Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

Jag tänker att det är ett väldigt tydligt symptom för depression (pratar generellt), att inte se lösningar, att bara se motgångar, att inte kunna se det bra i livet och att allt är hopplöst.

Av min erfarenhet så handlar depression om signalsubstanser i hjärnan, i viss mån genetisk sårbarhet och inte om motgångar. Ibland kan motgångar trigga en depression men inte alltid. Det finns mängder av privilegierad människor som har allt, som ändå faller djup in i depressioner. Personen som klarade av att "rycka upp sig" hade kanske helt andra förutsättningar i hjärnans signalsubstanser för att kunna göra det. Kanske fick personen korrekt diagnos och mer anpassad vård/medicin.

Jag har all förståelse för att det kan vara oerhört frustrerande att vara anhörig eller i kontakt med någon som är deprimerad. Den andra är sjuk och ser livet på ett fundamentalt annat sätt.

Är man sjuk behöver man hjälp av sjukvårdspersonal och i vissa fall medicin. Det är liksom ingen som säger att man bara ska rycka upp sig när man brutit benet.

Ja man måste jobba själv, men man måste få hjälp till att komma till den punkt där man kan hjälpa sig själv. Och är man djupt i mörkret och inte kan se möjligheter så är man inte där än.
 
Det är väl individuellt då? Jag tycker definitivt att det kan hjälpa mig att fokusera på att jag faktiskt har saker, att det finns andra som har det värre än mig.

Det handlar inte om att man inte får må dåligt, och om du tolkade att "rycka upp sig" som att nu blir livet bra och man är glad och lycklig bara sådär så vet jag inte riktigt om du läste det jag skrev?

Det handlar om att man hamnar i en negativ spiral, där någon skitsak händer och man blir ledsen, sen bygger man själv vidare på den känslan där man tänker på hur värdelös man är, och den där andra grejen som inte går och livet är skit osv, osv. Och det är där man måste rycka upp sig, inte genom att bli glad utan att bryta tankarna och skärpa till sig.

Oavsett om det är jag eller någon annan som skriver här så kan alla bara utgå ifrån sig själva. Jag tror absolut inte att medhåll alltid är rätt väg att gå. Det är jättebefriande och otroligt tillfredsställande att folk tycker synd om en och daltar med en när man självömkar men det hjälper liksom inte. Det är som att pissa på sig, skönt i stunden osv.

Jag tror du har missförstått allt jag skrev. Jag pratar om en person som är sjuk. Inte någon som är "lite deppig" eller så.
Nej, att "rycka upp sig" tolkar jag, precis som du skriver, att skärpa till sig. Otroligt förminskade att säga till någon.

Jag har aldrig sagt att medhåll är det rätta eller att man ska dalta med folk. Hur tolkade du det?
 
Folk får må hur dåligt dom vill om dom vill, men vill man ha en förändring i livet så måste man själv bestämma sig för att den förändringen ska ske, vården hjälper förhoppningsvis sedan till att göra det enklare för en att göra den förändringen. Och man kommer långt bara genom att vilja vilja förändra sig själv och sitt liv. Man måste inte känna att man vill ha förändringen för att förstå att man måste förändra sitt sätt att tänka och sitt sätt att se på saker. Att sedan känna livsglädje och känna att vissa saker är positiva kan ju ta tid, men sakta men säkert så förändras faktiskt tillvaron om man envisas med att vilja ha viljan.

Tyvärr så är det ofta så att man måste välja att vilja ta kontrollen över dessa negativa tankar som kommer med måendet. Tar man inte kontrollen över dom och bestämmer sig för en förändring så kommer dom förr eller senare att förinta en totalt.

Hur menar du då att man ska göra för att förändra sitt mående och sitt sätt att se på saker? Är du en av dom som tror att förändring kommer av sej självt oavsett när man är redo för det? För det är någonting som otroligt sällan händer. Krasst sätt så är det så att vill man inte så händer sällan någonting alls.

Fast jag tror inte att någon VILL må dåligt.

Om jag är "en av dom" som tror att förändring kommer av sig själv? Jag visste inte att det var en grupp som trodde det.

