaget umgås med någon som beter sig så illa.

Men om jag ville fortsätta umgås med personen hade jag enbart gått med på att träffas när barnet inte behöver vara med. Jag hade helt enkelt svarat ärligt och sagt att "nä, det går inte för jag har ingen barnvakt idag." Och sen försökt planera in umgängestid när jag har barnvakt. Men mest troligt hade jag slutat umgås med en person som beter sig så.

 

[tara]

Kram , du är nog känslig nu som du skriver. Ta det lugnt, fokusera på annat och ta en paus om du tycker det. Det är Bra endera valen du skriver om så fokusera på annat ett tag så sjunker beslutet in och du vet.

 

[Kilauea]

Oj, jag hade absolut slutat umgås med personen när mitt barn var med. Mitt barn ska inte behöva träffa någon som beter sig så illa mot henne. Jag hade faktiskt slutat att överhuvudtaget umgås med någon som beter sig så illa.

Men om jag ville fortsätta umgås med personen hade jag enbart gått med på att träffas när barnet inte behöver vara med. Jag hade helt enkelt svarat ärligt och sagt att "nä, det går inte för jag har ingen barnvakt idag." Och sen försökt planera in umgängestid när jag har barnvakt. Men mest troligt hade jag slutat umgås med en person som beter sig så.

Håller med.

 

[nejlica]

Jag tycker att det låter som att hon har svårt för sådant som barn i allmänhet för med sig (som höga ljud, oreda osv), och kanske inte riktigt greppar hur det faktiskt är att umgås med små människor. Skulle tippa på att hon inte har så mycket vana av barn? Och kanske har förväntningar på att barnet ska uppträda på liknande sätt som vuxna människor och har lite svårt att hantera när de inte gör det?

Träffar hon många andra barn regelbundet och har något att jämföra med? Annars känns det som att det skulle vara nyttigt för henne. Hur som helst tycker jag inte att du ska ta åt dig utan mer se det som en svårighet som ligger hos henne!

 

[TinyWiny]

En sådan person, oavsett diagnos, hade inte fått vara i närheten av mina barn mer. Mina barn ska inte behöva fara illa av att andra har problem. Jag hade inte heller sett någon nytta med att umgås med någon som har ett så stort behov av att trycka ner mig och göra mig ledsen (vilket vilken normalintelligent person som helst borde förstå att man blir av sådant din "vän" utsatte dig för). Jag hade därför avslutat vänskapen.
Jag har (hade, mina barn är vuxna nu) inga problem med att andra inte ville umgås med mina barn eller att de på normalt vis påtalade att mina barn hade gjort något galet, jag vet att de inte är perfekta, men jag skulle aldrig acceptera att någon går på så som din vän gjorde. Inte mot mina barn och inte mot mig.

Att en människa har problem är en sak men det är personens egna ansvar att ta hand om det, att inte frivilligt utsätta sig för det som hen verkligen inte klarar av och sedan ställa helt orimliga krav på andra. Det är helt enkelt inte okej. Hen har ingen rätt att klanka ner på andra om hen väljer att vara i de situationerna ändå. Jag ber ju inte mina bonusbarnbarn att komma hit när jag har migrän för jag vet att jag inte orkar med deras skratt ens då men det är jag som äger problemet och då är det jag som får se till att den situationen inte blir.

Barn är som barn är och människor som kräver av barn (eller djur) att de bara ska veta och bete sig perfekt jämt kan jag verkligen inte med. Ingen är perfekt jämt och att kräva det av någon som håller på att lära sig hur hens omvärld fungerar är bara så oerhört tragiskt. Jag undrar alltid hur sådana människor mår, kräver de samma perfektion av sig själva och om inte, varför gör de inte det? Hur kan de bete sig så illa och se det som okej men inte inse att andra också gör fel och begår misstag av en eller annan orsak?

 

[Gnist]

(När vännen försökte tvinga mig att smaka något jag inte tycker om så skrek mitt barn pga blev rädd).

Oavsett om människan tycker om barn eller inte så varför vara vän med någon som beter sig så?

Till frågeställningen, så hade jag aldrig låtit en sån människa umgås med mina barn när de var just barn. Alla behöver inte gilla barn, men alla ska respektera de barn som finns inom deras umgängeskrets och som de har någon form av samröre med och behandla dem väl. Det är, diagnos eller inte ändå en vuxen människa det handlar om och som sådan får ens beteende konsekvenser.

 

[Teilani]

Mitt barn är rätt besvärlig emellanåt, skriker, kan inte sitta stilla och vill helst vara mitt i där det händer. Jag hade ändå inte tyckt det var okej av en vän att kritisera barnet på det sättet som din vän gjorde. Med eller utan barnet i närheten. Jag klarar mig utmärkt utan att umgås med någon som inte accepterar oss som vi är.