Nej, om du läst mina tidigare inlägg i tråden (och mina tidigare trådar dessutom... tips, låt bli om du inte redan läst) så ser du att jag, precis som alla andra, har fått kämpa oerhört mycket. Jag gör det fortfarande. Jag anser att jag inte lever, jag överlever. Så nog vet jag att det krävs ett hårt jobb för att förändra sitt mående, både fysiskt och psykiskt. Men är man exempelvis långt ner i en depression så kan man inte bara välja att förändra sitt mående. Man kan vilja må bättre, men man kan inte göra förändringen. Och det är pga sjukdomen.
 
Jag tror du har missförstått allt jag skrev. Jag pratar om en person som är sjuk. Inte någon som är "lite deppig" eller så.
Nej, att "rycka upp sig" tolkar jag, precis som du skriver, att skärpa till sig. Otroligt förminskade att säga till någon.

Jag har aldrig sagt att medhåll är det rätta eller att man ska dalta med folk. Hur tolkade du det?
Det är ju knappast mindre förminskande att som du antyda att vi andra här inte är sjuka utan bara "lite deppiga"?

Jag tycker det är fel att likna en depression vid t.ex ett benbrott för det är inte så enkelt. Det är inte bara substanser i hjärnan utan det är mer än så. Vore det så enkelt skulle alla bara kunna gå och få medicin och så vips var man lycklig igen.

Man ska vara snäll och förlåtande mot sig själv när man mår dåligt men ibland måste man också vara hård och faktiskt, skärpa sig. Om man alltid undviker allt som är det minsta jobbigt, läskigt eller utmanande så kommer man aldrig någonsin bli frisk utan bara sjukare.

Att tänka positivt har en dokumenterad effekt på vårt mående. Jag säger inte att man måste vara en solstråle men det är självdestruktivt att alltid vara pessimist, alltid trycka ner och förminska sig själv. Det gör skillnad över tid bara att sluta säga saker som att jag är så kass, värdelös, kan inte osv. Man gör det till en självuppfyllande profetia.

Det går upp och det går ner när man lever med en depression. Man måste lära sig balansen mellan att släppa sådant man inte klarar, men också tvinga och utmana sig själv så att den gränsen hela tiden flyttas och man klarar mer i framtiden. Jag klarade inte att gå ner på stan och se folk idag, men jag klarade att gå en bit på gatan, eller liknande. Man kan ta små steg men gå måste man om man vill komma framåt, även om det suger.
 
@Exile Jo men man måste nå punkten att man klarar av att hjälpa sig själv.

Klart att benbrott är en förenkling, men om precis opererat sig och inte kan stödja på benet, så kan man inte säga till personen - att var lite hård med dig själv, skärp dig och ta en promenad.

När benbrottet har läkt tillräckligt att man kan börja sin rehabilitering, då kan det vara ett annat läge att pusha personen. Börjar du pusha en person i en djup depression, riskerar du att personen blir sämre eftersom den då skuldsätter sig själv, känner sig ännu mer nere, och faktiskt kan skada sig själv. Ingen av oss vet vilket läge den andra person är i sin depression, därför bör man undvika välmenat pushande och lämna det till psykologer.

Nej medicin är inte enda lösning, men om depressionen blivit tillräckligt djup så kan det vara det som får en att sakta röra bort sig från hopplöshetens djup. Så man kommer till en punkt där man kan börja jobba med sig själv.

Problemet med medicin och terapi är att det är otroligt individuellt vad som fungerar på just vem. Så hela sjukvårdsprocessen blir trial and error.
 
Det är ju knappast mindre förminskande att som du antyda att vi andra här inte är sjuka utan bara "lite deppiga"?

Jag tycker det är fel att likna en depression vid t.ex ett benbrott för det är inte så enkelt. Det är inte bara substanser i hjärnan utan det är mer än så. Vore det så enkelt skulle alla bara kunna gå och få medicin och så vips var man lycklig igen.

Man ska vara snäll och förlåtande mot sig själv när man mår dåligt men ibland måste man också vara hård och faktiskt, skärpa sig. Om man alltid undviker allt som är det minsta jobbigt, läskigt eller utmanande så kommer man aldrig någonsin bli frisk utan bara sjukare.

Att tänka positivt har en dokumenterad effekt på vårt mående. Jag säger inte att man måste vara en solstråle men det är självdestruktivt att alltid vara pessimist, alltid trycka ner och förminska sig själv. Det gör skillnad över tid bara att sluta säga saker som att jag är så kass, värdelös, kan inte osv. Man gör det till en självuppfyllande profetia.

Det går upp och det går ner när man lever med en depression. Man måste lära sig balansen mellan att släppa sådant man inte klarar, men också tvinga och utmana sig själv så att den gränsen hela tiden flyttas och man klarar mer i framtiden. Jag klarade inte att gå ner på stan och se folk idag, men jag klarade att gå en bit på gatan, eller liknande. Man kan ta små steg men gå måste man om man vill komma framåt, även om det suger.

Var har jag sagt att "ni andra här inne" inte är sjuka utan bara deppiga?
Mig veterligen så skrev jag detta: Jag pratar om en person som är sjuk. Inte någon som är "lite deppig" eller så.

Nej, jag håller inte med dig. Man måste inte "skärpa sig". Det uttrycket borde sluta existera. Och att rycka upp sig. Så otroligt förminskande och vidrigt att säga det till någon som är så pass sjuk att den inte klarar av det. Jag tycker att @muslidag förklarade väldigt bra.

Såklart att det är bra att tänka positivt. Negativitet föder negativitet och tvärtom. Absolut. Men det GÅR inte när man är långt ner på botten.

Du behöver inte förklara för mig hur det är, jag vet mycket väl hur det fungerar då jag själv varit på botten. Men det har har jag reda skrivit om i tråden. Jag lever dessutom själv med återkommande depressioner.
 
@Exile Jo men man måste nå punkten att man klarar av att hjälpa sig själv.

Klart att benbrott är en förenkling, men om precis opererat sig och inte kan stödja på benet, så kan man inte säga till personen - att var lite hård med dig själv, skärp dig och ta en promenad.

När benbrottet har läkt tillräckligt att man kan börja sin rehabilitering, då kan det vara ett annat läge att pusha personen. Börjar du pusha en person i en djup depression, riskerar du att personen blir sämre eftersom den då skuldsätter sig själv, känner sig ännu mer nere, och faktiskt kan skada sig själv. Ingen av oss vet vilket läge den andra person är i sin depression, därför bör man undvika välmenat pushande och lämna det till psykologer.

Nej medicin är inte enda lösning, men om depressionen blivit tillräckligt djup så kan det vara det som får en att sakta röra bort sig från hopplöshetens djup. Så man kommer till en punkt där man kan börja jobba med sig själv.

Problemet med medicin och terapi är att det är otroligt individuellt vad som fungerar på just vem. Så hela sjukvårdsprocessen blir trial and error.
Problemet är ju att folk i depression måste ta medicinen; de måste söka vård, gå dit, utmana sig själva för att det är en del av lösningen. Även när en är på rock bottom, om en väljer att inte försöka så kan inte vården eller någon annan göra något alls.
 
Problemet är ju att folk i depression måste ta medicinen; de måste söka vård, gå dit, utmana sig själva för att det är en del av lösningen. Även när en är på rock bottom, om en väljer att inte försöka så kan inte vården eller någon annan göra något alls.
Verkligen!
Är det som är det svåra, att när man känner att man inte orkar mer så krävs det just att man orkar mer för att det ska fungera.
Har man tur kan man få hjälp av medicin eller ECT med att ta sig upp så pass att man orkar kämpa, men när det inte hjälper blir det svårt.

Jag har fått varit inlagd på psykiatrin i flera månader i sträck ett par gånger just för att jag inte orkat kämpa och ingen behandling hjälpt. Men med den hjälpen jag fick där med de dagliga rutinerna, mat och sånt så kom till slut orken tillbaka. Kroppen klarar inte av att vara så djupt deprimerad för länge, fick jag lära mig.
Men jag har fått lära mig att ta tag i orken när den väl kommer tillbaka, att då göra en förändring, hur liten den än är.
 
Problemet är ju att folk i depression måste ta medicinen; de måste söka vård, gå dit, utmana sig själva för att det är en del av lösningen. Även när en är på rock bottom, om en väljer att inte försöka så kan inte vården eller någon annan göra något alls.
Jo, men en person med benbrott behöver ju också söka sig till vård och acceptera vården som sedan erbjuds, som en del av lösningen. Vården kan inte göra så mycket isf heller. ;)
 
@Nahar

Jo jag håller med, men man måste vara väldigt försiktig med hur man gör det, annars riskerar man att personen mår sämre. Och att använda ord som rycka upp sig, skärpa sig, tänk positivt är enbart kontraproduktivt.

@Exile Positivt tänkande behöver inte ha en positiv effekt på vårt mående, det kan ha det, men det är också individuellt.