 

[Angel]

Varför frågar du inte henne rakt ut om hon föredrar att umgås utan barn? Eller förklarar hur du förväntar dig att hon beter sig? Att vänner som inte uppskattar barn ”bara ska vänja sig” händer inte utan då kanske man får låta bli att umgås istället om det inte går att lösa på annat sätt. Självklart vill alla föräldrar att även deras ”barnhatande” vänner ska gilla just deras barn och tar det väldigt personligt om det inte blir så.

Jag måste ärligt säga att jag mycket hellre umgås med mina vänner om de har möjlighet att ha barnvakt än om barnen är med eftersom jag inte har något intresse av barn. Men självklart går det inte alltid att göra så och då får man ju välja mellan att antingen inte träffas eller bete sig vettigt mot barnen. Som tur är uppskattar även mina vänner att ibland göra barnfria aktiviteter så det jämnar ut sig. Om någon konstant hade sett ungänge som något som alltid även inkluderade minst ett barn så hade vi med största sannolikhet slutat att umgås.

 

[Ja88]

Men oj, du är inte känslig utan det där är ju inte ok. Är du mån om att ha kvar henne som vän så får du väl säga ärligt att då kommer ni bara ses när du har barnvakt framöver. Inga undanflykter utan förklara precis som det är tycker jag. Men för egen del, mina vänskapliga känslor/intresset att prioritera att ses hade nog svalnat rätt rejält. Självklart behöver inte mina vänner vara stormförtjusta i mina barn, men däremot bete sig trevligt mot dem (och mig).

 

[stjarnhimmel]

Jag tror att om man har vänner som sagt att de inte gillar barn, djur etc så är det smartast att umgås utan det. Det kan ju dock innebära att man inte har lust eller tid att umgås med den vännen och då får det ju vara så.

 

[mandalaki]

Du är verkligen inte känslig. Jag skulle bli galen om det var mitt barn.

Jag skulle inte umgås på tre man hand, i det läget. Barnet går alltid före.

 

[YorkWann]

Jag hade sagt som det var till henne. Jag kan/vill inte umgås med dig när jag inte har barnvakt, för mitt barn ska inte behöva vara med dig. Alternativt sluta umgås alls för ett tag. Barn snappar upp så mycket mer än vi tror och du skriver ju redan att barnet blivit rädd för henne och att barnet fått skämmas pga henne. Dit barn ska inte behöva utsättas för henne mer. Av det du beskriver så överdriver du inte alls.

 

[em-pirre]

Alltså jag kan fatta att hon är irriterad på nån annans barn. Det händer säkert många människor. Men jag fattat inte varför hon fortfarande vill träffas? Hade jag varit kompisen hade jag helt enkelt slutat komma på besök om jag ansåg att barnet var för irriterande.

Dumpa

 

[Monkie]

Jag har själv barn, iofs större nu, men har otroligt svårt att umgås med vänninor när de har barnen med sig. Mest pga att det oftast är höga tvljud eller att barnen är så uppenbart uttråkade av att vi sitter och vuxenpratar och ställer till med saker för att få uppmärksamhet. Helt förståeligt - de är ju barn.. Visst ses vi på fika osv, men vuxenumgås gör vi utan barnen. Alternativt gör vi barnsaker så ungarna är nöjda och glada, badar, plockar svamp i skogen, åker på utflykt osv.

I ditt fall tycker jag din väninna var otroligt plump mot barnet och även mot dig. Jag tycker nog att du kan tala om det för henne och säga att du tycker det är jobbigt och att du blev ledsen.

 

[Lingon]

Varför frågar du inte henne rakt ut om hon föredrar att umgås utan barn? Eller förklarar hur du förväntar dig att hon beter sig? Att vänner som inte uppskattar barn ”bara ska vänja sig” händer inte utan då kanske man får låta bli att umgås istället om det inte går att lösa på annat sätt. Självklart vill alla föräldrar att även deras ”barnhatande” vänner ska gilla just deras barn och tar det väldigt personligt om det inte blir så.

Jag måste ärligt säga att jag mycket hellre umgås med mina vänner om de har möjlighet att ha barnvakt än om barnen är med eftersom jag inte har något intresse av barn. Men självklart går det inte alltid att göra så och då får man ju välja mellan att antingen inte träffas eller bete sig vettigt mot barnen. Som tur är uppskattar även mina vänner att ibland göra barnfria aktiviteter så det jämnar ut sig. Om någon konstant hade sett ungänge som något som alltid även inkluderade minst ett barn så hade vi med största sannolikhet slutat att umgås.

Åh, vad jag håller med! Jag träffar hellre mina vänner lite mer sällan än träffas med barnen med. Speciellt om det är små barn. Jag är ingen barnmänniska och väljer då att hellre träffas när barnen inte behöver vara med. Även om det en del gånger innebär att man träffas lite mer sällan och kortare stunder. Och då har jag barn. Som jag naturligtvis väldigt gärna umgås med! Men mina vänner är mina vänner och de vill jag gärna få umgås med på egen hand.

Jag hade nog haft väldigt svårt att upprätthålla en vänskap med någon som alltid måste ha barnet med sig.

 

[Energi]

Jag tycker att det låter som att hon har svårt för sådant som barn i allmänhet för med sig (som höga ljud, oreda osv), och kanske inte riktigt greppar hur det faktiskt är att umgås med små människor. Skulle tippa på att hon inte har så mycket vana av barn? Och kanske har förväntningar på att barnet ska uppträda på liknande sätt som vuxna människor och har lite svårt att hantera när de inte gör det?

Träffar hon många andra barn regelbundet och har något att jämföra med? Annars känns det som att det skulle vara nyttigt för henne. Hur som helst tycker jag inte att du ska ta åt dig utan mer se det som en svårighet som ligger hos henne!

Hon umgås nog inte alls med andra som har barn, men jag vet att hon är utbildad barnskötare och har jobbat med det långt tillbaka.

Jag förstår att hon har svårt för till exempel höga ljud osv, det har hon berättat och jag försökte verkligen förklara för mitt både henne och mitt barn.

 

[Energi]

Oavsett om människan tycker om barn eller inte så varför vara vän med någon som beter sig så?

Till frågeställningen, så hade jag aldrig låtit en sån människa umgås med mina barn när de var just barn. Alla behöver inte gilla barn, men alla ska respektera de barn som finns inom deras umgängeskrets och som de har någon form av samröre med och behandla dem väl. Det är, diagnos eller inte ändå en vuxen människa det handlar om och som sådan får ens beteende konsekvenser.

Jag ser ju att hon i min text framstår som en dålig vän, men hon har många fina sidor såklart. Tyvärr har ju mina känslor för henne svalnat efter den här händelsen, trots de fina sidorna.

 

[Energi]

Mitt barn är rätt besvärlig emellanåt, skriker, kan inte sitta stilla och vill helst vara mitt i där det händer. Jag hade ändå inte tyckt det var okej av en vän att kritisera barnet på det sättet som din vän gjorde. Med eller utan barnet i närheten. Jag klarar mig utmärkt utan att umgås med någon som inte accepterar oss som vi är.

Du har såklart rätt i det. Var så inne i min egen situation där jag vill försvara mitt barn med att hen inte alls var jobbig, men det hade såklart inte varit okej av henne ändå.

 

[Energi]

Varför frågar du inte henne rakt ut om hon föredrar att umgås utan barn? Eller förklarar hur du förväntar dig att hon beter sig? Att vänner som inte uppskattar barn ”bara ska vänja sig” händer inte utan då kanske man får låta bli att umgås istället om det inte går att lösa på annat sätt. Självklart vill alla föräldrar att även deras ”barnhatande” vänner ska gilla just deras barn och tar det väldigt personligt om det inte blir så.

Jag måste ärligt säga att jag mycket hellre umgås med mina vänner om de har möjlighet att ha barnvakt än om barnen är med eftersom jag inte har något intresse av barn. Men självklart går det inte alltid att göra så och då får man ju välja mellan att antingen inte träffas eller bete sig vettigt mot barnen. Som tur är uppskattar även mina vänner att ibland göra barnfria aktiviteter så det jämnar ut sig. Om någon konstant hade sett ungänge som något som alltid även inkluderade minst ett barn så hade vi med största sannolikhet slutat att umgås.

Vi umgås i princip alltid utan barn, jag åker oftast hem till henne. Den här gången var nog andra (och sista) gången vi träffades med barn. Det var dessutom på hennes initiativ, jag förklarade innan att om hon vill hälsa på så kommer barnet vara hemma.

Åh, vad jag håller med! Jag träffar hellre mina vänner lite mer sällan än träffas med barnen med. Speciellt om det är små barn. Jag är ingen barnmänniska och väljer då att hellre träffas när barnen inte behöver vara med. Även om det en del gånger innebär att man träffas lite mer sällan och kortare stunder. Och då har jag barn. Som jag naturligtvis väldigt gärna umgås med! Men mina vänner är mina vänner och de vill jag gärna få umgås med på egen hand.

Jag hade nog haft väldigt svårt att upprätthålla en vänskap med någon som alltid måste ha barnet med sig.

Jag träffar också hellre mina vänner helt utan barn för det är lättare att umgås. Men de gånger jag vet att barnen ska vara med har jag aldrig betett mig illa mot dom.