"Research bears that out. A 2012 study undertaken at the University of Queensland and published in the journal Emotion found that when people think others expect them to not feel negative emotions, they end up feeling more negative emotions. A 2009 study published in Psychological Science found that forcing people to use positive statements such as "I'm a lovable person" can make some feel more insecure. Further, New York University psychology professor Gabriele Oettingen and her colleagues have found that visualizing a successful outcome, under certain conditions, can make people less likely to achieve it."

https://www.newsweek.com/2016/09/23/positive-thinking-myth-498447.html

Notera att länkkällan inte är den bästa, jag inte är psykolog eller läst studierna i sin helhet, men professor Gabriele Oettingen verkar ändå vara en person med viss auktoritet.
 
Jag tror inte att det är någon som ser ner eller föraktar @Wille för att hon mår fruktansvärt dåligt. Det som triggar vissa är känslan av att hon inte ser att även andra mår dåligt och man får lätt uppfattningen (inte för att den behöver stämma) att ingen mår så dåligt och har ett så hemskt liv och mående som henne. Något som bevisligen inte är sant.

Att 'rycka upp sig' är bland det mest nedlåtande och nedvärderande som finns att säga till en människa med klinisk depression eller annan diagnos. Början på tråden handlar om ensamhet och svårigheten att hitta vänner. Om man återgår till det, så kanske det skulle vara bra att börja med en slags kravspecifikation, dvs:
  • Inte bo för långt borta
  • Fysisk närhet i den bemärkelse att vännen är på plats och inte är en internet vän.
  • Total tillit för att inte behöva låtsas att man inte mår bra
  • Stöd vid dåligt mående, inklusive att följa med till akuten
  • Delade intressen
  • Undvikande av allt som kan trigga fobier och liknande
  • Kunna fika kravlöst ibland
  • Vara lyhörd och empatisk
  • Inte tvinga @Wille att göra saker som att passa en hund hon avskyr och sedan inte ge något tillbaka.
Listan går att fyllas på av vad som framkommit i tråden. För att vara ärlig tror jag att det kan vara svårt att uppnå allt detta i en person. Kanske inrikta sig på att det behövs flera vänner? Men, som många skrivit i tråden, inklusive TS, på vardagarna och ibland hela tiden är man för utmattad av det övriga livet för att hinna med vänner.

När många av mina väninnor fick barn så försvann de några år, för att sedan komma tillbaka när barnen var större. De fick också ställa in de få träffar vi hade eftersom något kört ihop sig. Helt ok. Så för att hitta den där vännen ska det nog vara någon, som likt TS, bara orkar umgås fysiskt ibland och inte har ansvar för fler(a) än sig själv.

Saken är den (och jag lovar att sluta babbla) är att man får vad man ger. Att sätta klockan på ringning för att hjälpa någon som har en sambo till akuten och sedan be om hjälp flera gånger är inte ett ömsesidigt ge och ta. Det liknar snarare en kassabok. Jag har gjort A så då är vännen skyldig mig B. En sådan vänskap kommer aldrig att fungera för någon part. Det blir ett tyst gnagande och missnöje med vem som är skyldig vem, vad.

Vänner ska vara något roligt och positivt. Annars är det inte vänskap utan är något man enbart lider och stressar över och som är en energitjuv.
 
Vem har skrivit någonting om enbart positivt tänkande läker allting? Att se att det finns ljushet i ens liv och se vad man faktiskt klarar av och få perspektiv på tillvaron är lite ett måste tillsammans med annan vård och annat kämpande och stöd.

Du länkar in en artikel om manier och tankar att enbart det positiva tänket läker allting, inte om allmänt sunt realistiskt sett att se på livet. Att faktiskt se vad man åstadkommer i livet är viktigt, också och förstå att man är värd något och att man faktiskt klarar av saker och ting. Att det man klarar av inte är så dåligt som man tror.

Ibland behöver man faktiskt fokusera sin energi på det som är ljust i livet och inte bara klanka ner på sig själv för det leder ingenstans.
 
Senast ändrad:
Vem har skrivit någonting om enbart positivt tänkande är läkande? Att se att det finns ljushet i ens liv och se vad man faktiskt klarar av och få perspektiv är lite ett måste tillsammans med annan vård och annat kämpande och stöd.

Du länkar in en artikel om manier, inte om allmänt sunt realtiskt sett att se på livet. Att faktiskt se vad man åstadkommer i livet är viktigt också och förstå att man är värd något och att man faktiskt klarar av saker och ting. Att det man klarar av inte är så dåligt som man tror.
Nej, texten är inte bara om manier! Isf hade jag inte länkat. Och såklart är det viktigt, men det blir också en jäkla press. Mikael Landén som omnämns i texten har väl förvisso forskat om bipolaritet, men han har väl argumenterat för att positivt tänkande inte alltid är ett val i flera sammanhang senaste åren.
 
Klippte ut en del från texten som jag tror många menar med att börja tänka positivt och att ändra tankemönster, ändras inte tankebanorna så spelar det ingen roll hur många vänner någon har eller något annat som den sjuka intalar sig att "om bara jag hade".

"– Det handlar om att träna sin hjärna att tänka på nya sätt, att aktivera sig och få nya erfarenheter. Man kartlägger vid vilka situationer negativa tankar och undvikandebeteenden uppkommer och tränar sedan nya beteendemönster. Det kanske låter enkelt, men det kräver engagemang och uthållighet, precis som vid annan träning, och behandlingen behöver utföras av välutbildade terapeuter för att vara effektiv"
 
Nej, texten är inte bara om manier! Isf hade jag inte länkat. Och såklart är det viktigt, men det blir också en jäkla press. Mikael Landén som omnämns i texten har väl förvisso forskat om bipolaritet, men han har väl argumenterat för att positivt tänkande inte alltid är ett val i flera sammanhang senaste åren.
Det är klart att det är en press, det är en fruktansvärd press att må dåligt också och hela tiden koncentrera sig på att överleva. Dom negativa tankarna och det självhat som kommer med dom är livsfarliga i längden.

Jag kan verkligen inte se när det är en dålig sak att få vara glad åt någonting i livet och jag förstår inte att man hellre då ska välja bort att se positivt på vad man åstadkommer i livet och fortsätta se på sig själv som värdelös.
 
Senast ändrad:
Nej, texten är inte bara om manier! Isf hade jag inte länkat. Och såklart är det viktigt, men det blir också en jäkla press. Mikael Landén som omnämns i texten har väl förvisso forskat om bipolaritet, men han har väl argumenterat för att positivt tänkande inte alltid är ett val i flera sammanhang senaste åren.

Jag tänker att det är nyanser man måste lära sig att kunna se. Att inte måla svart eller vitt, för ingen av extremerna är särskilt bra, målad på för stora ytor.

De där coacherna som påstår att det är ett val ger jag inte så mycket för. Jag tänker mer att det är en förmåga som måste läras in och sedan övas för att inte tappas. En depression blir ett enormt handikapp i att se nyanser, och då behövs professionell hjälp för att komma tillbaka på banan.

Däremot är det väl ganska belagt att positiva tankar påverkar medvetandet starkt så man kan fejka och må bättre…
 
Klippte ut en del från texten som jag tror många menar med att börja tänka positivt och att ändra tankemönster, ändras inte tankebanorna så spelar det ingen roll hur många vänner någon har eller något annat som den sjuka intalar sig att "om bara jag hade".

"– Det handlar om att träna sin hjärna att tänka på nya sätt, att aktivera sig och få nya erfarenheter. Man kartlägger vid vilka situationer negativa tankar och undvikandebeteenden uppkommer och tränar sedan nya beteendemönster. Det kanske låter enkelt, men det kräver engagemang och uthållighet, precis som vid annan träning, och behandlingen behöver utföras av välutbildade terapeuter för att vara effektiv"
Jo, jag förstår den biten, och att det är vad många menar! Det är mer grejen att det i vissa fall kan bli värre av att man förväntas tänka positivt, att det blir ett extra lass med ångest att bära som jag vill belysa. Det finns ju viss forskning som argumenterar för det.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 867
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 347
Senast: Grazing
·
Övr. Djur Hej. Har två kaniner som jag har svårt att lyckas klippa klorna på. Vet att man kan åka till en del zoobutiker etc. för hjälp med detta...
Svar
4
· Visningar
705
Senast: Blyger
·
Kropp & Själ Finns det någon här som har koll på hur det går till när man byter förnamn? Är det en krånglig process, hur lång tid tar det, behöver...
Svar
19
· Visningar
1 586
Senast: MML
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • FÅRtråden
  • Valp skäller på män
  • bandage på katt

Hästrelaterat

  • Världscupsfinalerna
  • Fautras
  • Shettistråden del II

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp